Etikettarkiv: Tyskland

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922)

Denna recension skrev jag i skräckmånaden oktober år 2008 i Filmsnacks ”Filmklubben”, där det för tillfället avverkades skildringar av Dracula. Det ska sägas – med en klump i halsen, att jag sedan dess fortfarande inte har sett Werner Herzogs remake av denna klassiker – Nosferatu: Phantom der Nacht, från 1979.


Halloween-banner-2015Nosferatu-1922-poster

Genre: Skräck, Stumfilm
Produktionsland: Tyskland
Manus: Henrik Galeen (fritt efter Bram Stokers förlaga)
Regi: F.W. Murnau
Längd: 94 min | 65 min (VHS) | 92 min (DVD edition) | 84 min | 88 min (1997 restored) | 84 min (DVD)
Budget: Okänt
Skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schroeder, Alexander Granach, Georg H Schnell, Ruth Landshoff, John Gottowt, Gustav Botz, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Albert Venohr, Eric van Viele

En tysk fastighetsmäklare skickar en av sina medarbetare till Karpaterna för att diskutera ett fastighetsköp med den märklige greve Orlok. Orlok visar sig dessvärre vara en vampyr. Baserad på romanen ”Dracula” av Bram Stoker från år 1897.

nosferatushadow

”At night, Nosferatu sinketh his fangs into his victim and feedeth on his blood = his hellish elixir of life.”

Nu har jag tagit mig an den första filmen om Dracula, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad, trots att jag redan på förhand hört mycket bra om den.

Faktumet att det är en svartvit stumfilm gör genast att det blir en drömsk känsla över den, som jag annars nästan bara upplevt i Lynchs och Bunuels filmer. Frågan jag ställer mig; vad är det med det svartvitt (eller tvåfärgat) och bristen på ljud som gör att det – i alla fall för mig, känns som dröm? En förklaring är nog att jag blir tvungen att ”fylla i” mycket själv, precis som i drömmar.

large_nosferatu_10_blu-ray_

Men musiken i Nosferatu är också mycket, mycket stämningsfull och jag blir väldigt sugen på att införskaffa mig soundtracket – för så bra är det (som min dvd-utgåva har)! Jag har inte sett Werner Herzogs remake än, men hade jag varit honom så skulle jag använt samma musik även i nyversionen.

”Nosferatu. Does this word not sound like the midnight call of the Bird of Death? Do not utter it, or the images of life will fade – into pale shadows and ghostly dreams will rise from your heart and feed your Blood.”

Handlingmässigt är det den klassiska historien om hur en mäklare besöker den ensamme greve Orlok (inte ”Dracula”, av rättighetsskäl) och hur den skräckinjagande greven snabbt ser sin chans till friskt blod, vilket drar honom till staden (i en kista) och mäklarens unga mö. Filmen är inspelad i bergskedjan Karpaterna och i Bremen.

large_nosferatu_12_blu-ray_

Om musiken var ett utropstecken är miljöerna en annan. Dom ger en nästan unik atmosfär och jag tror även att miljön är en mycket starkt bidragande orsak till drömkänslan som jag får av Nosferatu. Fotot är sedan mycket snyggt och skickligt gjort rakt igenom, med slottsskuggor och den smygande vampyrens vålnad – och ingen kan ju säga att Max Shrecks ikoniska karaktär inte var kuslig. Mycket fint visuellt tänk där.

Sammanfattningsvis gör filmens första två tredjedelar mig mycket inspirerad, men sedan är det lite dödande tid fram till den omnämnda finalen. Hade filmen varit lika inspirerande rakt igenom hade det lätt varit ett ännu mer strålande betyg, men jag tror absolut att det är den bästa filmen om Dracula jag sett hittills och väl värd att se.

large_nosferatu_13_blu-ray_

”Go quickly, travel safely, my young friend, to the land of ghosts.”

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

large_nosferatu_03_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

filmspanarnaHar du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

postr_lGenre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

LC_281112_4444_ERIK.00095052_STOR

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

LC_281112_4444_ERIK.00100169_STOR

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

the_quiet_roar

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

i-sängen00153342_STOR

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstextEraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

fyverkeri100159460_STOR

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.

Hysteriska trailers: Beyond the Darkness (1974)

Halloween-banner

Den här trailern för västtyska demonfilmen Beyond the Darkness (1974) är värd att se om och om igen bara för den där tjejen på steroider som kickar sönder dörren totalt med en distinkt liten spark istället för att bara öppna den! Varför ta sig tiden att dra i handtaget när man kan pulvrisera hela dörren till pinnved, liksom?

