Etikettarkiv: Kanada

The Witch: A New-England Folktale (2015)

Halloween-banner-2015tumblr_o2safsn9VJ1qm7fcfo1_r1_1280

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

the-witch

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale

The_Witch_2015_720p_Blu_Ray_mkv_003811000

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

UlKuL

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

The.Witch.2015.1080p.REPACK.BluRay.x264.DTS-ETRG.Screenshot10

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

TheWitch_R2__1.27.1-1024x768

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

edoeqmdvgkktyuuguntw

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

TheWitch_R1__1.37.1-1024x768

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

The Editor (2014)

Halloween-banner-2015the-editor-dude-designs-poster-thomas-hodge

Genre: Pastisch, Komedi, Mysterium, Skräck, Giallo, Parodi
Produktionsland: Kanada
Manus: Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Adam Brooks
Regi: Matthew Kennedy, Adam Brooks
Längd: 95 min
Budget: Cirka 130 000 dollar (CAN)
Skådespelare: Paz de la Huerta, Adam Brooks, Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Udo Kier, Laurence R Harvey, Jerry Wasserman, Samantha Hill, Kevin Anderson, Brett Donahue, Dan Bern, Sheila Campbell, Brent Neale, Jasmine Mae

Filmklipparen Rey Ciso har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Utrustad med en träprotes har han nu nedgraderats till en nobody i 70-talets italienska filmindustri. När skådespelare, från filmen han arbetar med, mördas brutalt är Rey huvudmisstänkt och han måste nu kämpa för att rentvå sitt namn.

The-Editor-2k115687 The-Editor-2k28196

Några kanadensiska, indiefilmande entusiaster (ett filmkollektiv som går under namnet Astron-6) har gjort en pastisch/parodi – tillika hyllning, av främst 70-talets italienska giallos och annat med euroskräckrötter. Sergio Martinos, Lucio Fulcis, Dario Argentos filmer och framför allt alla dess mer ofrivilligt komiska element.

Dom har verkligen gjort sin nördläxa och överfört det i hantverket. Så pass att det både är absurt fånigt på ett hysteriskt sätt vilket med rätt humör lätt omvandlas till den bästa formen av humor. Deras sinne för detaljer är inte riktigt på Edgar Wrights nivå (Shaun of the Dead), men inte långt ifrån. Som en blandning av Den Nakna Pistolen (1988) och Evil Ed (1995) ungefär. Det ska sägas att det är betydligt mer pastisch än parodi på denna, så du inte förväntar dig skämtintensiteten av en Scary Movie-film eller ren parodi.

the-editor-2 The-Editor-2k69891

Komplett med riktigt b-charmig efterdubbning och oförargliga inslag av nakna kroppar så fort minsta möjlighet ges och huvudkaraktären Rey Ciso har snott Donald Sutherlands stil rakt av från venedigmysteriet Don’t Look Now (1973 – läs min recension). The Beyond / …E tu Vivrai nel Terrore! L’aldilà (1981) och Inferno (1980) är andra filmer som spoofas träffsäkert.

Ju mer filmen utvecklas, ju mer ambitiös känns den på gott och ont. Humor övergår till hysteria och slutligen ett pussel i ett pussel och en dröm inuti en dröm. Underhållande och lekfullt skådespeleri, med en cameo av kultveteranen Udo Kier och synthtrippig musik av starke retrosynthartisten Carpenter Brut. Utöver det dyker Paz de la Huerta (från Enter the Void) upp i en… väldigt… annorlunda roll.

The-Editor-2k125625 The-Editor-2k118047

Trots det är jag inte riktigt lika tillfredsställd andra gången jag ser den gentemot den totala överraskningen filmen blev för mig i den risiga, trånga bakgatehakbiografen ReflexenStockholm Filmfestival 2014. Då förväntade jag mig faktiskt en seriös film i stil med giallohomaget Amer (2009), men det blev som att vandra in på en sunksalong på 42th Street i New York på 70-talet och få sig en rejäl dos b-underhållning. Och en liten, öppen publik som är med på noterna gör alltid sitt till!

Men jag rekommenderar den varmt om du vill se något märkligt komiskt. Särskilt om du är bekant med giallos och kan följa med i referenserna. En present till dom initierade och en av dom mest roliga och flippigaste filmerna året 2014. Det går inte annat än att gilla spårat lågbudgetskapande och jag rekommenderar att köpa den för att stötta personerna som ligger bakom allt.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
————
21/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Halloween-banner-2015 tumblr_ntm18yOil31rt156jo1_1280

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

22578317710_3f395d5626_o

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

little_girl_lane-1

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

22145127783_306521eb0a_o

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

littlegirl2big

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

P&LFF 2014: Ana Ana (2014)

Poster Ana Ana A4 RGB10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Dokumentär, Samhällsksildring, Poetisk skildring, Personporträtt
Produktionsland: Holland, Norge, Kanada, Egypten
Manus: Petr Lom, Corinne van Egeraat
Regi: Petr Lom, Corinne van Egeraat, Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek
Längd: 75 min
Medverkande: Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek

En dokumentär dikt om fyra kreativa kvinnors liv i Egypten.

