The Man Who Fell to Earth (1976) eller: När klippning uppnår drömska nivåer

David Bowie stjäl showen som utomjording i ett oerhört intressant sci-fi-drama där Candy Clark ändå visar mest framfötter som Mary-Lou. Filmen är allra, allra främst ett klippningsmässigt, fotomässigt och stämningsmässigt praktverk om vi studerar sekvensernas uppbyggnad.

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Oerhört, oerhört, oerhört, OERHÖRT kreativ klippning på denna! Av Graeme Clifford, som senare regisserade lite Twin Peaks. Klippningen uppnår drömska nivåer. Clifford klippte dessförinnan praktverk som Robert Altmans Images (1972), Rocky Horror Picture Show (1975) och Don’t Look Now (1973 – läs recensionen).

Den sistnämnda regisserades av Nicolas Roeg, som är regissör även för detta ”drama möter science-fiction”. Att klippningen är så mästerligt finstämd i dess udda bildflöden beror sannolikt mycket på att Roeg hade många år bakom sig som filmfotograf innan han axlade regirollen. Filmernas stämning gick att sätta snurr på tack vare ett mycket känsligt bildfångande i på ytan ordinära situationer.

Nicolas Roeg och Robert Altman sedan – där har vi två 70-talsstarka filmskapare med ibland snarlik förmåga att nå under huden med oerhört suggestiv bildstämning. Tänk denna film och 3 Women (1977) – något av tvillingfilmer utan att för den delen ha många uppenbara likheter. Men dom skriker subtila tvillingsjälar.

Sjukt intressant narrativ på det. David Bowie i huvudrollen är perfekt castad som udda/freak/alien och även han dök upp i Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me, i en roll som känns inspirerad av just denna film. Candy Clark som spelar mot Bowie i denna och övertygar allra mest i en prestation värdig priser – också hon har en koppling till Twin Peaks. Hon har nämligen en roll i nya säsongen. Men nog om detta, lalalala…

The Man Who Fell to Earth är definitivt en både själslig och fysisk influens till nutida hyllade Sci-Fi-mysterier som Under the Skin (2013), Midnight Special (2016) och Arrival (2016). Samma känsla, subtila visionskildringar och i mångt och mycket inte minst miljöer.

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Don’t Look Now (1973)

Recension: Don’t Look Now (1973)
Genre: Psykologiskt drama, rysare
Regi: Nicolas Roeg
Manus: Allan Scott, Chris Bryant
Längd: 110 min
Skådespelare: Donald Sutherland, Julie Christie, Hilary Mason, David Tree, Clelia Matania, Massimo Serato, Renato Scarpa

John och Laura Baxter har två barn. En dag råkar deras dotter förolyckas i en drunkningsolycka. Paret åker en tid senare till Venedig där John arbetar med att restaurera en kyrka. I deras hotell bor också två äldre systrar. En av dem är synsk och kan förnimma deras avlidna dotter.

Australienaren Nicolas Roeg (Walkabout, the Man Who Fell To Earth) gjorde på 70-talet sin filmatisering av den rosade boken Don’t Look Now, som handlar om ett par i Storbritannien – John (spelad av Donald Sutherland) och Laura Baxter (spelad av Julie Christie), som båda arbetar med att forska i kyrkors arkitektur.

De förlorar sin 11-åriga dotter i en tragisk drunkningsolycka och för att börja om på nytt efter sorgen så reser de tillsammans till Venedig. Där träffar den fortfarande känslomässigt sköre Laura på två äldre damer som är tvillingsyskon. Den ene av dem påstår sig ha en spirituell kontakt med Lauras avlidna dotter. Detta vill dock John bestämt inte tro på, och parets återhämtning i Venedig blir inte riktigt som de förväntat sig.

Detta är en klassisk psykologisk rysare av den högre skolan och är mycket välkänd i Storbritannien, där den producerades. Filmen är väldigt mycket uppbyggd på elementet vatten och röda färginslag – bland annat syns filmens dotter i en röd regnkappa, som efter att filmen släpptes spred skräck i brittiska föräldrar och ledde till att deras barn inte tilläts bära klarröda regnkappor och kläder för en lång framtid.

Denna visuella tematik är inte det enda som bidrar till en fin filmupplevelse, då Roeg satsade på en genomtänkt klippning som är något utöver det vanliga. Det är inte ofta som jag ser en film och samtidigt tänker att klippningen är av högsta kvalitet, men i Don’t Look Now gjorde jag det.

Intensiteten är – trots en ständig tryckande känsla av oråd, inte genomgående på allra högsta högspänning, men tack vare Donald Sutherlands och Julie Christies suveräna samspel så håller de uppe mitt intresse, tillsammans med fina små detaljer – exempelvis den italienske hotellpersonalen och den tjusiga filmmusiken av Pino Donaggio (som bland annat även förgyllde Brian de Palmas filmer).

Filmen bjuder även på andra guldkorn, som den läskigt naturliga inledningscenen med drunkningsolyckan (barnet ser verkligen schockerande dött ut!) och en kärleks/sexscen som – tillsammans med Marlon Brandos scen i Last Tango in Paris, orsakade kalabalik från censur och media när filmen fick biopremiär, på grund av dess autentiska bildval.

Det som gör denna scen så bra är dock att klippningen och den underliggande meningen med den gör att den får en väldigt hög, mänsklig känsla som får karaktärerna att blotta sig mer innerligt än bokstavligt. Fler än jag anser att det är den skickligaste sexscenen som någonsin klarat en censur.

Trots att Don’t Look Now inte är genomgående obehaglig så är den ändå full av kvalitet och det gör den till en minnesvärd rysare som verkligen tål att ses om.

Kommentar om Special Edition-DVD-utgåvan: 2.0-ljudet var tyvärr av dålig kvalitet och det fanns inte heller engelsk undertext, vilket hade behövts på ett fåtal ställen där dialogen var på italienska. Men dock en snygg dvd-förpackning och ett trevligt extramaterial att se efter filmen. Men titta inte på Introduction-klippet förrän du sett filmen (även om det normalt sett ska vara så) för den spoilar hela händelseutvecklingen.