Don’t Look Now (1973)

Recension: Don’t Look Now (1973)
Genre: Psykologiskt drama, rysare
Regi: Nicolas Roeg
Manus: Allan Scott, Chris Bryant
Längd: 110 min
Skådespelare: Donald Sutherland, Julie Christie, Hilary Mason, David Tree, Clelia Matania, Massimo Serato, Renato Scarpa

John och Laura Baxter har två barn. En dag råkar deras dotter förolyckas i en drunkningsolycka. Paret åker en tid senare till Venedig där John arbetar med att restaurera en kyrka. I deras hotell bor också två äldre systrar. En av dem är synsk och kan förnimma deras avlidna dotter.

Australienaren Nicolas Roeg (Walkabout, the Man Who Fell To Earth) gjorde på 70-talet sin filmatisering av den rosade boken Don’t Look Now, som handlar om ett par i Storbritannien – John (spelad av Donald Sutherland) och Laura Baxter (spelad av Julie Christie), som båda arbetar med att forska i kyrkors arkitektur.

De förlorar sin 11-åriga dotter i en tragisk drunkningsolycka och för att börja om på nytt efter sorgen så reser de tillsammans till Venedig. Där träffar den fortfarande känslomässigt sköre Laura på två äldre damer som är tvillingsyskon. Den ene av dem påstår sig ha en spirituell kontakt med Lauras avlidna dotter. Detta vill dock John bestämt inte tro på, och parets återhämtning i Venedig blir inte riktigt som de förväntat sig.

Detta är en klassisk psykologisk rysare av den högre skolan och är mycket välkänd i Storbritannien, där den producerades. Filmen är väldigt mycket uppbyggd på elementet vatten och röda färginslag – bland annat syns filmens dotter i en röd regnkappa, som efter att filmen släpptes spred skräck i brittiska föräldrar och ledde till att deras barn inte tilläts bära klarröda regnkappor och kläder för en lång framtid.

Denna visuella tematik är inte det enda som bidrar till en fin filmupplevelse, då Roeg satsade på en genomtänkt klippning som är något utöver det vanliga. Det är inte ofta som jag ser en film och samtidigt tänker att klippningen är av högsta kvalitet, men i Don’t Look Now gjorde jag det.

Intensiteten är – trots en ständig tryckande känsla av oråd, inte genomgående på allra högsta högspänning, men tack vare Donald Sutherlands och Julie Christies suveräna samspel så håller de uppe mitt intresse, tillsammans med fina små detaljer – exempelvis den italienske hotellpersonalen och den tjusiga filmmusiken av Pino Donaggio (som bland annat även förgyllde Brian de Palmas filmer).

Filmen bjuder även på andra guldkorn, som den läskigt naturliga inledningscenen med drunkningsolyckan (barnet ser verkligen schockerande dött ut!) och en kärleks/sexscen som – tillsammans med Marlon Brandos scen i Last Tango in Paris, orsakade kalabalik från censur och media när filmen fick biopremiär, på grund av dess autentiska bildval.

Det som gör denna scen så bra är dock att klippningen och den underliggande meningen med den gör att den får en väldigt hög, mänsklig känsla som får karaktärerna att blotta sig mer innerligt än bokstavligt. Fler än jag anser att det är den skickligaste sexscenen som någonsin klarat en censur.

Trots att Don’t Look Now inte är genomgående obehaglig så är den ändå full av kvalitet och det gör den till en minnesvärd rysare som verkligen tål att ses om.

Kommentar om Special Edition-DVD-utgåvan: 2.0-ljudet var tyvärr av dålig kvalitet och det fanns inte heller engelsk undertext, vilket hade behövts på ett fåtal ställen där dialogen var på italienska. Men dock en snygg dvd-förpackning och ett trevligt extramaterial att se efter filmen. Men titta inte på Introduction-klippet förrän du sett filmen (även om det normalt sett ska vara så) för den spoilar hela händelseutvecklingen.

I spåkulan: Spring Breakers (2012)

Brit, Candy, Cotty och Faith är bästa vänner sedan den tidiga skoltiden. Nu går de på ett trist college, hungriga på äventyr. De triggar varandra att spara ihop pengar till årets ”spring break” (vårlov) – tiden då festsäsongen tar ordentlig avstamp. De får oväntad hjälp av en rappare som går under namnet ”Alien”, som lovar dem att göra årets spring break till något utöver det vanliga… Frågan är dock hur långt de vågar gå för att fixa pengarna som ska ge dem deras livs upplevelse?

Den uppseendeväckande independentfilmkungen Harmony Korine är tillbaka. Mannen som skrivit filmer som Kids (1995) och Ken Park (2002) samt skrivit och regisserat filmer som Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och senast i långfilmsväg, Trash Humpers (2009), skapar nya rubriker när han regisserar Disneys före detta tonårselit som ett gäng ungdomsligister som bara vill sätta lite snurr på tillvaron – Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Ashley Benson (Våra bästa år, Pretty Little Liars), Selena Gomez (Magi på Waverly Place, Monte Carlo, Justin Biebers flickvän) samt sin fru Rachel Korine (Mister Lonely, Trash Humpers, The Fourth Dimension).

