Twin Peaks Uppsnack #15: Twin Peaks-pressen äntrar mer intensiv fas

Previously on Twin Peaks:
Kyle MacLachlan Returns as FBI Agent Dale Cooper

I detta uppsnack:

Twin Peaks-pressen äntrar mer intensiv fas

---

Weekly Entertainment släpper Twin Peaks-special 31 mars!

Senaste dagarna har svämmat över av Twin Peaks-nyheter, vilket signalerar att det börjar närma sig premiären med 56 dagar kvar. Jag sammanfattar samtliga nyheter du kanske missat från den senaste vågen av medial uppmärksamhet. 

I torsdags offentliggjordes omslagen och första materialet till amerikanska magasinet Weekly Entertainment:s Twin Peaks-special, som släpps i butik nu på fredag 31 mars. Jag har beställt samtliga tre utgåvor av numret genom Pressbyrån och dom beräknas vara i min hand senast tisdagen därpå.

Uppgifterna har varit kluvna kring huruvida det är senaste fredagens special eller kommande, men specialen tillhör alltså fredagen 31 mars. Omslaget är ett genombrott i information kring kommande säsongens innehåll då den hintar om utseende och möjliga förhållanden i kommande avsnitten kring några av seriens tidigare karaktärer.

Särskilt ögonöppnande är dom officiella handfulla ”bakom kulisserna”-foton som kommer från seriens inspelningsplatser. Något med fotot där David Lynch interagerar med veteranskådespelaren James Marchall och en ung debutant (Jake Wardle) gör mig extra emotionell.

Utifrån detta material kan jag tolka att karaktärerna Norma Jennings (Peggy Lipton) och Shelly Johnson (Mädschen Amick) fortfarande sköter The Double R Diner tillsammans. Norma verka vara solo utan något förhållande med Ed att vittna om och Shelly verkar kila stadigt med Bobby. Hon bär en ring i ett band runt halsen. Leos ring – eller Bobbys? Big Ed Hurley (Everett McGill) håller fortfarande ihop med Nadine (Wendy Robie) och James (James Marschall) kan befinna sig i Twin Peaks (The Roadhouse – eller?), men är James ensam? Han ser väldigt ensam ut.

Audrey Horne (Sherilyn Fenn) bär en glassig ring på långfingret och visar väl ännu en svag punkt för Dale Cooper (Kyle MacLachlan)? Vad är hennes ställning i Twin Peaks idag och gentemot Cooper-mysteriet? Gordon Cole (David Lynch) och Albert Rosenfield (Miguel Ferrer) arbetar fortfarande i högsta grad för FBI (vilket även förra höstens bok The Secret History of Twin Peaks avslöjat) och Denise/Dennis Bryson (David Duchovny) ser ut att vara aktiv inom något federalt område hon/han med? Hawk (Michael Horse), Andy (Harry Goaz) och Lucy (Kimmy Robertson) arbetar på Twin Peaks polisstation ännu efter alla dessa år och sistnämnda par ser ut att hålla ihop. Inga nyheter kring ifall dom har ett barn spelat av Michael Cera eller ej (såsom fans ständigt spekulerar).

Laura Palmer (Sheryl Lee) verkar ha en plats i ”The Waiting Room” – tillsammans med Cooper? Frågetecknen kring Cooper är i högsta grad höljda i dunkel, ännu. På bordet finns en uppstoppad uggla som bär på en svårtolkad symbolik, likaså ett ikoniskt vedträ som sannerligen representerar Log Ladyn (Normas hand tydliggör detta) och hennes man, men där ligger också och en särskilt mytomspunnen blå ros…

“I think it took me six hours and a few cups of coffee to read. But it was wonderful,” says MacLachlan of the first time he read the 400-plus page script.

Enligt vad Entertainment Weekly hittills delgett vet vi att manuset till dom 18 nya timmarna endast bestått av strax över 400 sidor (grovt räknat motsvarar detta drygt 400 minuter eller 6 timmar och 40 minuter)…

“Twin Peaks is a cosmology,” says Showtime’s president and CEO David Nevins. “What I think is satisfying about the new version is that it’s a deeper exploration of that stuff. What is the Red Room? How does the Red Room work? Where is Agent Cooper? Can he make it back?”

