På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.
Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.
Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.
Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.
När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.
Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.
I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).
Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…
…
The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)
Derek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine (2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling (Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!
Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.
Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.
Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.
För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…
…
To The Wonder (2012, Terrence Malick)
Även om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick (Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!
Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life (2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!
Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven (1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.
En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.
Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.
Ska bli kul att se vad Ben Affleck har att göra i en Malick-film också…
…
Man of Steel (2013, Zack Snyder)
Jag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan (Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.
Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.
När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.
I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.
Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.
Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.
Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.
Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?
…
Mud (2013, Jeff Nichols)
Jeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.
Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!
Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.
Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.
Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life (2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.
Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).
Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!
…
Absurd Cinema 