För övrigt verkar ju alla gå på steroider i den här trailern och inte undra på det. Magdalena är ju totalt ”beyond the darkness”…

Hon får katter att fräsa, husgeråd att lppa amok, knivar att flyga och präster att överväga ifall det inte vore lämpligt med en exorcism ändå. Som grädden på moset lyckas hon få den pryda kvinnan i sista scenen att dansa någon riktigt festlig form utav ”slow motion-breakdance”. Jag har aldrig begripit mig på tyskarna och deras danskultur.

Regissören till filmen (med originaltiteln Magdalena, vom Teufel besessen) heter Walter Boos och han har varit ganska produktiv.

z_magdalena

Bland annat är några höjdpunkter att han assisterade på filmerna Flickan från Storstaden (Lilli – ein Mädchen aus der Großstadt, 1958) och Schoolgirl Report: Volume #1 och #2 (1970,1971) och gick sedan över till att själv regissera Schoolgirl Report: Volume #3#5 (1972, 1973) och sedan även #9, #10, #12 och #13 (1975, 1976, 1978, 1980).

Där emellan hann han med att göra den något mer välkända gladporrfilmen En Glad Fyr i Skinnbyxan (Der Ostfriesen-Report, 1974), inspelad i västtyska Osfriesland. Uppföljaren Die Rache der Ostfriesen (1974) – också den av Boos, är tydligen ännu lite vassare!

Men nu lämnar vi den tyska filmhistorielektionen.

Passa er för Magdalena (fantastiskt spelad av gamla löftet Dagmar Hedrich) för hon är verkligen inte att leka med!

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 3/5
Bildval: 4/5
Tempo: 5/5
Oneliners: 1/5
Löftesgrad: 3/5
B-känsla: 5/5

Totalt: 21 av 31 dagar av Halloween!

P&LFF 2013: Through the Lens of inkedKenny (kortfilm, 2012)

P&LFF-header

Genre: Kortfilm, Dokumentär
Regi: Maria Elisa Scheidt, Denize Galiao
Produktionsland: Tyskland
Längd: 17 min

I kortfilmen Through the Lens of inkedKenny (en av de tvälande kortfilmerna på Peace & Love Film Festival 2013) får vi följa en fotograf som känner sig utanför de olika kulturer han kategoriseras in i. inkedKenny har asiatiskt ursprung men känner sig mer hemma i den ”vita” kulturen än den tysk-asiatiska.

Han är homosexuell, men känner sig inte hemma i den av allmänheten standardiserade homokulturen.

inkedKenny1

Med sin lufsiga karaktär, tatuerade kropp och rökiga röst kategoriserar han sig i så fall hellre till den så kallade ”Bear”-kategorin – homosexuella män som är kraftigare, skäggigare och mer storväxta än den allmänna bilden av den homosexuelle mannen.

Eller som inkedKenny själv uttrycker det i kategoriseringen av ”Bear”-kulturen;

”They are the guy that walking down the street you would never think as ‘gay’. We’re men as well. There are the ‘gays’, and there are the ‘men’. I like to keep it that way.”

Givetvis kategoriseras det även inom ”björnarnas” gränser också.

”There is ‘the bears’ and there is ‘the muscle bears’. The gay community is all classified by the way you look.”

inkedKenny3

inkedKenny försörjer sig som fotograf och åt att fotografera ”muscle bears” – halvnakna, inoljade och kärleksfullt poserande i grupp framför kameran. InkedKenny är dessutom HIV-positiv sedan många år tillbaka, vilket gör att han vant sig vid att leva utanför de ”normala” gränserna även i det avseendet.

Han pratar en hel del om hur det är att vara HIV-positiv i andras ögon och sina egna. Hur han inte trodde att han skulle överleva knappt ett år, men hur hans liv fortfarande rullar på än idag. Han är väldigt öppen kring sitt liv och det behöver inte ens nämnas att öppenheten är dokumentärens största kvalitet.

inkedKenny4

”Muskelbjörnarna” i filmen – som fungerar som InkedKennys modeller, pratar själva väldigt ärligt om hur HIV har behandlats av människor runt dem genom åren och om fenomenet ”Bug-chasers” – hur vissa HIV-negativa personer iband kan känna sådan ångest och vara så rädda för att testa sig och se ifall dom drabbats av HIV.

Det går så långt att de ”Bug-chasers” de berättar om hellre blir frivilligt HIV-drabbade för att slippa känna den dagliga ångesten över det.

Fotot säger dessutom mycket alldeles på egen hand både bland björnarna inne i hans studio likväl som de gånger vi ser inkedKenny ensam. Den bestående känslan jag får är att det här är en kortfilmsdokumentär på hög nivå. En vinnarkandidat, möjligen?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Vill du veta mer om fotografen inkedKenny och hans arbete så finns hans hemsida här.

Through the lens of inkedKenny (Trailer) from Marie Elisa Scheidt on Vimeo.