Genre: Drama, Gothisk rysare, Skräck Produktionsland: Storbritannien Manus: Stephen Volk (baserad på skrifter av Lord Byron och Percy Bysshe Shelley) Regi: Ken Russell Längd: 87 min Skådespelare: Gabriel Byrne, Julian Sands, Natasha Richardson, Timothy Spall, Myriam Cyr
En film om hur Mary Shelleys ”Frankenstein” kom till. Full av hallucinationer, sexfantasier och mardrömmar…
Conjure up your deepest, darkest fear… now call that fear to life.
Hos den store poeten Lord Byrons slott övernattar författaren Mary Shelley (odödliggjord genom berättelsen om Frankensteins monster) och hennes älskare, poeten Percy Bysshe Shelley tillsammans med Byrons älskare tillika Marys styvsyster, Claire Claremont och författardoktorn John Polidori. På Byrons initiativ tar det redan maniskt berikade sällskapet kraftfulla droger för att under den regniga natten komma på den allra hemskaste skräcksagan någonsin. Spökhistorierna övergår i sexuella utsvävningar och hysteriska hallucinationer. En visuell resa in i fem kontroversiella gothprofilers mörka inre.
Det är uppfriskande att se en film som inte försöker hålla tillbaka sina maniska sidor utan rider fram med manin som kreativ huvudkraft. Filmen står följdaktligen och faller lite på det dialogmässiga skådespelet, eftersom vanligtvis briljanta namn som Natasha Richardson, Gabriel Byrne och Timothy Spall spelar över å det friskaste, deras maniska sidor trogna. Julian Sands också, värst av dem alla. Han är väl å andra sidan alltid emotionellt krävande till och med när han inte försöker.
Filmen tar sig dock allt mer ju längre in på natten våra karaktärer vistas. Dialog upphör och dom visuella vanföreställningarna tar huvudrollen. Här får brittiske auteuren och rebellen Ken Russells (The Devils, Tommy, The Lair of the White Worm) egendomliga filmberättande skina och gör det bäst just i mörkrets atmosfäriska vrår.
Nattmaror träder fram (Fuselis målning ”Nattmaran” får bokstavligen liv mellan dröm och verklighet), självplågeriet börjar och filmen kan med rätta kallas en väldigt brittiskSuspiria (1977 – läs min recension), då Ken Russells Gothic och Dario Argentos nämnda mästerverk delar ett visuellt, mardrömskt och hysteriskt flöde av karaktärer som lever bäst på att passera rum efter rum med mardrömmar som sipprat in i det vakna tillståndet, utan överflödig, konkretiserande kommunikation i ord.
Vad som börjar som en trevande och träig periodfilm i brittisk, teatral anda men ändå friskt hysterisk, slutar i sällsynt, fin och fantasifull sagostämning som inspirerar mig.
Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …
Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.
Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.
Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.
På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?
Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.
Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.
Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.
En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.
Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.
Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.
Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.
I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.
Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.
Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.
Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.
Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.
Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.
Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;
Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.
Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.
Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.
Inom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!
För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”
Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?
Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.
Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.
Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.
Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.
Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.
Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.
Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.
När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?
Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!
…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).
…
Mardrömmar på film – en topplista:
597. Smultronstället (1957)
Mardrömsorsak:Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.
32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)
Mardrömsorsak:Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto. Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.
Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.
0. Skönheten och Odjuret (1991)
Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.
45. The Wicker Man (1973)
Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag är det i våra mardrömmar.
13. Mario Bavas filmografi
Mardrömsorsak:Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.
Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sundaysom i sig är det mest drömska jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.
I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shockhar jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.
Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.
Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.
1657. Nosferatu (1922)
Mardrömsorsak:Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.
Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.
Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”
100. The Beyond (1981)
Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.
42. Suspiria (1977)
Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!
Den italienska skräckspecialisten Dario Argento(The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.
Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker.
06. Storm of the Century (1999)
Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!
Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.
Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.
931. The Omen (1976)
Mardrömsorsak:Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!
Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.
Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!
2. Un Chien Andalou (1929)
Mardrömsorsak:Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.
Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!
158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)
Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.
Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim Burton. Glöm Frank Miller. Batman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.
Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan.
Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.
Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker.
19. 2001: A Space Odyssey (1968)
Mardrömsorsak:Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.
Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.
27. The Exorcist (1973)
Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.
”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.
Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.
Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”
”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.
Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.
Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.
Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.
Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.
Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.
Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.
När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.
Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”
7. Repulsion (1965)
Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.
Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.
89. The Shining (1980)
Mardrömsorsak: Allt.
Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.
Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.
Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.
För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).
Stanley Kubrickhar med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.
4. ??? (fortsättning följer)
Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…
Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!
![Suspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/suspiria-1977-bluray-x264-1080p-mkv_snapshot_01-04-42_2012-02-23_21-58-47.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_00-50-30_2012-02-11_00-46-11.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_02-09-57_2012-02-11_02-08-05.jpg)
Absurd Cinema 