Denna recension skrev jag i skräckmånaden oktober år 2008 i Filmsnacks ”Filmklubben”, där det för tillfället avverkades skildringar av Dracula. Det ska sägas – med en klump i halsen, att jag sedan dess fortfarande inte har sett Werner Herzogs remake av denna klassiker – Nosferatu: Phantom der Nacht, från 1979.
Genre: Skräck, Stumfilm
Produktionsland: Tyskland
Manus: Henrik Galeen (fritt efter Bram Stokers förlaga)
Regi: F.W. Murnau
Längd: 94 min | 65 min (VHS) | 92 min (DVD edition) | 84 min | 88 min (1997 restored) | 84 min (DVD)
Budget: Okänt
Skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schroeder, Alexander Granach, Georg H Schnell, Ruth Landshoff, John Gottowt, Gustav Botz, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Albert Venohr, Eric van Viele
En tysk fastighetsmäklare skickar en av sina medarbetare till Karpaterna för att diskutera ett fastighetsköp med den märklige greve Orlok. Orlok visar sig dessvärre vara en vampyr. Baserad på romanen ”Dracula” av Bram Stoker från år 1897.
”At night, Nosferatu sinketh his fangs into his victim and feedeth on his blood = his hellish elixir of life.”
Nu har jag tagit mig an den första filmen om Dracula, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad, trots att jag redan på förhand hört mycket bra om den.
Faktumet att det är en svartvit stumfilm gör genast att det blir en drömsk känsla över den, som jag annars nästan bara upplevt i Lynchs och Bunuels filmer. Frågan jag ställer mig; vad är det med det svartvitt (eller tvåfärgat) och bristen på ljud som gör att det – i alla fall för mig, känns som dröm? En förklaring är nog att jag blir tvungen att ”fylla i” mycket själv, precis som i drömmar.
Men musiken i Nosferatu är också mycket, mycket stämningsfull och jag blir väldigt sugen på att införskaffa mig soundtracket – för så bra är det (som min dvd-utgåva har)! Jag har inte sett Werner Herzogs remake än, men hade jag varit honom så skulle jag använt samma musik även i nyversionen.
”Nosferatu. Does this word not sound like the midnight call of the Bird of Death? Do not utter it, or the images of life will fade – into pale shadows and ghostly dreams will rise from your heart and feed your Blood.”
Handlingmässigt är det den klassiska historien om hur en mäklare besöker den ensamme greve Orlok (inte ”Dracula”, av rättighetsskäl) och hur den skräckinjagande greven snabbt ser sin chans till friskt blod, vilket drar honom till staden (i en kista) och mäklarens unga mö. Filmen är inspelad i bergskedjan Karpaterna och i Bremen.
Om musiken var ett utropstecken är miljöerna en annan. Dom ger en nästan unik atmosfär och jag tror även att miljön är en mycket starkt bidragande orsak till drömkänslan som jag får av Nosferatu. Fotot är sedan mycket snyggt och skickligt gjort rakt igenom, med slottsskuggor och den smygande vampyrens vålnad – och ingen kan ju säga att Max Shrecks ikoniska karaktär inte var kuslig. Mycket fint visuellt tänk där.
Sammanfattningsvis gör filmens första två tredjedelar mig mycket inspirerad, men sedan är det lite dödande tid fram till den omnämnda finalen. Hade filmen varit lika inspirerande rakt igenom hade det lätt varit ett ännu mer strålande betyg, men jag tror absolut att det är den bästa filmen om Dracula jag sett hittills och väl värd att se.
”Go quickly, travel safely, my young friend, to the land of ghosts.”
Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt
Absurd Cinema 