Don’t Look Now | Absurd Cinema

Genre: Pastisch, Komedi, Mysterium, Skräck, Giallo, Parodi
Produktionsland: Kanada
Manus: Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Adam Brooks
Regi: Matthew Kennedy, Adam Brooks
Längd: 95 min
Budget: Cirka 130 000 dollar (CAN)
Skådespelare: Paz de la Huerta, Adam Brooks, Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Udo Kier, Laurence R Harvey, Jerry Wasserman, Samantha Hill, Kevin Anderson, Brett Donahue, Dan Bern, Sheila Campbell, Brent Neale, Jasmine Mae

Filmklipparen Rey Ciso har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Utrustad med en träprotes har han nu nedgraderats till en nobody i 70-talets italienska filmindustri. När skådespelare, från filmen han arbetar med, mördas brutalt är Rey huvudmisstänkt och han måste nu kämpa för att rentvå sitt namn.

Några kanadensiska, indiefilmande entusiaster (ett filmkollektiv som går under namnet Astron-6) har gjort en pastisch/parodi – tillika hyllning, av främst 70-talets italienska giallos och annat med euroskräckrötter. Sergio Martinos, Lucio Fulcis, Dario Argentos filmer och framför allt alla dess mer ofrivilligt komiska element.

Dom har verkligen gjort sin nördläxa och överfört det i hantverket. Så pass att det både är absurt fånigt på ett hysteriskt sätt vilket med rätt humör lätt omvandlas till den bästa formen av humor. Deras sinne för detaljer är inte riktigt på Edgar Wrights nivå (Shaun of the Dead), men inte långt ifrån. Som en blandning av Den Nakna Pistolen (1988) och Evil Ed (1995) ungefär. Det ska sägas att det är betydligt mer pastisch än parodi på denna, så du inte förväntar dig skämtintensiteten av en Scary Movie-film eller ren parodi.

Komplett med riktigt b-charmig efterdubbning och oförargliga inslag av nakna kroppar så fort minsta möjlighet ges och huvudkaraktären Rey Ciso har snott Donald Sutherlands stil rakt av från venedigmysteriet Don’t Look Now (1973 – läs min recension). The Beyond / …E tu Vivrai nel Terrore! L’aldilà (1981) och Inferno (1980) är andra filmer som spoofas träffsäkert.

Ju mer filmen utvecklas, ju mer ambitiös känns den på gott och ont. Humor övergår till hysteria och slutligen ett pussel i ett pussel och en dröm inuti en dröm. Underhållande och lekfullt skådespeleri, med en cameo av kultveteranen Udo Kier och synthtrippig musik av starke retrosynthartisten Carpenter Brut. Utöver det dyker Paz de la Huerta (från Enter the Void) upp i en… väldigt… annorlunda roll.

Trots det är jag inte riktigt lika tillfredsställd andra gången jag ser den gentemot den totala överraskningen filmen blev för mig i den risiga, trånga bakgatehakbiografen Reflexen på Stockholm Filmfestival 2014. Då förväntade jag mig faktiskt en seriös film i stil med giallohomaget Amer (2009), men det blev som att vandra in på en sunksalong på 42th Street i New York på 70-talet och få sig en rejäl dos b-underhållning. Och en liten, öppen publik som är med på noterna gör alltid sitt till!

Men jag rekommenderar den varmt om du vill se något märkligt komiskt. Särskilt om du är bekant med giallos och kan följa med i referenserna. En present till dom initierade och en av dom mest roliga och flippigaste filmerna året 2014. Det går inte annat än att gilla spårat lågbudgetskapande och jag rekommenderar att köpa den för att stötta personerna som ligger bakom allt.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
————
21/30 – Totalt

Recension: Don’t Look Now (1973)
Genre: Psykologiskt drama, rysare
Regi: Nicolas Roeg
Manus: Allan Scott, Chris Bryant
Längd: 110 min
Skådespelare: Donald Sutherland, Julie Christie, Hilary Mason, David Tree, Clelia Matania, Massimo Serato, Renato Scarpa

John och Laura Baxter har två barn. En dag råkar deras dotter förolyckas i en drunkningsolycka. Paret åker en tid senare till Venedig där John arbetar med att restaurera en kyrka. I deras hotell bor också två äldre systrar. En av dem är synsk och kan förnimma deras avlidna dotter.

Australienaren Nicolas Roeg (Walkabout, the Man Who Fell To Earth) gjorde på 70-talet sin filmatisering av den rosade boken Don’t Look Now, som handlar om ett par i Storbritannien – John (spelad av Donald Sutherland) och Laura Baxter (spelad av Julie Christie), som båda arbetar med att forska i kyrkors arkitektur.

De förlorar sin 11-åriga dotter i en tragisk drunkningsolycka och för att börja om på nytt efter sorgen så reser de tillsammans till Venedig. Där träffar den fortfarande känslomässigt sköre Laura på två äldre damer som är tvillingsyskon. Den ene av dem påstår sig ha en spirituell kontakt med Lauras avlidna dotter. Detta vill dock John bestämt inte tro på, och parets återhämtning i Venedig blir inte riktigt som de förväntat sig.

Detta är en klassisk psykologisk rysare av den högre skolan och är mycket välkänd i Storbritannien, där den producerades. Filmen är väldigt mycket uppbyggd på elementet vatten och röda färginslag – bland annat syns filmens dotter i en röd regnkappa, som efter att filmen släpptes spred skräck i brittiska föräldrar och ledde till att deras barn inte tilläts bära klarröda regnkappor och kläder för en lång framtid.

Denna visuella tematik är inte det enda som bidrar till en fin filmupplevelse, då Roeg satsade på en genomtänkt klippning som är något utöver det vanliga. Det är inte ofta som jag ser en film och samtidigt tänker att klippningen är av högsta kvalitet, men i Don’t Look Now gjorde jag det.

Intensiteten är – trots en ständig tryckande känsla av oråd, inte genomgående på allra högsta högspänning, men tack vare Donald Sutherlands och Julie Christies suveräna samspel så håller de uppe mitt intresse, tillsammans med fina små detaljer – exempelvis den italienske hotellpersonalen och den tjusiga filmmusiken av Pino Donaggio (som bland annat även förgyllde Brian de Palmas filmer).

Filmen bjuder även på andra guldkorn, som den läskigt naturliga inledningscenen med drunkningsolyckan (barnet ser verkligen schockerande dött ut!) och en kärleks/sexscen som – tillsammans med Marlon Brandos scen i Last Tango in Paris, orsakade kalabalik från censur och media när filmen fick biopremiär, på grund av dess autentiska bildval.

Det som gör denna scen så bra är dock att klippningen och den underliggande meningen med den gör att den får en väldigt hög, mänsklig känsla som får karaktärerna att blotta sig mer innerligt än bokstavligt. Fler än jag anser att det är den skickligaste sexscenen som någonsin klarat en censur.

Trots att Don’t Look Now inte är genomgående obehaglig så är den ändå full av kvalitet och det gör den till en minnesvärd rysare som verkligen tål att ses om.

Kommentar om Special Edition-DVD-utgåvan: 2.0-ljudet var tyvärr av dålig kvalitet och det fanns inte heller engelsk undertext, vilket hade behövts på ett fåtal ställen där dialogen var på italienska. Men dock en snygg dvd-förpackning och ett trevligt extramaterial att se efter filmen. Men titta inte på Introduction-klippet förrän du sett filmen (även om det normalt sett ska vara så) för den spoilar hela händelseutvecklingen.