Ana Ana (”Jag är jag”, fritt översatt) är en holländsk-norsk-kanadensisk-egyptisk dokumentär som följer fyra unga kvinnor i Egypten genom varsin kamera, i vilken dom uttrycker sina innersta tankar och drömmar i deras personliga vardag.

Den egyptiska revolutionen har just haft sitt genomslag men deras längtan efter frihet är i högsta grad tillbakahållen av samhället dom lever i, ännu ej fri från gamla regler och normer.

Jag träffas omedelbart av dom fyra kvinnornas oerhört talangfulla förmåga att genom poesi förmedla sina livsfunderingar genom både personliga funderingar och ord, avsaknaden av dem såväl som det fantastiska bildspråket. Utan att något hålls tillbaka får jag uppleva en ärlighet som bör tala till varje kämpande person i hela världen med kreativa drömmar – oavsett nationell, klassmässig eller könslig tillhörighet. För att inte tala om hur tidlöst det dom förmedlar är.

wafaafilming

Dokumentären tänjer på konventionerna för det dokumentära berättandet då poesin tar kontrollen i varje moment och blir den förlängda, inre rösten som strävar efter att ge den unga, friare generationen möjlighet att åstadkomma något utifrån dem själva. Utan att hindras, fängslas eller mejas ner av gamla krafter och murar som tycks vara för mäktiga för den åldrande generationen.

Andan brinner genom dom fyra kreatörerna och visualiseras genom ofokuserade vardagsbetraktelser från Egyptens gator och bakgator, vardagsrum och inre rum.

Musiken av Ryûichi Sakamoto (oscarsbelönad redan 1988 för musiken till The Last Emperor) binder samman alla bilder och ett antal ögonblick av ren filmkonst likaså, som den anonyma kvinnan med brudklänningen som sitter fängslad i sin fågelbur och en hel bukett av nycklar ovanför hennes huvud. Metaforen säger en del om vilken ribba dokumentärens skildrande ligger på.

bird

Någon frågade mig om Ana Ana var spännande efter att jag lyriskt gett den min personliga bedömning som festivalens hittills bästa film. Spännande är inte ett ord som passar sammanhanget. Tempot är lågt och tyst, men dokumentärens förmåga att beröra och inspirera åtminstone mig på ett kreativt, intimt sätt är på sin egen nivå.

Konst, poesi och dokumentär kommer ytterst sällan så här nära varandra och så här lyckosamt.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

Stockholm Filmfestival: Tom At The Farm (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

filmspanarnaI lördags fick jag för första gången bekanta mig med Filmspanarna – åtminstone ganska många av dem, ”på riktigt” i och med min flytt till huvudstaden.

Vi ägnade en heldag – och för vissa av oss även en helnatt (Horror Night för att snacka klarspråk), tillsammans på Stockholm Filmfestival och det var riktigt kul att göra en av festivaldagarna till en riktig happening!

Den sista filmspanarfilmen vi såg tillsammans var kanadensiska, franskspråkiga Tom At The Farm på biografen Park. Här under följer min recension och vill du veta vad några av dom andra filmspanarna tyckte om samma film hittar du recensionerna här; Rörliga Bilder Och Tryckta OrdFiffis FilmtajmJojjenito och The Velvet Café.

tom-a-la-ferme-poster-Tom_aGenre: Psykologisk thriller, Mysterium, Drama
Alternativ titel: Tom à la Ferme
Produktionsland: Kanada, Frankrike
Regi: Xavier Dolan
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Michel Marc Bouchard
Längd: 105 min
Skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu,Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Caleb Landry Jones

Den unge reklamaren Tom reser från Montreal till landsbygden för att gå på sin döde älskares begravning. Väl där upptäcker han till sin förvåning att ingen vet vem han är och vad för typ av relation han hade till den avlidne mannen.

Xavier Dolan. Denne unge och så uppskattade auteur från Kanada, med en filmkarriär, ett utseende och en hårlugg som får mina studentvänner att bli lyriska som fjortisar.

Vid 24 års ålder har han haft fyra filmer av fyra möjliga visade på Cannesfestivalen. Fyra filmer som han skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och själv skådespelat i – som huvudroll. Hans väldigt tydliga linje är att dom behandlar HBTQ-karaktärer och det behöver inte nämnas att han vill ha kontroll över sin idé.

Jag planerar sedan en tid tillbaka att bränna igenom hans övriga filmografi och min idé var att börja från början, men i och med att jag nu sett Tom At The Farm – eller Tom à la Ferme, så bet jag i slutet eller svansen – eller vad man säger, men då får det så vara.

