Twin Peaks – Silly Season (1990) eller: Vad hände mellan säsong 1 och 2?

Nu påbörjar jag mitt tålmodiga recensions/reflektionsprojekt avsnitt för avsnitt av Twin Peaks andra säsong, efter en lång paus sedan säsong 1 recenserades. Detta kommer pågå hela våren och vidare. 

Jag kommer förhoppningsvis hålla ett relativt högt tempo för att sikta på att skriva om så många avsnitt som möjligt lagom till tredje säsongen av Twin Peaks sänds, 21 maj 2017. När tredje säsongen börjat sända kommer jag parallellt att skriva även kring dessa avsnitt.

Twin Peaks-recensionerna kommer generellt bli betydligt kortare och mindre formella, för att istället fokusera på mina personliga intryck och känslor. Fakta, trivia och nyheter hängs av för att nå en mer bekväm läsupplevelse och något högre produktionstakt.

Innan recensionen av andra säsongens första avsnitt släpps kommer här en liten resumé av nyhetsflödet mellan Twin Peaks säsong 1 och 2, såsom dom amerikanska tidningarna skrev, sommaren 1990, mellan maj och september…

---

David Lynch blir klar med sin film Wild at Heart  (min recension hittas här) dagen innan den har världspremiär på Cannesfestivalen, den 19 maj 1990. Den har premiär och möts av både jubel och burop, på grund av vad som beskrivs som en kavalkad av övervåld och galenskap. LA Times skriver om David Lynchs säkerhet kring att filmen kommer klippas ner inför den allmänna premiären i USA, som ett led i den ökade konservativa inställningen i landet.

CANNES, France — David Lynch’s ”Wild at Heart,” his first feature film since the controversial ”Blue Velvet,” was met with wild enthusiasm at its world premiere at the Cannes Film Festival Saturday, but it’s a version of the film that may be seen only by a handful of Americans at home.

That handful is made up of members of the Motion Picture Assn. of America’s Sherman Oaks-based ratings board, a group that Lynch is certain will demand changes in the film to get an R rating.

”This is the version that will be shown in Europe, but we’re going to have a few problems in the U.S. for sure,” Lynch said, during a post-screening press conference. ”I don’t know why it is, but (the ratings board) has been getting very conservative lately. . . . There will be some changes we have to make.”

Lynch and the film’s producers acknowledged at the press conference that he is contractually obligated to work his film into shape for an R rating. The question is how much cutting and editing that will require.

---

På Cannesfestivalens sista dag den 21 maj blir det succé för David Lynch och Wild at Heart, då filmen vinner Guldplamen – festivalens finaste pris, mot relativ dålig konkurrens. Den kontroversielle filmskaparen Bernardo Bertolucci är juryledare och delar ut priset till Lynch. Den omtalade filmen applåderas som sig bör, men inte utan burop. Prisceremonin kan du se här.

---

21 maj 1990 är också bara två dagar innan sista avsnittet av första säsongen ska sändas. I denna veva gästar flera medverkande av Twin Peaks samt medskaparen Mark Frost det folkliga talkshowprogrammet Donahue, för en ordentlig och trevlig pratstund kring det fenomen som första säsongen under tiden blivit i USA.

Peggy Lipton (Norma Jennings), Piper Laurie (Catherine Martell), Dana Ashbrook (Bobby Briggs), Mädchen Amick (Shelly Johnson), Eric Da Rae (Leo Johnson) och Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) är skådespelarna som får svara på frågor från Donahue och publik i detta program, som du kan se på Youtube.

Ta del av programmet via High School Rejects artikel. I programmet presenteras en omröstning kring vilken som kan ha mördat Laura Palmer.

---

22 maj rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks får en andra säsong, men att ABC väljer att flytta sändningen från torsdagar till lördagar.

A BC renewed ”Twin Peaks” for the fall season Monday, while NBC picked up ”Carol & Co.,” ”Wings” and ”Grand.”

David Lynch’s ”Twins Peaks” will air at 9 p.m. Saturdays, following ABC’s returning ”Young Riders” and ”China Beach.”

---

Roger Ebert försöker 27 maj 1990 ringa in den underliga succén med Wild at Heart och Twin Peaks  i sin tid;

”I think both successes are symptomatic of a despair among moviegoers and TV watchers, a loathing of trash that runs so deep it has turned inward against itself. Sick at their hearts of the ”entertainment” they have grown addicted to, and fearsome of trying anything new, Lynch’s audiences have embraced his work because he reflects their feelings – he hates the movies, too.”

---

Sheryl Lee, som är skådespelaren bakom Laura Palmer, uttalar sig 10 juni 1990 till Chicago Sun-Times om hur publiken missar poängen med Twin Peaks om dom fixerar sig vid vem som mördade hennes karaktär;

”The point is not who killed Laura Palmer,” actress Sheryl Lee said during a recent visit to Toronto to promote the nighttime soap that returns to ABC-TV this fall. ”The murder was just to get the ball rolling.”

”People are so overly concerned with who killed Laura. I hope they’re not missing all the wonderful things that are happening along the way.

