Etikettarkiv: Vampyrer

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

Annonser

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

halloween-banner-2016untitled-1

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

lips-of-blood

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

lips-of-blood51-1

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922)

Denna recension skrev jag i skräckmånaden oktober år 2008 i Filmsnacks ”Filmklubben”, där det för tillfället avverkades skildringar av Dracula. Det ska sägas – med en klump i halsen, att jag sedan dess fortfarande inte har sett Werner Herzogs remake av denna klassiker – Nosferatu: Phantom der Nacht, från 1979.


Halloween-banner-2015Nosferatu-1922-poster

Genre: Skräck, Stumfilm
Produktionsland: Tyskland
Manus: Henrik Galeen (fritt efter Bram Stokers förlaga)
Regi: F.W. Murnau
Längd: 94 min | 65 min (VHS) | 92 min (DVD edition) | 84 min | 88 min (1997 restored) | 84 min (DVD)
Budget: Okänt
Skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schroeder, Alexander Granach, Georg H Schnell, Ruth Landshoff, John Gottowt, Gustav Botz, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Albert Venohr, Eric van Viele

En tysk fastighetsmäklare skickar en av sina medarbetare till Karpaterna för att diskutera ett fastighetsköp med den märklige greve Orlok. Orlok visar sig dessvärre vara en vampyr. Baserad på romanen ”Dracula” av Bram Stoker från år 1897.

nosferatushadow

”At night, Nosferatu sinketh his fangs into his victim and feedeth on his blood = his hellish elixir of life.”

Nu har jag tagit mig an den första filmen om Dracula, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad, trots att jag redan på förhand hört mycket bra om den.

Faktumet att det är en svartvit stumfilm gör genast att det blir en drömsk känsla över den, som jag annars nästan bara upplevt i Lynchs och Bunuels filmer. Frågan jag ställer mig; vad är det med det svartvitt (eller tvåfärgat) och bristen på ljud som gör att det – i alla fall för mig, känns som dröm? En förklaring är nog att jag blir tvungen att ”fylla i” mycket själv, precis som i drömmar.

large_nosferatu_10_blu-ray_

Men musiken i Nosferatu är också mycket, mycket stämningsfull och jag blir väldigt sugen på att införskaffa mig soundtracket – för så bra är det (som min dvd-utgåva har)! Jag har inte sett Werner Herzogs remake än, men hade jag varit honom så skulle jag använt samma musik även i nyversionen.

”Nosferatu. Does this word not sound like the midnight call of the Bird of Death? Do not utter it, or the images of life will fade – into pale shadows and ghostly dreams will rise from your heart and feed your Blood.”

Handlingmässigt är det den klassiska historien om hur en mäklare besöker den ensamme greve Orlok (inte ”Dracula”, av rättighetsskäl) och hur den skräckinjagande greven snabbt ser sin chans till friskt blod, vilket drar honom till staden (i en kista) och mäklarens unga mö. Filmen är inspelad i bergskedjan Karpaterna och i Bremen.

large_nosferatu_12_blu-ray_

Om musiken var ett utropstecken är miljöerna en annan. Dom ger en nästan unik atmosfär och jag tror även att miljön är en mycket starkt bidragande orsak till drömkänslan som jag får av Nosferatu. Fotot är sedan mycket snyggt och skickligt gjort rakt igenom, med slottsskuggor och den smygande vampyrens vålnad – och ingen kan ju säga att Max Shrecks ikoniska karaktär inte var kuslig. Mycket fint visuellt tänk där.

Sammanfattningsvis gör filmens första två tredjedelar mig mycket inspirerad, men sedan är det lite dödande tid fram till den omnämnda finalen. Hade filmen varit lika inspirerande rakt igenom hade det lätt varit ett ännu mer strålande betyg, men jag tror absolut att det är den bästa filmen om Dracula jag sett hittills och väl värd att se.

large_nosferatu_13_blu-ray_

”Go quickly, travel safely, my young friend, to the land of ghosts.”