…och att den 18 timmar långa filmen (Lynchs egna ord) kommer fördjupa Twin Peaks kosmologiska mysterier djupare men inte enbart utspelas i samhället Twin Peaks, utan i flera städer.

EW’s story reveals how Twin Peaks itself ventured back to TV after 25 years in limbo, from the first brainstorming conversations between Frost and Lynch to the 142-day shoot in various cities (no, Twin Peaks 2.0 doesn’t take place exclusively in Twin Peaks) using Lynch’s fave new tool, digital cameras.

Kolla även in den musikmässigt 90-talssunkiga och störigt buggiga men för mig väldigt känslomässiga 40-minutersspecialen EW Reunites: Twin Peaks som berättar den mediala historien om Twin Peaks och samlar omslagsfotots skådespelare för att berätta om deras minnen och intrycket av deras medverkan i fortsättningen.

---

Magasinet GQ levererar starkt reportage om David Lynchs upplevelse av pressen inför Twin Peaks och övriga skådespelares upplevelser av David Lynch!!!

Läs artikeln David Lynch in the Beautiful World of Twin Peaks, skriven av Sean O’Neal.

So what does David Lynch find funny, anyway? “Everybody loves to laugh,” Lynch says, body clenched and eyes winced shut. “Larry David is great. Albert Brooks. Mel Brooks.”

And then, the Lynchian twist. “I like girls that cry.”

---

Twin Peaks aktuella David Lynch-veteranen Laura Dern teasar Twin Peaks-publiken kring frågor inför fortsättningen!!!

(Länk till videon från People Magazine)

Vi har hela listan!

1. What is the Black Lodge?
2. Did Audrey Horne survive the bomb at the bank?
3. What about Pete? And Andrew Packard?
4. Is Ben Horne Donna’s father?
5. Did Leo get eaten by tarantulas?
6. Where the heck did James go?
7. Is Dale BOB?
8. Is Leland BOB?
9. Is Laura BOB?
10. Who is BOB?
11. Does Nadine have her memories back?
12. What’s up with these owls?
13. What happened to Anne? (korrektur; alllmänt kallad ”Annie”)
14. Are Andy and Lucy gonna be happy?
15. Is Windom Earle trapped in the Black Lodge?
16. Are the Giant and the old man the same?
17. Are Bobby and Shelly gonna get married?
18. Did Doc Hayward kill Ben?
19. Will Ed get to be with Norma or Nadine?
20. Will Mike get to be with Nadine?
21. Will the Log Lady get her car back? (korrektur; Pete, inte Log Ladyn)
22. Where are Nadine’s drape runners?
23. What’s going on?

---

Körsbärspajer bombarderar billboards i USA!!!

Som diverse sociala medier och Welcome To Twin Peaks kunnat rapportera har ett flertal abnorma körsbärspajer med zickzackmönster och uggleassociationer skådats på reklamskyltar och fasader runtom i staterna bortom havet.

---

Laura Palmer efterlyst i Sydney, Australien!!!

I vad som verkar vara ett marknadsföringsjippo av TV-kanalen Stan (som sänder nya Twin Peaks i Australien) har Laura Palmer synts till på otaliga väggar, anslagstavlor och andra ytor i Sydney. Som användare av Instagram och Welcome to Twin Peaks kunnat rapportera har telefonnumret som uppgetts på flygbladen kopplat nyfikna människor till kryptiska meddelanden med blinkningar till Twin Peaks.

---

Twin Peaks höll stånd på SXSW-festivalen 2017 i Austin, Texas!!!

Twin Peaks representerades genom Showtime:s TV-lansering på musikfestivalen (och filmfestivalen) South by South West 2017 under två dagar förra veckan. Ok, det såldes mest körsbärspaj och voodoo-donuts i popuprestauranger med RR Diner-tema samt bjöds på musik från lokala musiktalanger utan egentlig koppling till nya säsongen, men Kyle MacLachlan gästade åtminstone och hälsade på fans och besökare och såg ut att ha allmänt mysigt, minst sagt.