---

11 juni 1990 skriver The Nation om hur samma Twin Peaks som nyligen fått klartecken för en andra säsong, var borträknat av TV-kanalen ABC:s exekutiva producenter redan från start.

The network executives who decided to renew Twin peaks were leery of it from the start and had slotted it opposite the popular Cheers in hopes it would go away. They sensed its subversiveness in a medium largely devoted to delivering’ demographic numbers to advertisers with formulaic programming. But the convoluted, shadowy doings in Twin Peaks had a deep psychic resonance for a lot of viewers. The sensibility teetered on the edge of camp and grand guignol, but it was grounded in social realism. Culturally, Twin Peaks is the dark side of the myth of smalltown decency, a myth Ronald Reagan cultivated and traduced.

---

Runt midsommar, den 22 juni, skriver Chicago Sun-Times om hur Twin Peaks-huvudrollsinnehavaren Kyle MacLachlan drar en golfrunda i sin hemstad för att stötta det i tiden så aktuella och så kallade ”war on drugs”.

Armed with golf clubs, the actor who portrays ”Twin Peaks” FBI Agent Dale Cooper has joined his hometown’s war on drugs. Actor Kyle MacLachlan will appear at a celebrity golf tournament Saturday to raise money for drug-fighting efforts in Yakima, Wash.

---

Första säsongen sänds i repris under sommaren, meddelar ABC via Chicago Sun-Times den 10 juli 1990.

NEW YORK People who heard all the talk about ABC’s ”Twin Peaks” but missed seeing the offbeat series in the spring will get a second chance in August and September.

ABC will rerun the two-hour premiere of its surreal soap opera on Sunday, Aug. 5, and then repeat the seven following one-hour episodes on Saturday nights, starting Aug. 11.

---

24 juli 1990 rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks-sångerskan Julee Cruise den 12 september samma år släpper debutalbumet Floating Into the Night, skapat tillsammans med Angelo Badalamenti och David Lynch.  Hon har hörts sjunga flera spår i serien och uppträtt i Twin Peaks-haket ”The Roadhouse”.

There are partners, and then there are partners, and singer Julee Cruise has two of the best in the entertainment industry backing up her career.

Director David Lynch and composer Angelo Badalamenti play major roles in her debut album, ”Floating Into the Night.” Cruise said it’s one collaboration she would like to keep afloat forever.

”As far as my music goes on record, David, Angelo and I make up Julee Cruise,” said Cruise, 33. ”It sounds odd to say that they’re as much a part of my voice as I am, but it’s true.

”It’s not like they discovered me, because they didn’t. But they understand this voice we all came up with. They couldn’t quite tell me what it was they were looking for – until I upon hit it.

---

17 augusti har David Lynch-regisserade guldpalmsvinnaren Wild at Heart amerikansk biopremiär med blandad kritik – ris och ros, efter att med nöd och näppe klarat sig från en X-rating. En åldersgräns vanligtvis stämplat på porr och splatterfilmer. Filmen är nedklippt vad gäller framför allt en specifik scen, för att tona ner det grafiska där ett huvud skjuts av. Filmen får en R-rating då åldersgränsen NC-17 inte instiftats ännu.

---

The Secret Diary of Laura Palmer, skriven av David Lynchs dotter Jennifer Lynch, släpps 15 september 1990. Boken behandlar Lauras liv genom hennes egna ord.

---

Twin Peaks toppar med flest nomineringar inför Emmygalan, där priserna till säsongens TV delas ut, rapporterar The Boston Globe den 3 augusti 1990. Dom nämner att ”edgy” serier ofta får många nomineringar men sedan går utan statyetter när väl priserna delas ut.

It shouldn’t be surprising that ”Twin Peaks” led yesterday’s Emmy nomination field with 14 entries. Emmy voters have a history of loving the edgy — ”Miami Vice” and ”Moonlighting” did great in the nominations in their first year, but were almost shut out when it came to the actual awards.

”Twin Peaks” will probably do considerably better than those shows in the awards ceremony this September because this was such a nothing-else-is-new year for television, as is evident from the accompanying list.

After David Lynch’s series, along with Arsenio Hall and ”In Living Color” in the variety category, it’s all the usual suspects. ”L.A. Law” had 13 nominations, ”Cheers” and ”Murphy Brown” 12 and ”thirtysomething” 11.

---

2 september 1990 rapporterar The Boston Globe att Kyle MacLachlan kommer gästa Saturday Night Live som värd i säsongspremiären, med Sinead O’Connor som gästande artist. Detta kvällen innan premiäravsnittet av Twin Peaks säsong 2.

Kyle MacLachian, that java-loving, moussed-up, wholesome FBI agent Dale Cooper on ”Twin Peaks,” will host ”Saturday Night Live” when it kicks off its 16th season Sept. 29. Not a bad night for any Peaks cast member to appear live, since Peaks makes its season debut the next night with a two-hour premier.

---

4 september presenterar några av skribenterna på Boston Globes bilaga TV Guide deras misstänkta som mördaren av Laura Palmer, i väntan på att andra säsongen ska börja.

