Suspiria (1977)

Genre: Skräck, Surrealism, Mysterium
Produktionsland: Italien
Manus: Dario Argento, Daria Nicolodi
Regi: Dario Argento
Längd: 98 min
Skådespelare: Jessica Harper, Joan Bennett, Stefania Casini, Alida Valli, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Susanna Javicoli, Eva Axén, Udo Kier, Miguel Bosé, Rudolf Schündler, Margherita Horowitz, Jacopo Mariani

En amerikansk student anländer till Europa för att påbörja en balettutbildning. Allt eftersom tiden går och nätterna sätter sin prägel på henne inser hon att hennes skola är platsen för något betydligt mer ondskefullt och overkligt än vad som borde vara möjligt.

Mardrömmar framkallar syner och skeenden som blir till intensiva, olustiga upplevelser du inte vill kännas vid. För det vi drömmer är i sin renaste, mest nakna form endast en känsla som vi undermedvetet färglägger och regisserar för att bearbeta den där känslan på ett mer förståeligt sätt. Känslan i sig är alltid brutalt obehaglig, men vår ”färgläggning” är alltid skevt absurd och när vi efterhand återberättar händelseförloppet för en närstående inser vi ofta hur urbota fånig den är som konkret berättelse utan den där känslan som drev vår konstruktion. Den där känslan – atmosfären som lyfte upplevelsen av drömmens händelser är alltid kritisk för hur drömmen mottas, men känslan är givetvis för abstrakt för att beskriva.

Det är enligt mig någonting som indirekt även förkarar den speciella upplevelsen som Dario Argentos guldkorn Suspiria bjuder på. Suspiria är ren känsla, stämning, atmosfär, ja kalla det vad du vill. Den ÄR som en suggestiv mardröm som direkt attackerar det undermedvetna istället för att bjuda på konkreta skräckkvaliteter.

Och Suspiria håller verkligen inte tillbaka när den attackerar. Argento (Ljudet från Kristallfågeln, Tenebre, Profondo Rosso) går emot dom flesta rysare på så vis att istället för att lägga grundläget i form av avvaktande, avskalad tystnad som för att invänta nästa ”jump scare” och hålla publiken på tårna, så lägger han grunden genom skränande, dånande experimentmusik från kultbandet Goblin (där Argento själv medverkade).

Löst strängade gitarrer som skramlar fram anti-melodier och ett allmänt obekvämt men effektivt oväsen. Musiken spelades in före filmen så att Argento kunde spela den utan bromsar under själva inspelningen för att inge önskad rytm och stämning – precis som landsmannen Sergio Leone och hans ständige kompositör Ennio Morricone gjorde i deras spaghettiwesternfilmer.

Handlingen är mysig och karaktärerna är okomplicerade och väldigt klassiska. Skådespeleriet är också det precis som i en spaghettiwestern. Det sägs inte så mycket och när det väl händer är det mestadels totalt överspel. Karaktärerna drivs av ett enda läge och det märks allra tydligast på balettakademins minst sagt barska lärarinna, i sann hitlerjügenddiciplin.

I ursprungsmanuset ville Dario Argento att alla eleverna på skolan skulle vara 12 år som äldst, men detta skulle hindrat filmen att bli godkänd med tanke på det våldamma innehållet. Argento höjde åldern till högst 20 år istället, men skrev inte om karaktärernas repliker vilket är förklaringen till deras naiva dialog och beteenden. Dessutom lät han placera dörrhandtagen i huvudhöjd så att karaktärerna var tvungna att sträcka på sig för att kunna öppna filmens dörrar, precis som små barn.

Det säger en del om den alternativa riktningen Argento tar sina karaktärer utan att göra det invecklat. Precis som en riktigt stark spaghettiwestern drivs filmen istället av det visuella tillsammans med symfonin av ljud och oljud. Suspirias scenografi lär vara den mest brutala orgie av färger och mönster jag någonsin bevittnat på film. Bilden tar över så mycket att karaktärerna är högst sekundära.

Istället blir huvudaktören – den vackra Jessica Harper (som axlade huvudrollen i Brian De Palmas skräckmusikal Phantom of the Paradise tre år tidigare), mer av ett ansiktslöst föremål som får leda vägen genom den visuellt briljanta resan längre och längre in i den drömska spiralen där jag istället för att hoppa till av läskiga skuggor och plötsliga falluckor blir helt hypnotiserad av skolans tapeter, korridorer och kvävande ljuskällor i rött, grönt, gult och blått.

Det finns ingenting subtilt i det bakomliggande i Suspiria utan här är förgrunden det mest subtila och bakgrunden får agera huvudroll. Alla dessa tapeter och rum lyckas verkligen träffa g-punkterna under min hud på precis samma sätt som mina drömmar och mardrömmar är oöverträffade mästare på. För mig, som avgudar filmers atmosfär, är det förmodligen det finaste en film kan åstadkomma. Argento frossar i sådan surrealism som Kenneth Anger påbörjade och David Lynch tagit vidare till nästa nivå. Filmens visuella karta är så fängslande att allt det andra, som handling, skådespeleri och dramaturgi är oväsentligt – varje filmruta skulle kunna bli en oemotståndlig tavla och allt det där…

För det är så, att det finns knappt någon skräckfilm som är så briljant och överlägsen på en punkt i sin filmskapelse – om det så är skådespeleri, historia, ljud, eller musik, så pass att den överglänser det jag faktiskt ser med mina två ögon i Suspiria. När filmen är slut är det som att ha drömt en dröm, där det konkreta händelseförloppet är banalt men känslan den ingav är obeskrivligt drabbande.

Argento har lyckats med konsten att dramatisera reaktionen av LSD – en inre, omvälvande upplevelse som överträffar all logik. Och genom det skapat känslan drömmar framkallar.  Det – hur omedveten han än är om det, är beviset på någon slags genialitet.

Trivia:

• Filmens färgschema var inspirerad av Disneys Snövit och de sju dvärgarna (1937), som Argento lät filmens fotograf Luciano Tovoli studera.
• Filmen var redan under inspelning uppenbart tänkt att dubbas helt i efterhand, men det var inte konstigt att amerikanska skådespelerskan Jessica Harper fann det märkligt att agera ut sina repliker samtidigt som byggare hamrade kulisser på en inspelningsplats längre bort.
•  Suspiria är den första italienska filmen som utnyttjade det nya kameraverktyget steadicam, som Stanley Kubrick tre år senare utnyttjade till perfektion i The Shining.

Kolla in Trailers From Hell-serien på youtube, där passionerat filmfolk från förr och nu diskuterar trailers för deras flera av deras favoritfilmer. Här diskuterar ADHD-filmskaparen Edgar Wright (Shaun of the Dead, Scott Pilgrim vs The World) om just den amerikanska och internationella trailern för Suspiria!