Filmen har en inramning som jag alltid brukar ha en svaghet för, nämligen den moderna teaterpjäsens inramning där spelplatsen är tryggt begränsad och karaktärerna är få och genomarbetade från topp till tå. Det är inte en tillfällighet, då filmens manus faktiskt bygger på en pjäs – av den i Kanada berömde, homosexuelle pjäsförfattaren Michel Marc Bouchard.

Tom-a-la-Ferme-de-Xavier-Dolan-Photo-c-Clara-Palardy

Tjusningen framför andra med pjäsupplägg är dock att i stort sett all dramatik sker inuti huvudet på karaktärerna, genom laddningar inuti dem och mellan dem så som riktiga psykologiska thrillers ska vara.

Fast det där tar jag indirekt tillbaka, eftersom den här skildringen får massiv hjälp av filmens domedagsskärande spänningsmusik som satsar så hårt att teserviser spricker. Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid detta musikaliska upplägg, men sedan gillar jag känslan den framkallar och på något vis kommer jag att tänka på franska, svartvita nagelbitare.

Faktum är dock att filmen skulle vara bra mycket mer lågmäld utan den här musiken och min teori är att Xavier Dolan bestämde sig först i klippningen att förstärka filmens dramatik med det denna operetta pampmusik då han såg nerven den skulle haft utan den. Positivt är det i vilket fall.

Filmen har omedelbart en märkligt mysig, ödesbådande känsla och inledningsvis tror jag att det ska utveckla sig till något i stil med Thomas Vinterbergs danska dogmaklassiker Festen (1997), men Toms äventyr på farmen blir mer svårberäkneligt än så.

Tom-At-The-Farm

Xavier Dolan övertygar som Tom genom oskyldiga rådjursögon och för sig som en svärmorsdröm som försöker visa sig rebellisk men är väldigt klumpig i sina försök. Dolan har blonderat håret så att det matchar sädesfälten, satt på sig fula glasögon och en ganska slemmig jackkollektion för att släppa ”pretty boy”-facet en aning.

Första scenen drar mig in i dramatiken på ett fint sätt. Sedan staplas den ena efter det andra dramatiska klossen ovanpå varandra så att jag aldrig kan vara säker på vad som kan hända. Jag utvecklar teorier i mitt huvud men jag är näst intill alltid aningens fel ute.

Tom anländer till det lilla samhället där hans älskare kommer ifrån och nu ska till att begravas i. I takt med att denna avhälsning sker äntrar dock en hel del frågor.

Den dödes mamma är oväntat vänlig, men samtidigt oroväckande precis. Den dödes bror är läskigt ovälkommande och rent ut sagt sociopatiskt aggressiv, men samtidigt släpper han in Tom på dom mest besynnerliga sätt. Bägge spelas mycket bra av Lise Roy respektive Pierre-Yves Cardinal.

tomalaferme_09_automne2013_12116

Tom är definitivt den enda jag kan känna att jag litar på, medan dom boende i den lilla byn han kommit till alla är som karaktärer i en uppsättning Cluedo. Landsortsfamiljen verkar ha byggt upp en rädhågsen respekt från de andra byborna och ska jag beskriva filmens helhet så är det som en korsning mellan Motorsågsmassakern och Babe – den modiga lilla grisen, fast utan motorsågar eller grisar.

Filmen har en och annan scen som känns fel rent kronologiskt och slutet är en funderare liksom filmens övergång till smalare bildmått (aspect ratio) under en spänningsfylld utomhussekvens, men den här ”hölassthrillern” här är en av dom filmer jag varit som mest sugen att se om under filmfestivalen och därför blir mitt slutomdöme generöst.

Det ska bli spännande att se ifall Xavier Dolan kan få även mig på fall med hans övriga verk inom en snar framtid…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmen innehåller som sagt en väldigt begränsad trupp av karaktärer och så vitt jag vet pratar aldrig två namngivna kvinnor med varandra om något annat än män i någon form. Dom kvinnor som medverkar har dessutom inte dom mest framträdande rollerna för berättelsen, men knappast heller undanskymda. Dock är detta en berättelse om män och manlighet och har man det i åtanke köper man nog kvinnornas roller i handlingen. Så känner åtminstone jag.

EDIT: Som Sofia nämner i kommentarsfältet så försigår faktiskt ett samtal om cigaretter mellan två av filmens kvinnliga karaktärer, så den fixar bechdel-testet i alla fall.

En sak till:
Filmens poster påminner väldigt mycket om postern till personlige favoriten Harmony Korines (Gummo, Mister Lonely, Spring Breakers) dogmafilm Julien Donkey-Boy (1999). Med tanke på att Korine och Dolan får anses vara nära besläktade från varsin sida om den kanadensisk-amerikanska gränsen genom deras auteuriska independent/arthouse-bana, kan det vara en medveten blinkning från Xavier Dolans sida månne?

Tom At The Farm och Julien Donkey-Boy