Gearing up for the return of ”Twin Peaks,” TV Guide invited four best-selling novelists to answer who killed Laura Palmer. Andrew M. Greeley nominated Dr. Jacoby, Laura’s psychiatrist. ”Laura was driving Jacoby crazy,” Greeley says. ”He was attracted by her innocence and by her evil.” Jackie Collins suspected Sheriff Truman’s deputy, Andy, ”because he appears to be the least likely.” Tony Hillerman, the one mystery writer in the quartet, selected Leland Palmer, Laura’s father. But Hillerman complained that he isn’t sure the show’s writers have even decided who the killer is. ”By normal standards the series is sloppy and inconsistent. ‘Twin Peaks’ sets things up and then does nothing with them.

---

Chicago Sun-Times meddelar den 17 september att Twin Peaks kvällen innan vann blott två ynka priser av dom totalt 14 TV-serien var nominerad till på Emmygalan. Läs mer om Twin Peaks på Emmygalan via denna artikel från Welcome to Twin Peaks, samt kolla in Log Ladyns framträdande på galan här. Fotot är taget av Alan Light och fler återfinns i artikeln.

Ted Danson of ”Cheers” ended his Emmy drought, finally winning the his first award for best actor in a comedy series his first after nine eight nominations, while the critically acclaimed ABC series ”Twin Peaks” won only two technical Emmys during in a typically inconsistent primetime Emmy Awards ceremony Sunday night.

---

Lördagen 29 september sänds Saturday Night Live (SNL) med Kyle MacLachlan. Här kan du se SNL-monologen och Twin Peaks-sketchen i repris.

---

Lördagen 30 september har första avsnittet av Twin Peaks andra säsong premiär på ABC. Kritik och jämförelser med SNL kommer direkt dagen därpå från TV-recensenten Ed Siegel (The Boston Globe).

Look at it this way, Diane, there was nothing in last night’s episode that was any more clever, any more cogent and barely any more cinematic than the ”Saturday Night Live” satire the night before. Which only goes to prove that anybody can now write ”Twin Peaks” as well as Lynch and co-creator Mark Frost.

---

Kenneth Anger – Hollywoods antihjälte

Om mytologi:

”Nobody in America, in the modern generation, has read their mythology or legends.”

— Kenneth Anger

Kenneth Anger är en experimentiell kortfilmskapare och kultfigur – eller ockult figur, uppvuxen på den mark Hollywoods magi svävar över och en av undergroundrörelsens viktigaste individer.  Han är inte bara en ikon genom sitt filmarv, då han hängett sitt provokativa liv åt att lyfta fram den antireligion han följt sedan ungdomen – Thelema, inspirerad av den ockulta mannen, myten och legenden Aleister Crowley (1875-1947) – ”the wickedest man in the world”, som är en slags ökänd multitalang, framstående inom svart magi och sammanförare av olika ockulta rörelser.

Om sin religion:

”I’m a Thelemite. I believe in Thelema, which is Crowley’s so-called religion. There are some practitioners here who do something called the Gnostic Mass. I’ve been to that a few times, but basically, I’m a loner. I don’t really need other people.”

— Kenneth Anger

Han började sin filmkarriär som barnskådis redan på 30-talet men blev sin  egen filmskapare redan som 14-åring (vissa källor säger dock 9-åring) med en kortfilm innehavandes den underbara titeln Who has been Rocking my Dreamboat (1942) och slog fem år senare igenom med kortfilmen Fireworks (1947). Den satte honom genast i det kontroversiella facket med tanke på att den anspelade fritt kring homosexualitet (Anger var en tidig offentlig person som var öppet gay) och var ett av dom allra första genomslagen inom queer filmkonst. Därefter gjorde han ett flertal stilbildande kortfilmsklassiker under återkommande teman som surrealism, homoeroticism och ceremoniell ockultism.

Om Lucifer Rising (1972):

”A film about the love generation – the birthday party of the Aquarian Age showing actual ceremonies to make Lucifer rise. Lucifer is the Light god, not the devil – the Rebel Angel behind what’s happening in the world today. His message is that the key of joy is disobedience. Isis (Nature) wakes. Osiris (Death) answers. Lilith (Destroyer) climbs to the place of Sacrifice. The Magus activates the circle and Lucifer – Bringer of Light – breaks through.”

— Kenneth Anger

Inauguration of the Pleasure Dome (1954), Scorpio Rising (1964), Invocation of my Demon Brother (1969), Lucifer Rising (1972) – filmer hemmahörandes i hans ”Magick Lantern Cycle”, som i högsta grad har influerat och rentav format mediet till den visuella konstform med bilder vi idag är vana vid genom MTV:s intåg, musikvideomässig klippning och kontrastfylld lek med på ytan osammanhängande innehåll som tillsammans bildar helt ny symbolik – dialoglöst, överexponerat och med fullt fokus på det visuella berättandet. Genom populärkulturella referenser som tonårskultur, kontrakulturella rörelser och popmusik får hans filmkonst en magnetisk ironi över sig som lätt kan betecknas som filmens magiska kraft. Han har själv sagt om filmskapandet att; ”making a movie is casting a spell.” Det perspektivet blir sällan så uppenbart som i Kenneth Angers filmer.

