Kategoriarkiv: Musik

Musikrecension: Lil Empire (Petite Meller, 2016)

petite-meller-lil-empire-2016-2480x2480

Albumtitel: Lil Empire
Artist: Petite Meller
Genre: Europop, La Nouveau Jazzy Pop
Speltid: 42 min
Utgivningsår: 2016

Driven av modebranschens alternativa utsvävningar (eller ytsvävningar?) ger den pastellfärgglada fransyskan Petite Mellers musik mig energier som känns LÄTTSAMT frigörande. Hon anspelar tydligt på en lek med barnets energi och även om det ofrånkomligen viftas med lolitakortet hör jag i själva musiken ett avstånd bort från sexinfluenser och till inspirerande skaparglädje. Tyvärr känns hennes dyra målarfärger lite väl materialistiska, men det går inte att komma ifrån att resultatet är trevligt.


Konsonans: Väldigt mycket pop men trots det smått tidlöst kreativt uppfriskande, eller som hon själv beskriver det; la nouveau jazzy pop

Dissonans: Kan kännas väl mycket ”rika överklassbarn leker intellektuella konstnärer” emellanåt


SYD-Betyg-07


Annonser

Musikrecension: Long Ambients 1: Calm. Sleep. (Moby, 2016)

long_ambients_1_calm_sleep

Albumtitel: Long Ambients 1: Calm. Sleep.
Artist: Moby
Genre: Ambient
Speltid: 04:04:47
Utgivningsår: 2016

over the last couple of years i’ve been making really really really quiet music to listen to when i do yoga or sleep or meditate or panic. i ended up with 4 hours of music and have decided to give it away.

Moby tycks ha uppfyllt mina drömmar efter den ambienta versionen av 2009 års album Wait for Me, genom att skapa ett renodlat ambient album med organiskt lugnande effekt, fri från beats och popambitioner. Äntligen – en fyra timmar lång, levande ljudmatta som lägger sig över min påträngande hjärnas respektlöshet gentemot tomrummet och vaggar den till ro.


Konsonans: Dom djupa atmosfärernas längd uppmuntrar stabilitet

Dissonans: Long Ambients 1 kräver att du vill uppnå just stabilitet och har en omslutande ljudkälla, eftersom ytliga hörlurar/högtalare förtar atmosfärsspektrat


SYD-Betyg-09


Du kan ladda hem eller lyssna på Long Ambients 1: Calm. Sleep. helt gratis, på Mobys initiativ. Följ bara länken.

Bob Dylan: Album fem-i-topp / Sånger tio-i-topp

bkg_home-02

Idag tillkännagavs det att artisten och mångfacetterade kreatören Bob Dylan tilldelats årets nobelpris i litteratur.

Att ge ett litteraturpris till en låtskrivare är kontroversiellt, då det tidigare gått till dem som skrivit för ett medium där materialet i första hand trycks i pärmar och på papper. Poet eller pjäsdramatiker – litteratur brukar definieras av utgivningsformen. Bob Dylan är musikhistoriens enligt mig skickligaste poet och ett levande fenomen inom sitt område, av en grad vida överlägsen den största idag levande bokförfattaren.

Jag var nog 20 år när jag gav mig på projektet att lyssna in mig i hans musik på allvar, då jag tidigare inte hade hittat vad det var för storhet som gjorde att många älskade hans musik så mycket. Jag hade hört vissa så kallade hits av honom innan som dom flesta andra och även plöjt ett ”greatest hits”-album, men jag började inse att om jag ska förstå en artist på riktigt så måste jag göra läxan och inte stanna vid lösryckta hits.

Det första album av Dylan som jag lyssnade från början till slut var Another Side of Bob Dylan från 1964. Hans fjärde studio-LP i karriären. Jag minns det som ett av dom starkaste ögonblicken från den här åldern i livet. Jag städade mitt rum grundligt med dammsugare och trasa en ledigt grå dag och ville ha något att lyssna på en längre stund. Jag fastnade för Dylans lättsamma och lekfulla attityd på detta album som smittade av sig. Albumet funkade som helhet och lyckades därför vinna mitt förtroende.