Han bjöd också på en klart hygglig Spotify-mixtape med hans egen favoritmusik, som du för all del kan lyssna på här. Traffic, Lynyrd Skynyrd, Jethro Tull, The Doors och allmänt mycket varm sydstats-psych/rock.

I’ll admit it’s 60’s/70’s heavy. I guess it’s true when you says you can never escape your past…

 – Kyle MacLachlan (om hans spellista)

Showtime har uppmärksammat fans om att ledtrådar till nya säsongen kan dyka upp överallt om vi tittar riktigt noga. Kan denna spellista säga oss något om nya säsongen? Den tydligaste känslan jag får är AMERICANA, SÖDERN, ÖKEN och DET FÖRFLUTNA som du inte kan fly från. Känns på något vis passande för Lynch (Wild at Heart, Lost Highway, Straight Story) och Dale Coopers eventuella situation efter 25 år? Några citat-lika slogans jag reagerar över som prydde stora banderoller vid Twin Peaks-lägren på SXSW var ”Diane, I think we’re here” och ”Listen to the forest”. Obekräftade citat från nya serien eller endast ett sätt att koppla Cooper och Twin Peaks till musikfestivalens besökare?

---

Showtime presenterar två posters exklusiva för kommande säsongen i deras mastiga Twin Peaks-butik med merchandise!!!

Ok, merchandise är merchandise, men all merchandise som Showtime säljer kopplat till Twin Peaks måste godkännas av David Lynch och Mark Frost. När merch tillägnat nya säsongen släpps vet vi att den avslöjar precis så mycket som Lynch och Frost vill.

Uppenbarligen läggs fokus på två karaktärer – Dale Cooper och Laura Palmer. Med andra ord är originalseriens ikoniska ”sort of”-McGuffin och mordoffer minst lika essentiell 25 år senare för den fortsatta utvecklingen, vilket väcker fantasin om vad det kan innebära för Dale Coopers och Twin Peaks roll i det hela…

Pan (2015)

Genre: Äventyr, Familjefilm, Saga, Fantasy, Origin Story
Produktionsland: USA, Storbritannien, Australien
Manus: Jason Fuchs (efter karaktärer från förlaga av J.M. Barrie)
Regi: Joe Wright
Längd: 111 min
Skådespelare: Levi Miller, Hugh Jackman, Garrett Hedlund, Rooney Mara, Adeel Akhtar, Nonso Anozie, Amanda Seyfried, Kathy Burke, Lewis MacDougall, Cara Delevingne, Na Tae-joo, Jack Charles, Bronson Webb, Mike Shepherd, Brian Bovell, Kurt Egyiawan, Jimmy Vee, Paul Hunter, Spencer Wilding

In the beginning… he was just a boy.

En nytolkning av J.M. Barries saga som följer en föräldralös pojke som tas med till landet Ingenstans. Där möter han både glädje och faror, och upptäcker snart sitt öde – att bli den hjälte som för evigt kommer att bli ihågkommen som Peter Pan.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig här. Regissören Joe Wright har gjort visuellt ambitiösa praktverk när det kommer till draman som Atonement (2007) och Pride and Prejudice (2005) men även avstickaren Hanna (2011) med Saoirse Ronan i huvudrollen som visade på perfektionistisk visuell stilism som förde tankarna till Kubrick.

Här tolkar han istället historien om Peter Pan, med en twist. Pan skildras som en ”origin story” innan han blir den vi känner honom som i övriga skildringar. Kapten Krok är Peter Pans vän, Tingeling är i stort sett frånvarande och antagonisten Blackbeard spelas av en Hugh Jackman som inte orkade göra något annat än en variant på Jack Sparrow. Skulle inte förvåna mig ifall Johnny Depp var påtänkt från början, för att understryka filmens ambivalens när det kommer till att erbjuda något annorlunda.