Denna förtrollning golvades mig hastigt och lustigt en mörk, glittrande vinterkväll 2014 på Cinemateket i Stockholm. Jag behöver inte grotta ner texten alldeles i den anekdoten, men på rekommendation att starka koffeintabletter kunde lugna mig likt centralstimulerande medicin om jag hade ADD, tog jag två piller motsvarande 12 koppar kaffe i samband med Cinematekets visning av sju stycken Kenneth Anger-filmer i rad – mest för att jag kände mig lite trött och loj.

Det blev något av en ”trip”, trots att det var på något så futtigt som den lagliga drogen koffein! Underskatta icke dess kraft! Jag krediterar inte helt och hållet koffeinet min djupt stimulerade inlevelse i denna överdos av kreativt filmberättande, men jag satt och gapade som i en bubbla med tårar rinnandes nerför kinderna när projektorn studsade på silverduken framför mig och in i mitt huvud, samtidigt som jag andades djupt och frågade dom övriga åskådarna i salongen ljudlöst, med den lyckliga gråten skälvandes genom rösten; ”Ser ni det här? Ser ni samma sak som jag ser? Ser ni hur vackert det här är?”

När jag efter mitt livs filmiska föreställning lämnade biografen var jag som en pånyttfödd människa, men alldeles för nervig för att kunna tackla stadstrafiken, tunnelbanan och människorna på vägen hem. Jag fruktade inte att jag skulle klara av att ta mig hem till lägenheten i behåll, men när jag väl gjorde det kunde jag endast ligga och hyperventilera medan koffeinet trappade ur mig nästföljande timmar.

Sedan dess har jag på något sätt hittat mig själv i mitt kreativa skapande – min person klickar äntligen med mitt agerande på ett mer basiskt plan och jag har fortsatt utvecklats som människa i en helt annan takt än tidigare i mitt liv – barndom, skola och tonårstid inräknat. Det kan inte ha varit något så banalt som koffein som orsakade detta. Kenneth Angers filmmagi penetrerade mig i ett skört tillstånd och ljuset träffade mig rakt in i den kreativa befruktningspunkten. Den kvällen var verkligen första steget på en viktig evolution av min existens som fått mig att se saker ur nya ljus och tog mig på en ny bana.

Kenneth Anger har även skrivit två starkt punkiga skvallerbiblar inom undergroundkulturen – Hollywood Babylon (1959) och Hollywood Babylon II (1964), i linje med sin rebelliska natur och intressen för alternativa perspektiv. Böckerna är en exploatering av dom dolda hemligheterna under ytan av Hollywoods tidiga glamour, givetvis med frisk frånvaro av faktagranskning, men Hollywood är Hollywood.

2010 uppgav Anger att han redan skrivit klart Hollywood Babylon III, men har avvaktat med att släppa den efter hotbilden från scientologirörelsen; ”The main reason I didn’t bring it out was that I had a whole section on Tom Cruise and the Scientologists. I’m not a friend of the Scientologists.” Han har även själv sagt att han kastat en förtrollning på mannen som 2008 skrev den inofficiella tredje Hollywood Babylon – något han gör emellanåt då han är självutnämnd magiker inom sin religion. Vissa författare av hans biografier har också fått en och annan förtrollning kastad över sig, då han är mån om sitt privatliv.

Om kändisskap:

”If you are a member of the media, you belong to the public. You’ve made that Faustian bargain with your public. Take me – all of me – I’m yours.”

— Kenneth Anger

Flertalet av hans egentligen väldigt introverta och integritetsstyrda, publika utspel kan närmast betraktas som av naturen kalkylerade grepp för att odla sin egen myt likt dem han skildrat i sina böcker Hollywood Babylon, samt för att skaka av sig kommersialismens frätande mantel som ständigt hänger över det undergivna och positivt bekräftelsesökande folket från det moderna Babylon, bestående av giriga och lättmanipulerade knäppgökar.

Om ondska: 

”I’ve always considered movies evil; the day that cinema was invented was a black day for mankind. Although, of course, my definition of evil is not everybody else’s. Evil is being involved in the glamour and charm of material existence, glamour in its old Gaelic sense meaning enchantment with the look of things, rather than the soul of things.”

— Kenneth Anger

Han har likt Salvador Dali, Andy Warhol, Alejandro Jodorowsky, Werner Herzog och andra profiler inom den avantgardistiska skaran människor, haft en dragningskraft till det annorlunda – och dom annorlunda – personer som tidigare nämnde Crowley, psykonautprofessorn och gamle mentorn Aldous Huxley, satanistledaren Anton LaVey, mansonkultmedlemmen Bobby Beausoleil, Led Zeppelins Jimmy Page, Marianne Faithful och Mick Jagger.  Alla har dom bidragit till hans filmer på olika personliga vis – samtliga med minst några stycken intressanta anekdoter kopplade till sig.

Förvånansvärt nog lever faktiskt Kenneth Anger fortfarande trots sitt händelserika, kontroversiella och fascinerande liv – 89 år gammal, men sällsynt ung i sinnet och gör emellanåt filmprojekt än idag.

