Originaltitel: Valerie a Týden Divu
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Regi: Jaromil Jires
År: 1970
Foto: Jan Curík
Färg: Färgfilm (Eastmancolor)
Aspect Ratio: 1.37 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm
Recension av filmen
Posters
Promofoton
Genre: Surrealism, Kortfilm, Stumfilm
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: An Andalusian Dog
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 16 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Simone Mareuil, Pierre Batcheff, Jaime Miravilles, Luis Buñuel, Salvador Dalí
En man skär upp en kvinnas öga. Senare uppvaktas samma kvinna av en annan man. Då hon ratar honom börjar myror krypa ut ur ett hål i hans hand. I en serie besynnerliga bilder möts det banala och det bisarra. Detta är en surrealistisk kortfilm som Buñuel gjorde tillsammans med Salvador Dalí.
Under surrealismens storhetstid skapade Luis Buñuel och Salvador Dalí detta historiska exempel på surrealistisk film. En serie scener och händelser utan logisk koppling till varann och inspirerande, intuitiv filmkonst. Dom uppnår upplevelsen av en dröm vid ett flertal moment och passager. Handen med myror eller åskådandet av en person i symbolisk konfrontation med trafik är saker jag lägger särskilt väl på näthinnan, samt förstås den ikoniska klyvningen av ögat. Scener som får både känslor och tankar att spinna iväg på ett sätt jag uppskattar oerhört.
Både handen, insekterna och ögat var hämtade ur drömmar som Dalí och Buñuel haft och som tillsammans blev basen för deras filmprojekt. Ett projekt som inte fick ha någon rationell logik annat än inspirationen av drömmar och förträngda, mänskliga känslor. Jag älskar förflyttandet mellan rum och inne/utemiljöer, styrda av karaktärers blickriktning. Som att färden från en plats till en annan endast kräver att du tittar bort och föreställer dig något, så är du där.
Jag rekommenderar att se kortfilmen utan det överflödiga musikspåret, då dom stukturerade tangotonerna distraherar den surrealistiska känslan. I total tystnad blir den andalusiska hundens svartvita bilder som mest drömtäta. Vad syftar frasen ”den andalusiska hunden” på? Har någon tyckt sig hitta en logik i titeln, eller är den lika irrationellt sammansatt som dess innandöme?
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt
Bonusögonblick:
Genre: Drama, Gothisk rysare, Skräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Stephen Volk (baserad på skrifter av Lord Byron och Percy Bysshe Shelley)
Regi: Ken Russell
Längd: 87 min
Skådespelare: Gabriel Byrne, Julian Sands, Natasha Richardson, Timothy Spall, Myriam Cyr
En film om hur Mary Shelleys ”Frankenstein” kom till. Full av hallucinationer, sexfantasier och mardrömmar…
Conjure up your deepest, darkest fear… now call that fear to life.
Hos den store poeten Lord Byrons slott övernattar författaren Mary Shelley (odödliggjord genom berättelsen om Frankensteins monster) och hennes älskare, poeten Percy Bysshe Shelley tillsammans med Byrons älskare tillika Marys styvsyster, Claire Claremont och författardoktorn John Polidori. På Byrons initiativ tar det redan maniskt berikade sällskapet kraftfulla droger för att under den regniga natten komma på den allra hemskaste skräcksagan någonsin. Spökhistorierna övergår i sexuella utsvävningar och hysteriska hallucinationer. En visuell resa in i fem kontroversiella gothprofilers mörka inre.
Det är uppfriskande att se en film som inte försöker hålla tillbaka sina maniska sidor utan rider fram med manin som kreativ huvudkraft. Filmen står följdaktligen och faller lite på det dialogmässiga skådespelet, eftersom vanligtvis briljanta namn som Natasha Richardson, Gabriel Byrne och Timothy Spall spelar över å det friskaste, deras maniska sidor trogna. Julian Sands också, värst av dem alla. Han är väl å andra sidan alltid emotionellt krävande till och med när han inte försöker.
Filmen tar sig dock allt mer ju längre in på natten våra karaktärer vistas. Dialog upphör och dom visuella vanföreställningarna tar huvudrollen. Här får brittiske auteuren och rebellen Ken Russells (The Devils, Tommy, The Lair of the White Worm) egendomliga filmberättande skina och gör det bäst just i mörkrets atmosfäriska vrår.