Till sin hjälp har de den ”mäktiga”, skruvade wiggern ”Alien”, spelad av oscarsnominerade mångsysslaren och numera kameleonten James Franco (Spider-man, Pineapple Express, 127 Hours). Killen har nog med råge valt sin karriärs mest intressanta roll, då han verkar gå all-in i förvandlingen att efterlikna vad som vid första tanken ser ut att vara Kevin ”K-Fed” Federline, men som i själva verket är en tolkning av rapparen/skandalfenomenet Riff Raff, som var den person som först tillfrågades för rollen men som tackade nej. Franco ser dock ut att fylla hans skor galant.

Rapparen Gucci Mane har också en stor skådespelarroll i filmen. En brottsbetyngd man som för övrigt har en av de mer kreativa wikipedia-beskrivningarna på sitt konto; ”While eating some delicous human flesh, Gucci was sentenced to -12 days of jailtime. He soon escaped, using only his newest album ”JailTime Chicken” to dig his way out. Gucci Mane’s current whereabouts are currently unknown”.

Dubstep-stjärnan Skrillex och den hyllade, ”electrosynthade” filmkompositören Cliff Martinez (Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) gör filmmusiken tillsammans och Randall Poster – känd för sina musiksamarbeten med Wes Anderson, Martin Scorsese och en hel del musiktyngda filmer av både independent- och storbudgetkaraktär, är Spring Breakers musikanordnare. En av filmbranschens mest inflytelserika personer och nyckeln till att Wes Andersons filmer låter som de låter, bland annat.

Miljardärsarvtagerskan Megan Ellisons (kvinnan som räddade Paul Thomas Andersons kommande The Master, bland annat) Annapurna Pictures har köpt rättigheterna för amerikansk distribution i och med visningen nyligen på Venedigs filmfestival. Där hade filmen världspremiär och förbryllade majoriteten av besökarna. Tongångarna var både att Spring Breakers var provokativ samhällssatir med flera budskap, överdriven exploatering och snäppet värre än förra årets partyöverdos, Project X (2011). Mer går att läsa här.

Med Harmony Korines experimentiella filmstil som mått är Spring Breakers definitivt hans mest kommersiella film hittills. Det säger dock mer om honom än om filmen.

Filmens stärnor – Selena Gomez och Vanessa Hudgens framför allt, har väckt stora rubriker då de går från oskyldiga, barnanpassade filmer till att göra lättklädd provokationsfilm med naket, sex, droger och festande som spårar ur. Föräldrar har anledning att vara oroliga för att deras barn ska uppmuntras av karaktärernas agerande och Selena Gomez har riktat blickarna mot sina yngre fans för att avråda dem att se filmen.

För High School Musical-Hudgens är det här bara en i raden av filmroller som hon på senaste året tagit med det uppenbara målet att tvätta av sig stämpeln som helylletjej och istället utmana en äldre, mer ”artsy” publik med krävande roller. I Sucker Punch (2011) spelade hon fängslad go-go-dansös, i Frozen Ground (2012) är hon en försvunnen strippa, i Gimme Shelter är hon missbrukande uteliggare och i Machete Kills (2013) är hon med stor sannolikhet någonting uppseendeväckande.

Harmony Korines Spring Breakers jämförs med Oliver Stones/Quentin Tarantinos Natural Born Killers (1996) och Drive (2011) i händerna på mjukporrlegenden Russ Meyer, men min känsla är att filmens största provokation är hur lättsamt den skildrar karaktärernas ställningstagande och hur den snarare uppmuntrar livet som Alien och hans vänner vill leva, snarare än varnar ungdomar för det. Vilken sida jag själv ställer mig på återstår att se, för hittills har inte ens en trailer kommit – dock två korta klipp:

Frågan jag ställer mig är ifall filmen är mörk samt satirisk nog (det verkar råda tydligt delade meningar om det) och om upplägget kan rättfärdigas ur en feministisk synvinkel, eller om det är 2012 års Sucker Punch (där Vanessa Hudgens också medverkade) där lättklädda tonårsbrudar flirtar med publiken och tar till hårdkokt våld och ”larger than life”-beteende som ”ursäkt” för att visst ha ett ”feministiskt motiv” till summan av kardemumman.

En film som lika gärna kan bli topp som flopp för min del, men att det kommer snackas mer om filmen är ett som är säkert – oavsett ifall snacket kommer ifrån samhällskritiska filmälskare eller fjortisar som vill kommentera vem som är vackrast, modigast och mest värdig av Selena, Vanessa eller Ashley.

Förhoppningsvis når den Sverige i och med Stockholm Filmfestival i november, men annars får nog den svenska biopubliken räkna med att se den runt mars nästa år.