Etikettarkiv: Alice in Wonderland

Malice in Wonderland (1982)

halloween-banner-2016-nymalice_in_wonderland_s-505173648-large

Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm
Produktionsland: USA
Manus: Vince Collins
Regi: Vince Collins
Längd:  5 min
Budget: ?
Röster: Nej

Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.

Temacheck: Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.

Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.

malice181

Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.

Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.

malice4

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Malice in Wonderland from Vince Collins on Vimeo.

Annonser

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Artsy-Fartsy-header0-lJMHRrg1dKleEE6o

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

004

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-14

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Cb1K-c-W8AAqwXw

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

002

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

019

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis  (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-12

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

vw14

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

01

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

03

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

010

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

tumblr_o1crq0wdHE1uvva6do4_1280

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

017

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Black Moon (1975)

Artsy-Fartsy-headerblack-moon-poster

Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama
Produktionsland: Frankrike, Västtyskland
Manus: Louis Malle
Regi: Louis Malle
Längd: 100 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart

Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.

An apocalyptic Alice in Wonderland!

large_black_moon_blu-ray_8

Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.

Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.

aaf-black.moon.1080p.mkv_snapshot_01.37.51_[2011.08.02_17.21.23]

Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.

Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.

Louis-Malle-Black-Moon-1975-8

Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.

Sex symbolSexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.

Louis-Malle-Black-Moon-1975-3

Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.

Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.

large_black_moon_blu-ray_11

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
2 – Prat

blackmoon5big

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som  vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.

Inside Out (2015)

Mkrorecensioner-headerInsideOutGenre: Familjefilm, Barnfilm, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve, Josh Cooley
Regi:
Pete Docter, Ronaldo Del Carmen
Längd:
 90 min
Röster: 
Amy Poehler, Phyllis Smith, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Richard Kind, Kaitlyn Dias, Diane Lane, Kyle MacLachlan, Dave Goelz, Frank Oz, Josh Cooley

Meet the little voices inside your head.

Riley och hennes familj flyttar från hemstaden i Minnesota till San Francisco och Riley måste lämna alla sina vänner och sitt gamla liv – men trivs varken i den nya staden eller i den nya skolan.

INSIDE-OUT-13

Jag hade inga förväntningar på Inside Out just utöver att jag åtminstone gillade den på idéstadiet. När jag väl såg den fängslades jag av att;

  • Inside Out dels skildrar ett barns huvud nästan löjligt psykologiskt och känslomässigt. Det enda jag visste om filmen på idéstadiet var att den skildrade olika känslor som fysiska karaktärer, i största allmänhet, inte hos just ett barn (även om jag kunde förstått det). Jag blir bara svagare och svagare för barns själar och Inside Out plockar fram barnasjälen och dissekerar den, till min barnsliga (och skadeglada?) förtjusning. Frågan är om det är faderskänslor eller första spåren av att jag vill kidnappa barn, låsa in dem i min källare och suga ut deras små själar?

inside-out

  • Inside Out dels är flummigt fantasifull i stil med Alice äventyr i Underlandet (berättelsen, inte disneyfilmen) och jag kan inte motstå fantasidimensioner på en så frisläppt, odefinierbart drömsk nivå som denna. På det sättet får filmen mig att dra känslomässiga paralleller med både Alice och David Lynchs mest utomjordliga skapelser, vilket inte är illa alls i min bok. Inte illa alls.

När jag tänker på det närmare är nog Inside Out den första animerade filmen sedan Per Åhlins mästerverk Resan till Melonia (1989), som får mig riktigt känslomässigt berörd (flickan) och intresserad (det psykologiska och skapandet av fantasidimensioner) på samma gång. En jackpot, helt enkelt.

Pluspoäng för att Twin Peaks-skådisen Kyle MacLachlan har en röstroll som flickans pappa.

4 – Manus
4 – Röster
4 – Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Slutnot: Det har dock kommit en underbar, tecknad miniserie mellan dessa (Over the Garden Wall, 2014), som träffade mina nerver mycket djupt, nästan i klass med MÄSTERVERKET (det tål att upprepas) Melonia. Denna fina, lilla serie får jag se om och recensera en vacker dag.

Alice in Wonderland (1966)

Mkrorecensioner-headerAlice in Wonderland posterGenre: Saga, Drama, Mysterium, Surrealism
Alternativ titel: The Wednesday Play: Alice in Wonderland
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Jonathan Miller  (efter en roman av Lewis Carroll)
Regi:
Jonathan Miller
Längd:
72 min
Skådespelare:
Anne-Marie Mallik, Freda Dowie, Jo Maxwell Muller, Peter Cook, Michael Gough, Wilfrid Brambell, John Bird, John Gielgud, Michael Redgrave, Alan Bennett, Peter Sellers, Finlay Currie, Geoffrey Dunn, Mark Allington, Alison Leggatt, Leo McKern

En subversiv och mörkare variant av den klassiska barnsagan om Alice i underlandet. Med typisk viktoriansk och gotisk underton plågar filmen Lewis Carrolls orginalhistoria, samtidigt som den driver med medelklass-england.

Alice 19

Shakespeare-specialiserade TV/regissören Jonathan Miller regisserade på mitten av det omvälvande 60-talet en tolkning av Alices äventyr i Underlandet för brittiska BBC. Denna version har dock en annan prägel än det färgglada och sorglöst, barnvänliga, musikaldrypande och disney-fierade många ser framför sig när Lewis Carrolls historia kommer på tal. Filmen visar inga människor utklädda till djur utan är minimalistisk och lämnar fantasin till publiken.

Alice 4

Svartvit, distanserad och svävande meditativ, med en cynisk Alice som verkligen har skinn på näsan och replikerar den surrealistiska omvärlden som nästan svävar genom henne snarare än tvärtom. Det är den klart mest intressanta tolkningen av karaktären som jag sett hittills, levererad av unga Anne-Marie Mallik (som inte gjort fler roller framför kameran sedan dess). Rent visuellt betraktar hon sin omvärld som ett lager som placeras inne i miljön, men ändå med ett demonstrativt avstånd från den. Filmen visar onekligen på fantastiskt skildrande av surrealistisk stämning som ändå är väldigt avskalad. Återkommande tystnader från karaktärerna leds in i repliker som kommer direkt från Alices resonerande med sig själv.

Alice 6

Fotot tar avstånd, betraktar och formar miljöerna med underbart användande av vidvinkel som för tankarna till David Lynchs förvrängda världar. Den berömde sitarmusikern Ravi Shankar (far till bland annat musikern Norah Jones) står för musiken som tillför den redan sällsamt drömska stämningen med ytterligare atmosfär. Flertalet brittiska skådisgiganter som John Gielgud, Peter Sellers, Michael Redgrave, Peter Cook, Michael Gough och faktiskt Eric Idle även om han är okrediterad. Detta är nog min favoritfilmatisering av Alice!

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Fotnot: En trevlig bonusbild jag inte kunde motstå att bjuda på!

Alice 11

Filmåret 2010 på 6 minuter

Här är en sådan där intressant och välklippt ”compilation” med filmklipp från massvis av förra årets filmer, sammansatt med mycket stämningsfull musik. Så ifall du börjar fundera ”vad var det för filmer jag såg förra året nu igen??” så har du kanske ett urval att återse här. Åtminstone är det 6 välfyllda minuter ihop med sprängfyllt innehåll och bra musik och det väl allt vi behöver egentligen?

Jag släpper min kompletta lista över alla filmer jag sett från filmåret 2010 inom kort – och hoppas att filmåret 2011 blir lika brett!