Genre: Drama, Gothisk rysare, Skräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Stephen Volk (baserad på skrifter av Lord Byron och Percy Bysshe Shelley)
Regi: Ken Russell
Längd: 87 min
Skådespelare: Gabriel Byrne, Julian Sands, Natasha Richardson, Timothy Spall, Myriam Cyr
En film om hur Mary Shelleys ”Frankenstein” kom till. Full av hallucinationer, sexfantasier och mardrömmar…
Conjure up your deepest, darkest fear… now call that fear to life.
Hos den store poeten Lord Byrons slott övernattar författaren Mary Shelley (odödliggjord genom berättelsen om Frankensteins monster) och hennes älskare, poeten Percy Bysshe Shelley tillsammans med Byrons älskare tillika Marys styvsyster, Claire Claremont och författardoktorn John Polidori. På Byrons initiativ tar det redan maniskt berikade sällskapet kraftfulla droger för att under den regniga natten komma på den allra hemskaste skräcksagan någonsin. Spökhistorierna övergår i sexuella utsvävningar och hysteriska hallucinationer. En visuell resa in i fem kontroversiella gothprofilers mörka inre.
Det är uppfriskande att se en film som inte försöker hålla tillbaka sina maniska sidor utan rider fram med manin som kreativ huvudkraft. Filmen står följdaktligen och faller lite på det dialogmässiga skådespelet, eftersom vanligtvis briljanta namn som Natasha Richardson, Gabriel Byrne och Timothy Spall spelar över å det friskaste, deras maniska sidor trogna. Julian Sands också, värst av dem alla. Han är väl å andra sidan alltid emotionellt krävande till och med när han inte försöker.
Filmen tar sig dock allt mer ju längre in på natten våra karaktärer vistas. Dialog upphör och dom visuella vanföreställningarna tar huvudrollen. Här får brittiske auteuren och rebellen Ken Russells (The Devils, Tommy, The Lair of the White Worm) egendomliga filmberättande skina och gör det bäst just i mörkrets atmosfäriska vrår.
Nattmaror träder fram (Fuselis målning ”Nattmaran” får bokstavligen liv mellan dröm och verklighet), självplågeriet börjar och filmen kan med rätta kallas en väldigt brittisk Suspiria (1977 – läs min recension), då Ken Russells Gothic och Dario Argentos nämnda mästerverk delar ett visuellt, mardrömskt och hysteriskt flöde av karaktärer som lever bäst på att passera rum efter rum med mardrömmar som sipprat in i det vakna tillståndet, utan överflödig, konkretiserande kommunikation i ord.
Vad som börjar som en trevande och träig periodfilm i brittisk, teatral anda men ändå friskt hysterisk, slutar i sällsynt, fin och fantasifull sagostämning som inspirerar mig.
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat
Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt
Absurd Cinema 