Nattmaror träder fram (Fuselis målning ”Nattmaran” får bokstavligen liv mellan dröm och verklighet), självplågeriet börjar och filmen kan med rätta kallas en väldigt brittisk Suspiria (1977 – läs min recension), då Ken Russells Gothic och Dario Argentos nämnda mästerverk delar ett visuellt, mardrömskt och hysteriskt flöde av karaktärer som lever bäst på att passera rum efter rum med mardrömmar som sipprat in i det vakna tillståndet, utan överflödig, konkretiserande kommunikation i ord.
Vad som börjar som en trevande och träig periodfilm i brittisk, teatral anda men ändå friskt hysterisk, slutar i sällsynt, fin och fantasifull sagostämning som inspirerar mig.
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat
Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt
Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická
Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.
Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.
En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.
Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.
Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.
Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.
Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis 8½ (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.
Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.
Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.
Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.
Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.
Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.
Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.
Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt
Denna recension skrev jag i skräckmånaden oktober år 2008 i Filmsnacks ”Filmklubben”, där det för tillfället avverkades skildringar av Dracula. Det ska sägas – med en klump i halsen, att jag sedan dess fortfarande inte har sett Werner Herzogs remake av denna klassiker – Nosferatu: Phantom der Nacht, från 1979.
Genre: Skräck, Stumfilm
Produktionsland: Tyskland
Manus: Henrik Galeen (fritt efter Bram Stokers förlaga)
Regi: F.W. Murnau
Längd: 94 min | 65 min (VHS) | 92 min (DVD edition) | 84 min | 88 min (1997 restored) | 84 min (DVD)
Budget: Okänt
Skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schroeder, Alexander Granach, Georg H Schnell, Ruth Landshoff, John Gottowt, Gustav Botz, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Albert Venohr, Eric van Viele
En tysk fastighetsmäklare skickar en av sina medarbetare till Karpaterna för att diskutera ett fastighetsköp med den märklige greve Orlok. Orlok visar sig dessvärre vara en vampyr. Baserad på romanen ”Dracula” av Bram Stoker från år 1897.
”At night, Nosferatu sinketh his fangs into his victim and feedeth on his blood = his hellish elixir of life.”
Nu har jag tagit mig an den första filmen om Dracula, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad, trots att jag redan på förhand hört mycket bra om den.
Faktumet att det är en svartvit stumfilm gör genast att det blir en drömsk känsla över den, som jag annars nästan bara upplevt i Lynchs och Bunuels filmer. Frågan jag ställer mig; vad är det med det svartvitt (eller tvåfärgat) och bristen på ljud som gör att det – i alla fall för mig, känns som dröm? En förklaring är nog att jag blir tvungen att ”fylla i” mycket själv, precis som i drömmar.
Men musiken i Nosferatu är också mycket, mycket stämningsfull och jag blir väldigt sugen på att införskaffa mig soundtracket – för så bra är det (som min dvd-utgåva har)! Jag har inte sett Werner Herzogs remake än, men hade jag varit honom så skulle jag använt samma musik även i nyversionen.
”Nosferatu. Does this word not sound like the midnight call of the Bird of Death? Do not utter it, or the images of life will fade – into pale shadows and ghostly dreams will rise from your heart and feed your Blood.”
Handlingmässigt är det den klassiska historien om hur en mäklare besöker den ensamme greve Orlok (inte ”Dracula”, av rättighetsskäl) och hur den skräckinjagande greven snabbt ser sin chans till friskt blod, vilket drar honom till staden (i en kista) och mäklarens unga mö. Filmen är inspelad i bergskedjan Karpaterna och i Bremen.
Om musiken var ett utropstecken är miljöerna en annan. Dom ger en nästan unik atmosfär och jag tror även att miljön är en mycket starkt bidragande orsak till drömkänslan som jag får av Nosferatu. Fotot är sedan mycket snyggt och skickligt gjort rakt igenom, med slottsskuggor och den smygande vampyrens vålnad – och ingen kan ju säga att Max Shrecks ikoniska karaktär inte var kuslig. Mycket fint visuellt tänk där.
Sammanfattningsvis gör filmens första två tredjedelar mig mycket inspirerad, men sedan är det lite dödande tid fram till den omnämnda finalen. Hade filmen varit lika inspirerande rakt igenom hade det lätt varit ett ännu mer strålande betyg, men jag tror absolut att det är den bästa filmen om Dracula jag sett hittills och väl värd att se.
”Go quickly, travel safely, my young friend, to the land of ghosts.”
Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt
Absurd Cinema 