Om drömmar: 

”I try to remember dreams, and occasionally I’ll make a note or two in a notebook if it’s something extra interesting. They do mean quite a lot to me, and they don’t happen all that often. In other words, I don’t have some kind of loud, Technicolor dream every night. But a few times a month, I’ll have a rather interesting dream. They’re mostly visual – oddly enough, I don’t have much dialogue in my dreams. They just don’t speak.”

— Kenneth Anger

Jag har länge tänkt skriva om Kenneth Angers filmkatalog, men mitt opålitliga rutinsinne har hållit mig på andra kurser när det kommer till skrivande. Nu tänker jag dock börja lite smått och säkert, då och då, så kan jag samla ihop recensionerna i en egen kategori allt eftersom här på bloggen.

Här är en trevlig och snaskig liten intervju med Kenneth Anger av Roger Ebert, från 1976. Fin, kort sommarläsning, även om sommaren fortfarande inte gjort sig helt hemmastadd.

Tema Science Fiction: Stanley Kubricks rymdodyssé

Månadens tema för bloggsällskapet Filmspanarna är ”Science Fiction”. Bambam bambam bambam bam! (…inbilla dig att det där sista är straussisk bombasm)

Jag uppskattar filmgenren Science Fiction i princip på samma sätt som med all film – genom hur pass kreativt filmerna i fråga framkallar känslor inom mig som får mig att vilja tänka själv. Inget satans ”jag vill bara koppla av hjärnan och njuta”. Jag njuter inte av hjärndödhet.

Kreativiteten kommer inifrån och den stimuleras genom utomstående upplevelser. Vill du ta emot utan att bearbeta dem själv är du ett utomordentligt offer för hjärntvätt. Alltför många är det tyvärr.

På så vis kan man nog säga att jag är en tänkande människa, tack och lov. Därmed inte sagt att jag uppskattar logik framför fantasi. Jag är en tänkande drömmare som svävar iväg i idéer och tankar och jag vet aldrig vartåt det slutar.  Science Fiction är en genre som jag varken älskar eller håller mig borta ifrån. Den är så spretigt bred att det är stor skillnad på sci-fi och sci-fi.

I och med vad jag nyss har svamlat om vill jag poängtera att det är en genre med mer potential än det mesta inom film.

Namnet står för kombinationen Vetenskap (Science) och påhittat berättande (Fiction). Kreativ fantasi och konkret vetenskap i kombination, som en dynamisk duo. Alltför ofta balanserar dessa inte upp varandra särskilt bra. Vetenskapen lutar sig tillbaka mot inpräntade klichéer och berättandet likaså.

När den kompromisslöse perfektionistregissören och personlige förebilden Stanley Kubrick (Dr. Strangelove, A Clockwork Orange, The Shining och en samling andra mästerverk) tillsammans med erkände Sci-fi-författaren Arthur C. Clarke gjorde filmen 2001: A Space Odyssey (1968) lyckades han dock med bedriften att toppa bägge dessa beståndsdelar på ett häpnadsväckande sätt – enligt mig. Jag är dock inte ensam om att tycka den saken med tanke på att det är en film som hyllats både för sin psykedeliska förlösning (bokstavligt talat) som för sin vikt vid vetenskapens regler.

I månadens temainlägg gick jag på magkänslan, följde mitt kall och valde att skriva om det som för mig är definitionen av science fiction i mina filmögon – Stanley Kubricks mästerliga, unika och nyss nämnda epos – alltså 2001: A Space Odyssey. Jag har därmed valt att skriva om en av dom mest komplexa filmerna som gjorts, slog det mig så fort tanken planterades i mitt huvud och min ängel på andra axeln påminner mig om att jag ska hålla mig kort och koncis. För att  (för ovanlighetens skull) vara konkret gör jag det därför genom att helt enkelt lista…

11 anledningar varför Stanley Kubricks rymdodyssé är FILMHISTORIENS MÄRKVÄRDIGASTE VISION NÅGONSIN!

”a monumentally unimaginative movie” – Pauline Kael (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna)

”The overnight Hollywood judgment was that Kubrick had become derailed, that in his obsession with effects and set pieces, he had failed to make a movie.

What he had actually done was make a philosophical statement about man’s place in the universe, using images as those before him had used words, music or prayer. And he had made it in a way that invited us to contemplate it — not to experience it vicariously as entertainment, as we might in a good conventional science-fiction film, but to stand outside it as a philosopher might, and think about it.” – Roger Ebert  (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna) (recension hittas här)

Tittaren mognar ikapp med upplevelsen istället för tvärtom: En lustigt absurd sanning angående Stanley Kubricks rymdfilm är att filmen mottogs svalt till en början för sitt okonventionella berättande. På premiärvisningen lämnade 241 personer biosalongen och filmen var efter kort tid på väg att dras tillbaka av MGM.

Vissa biografer började dock märka en tendens som förändrade filmens öde… Unga människor började söka sig till visningarna för att uppleva filmen påverkade av droger och detta bildade en snöbollseffekt. Snart fick filmen nytt liv och blev både en evigt internationell publikdragare och midnattsbiofavorit som höll sig kvar i salongerna i åratal…

Det breda publikspektrat: Som jag gått in på är det här en film som intresserar flera väldigt olika målgrupper, för när både filmpretton, psykedeliska stoners, NASA-anställda rymdforskare, Star Wars-nördar, barn och äldre människor kan uppskatta en och samma film har den nått ut till publiken. En vetenskapligt storslagen och samtidigt storslagen psykedelisk upplevelse i en och samma förpackning – hur ofta ser man det?