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

large_nosferatu_03_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Artsy-Fartsy-headerrose-of-iron-la-rose-de-fer.15620

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Nuit du Cimitière, Night on the Cemetery
Manus: Jean Rollin, Maurice Lemaître (dialog), efter en text av Tristan Corbière
Regi: Jean Rollin
Längd: 86 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Mireille Dargent, Françoise Pascal, Nathalie Perrey, Hugues Quester

The strangest of love stories…

Det är natt och helt svart ute. Ett ungt par bestämmer sig för att gena över en kyrkogård, vilket visar sig vara ett stort misstag. De hittar inte vägen ut. Rädslan överväldigar dem och blir till galenskap.

04-1

Jag älskar den franske vampyrdiktaren Jean Rollins (The Nude Vampire, Lips of Blood, Two Orphan Vampires) sätt att göra film! Det är något eget, utan kompromisser till konventionens lagar. Allt är så enkelt och tydligt. Handlingen kan formuleras i en mening. Dialogen kommer när den vill och inte för att den behövs – sällan. Tempot förhåller sig till i ett ögonblick oberoende av tid och publikvänlig lämplighet. Det kan dras ut eller förkortas helt fritt.

I Ros av Järn följer vi en kvinna  – ”Flickan”, spelad av Françoise Pascal (There’s a Girl in My Soup, TV-serien Mind Your Language), och en man – ”Pojken”, spelad av Hugues Quester (Frihet – Den Blå Filmen, Natten i Varennes), som en dimmig, underbart gothisk kväll flyr en fest och går vilse på en kyrkogård. Den är förstås gigantisk för annars skulle det inte ta en hel natt att hitta en utväg. Det går dock inte att förklara med logik och sannolikhet för det.

tumblr_nqg4i2e9Sf1u5hrh0o1_1280

Du går inte så pass vilse på en kyrkogård att du är fast i den och du är inte så fast på en kyrkogård att du inte kan ta dig över dess murar, symboliska eller ej. Möjligen om du tagit något riktigt hallucinogent blir scenariot rimligt. Kanske till och med ganska möjligt för en stund. Det här är surrealism och det är en av Jean Rollins mest hängivna filmer på den fronten. Ett par, vilsna en natt på en kyrkogård. Det är så distinkt och inramat att det lika gärna kunde varit en tavla.

Det är – Jean Rollins stil trogen, väldigt sensuellt, väldigt sagolikt och helt bedårande med en kvinna som dansar mellan gravar, katakomber och väldiga monument, inlindad i nattens dimma. Filmen baseras på en text från den av surrealisterna upphöjde poeten Tristan Corbière, död i tuberkulos vid en ålder av 29 efter ett liv med reumatism och perioder av depression. Tydligen hade han ett förakt för romantikens sentimentalism, vilket möjligen skapat det kontrastfulla spelet mellan barnslig romantik och död som La Rose de Fer har.

12-1

Och vampyrerna gömmer sig alltid där någonstans i det som sker när Rollin dirigerar sina atmosfärer, som av filmen att döma är som gjord för att tolka Corbière, hur lös tolkningen än må vara. Rollins förhållningssätt till sitt skapande är förmodligen det mest renodlade exemplet på filmpoesi jag upplevt, endast i tävlan med inte helt uppenbara filmtvillingen Terrence Malick (Days of Heaven, Badlands, The Thin Red Line). Det lär inte passa många och det ska inte vara så heller, men om det klickar med dig har du en gothisk, erotisk men samtidigt väldigt barnasinnerlig filmskatt att förlora dig i vad gäller Rollins kreativa utlopp.