Han som spelade Peter Pan – Levi Miller, var för övrigt alldeles sentimentalt överspelad och det var även oscarsaktuella Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo, Carol) och hela filmen. Garrett Hedlunds karaktärskombination av Han Solo och Indiana Jones försöker vara charmig men det blir aldrig det minsta genuint. Denna multiantiklimaxartade leverans beror dels på att manuset skrivits just för känslomässigt naivt och att regissör Wright inte lyckades eller ville tona ner det till en behaglig nivå under inspelningen. Det var utöver det alldeles för syntetiskt datorgenererade miljöer och plastiga kulisser, olikt Wrights normala kvaliteter när det kommer till visuellt hantverk.

Som ett b-äventyr i typisk ”direkt-till-köpvideo”-anda, som har jättemysigt, stämningsfullt grundmaterial att bygga kring men bränner det i varje moment. Rekommenderas endast för barn med låga krav på innehåll.

1 – Manus
2 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
11 – Totalt

Don’t Look Now (1973)

Recension: Don’t Look Now (1973)
Genre: Psykologiskt drama, rysare
Regi: Nicolas Roeg
Manus: Allan Scott, Chris Bryant
Längd: 110 min
Skådespelare: Donald Sutherland, Julie Christie, Hilary Mason, David Tree, Clelia Matania, Massimo Serato, Renato Scarpa

John och Laura Baxter har två barn. En dag råkar deras dotter förolyckas i en drunkningsolycka. Paret åker en tid senare till Venedig där John arbetar med att restaurera en kyrka. I deras hotell bor också två äldre systrar. En av dem är synsk och kan förnimma deras avlidna dotter.

Australienaren Nicolas Roeg (Walkabout, the Man Who Fell To Earth) gjorde på 70-talet sin filmatisering av den rosade boken Don’t Look Now, som handlar om ett par i Storbritannien – John (spelad av Donald Sutherland) och Laura Baxter (spelad av Julie Christie), som båda arbetar med att forska i kyrkors arkitektur.

De förlorar sin 11-åriga dotter i en tragisk drunkningsolycka och för att börja om på nytt efter sorgen så reser de tillsammans till Venedig. Där träffar den fortfarande känslomässigt sköre Laura på två äldre damer som är tvillingsyskon. Den ene av dem påstår sig ha en spirituell kontakt med Lauras avlidna dotter. Detta vill dock John bestämt inte tro på, och parets återhämtning i Venedig blir inte riktigt som de förväntat sig.

Detta är en klassisk psykologisk rysare av den högre skolan och är mycket välkänd i Storbritannien, där den producerades. Filmen är väldigt mycket uppbyggd på elementet vatten och röda färginslag – bland annat syns filmens dotter i en röd regnkappa, som efter att filmen släpptes spred skräck i brittiska föräldrar och ledde till att deras barn inte tilläts bära klarröda regnkappor och kläder för en lång framtid.

Denna visuella tematik är inte det enda som bidrar till en fin filmupplevelse, då Roeg satsade på en genomtänkt klippning som är något utöver det vanliga. Det är inte ofta som jag ser en film och samtidigt tänker att klippningen är av högsta kvalitet, men i Don’t Look Now gjorde jag det.

Intensiteten är – trots en ständig tryckande känsla av oråd, inte genomgående på allra högsta högspänning, men tack vare Donald Sutherlands och Julie Christies suveräna samspel så håller de uppe mitt intresse, tillsammans med fina små detaljer – exempelvis den italienske hotellpersonalen och den tjusiga filmmusiken av Pino Donaggio (som bland annat även förgyllde Brian de Palmas filmer).

Filmen bjuder även på andra guldkorn, som den läskigt naturliga inledningscenen med drunkningsolyckan (barnet ser verkligen schockerande dött ut!) och en kärleks/sexscen som – tillsammans med Marlon Brandos scen i Last Tango in Paris, orsakade kalabalik från censur och media när filmen fick biopremiär, på grund av dess autentiska bildval.

Det som gör denna scen så bra är dock att klippningen och den underliggande meningen med den gör att den får en väldigt hög, mänsklig känsla som får karaktärerna att blotta sig mer innerligt än bokstavligt. Fler än jag anser att det är den skickligaste sexscenen som någonsin klarat en censur.