Den kompromisslösa dramaturgin: Stanley Kubrick fick idén om filmen efter att ha läst Arthur C. Clarkes novell ”The Sentinel”, där idén om monolithen väcktes. Kubrick utvecklade dock historien (som så ofta förr och senare vad gäller adaptionerna i hans filmografi) tillsammans med Arthur C. Clarke och manuset blev en helt egen film i sig.

Parallellt började Clarke skriva om manuset till en roman som han kunde ge ut tillsammans med filmen, som ett utbyte mellan filmskaparen och författaren. Filmens dramaturgi är den kanske mest ambitiösa någonsin, då Kubrick börjar filmen miljoner år tillbaka i tiden, i människoartens ursprung, för att sedan i ett ögonblicks tidshopp förflytta tittaren in i framtiden.

Där binder han ihop människan utveckling från och med första gången vi lärde oss att hantera ett verktyg (givetvis ett vapen) fram till att vi lämnar jorden och beger oss ut i rymden i raffinerade farkoster. Därefter krymper han sakteliga filmmiljön till att handla om enbart två ensamma människor på en rymdstation tillsammans med en superdator som kan imitera intelligent liv.

Både filmens första drygt 20 minuter och filmens sista drygt 20 minuter är helt dialoglösa och mittenpartiets dialog är ytterst sparsmakad. Det krävs mod för att göra en sådan film!

Finalen: Kompromisslösheten fortsätter. Steg för steg krymper han inspelningsmiljöns ramar ytterligare, tills vi som tittare inte kan avgöra om det vi upplever är en människas inre tankeverksamhet, en resa ut i universums evighet eller mänsklighetens fortsatta evolution. Just den meningen ger en hint av på vilka nivåer åskådaren kan välja att reflektera utefter.

Psykedeliskt intimt, konstnärligt vågat eller pretentiöst existensflum får stå för dig själv, men en sjuhelvetes final på filmen är det både tekniskt och atmosfärsbyggande känslomässigt. Dom känslor jag genomgick när jag såg denna del av filmen första gången var omskakande. Den lilla 18-tums-TV:n växte framför mina ögon och det kändes som jag färdades genom något kosmiskt rum och renades för att sedan komma ut med en ny syn på hur film kan göras.

Musiken: Det har blivit standard att rymden ska porträtteras med bombastisk, klassisk musik och inte sällan just med detta stycke som förknippas med just 2001: A Space Odyssey…

Kubrick såg filmen som en opera utspelandes i rymden och komponerade filmen efter tempot av klassiska stycken, som så ofta förr och senare. Aldrig har rymden känts så vacker och flytande.

HAL: HAL 9000 är en intelligent dator – så pass att den kontrollerar människor snarare än tvärtom och på så vis nästa steg i evolutionen av liv, profetiskt nog skapad av människan. Den/han blir filmens centrala karaktär och läskigt nog även fiende. Den monotoma stämman är fantastiskt framförd av teaterskådespelaren Douglas Rain och denna filmkaraktär är något i sitt eget slag och har inspirerat enormt. En av filmvärldens absolut mest intressanta karaktärer.

Ett av dom mest krypande ögonblicken i mitt filmliv är när HAL – detta röda, likt en gud betraktande öga, börjar sjunga i filmen. Satan vad läskigt det ögonblicket är! HAL är dock alltid läskigt närgången utan att egentligen göra mycket väsen av sig. Precis som recensenten Roger Ebert skrev i sin recension av filmen är HAL trots sin omänsklighet filmens mest känslomässigt mänskliga varelse. När filmens äkta människor talar gör dom det ännu mer monotomt än själva roboten och tycks inte säga något av känslomässigt värde.

Från början var det tänkt att HAL skulle ha en kvinnlig röst och heta ATHENA, men någonstans under bearbetningen ändrade Kubrick och Clarke sig. Synd, på ett tvetydigt sätt, då jag kan se – eller snarare höra, effekten av en kvinnas stämma med HAL:s manipulerande och kontrollerande ”psyke”.

Den tekniska manin och briljansen: Till skillnad från förra årets enormt hyllade rymdäventyr Gravity var Stanley Kubrick konsekvent med att skildra alla rymdscener utan atmosfärsljud, eftersom rymden är en ljudlös miljö. 2001: A Space Odyssey introducerade dessutom den ”åh så innovativa” iPaden 40 år innan den slog igenom. Vad som för Gravity och ansvariga för Apple och Samsung blev en stor snackis är dock i 2001 endast en ytterst liten parentes då filmen rymmer så mycket tekniskt arbete att det täcker upp för sekel framöver.

Rymdfarkoster och utrustning skulle designas från ”scratch” och till skillnad från sci-fi-genrens tidigare försök att skildra rymdtekniska prylar ville Stanley Kubrick att det skulle finnas en logisk funktion bakom all teknik så att det inte enbart blev estetiskt effektsökeri. Rymddräkterna, hanterandet av gravitation, den internationella rymdbasen och så vidare har direkt påverkat den rymdforsknings vi ser resultatet av idag.