Därefter började jag under ett drygt års tid att lyssna igenom samtliga studioalbum i kronologisk ordning och det blev ett projekt som gjorde mig mer och mer besatt. Många långa, mörka bussresor till och från högskolan och andra platser fylldes av Bob Dylans musik. När jag hör hans musik kopplar jag det mestadels till regn och rusk faktiskt, vilket nog främst beror på att det var under dessa tider jag lyssnade som mest på honom. Undantaget är hans lite senare album Oh Mercy (1989), som för mig är ett album jag förknippar med sommaren när den är som bäst. När jag går omkring helt ensam med hörlurar på öppna fält och angränsande trädnatur med solnedgången framför mig och inga förutlagda vägar som begränsar vart jag sätter mina fötter. Men i övrigt är det mest regn, rusk och slask – när den är som allra mysigast, förstås.

31fea739007019935542e7e010dfb2c436cb222c

Idag är Bob Dylan den enskilt viktigaste artisten i mitt liv. Det finns en rad band som präglat mig på samma nivå som honom, men vad gäller enskilda artister är han den lysande punkten i mitt musiklyssnande. Nick Cave och Syd Barrett är bägge viktiga i mitt musiklyssnande, men dom är mer av bandprofiler och deras bagage är inte lika enkom definierat av en enda pelare, på samma sätt som Dylans texter och egendomligt filosofisk trolleripoesi.

Därför har jag, i alla enkelhet, gjort två topplistor dagen till ära. En där jag rangordnar mina fem favoritalbum från hans karriär och en där jag rangordnar dom tio enligt mig bästa sångerna av honom, enligt den smak som träffar mig just nu.

Mina favoritsångers röda tråd är intressant. Dom skildrar i princip samtliga relationer till kvinnor. Är det något jag är ointresserad av i kreativa skildranden så är det kärleksutsvävningar till andra människor, då det är så banalt och uttjatat. Och tänker jag på vad jag fastnar för i Dylans låtar i allmänhet så är det knappast hans skildrande av sina kvinnorelationer, utan det är hans förmåga att göra texternas meningar till något mycket större. Något jag endast kan jämföra med filosofiska funderingar. Han får ord att bli till mångbottnad poesi. Kryptisk poesi, fri från banalitet.

Lyckas han alltså hypnotisera mig till att älska skildrandet av gryende eller brusten kärlek – relationer till andra människor, genom att presentera relationerna som filosofiska funderingar helt förlorade i kryptisk, mångbottnad poesi? Likt kärlek göra det banala till något större än vad det är rent materiellt? Det är fortfarande något av ett mysterium vad som gör hans musik så kemiskt gångbar med min person, men jag är oerhört glad att jag gav mig på att lyssna igenom alla hans knappt 40 album och även den drös av överblivet guldmaterial, bootlegs som släppts. Jag är glad att jag inte stannade vid något fjuttigt ”hitslyssnande”, för jag hade sannolikt varit en helt annan, mer begränsad människa utan den speciella erfarenhet det gav mig.


 

Album fem-i-topp:

7087

 

5. Another Side of Bob Dylan (1964)

another-side-cover-2


 

4. Blood on the Tracks (1974)

blood-on-the-tracks-album-cover


 

3. Oh Mercy (1989)

album-bob-dylan-oh-mercy


 

2. Desire (1976)

album-bob-dylan-desire-0


 

1. Blonde on Blonde (1966)

bob-dylan-blonde-on-blonde-album-cover-billboard-1240


 

Sånger tio-i-topp:

tumblr_o2n0k3xv9h1rjtbk7o5_1280

10. Lay Lady Lay

(från Nashville Skyline, 1969)

9. It’s All Over Now, Baby Blue

(från Bringing It All Back Home, 1965)

8. Sad Eyed Lady of the Lowlands

(från Blonde on Blonde, 1966)

7. Oh, Sister

(från Desire, 1976)

6. Love Minus Zero

(från Bringing It All Back Home, 1965)

5. Just Like a Woman

(från Blonde on Blonde, 1966)

4. Brownsville Girl

(från Knocked Out Loaded, 1986)

3. You’re a Big Girl Now

(från Blood on the Tracks, 1974)