En hel mytologi som ryms i en liten ”fantastique” saga. Ett antikt skepp i en flaska. Tusentals år av mystik bevarat i den sten och jord som formar en kyrkogård. Leken som demonstreras när en kvinna istället för att vara rädd och utsatt i denna skräckmiljö, leker som om det är centrumet för hennes harmoni hon skuttar på. Tungsinthet eller rädslor hör inte hemma på en så vacker och symbolisk plats, i en så vacker och symbolisk saga.

ironrpse2

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Romantik/Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat

dance1

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

La Fille de Dracula / Daughter of Dracula  (1972)

Halloween-banner-2015 daughter_of_dracula_poster_01

Genre: Mysterium, Erotik, Romantik, Skräck, Vampyrfilm
Produktionsland: Frankrike, Portugal
Alternativ titel: Dracula’s Daughter (brittisk och svensk dvd-titel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 89 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Britt Nichols, Anne Libert, Howard Vernon, Daniel White, Jesus Franco, Alberto Dalbés, Conchita Nunez, Lina Romay, Yelena Samarina, Eduarda Pimenta, Carmen Carbonell

En ung kvinna besöker sin farmor på dödsbädden. Innan hon dör berättar hon om familjeförbannelsen: de är alla vampyrer!

la_fille_de_dracula1

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete fram tills hans död för några år sedan. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna lutade åt – och ofta tippade över helt åt, det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.

Eller pornografi och pornografi; med dagens porrkultur räknas väl dom flesta porrfilmer (med betonging på ”filmer”) som erotiska filmer. Gårdagens pornografi hade ju – som det brukar tjatas om, en handling och ett berättande. Dagens porr fokuserar på att ge så mycket penetration som möjligt på en tidsgräns som motsvarar ett toalettbesök.

la_fille_de_dracula9

Mest känd är han för kultklassikern Vampyros Lesbos (1971) som gjordes cirka ett år innan denna film. Även den handlar om en kvinnlig vampyr med smak för kvinnligt blod, spelad av tidiga kollaboratören och ikonen Soledad Miranda. Han är också märkt på filmkartan för Mirandas avskedsföreställning Eugénie / Eugénie de Sade (1973) som gjordes strax innan hennes tragiska död i en bilolycka, samt filmer som La Comtesse Noire / Female Vampire (1975) och Greta, Haus ohne Männer / Ilsa, The Wicked Warden (1977).

Jag vet med mig att vilka filmer av Franco jag än radar upp kommer jag missa en och annan som andra anser nämnvärda. Han har trots allt gjort en del…

la_fille_de_dracula4

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för stämning, scenografi och det visuella i sina filmer trots sin väldigt höga produktivitet. Zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa och – på gott och ont, flitigt använda grepp.

Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz. Kanske förklarar jazzbakgrunden både hans stämningsbyggande, hans zoomhantering och intresse för löst sammanhängande filmer, eller så är det bara ett ganska regelrätt ungdomskapitel innan han hittade ”rätt” i livet. Han enda egentligt röda tråd är väl besattheten vid att exploatera förföriska kvinnokroppar till atmosfärisk perfektion – gärna med lesbisk prägel. Något han delade med franske Jean Rollin, som också var en sucker för atmosfär, no pun intended.

la_fille_de_dracula10

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av honom för många år sedan, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker. Den är lätt att blanda ihop med La nuit des étoiles filantes / A Virgin Among The Living Dead (1973), som också har Britt Nichols i en huvudroll (och som nämnde Jean Rollin adderade några zombiescener till i en alternativ version). ”A Virgin…” ska tydligen vara en personlig favorit hos Franco, så den behöver jag införskaffa snarast.