Faktum är att Kubrick anlitade NASA-anställda forskare och tekniker för att ta fram dom idealiska lösningarna för allt i filmen. Ett flertal gånger var han inte nöjd med deras arbete och rättade dessa rymdforskande (!) elitpersoners lösningar till ännu bättre resultat som dom tog till sig.

Filmen förutspådde ett flertal tekniska framsteg och Kubrick ville till och med försäkra sig mot eventuella förluster för filmen ifall utomjordligt liv skulle upptäckas innan filmen hade premiär och på så sätt förändra filmens relevans, men dom försäkringsansvariga vägrade gå med på det. Snacka om att lägga ner vikt vid filmens innehåll.

 

Specialeffekterna: Jag ska inte gå in allt för mycket på alla filmens praktiska effekter, men att dom blåste alla tidigare och samtida filmer av bordet är ingen överraskning och i mångt och mycket håller dom än idag – drygt 46 år senare! Det är imponerande för att säga det minsta men ett enormt arbete ligger bakom.

För att åstadkomma gravitationslöshet i bild och en känsla av ett icke-existerande upp eller ner lät Stanley Kubrick produktionsteamet bygga stora inspelningsmiljöer fästa på cirkulationsaxlar och liknande, för att kunna snurra dem runt, runt under tagning. Filmen innehåller 205 specialeffektbilder, tills skillnad från första Star Wars-filmen som innehöll 350 stycken. Den senaste – Star Wars episod III: Revenge of the Sith, innehåller 2200 stycken specialeffektsbilder.

En av dom roligaste teorierna kring Stanley Kubrick är att han värvades av NASA för att regissera bilder som fejkade månlandningen ett år efter att filmen hade premiär.

I och med Kubricks lyckade, verklighetstrogna effektmakeri kring sin film är konspirationsteorin att amerikanska regeringen och NASA i och med alla miljarder dom lagt ner på rymdkapplöpningen inte hade råd att misslyckas och därför var villiga att producera bilder som kunde visas för alla tv-tittare ifall månlandningen inte skulle gå vägen eller ifall sändningen skulle förloras.

Eftersom Stanley Kubrick av oförklarliga anledningar några år senare fick lov att låna två oöverträffade NASA-objektiv till inspelningen av kostymdramat Barry Lyndon (1975) för att filma i naturligt ljus gör ändå konspirationen lite kittlande. Hur långt var regeringen beredda att gå för att vinna rymdkapplöpningen?

Den utdragna inspelningen: Kubrick spelade in 200 gånger mer material än det som kom med i filmen. Omfattningen av hela produktionen tog fyra år att slutföra och själva inspelningen samt efterredigeringen tog nästan tre år i sig – 16 månader längre än den schemalagda produktionstiden.

Enmansvisionen: Allt detta sammantaget visar på EN mans vision för hur resultatet av en filmproduktion ska se ut, på ett sätt som inte existerar i filmproduktioner av den här omfattningen varken idag eller någonsin. Kubrick ville ha kontroll över allt innehåll och alla beståndsdelar av produktionen på ett sätt som inte ens auteuriska lågbudgetfilmskapare från independentvärlden brukar ha.

Det här var första filmen i karriären som Kubrick tog ett så pass omfattande ansvar för sin produktion och detta blev sedan ett av hans tydligaste signum då resterande filmer var resultatet av åratals maniskt arbete från Kubricks tankeverkstad.

Influensen på genren och vidare: Det är utan tvekan befogat att påstå att 2001: A Space Odyssey förändrade förutsättningarna för hela science-fiction-filmgenren. Plötsligt handlade det inte bara om flygande tefat och marsianer utan genren ändrade ton och kvalitetsstandard. Filmer som Star Wars, Alien, E.T. – ja, alla filmer inom genren, har direkta influenser av 2001: A Space Odyssey vad gäller farkostdesign, rymdeffekter, musik och visuell ton.

”A film is – or should be – more like music than like fiction. It should be a progression of moods and feelings. The theme, what’s behind the emotion, the meaning, all that comes later.” – Stanley Kubrick

…

Vill du läsa vad övriga filmspanare har skrivit på det kittlande temat ”Science Fiction” så finns deras inlägg för allmän beskådan här, så ta för dig vet jag:

Fripps filmrevyer

Flmr

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Vill du läsa fler av MINA temainlägg för Filmspanarna så hittar du dem samlade här.

I backspegeln #10: Till minne av Roger Ebert (1942-2013)

”I backspegeln” är tillbaka efter ett lite längre avbrott och denna vecka kommer jag ägna några rader åt att minnas ett antal personligheter som gått ur tiden den senaste… tiden. Först ut är den mest självklare.

…

Väldigt plötsligt var mannen med hjärtat gjort av film borta. Roger Ebert var – är, världens mest kända och poulära filmkritiker – pulitzerprisbelönad till råga på det, och även om vi i Sverige och Europa inte har samma relation till honom som USA har han ändå satt stora avtryck.