Trots att Don’t Look Now inte är genomgående obehaglig så är den ändå full av kvalitet och det gör den till en minnesvärd rysare som verkligen tål att ses om.

Kommentar om Special Edition-DVD-utgåvan: 2.0-ljudet var tyvärr av dålig kvalitet och det fanns inte heller engelsk undertext, vilket hade behövts på ett fåtal ställen där dialogen var på italienska. Men dock en snygg dvd-förpackning och ett trevligt extramaterial att se efter filmen. Men titta inte på Introduction-klippet förrän du sett filmen (även om det normalt sett ska vara så) för den spoilar hela händelseutvecklingen.

Nick Cave and The Bad Seeds 1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Under året 1986 hade Nick Cave and The Bad Seeds redan släppt cover-albumet Kicking Against The Pricks, men de var inte nöjda redan utan släppte samma år ett album som för mig är ett av deras fyra mästerverk – närmare bestämt Your Funeral… My Trial.

Under dessa 80-talsår befann sig The Bad Seeds i Västtyskland – närmare bestämt det hårda, kalla väst-Berlin. Efter att på tidigare album visat barbariska, vilda sidor av sig själva började de genom detta album bli betydligt mer melankoliska (bandet gick i stor grad på sprit och droger – inte minst Nick Cave själv som var heroinberoende i 15 år) och aldrig har nog originaliteten sprudlat så mycket som på detta album.

Jag menar inte att alkoholen och drogerna gjorde dem – och framför allt Nick Cave, kreativa, utan snarare lyckades The Bad Seeds bibehålla en kreativ produktion som återspeglade de mer destruktiva stunderna i deras samtida liv. David Lynchs påstående om att man aldrig kan skapa genom att vara destruktiv men att det kan ge kreativitet om man lyckas ta sig utanför det, är ett påstående som passar bra in på det här albumet.

Albumet är kanske det mest ångestfyllda albumet jag hört och får genom det en distinkt känsla rakt igenom. Det är hopplös, uppgivna känslor rakt igenom och blir på något sätt musikens svar på en korsning mellan Lars Von Triers depressiva filmer Antichrist och Melancholia.

Andra delen av min serie om Nick Cave and The Bad Seeds musik ägnar jag helt åt detta originella, fantastiska album genom fem utvalda låtar. Förbered dig på en liten dos mental ärrvävnad…

Sad Waters (Your Funeral… My Trial – 1986)

Sad Waters är en sorgehymn om kärlek som på något sätt går förlorad, ner i floden. Cave sjunger duett med sitt eget eko och visar att han kan sjunga om svärta på ett allt annat än fördömande sätt också, för här blir känslorna han förmedlar mycket mer personliga. Låten sätter tonen för detta mycket suggestivt ”gråtande” album.

The Carny (Your Funeral… My Trial – 1986)

Bandets minst sagt trollbindande visa om karnevalföljet är ett musikaliskt och berättarmässigt mästerverk. Nick Cave berättar sin saga så att jag inte kan undvika att sjunka allt längre in i hans mörka – vad det verkar, 1800-talsvärld. I takt med att jag begravs av mörkret i berättelsen så växer det fram en avlägsen melodi och The Carny överträffar de mest absurda drömmar!

En resa, allt djupare in i en regnvåt, svart skog. En åtta minuter lång, unik skildring. Jag njuter och ryser av kyla om vartannat.

Your Funeral, My Trial (Your Funeral… My Trial – 1986)

För mig är det här den mest personliga sång Nick Cave har sjungit. Tre korta verser som med hjälp av underbart vemodig, vankande musik blir till en av mina absoluta favoriter i hela The Bad Seeds långa karriär. Den är uppe där på ”topp 3”. Vad den handlar om är verkligen inte helt tydligt, trots att jag känner en så ovanligt stark drabbning av uppriktighet i tonen som Cave vill framföra dem.