”Draculas Dotter” stod i min filmhylla en period innan jag såg den i oktober för en handfull år sedan. Minns jag rätt var det fin musik och en väldigt meditativ, tålmodig stämning. Jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några intensiva scener. Hela den filmiska kameralooken och höstfärgerna får mig på genomgående myshumör. Färger som helt tidsenligt för skiftet 60/70-tal inte endast visar sig i den stämningsfulla naturen, utan även på kläder, inredning och celluloid värme. För att inte tala om det dunkla lugnet.

la_fille_de_dracula8

Nymfomana par i kvinnor är obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när dom dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö blir det nästan för mycket av det goda till och med för mina lustar. Handlingen är som sagt tunn och finns – som alltid med Franco, mest som en inklämd anledning att få gotta sig i det visuella behaget. Den tar fart mot slutet, men mest för att tiden dessförinnan nyttjats åt tavelskådande, om jag kan kalla det så. Ett mer utåtriktat navelskådande, eller något. Att föra filmer efter visuell elegans snarare än handling.

Med det sagt är denna ockulta gothhandling mer än väl för mig då jag njuter av att se beslöjade vampyrskor glida omkring genom slottsrum, i tålmodigt tempo och till behagliga toner. Ett atmosfärsverk jag rekommenderar, för dig som inte fick pricka av alla vampyrlustar i Twilight-antologin.

2 – Manus
2 – Skådespelare
4 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
18/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

Bonusposter: 

daughter_of_dracula_poster

I backspegeln #12: Till minne av Jesús ”Jess” Franco (1930-2013)

I-Backspegeln2

Tredje och siste person att ta farväl av och minnas denna vecka är säkerligen ytterligare en vattendelare, men inom filmvärlden. Dock ett namn med en rik filmhistoria efterlämnad.

frnnn_zps0933a006

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna vände sig åt det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.ThObMir

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för scenografi och det visuella i sina filmer (zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa grepp), trots sin väldigt höga produktivitet. Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz.

venus_in_furs_poster_03Hans tidiga filmer utmanade hemlandet Spaniens fascism genom mycket sex och våld. Efter sina tidiga internationella framgångar flyttade han från Spanien till Frankrike för att få större frihet att göra utmanande filmer och det var en stil han sedan höll resten av sin karriär.

Några populära filmtitlar han gjorde genom åren är The Awful Dr. Orloff (1961), Necronomicon (1967), 99 Women, The Castle of Fu Manchu och Marquis de Sade’s Justine (alla 1968), The Bloody Judge och Count Dracula bägge (1969), Vampyros Lesbos (1970) och Daughter of Dracula (1972).

Han gjorde även svenskbekanta Swedish Nympho Slaves (1977) och Mondo Cannibale (1980) – världens sämsta kannibalfilm till och med enligt Jess Franco själv.

Vampyros-Lesbos-poster

Han arbetade med skådespelare som paradskådespelerskan Soledad Miranda, skräcklegendaren Christopher Lee, klassiske skådisen Jack Palance, svenska b-filmskådisen Marie Liljedahl och tyske galningen Klaus Kinski. Franco sägs vara den kanske ende regissören som kunde kontrollera Kinski.

awful_dr_orlof_poster_07

Större delen av hans filmer lyftes dock av hans favoritskådis, musa, livskamrat och sedermera på slutet av livet år 2008, hans fru – Lina Romay. Hon avled i cancer för ett år sedan – 58 år ung, och hennes betydelse för honom måste ha varit oerhörd för nu har även Jess Franco tagit farväl för gott.

Hans bidrag till filmhistorien lever dock kvar och är väl värt att uppmärksammas för vad det är. För att filmupplysa om Jesús ”Jess” Franco lite extra har jag plockat fram tre youtube-klipp som ger en liten känsla för hans filmer men framför allt klassisk, rolig filmavkoppling utan pretentioner…

Så här underhållande kan trailers vara. ”99 women! Without men.” ”Whisper to your friend that you saw it…” Okej, jag fattar. Eller vänta nu… Nej, glöm det.

En trailer fylld av erotik, frågetecken och mystik …men mest frågetecken. ”Perverse love of a father for his daugther – or is she his daughter?”

Jess Franco förstod också tidigt det självklara valet att låta den mytomspunne och mest erotiskt törstande manskaraktären på film – greve Dracula, bära klassisk 70-talsporrmustasch.