TV-programmet Siskel and Ebert – där det underbart omaka radarparet (och Chicago-tidningskonkurrenterna) Gene Siskel och Roger Ebert recenserade film, har blivit en mall för hur filmkritik ska presenteras i TV-rutan. Betygsystemet med ”two thumbs up” är klassiskt.

Idag är denna typ av TV-format tyvärr dött och podcasts, filmbloggar och sociala forum har tagit platsen för en mer utbredd filmkritik men Ebert har alltid varit relevant, om det så varit i rutan, i tidningen, på twitter eller på resten av nätet.

Hans genuina och rättframma kärlek till filmen har blivit målet att uppnå som förmedlare av filmkritik och det är ingen underdrift att säga att film var hans liv då han såg 600 nya filmer varje år och recenserade 300 av dem årligen, ända in till sin död. Tappert och imponerande!

Vi får inte heller glömma att han skrev manus till gladporrkungen Russ Meyer närmare bestämt de hysteriska filmerna Beyond the Valley of the Dolls (1970), Up! (1976) och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens (1979) – något han ofta fått försvara när han gett ”mer creddiga” filmer dåliga betyg. Enligt mig gör det bara honom till en ännu bättre och mer intressant människa och hellre dessa Meyer-filmer än någon mer pretentiös Bergman-rip-off, säger jag.

Hans cancerproblem och operationer tvingade honom i stort sett bort från TV-rutan, men hans skrivna recensioner är alltid intressanta att läsa – och dom är många. Ta en sväng in på hans hemsida för att klicka er vidare i hans mylla av filmåsikter.

När åren summeras brukar jag alltid få intressanta tips på filmer som inte uppmärksammats tack vare hans årsbästalistor och det är sorgligt att vi inte kommer kunna veta vad han tycker om de kommande årens filmer. Inga smarta utlägg om Baz Luhrmans version av The Great Gatsby, inga reflektioner kring Terrence Malicks kommande projekt med Christian Bale och ingen dom från honom på den nya Star Wars-trilogin.

Det känns faktiskt sorgligt, men vad vi har kvar är en massa recensioner på filmer han faktiskt hann se och otaliga bataljer med vapendragaren Gene Siskel som han nu får återförenas med i himlen.

Några minnesvärda recensionsögonblick med Siskel och Ebert vill jag givetvis dela med mig av, tillsammans med Nostalgia Critics hyllningsavsnitt till dem bägge som både är roligt, intressant och rörande samt hans rörande och ärliga avsked till Roger Ebert personligen.

Eberts sista recension blev dessutom på Terrence Malicks To the Wonder – en film han gillade, vilket känns mycket värdigt då han var ett Malick-fan och rankade The Tree of Life (2011) bland de tio bästa filmerna genom tiderna. Roger Ebert är saknad, men det han lämnat efter sig orsakar genuin glädje och intresse och då har man verkligen åstadkommit något stort.

…

Här under är tre klassiska Siskel & Ebert-ögonblick väl värda att avnjuta flera gånger – ett tydligt tecken på hur underhållande och sevärda duon var tillsammans. Före det delar jag dock med mig av fem mycket fina citat från Ebert själv…

”When I am writing, my problems become invisible, and I am the same person I always was. All is well. I am as I should be.”

Om livet: ”We are put on this planet only once, and to limit ourselves to the familiar is a crime against our minds.”

”I believe that if, at the end of it all, according to our abilities, we have done something to make others a little happier, and something to make ourselves a little happier, that is about the best we can do. To make others less happy is a crime. To make ourselves unhappy is where all crime starts. We must try to contribute joy to the world. That is true no matter what our problems, our health, our circumstances. We must try. I didn’t always know this, and am happy I lived long enough to find it out.”

Om döden: ”I know it is coming, and I do not fear it, because I believe there is nothing on the other side of death to fear. I hope to be spared as much pain as possible on the approach path. I was perfectly content before I was born, and I think of death as the same state.”

”So on this day of reflection I say again, thank you for going on this journey with me. I’ll see you at the movies.”

…

Roger Ebert och Gene Siskel är både överens och i högform när de plockar fjäder efter fjäder av Jaws: The Revenge (1987) – en av de sämsta filmerna genom tiderna.

Här kommer konflikten som är Roger Eberts känslosamma och mer moraliserande kritik mot Gene Siskels mer analytiska meningskritik fram på det mest underhållande sätt och deras repliker på varandra är suveräna när de passionerat diskuterar David Lynchs kontroversiella publiksuccé, Blue Velvet (1986).

Debatten mellan Siskel och Ebert har sällan varit så het som när de recenserade huruvida Full Metal Jacket (1987) är en bra Kubrick-film eller ej. Efter att ha pratat om två Kubrick-klassiker återvänder Siskel ihärdigt för att försvara Full Metal Jacket och resten är rapp krigsföring och stor underhållning!

Efter Gene Siskels död delade Roger Ebert sida med olika filmprofiler under en längre tid och bästa gästen bör onekligen ha varit Martin Scorsese i egen hög person. Äntligen någon som kunde matcha Roger Eberts passion för film igen och att se dem gå igenom 90-talets filmfavoriter är ren njutning som sveper förbi på vad som känns som sekunder.