I am a crooked man
And I’ve walked a crooked mile
Night, the shameless widow
Doffed her weeds, in a pile
The stars all winked at me
They shamed a child
Your funeral, my trial

A thousand Marys lured me
To feathered beds and fields of glover
Bird with crooked wing cast
It’s wicked shadow over
A bauble moon did mock
And trinket stars did smile
Your funeral, my trial

Here I am, little lamb…
Let all the bells in whoredom ring
All the crooked bitches that she was
(Mongers of pain)
Saw the moon
Become a fang
Your funeral, my trial

Många gissar på att det är berättelsen om en kvinnomördare och hans lust. Själv tolkar jag sången som en slags bikt kring Caves drogberoende som tagit honom till en avgrund. Möjligen även om ett sexuellt beroende. Hur han söker sig till destruktiva nätter för knarket och skamlösa kvinnor, trots att han känner hur det förstör honom själsligt. Mycket tungt är det i vilket fall – kanske en av de deppigaste sångerna jag fått äran att uppleva.

Stranger Than Kindness (Your Funeral… My Trial – 1986)

Ytterligare ett mästerverk av Bad Seeds. Svenska Fever Ray (The Knife) tolkade låten på hennes debutalbum. Den är dock inte skriven av Nick Cave, utan av hans före detta flickvän och stora inspirationskälla, australiensiska post-punksångerskan Anita Lane (som också skrev From Her To Eternity).

Hon flyttade tillsammans med Cave från Australien till London i början av 80-talet och var en av de betydande faktorerna till att The Bad Seeds sedan bildades. Hon fortsatte att skriva musik och sjunga fram tills början av 2000-talet. Vad hon gör nu är dock höljt i dunkel, men hon bor med sin nya familj någonstans i Australien.

Vad gäller låten i sig så är det ännu mer definition av ångestkänslor. Sången handlar om sex, om sex mer som en tillflykt från melankoli och depression.

Även den där förekommande känslan efter sex, när tomrummet efter urladdningen tar över en och ånger tar vid. Sexuellt missbruk är passande även här, men vi behöver inte vara missbrukare för att drabbas av sexuell ånger. Dock handlar det nog alltid – som i denna låt, om att kväva vardagens sorger genom att framtvinga sexuell njutning. När den sedan blir värdelös kommer ångesten tillbaka ännu starkare, som en ond cirkel.

Jag gissar att sången försöker förmedla det. En kvinna eller man som i desperation över att få känna lycka börjar missbruka sex.

She Fell Away (Your Funeral… My Trial – 1986)

Nick Cave kliver upp – eller åtminstone stampar han likt en tjur, från graven i den här rannsakningen av hans avslutade förhållande till en kvinna han varit hämningslöst förälskad i och som hjälpt honom i hans problem, men som nu lämnat honom och gått vidare. Själv står han kvar och undrar om hon verkligen älskade honom så mycket som han älskade henne, eftersom hon inte finns kvar i hans liv som han nu får bära ensamt.

Xylophonen återkommer och strängarna dallrar i bakgrunden som om dom gått upp i panikångest… vilket dom nog, med tanke på sången, har.

I jukeboxen: ”Wildworld” (The Birthday Party)

Under oktober och november kommer jag musiktipsa om bandet Nick Cave and The Bad Seeds i en serie på cirka åtta inlägg. För att leda in på dem smygstartar jag med att tipsa om Nick Caves föregående band – australieniska The Birthday Party (1973-1983) – tidigare även under namnet The Boys Next Door.

De skapade intresse i den internationella post-punk-scenen med deras vilda, galna, oberäkneliga och mörka skräcksånger där Nick Cave och Rowland S. Howard tillsammans med Tracey Pew, Phill Calvert och Bad Seeds-medlemmen Mick Harvey komponerade vildsintheten med kompromisslös sång och texter av uråldriga proportioner och rockabilly-grundat gitarrklinkande.

De började karriären i hemlandet Australien, men fick ett populärt uppsving när de flyttade till Europa och London 1980. Det var när de sedan drog flyttlasset till västra Berlin som bandet började omformas till det som blev Nick Cave and The Bad Seeds.

”Wildworld” – från det ihopslagna, postumt släppta albumet Mutiny/The Bad Seed (1989) är min favoritsång av The Birthday Party och har den där skrämselvackra känslan som Nick Cave sedan förädlade i och med sitt nästa band. Mystiskt, farligt men lockande.