Idag tillkännagavs det att artisten och mångfacetterade kreatören Bob Dylan tilldelats årets nobelpris i litteratur.
Att ge ett litteraturpris till en låtskrivare är kontroversiellt, då det tidigare gått till dem som skrivit för ett medium där materialet i första hand trycks i pärmar och på papper. Poet eller pjäsdramatiker – litteratur brukar definieras av utgivningsformen. Bob Dylan är musikhistoriens enligt mig skickligaste poet och ett levande fenomen inom sitt område, av en grad vida överlägsen den största idag levande bokförfattaren.
Jag var nog 20 år när jag gav mig på projektet att lyssna in mig i hans musik på allvar, då jag tidigare inte hade hittat vad det var för storhet som gjorde att många älskade hans musik så mycket. Jag hade hört vissa så kallade hits av honom innan som dom flesta andra och även plöjt ett ”greatest hits”-album, men jag började inse att om jag ska förstå en artist på riktigt så måste jag göra läxan och inte stanna vid lösryckta hits.
Det första album av Dylan som jag lyssnade från början till slut var Another Side of Bob Dylan från 1964. Hans fjärde studio-LP i karriären. Jag minns det som ett av dom starkaste ögonblicken från den här åldern i livet. Jag städade mitt rum grundligt med dammsugare och trasa en ledigt grå dag och ville ha något att lyssna på en längre stund. Jag fastnade för Dylans lättsamma och lekfulla attityd på detta album som smittade av sig. Albumet funkade som helhet och lyckades därför vinna mitt förtroende.
Därefter började jag under ett drygt års tid att lyssna igenom samtliga studioalbum i kronologisk ordning och det blev ett projekt som gjorde mig mer och mer besatt. Många långa, mörka bussresor till och från högskolan och andra platser fylldes av Bob Dylans musik. När jag hör hans musik kopplar jag det mestadels till regn och rusk faktiskt, vilket nog främst beror på att det var under dessa tider jag lyssnade som mest på honom. Undantaget är hans lite senare album Oh Mercy (1989), som för mig är ett album jag förknippar med sommaren när den är som bäst. När jag går omkring helt ensam med hörlurar på öppna fält och angränsande trädnatur med solnedgången framför mig och inga förutlagda vägar som begränsar vart jag sätter mina fötter. Men i övrigt är det mest regn, rusk och slask – när den är som allra mysigast, förstås.
Idag är Bob Dylan den enskilt viktigaste artisten i mitt liv. Det finns en rad band som präglat mig på samma nivå som honom, men vad gäller enskilda artister är han den lysande punkten i mitt musiklyssnande. Nick Cave och Syd Barrett är bägge viktiga i mitt musiklyssnande, men dom är mer av bandprofiler och deras bagage är inte lika enkom definierat av en enda pelare, på samma sätt som Dylans texter och egendomligt filosofisk trolleripoesi.
Därför har jag, i alla enkelhet, gjort två topplistor dagen till ära. En där jag rangordnar mina fem favoritalbum från hans karriär och en där jag rangordnar dom tio enligt mig bästa sångerna av honom, enligt den smak som träffar mig just nu.
Mina favoritsångers röda tråd är intressant. Dom skildrar i princip samtliga relationer till kvinnor. Är det något jag är ointresserad av i kreativa skildranden så är det kärleksutsvävningar till andra människor, då det är så banalt och uttjatat. Och tänker jag på vad jag fastnar för i Dylans låtar i allmänhet så är det knappast hans skildrande av sina kvinnorelationer, utan det är hans förmåga att göra texternas meningar till något mycket större. Något jag endast kan jämföra med filosofiska funderingar. Han får ord att bli till mångbottnad poesi. Kryptisk poesi, fri från banalitet.
Lyckas han alltså hypnotisera mig till att älska skildrandet av gryende eller brusten kärlek – relationer till andra människor, genom att presentera relationerna som filosofiska funderingar helt förlorade i kryptisk, mångbottnad poesi? Likt kärlek göra det banala till något större än vad det är rent materiellt? Det är fortfarande något av ett mysterium vad som gör hans musik så kemiskt gångbar med min person, men jag är oerhört glad att jag gav mig på att lyssna igenom alla hans knappt 40 album och även den drös av överblivet guldmaterial, bootlegs som släppts. Jag är glad att jag inte stannade vid något fjuttigt ”hitslyssnande”, för jag hade sannolikt varit en helt annan, mer begränsad människa utan den speciella erfarenhet det gav mig.
Album fem-i-topp:
5. Another Side of Bob Dylan (1964)
4. Blood on the Tracks (1974)
3. Oh Mercy (1989)
2. Desire (1976)
1. Blonde on Blonde (1966)
Sånger tio-i-topp:
10. Lay Lady Lay
(från Nashville Skyline, 1969)
9. It’s All Over Now, Baby Blue
(från Bringing It All Back Home, 1965)
8. Sad Eyed Lady of the Lowlands
(från Blonde on Blonde, 1966)
7. Oh, Sister
(från Desire, 1976)
6. Love Minus Zero
(från Bringing It All Back Home, 1965)
5. Just Like a Woman
(från Blonde on Blonde, 1966)
4. Brownsville Girl
(från Knocked Out Loaded, 1986)
3. You’re a Big Girl Now
(från Blood on the Tracks, 1974)
2. Most of the Time
(från Oh Mercy, 1989)
1. Sara
(från Desire, 1976)
Absurd Cinema 