2. Most of the Time

(från Oh Mercy, 1989)

1. Sara

(från Desire, 1976)

Alan Vega och Suicide

14470521_1420569524634715_6450718151089461792_n

Inte förrän nyss läste jag att Alan Vega har avlidit, 16 juli, 78 år gammal. Frontmannen i avantardistiska duon Suicide, som slog fram punken som antiform och drog upp det kompromisslösa musikuttrycket på 70-talet och framåt. Deras musik var nog den artistakt jag spelade mest av alla artistakter i somras, då jag upptäckte bandet först då och blev omedelbart förälskad. Bakom alla mellanvägar av tvångskonvention och väggar av putsade sound finns det en kärna av fri kreativitet och den drog Suicide fram i rampljuset som en ful, kaxig ankunge som inte hade någon som helst naiv önskan om att få bli en vit svan och passa in i den fina ramen på andras villkor. Oerhört upplyftande inspiration som inte riktigt går att förklara. ”Roy Orbison i en bilolycka” är ändå ett försök som slinker ur mig.

Även om min intention höftar in Alan Vega och Suicide i halloweentider, så är det musik som passar i dessa mörka, blåsiga och kalla tider. Givetvis gärna isolerad i din bil eller åtminstone i dina omslutande hörlurar. Det är ursprunget till housemusiken som musikinriktning, innan house märkligt nog blev något som förknippades med luftighet och distans. Ta in hela det självbetitlade debutalbumet Suicide från 1977 och stanna för all del inte där utan ge även det andra albumet från 1980 ett flertal lyssningar, passande nog kallat The Second Album i nyutgivningar men i original kallat Suicide: Alan Vega and Martin Rev.

968b354d532fb635ddb269a0980e1fb6

Några russin ur kakan från dessa första album, för att introducera den oetablerade men nyfikne lyssnaren, skulle jag säga är dom 4+4 härunder, där ”Touch Me” är min generella favorit från scratch och fortfarande. Den går märkligt nog inte att hitta på Youtube då samtliga klipp med orden ”suicide” och ”touch me” där istället spelar spåret ”Harlem” som visserligen innehåller orden ”touch me”, men det är inte ”Touch Me”. Sök dig istället till fysiska utgåvor av albumen eller till Spotify.

Suicide (1977):
Johnny
Che
Cheree
Frankie Teardrop

Suicide: Alan Vega and Martin Rev / The Second Album (1980):
Diamonds, Fur Coat, Champagne
Dream Baby Dream
Sweetheart
Touch Me

Det där är en mästerlig musikvideo.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 121 till 150

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka igen med den allra sista psykedeliska spotifylistan i min ”Top 150”- serie.

Här följer som vanligt tre godbitar av dom totalt 30, som jag vill berätta lite extra om för att få dig att pressa ner trynet i låtskatten och börja nosa…

music_jimi_hendrix_posters_jef_1353x2126_vehiclehi.com

”In the Land of Grey & Pink” av proggbandet Caravan, från albumet med samma namn utgivet 1971. Det ”Canterbury Scene”-hemmahörande desertmålet har en sån underbart harmonisk resekänsla. Lite Resan till Melonia eller Den Oändliga Historien men med ett mer uppvuxet, vidsträckande sinne. Rytmen är beroendeframkallande (på ett bra sätt) och musiken lättar nästan både fysiskt och mentalt. Tydligen inspirerades Richard Sinclair av en molnen i solnedgången vid Heme Bay på Kent Coast, vilket säger en del om titeln. Den ultimata hippielåten, sade någon.  Den här kan komma att avancera i samlingen och då får du helt enkelt leta efter den i en av övriga spotifylistor.

In the land of grey and pink where only boy-scouts stop to think
They’ll be coming back again, those nasty grumbly grimblies
And they’re climbing down your chimney,
yes they’re trying to get in
Come to take your money, isn’t it a sin, they’re so thin
They’ve black buckets in the sky, don’t leave your dad in the rain
Cigarettes burn bright tonight,
they’ll all get washed down the drain

jefferson-airplaine-at-the-filmore-poster

”Jugband Blues” av Pink Floyd, från deras andra album A Saucerful of Secrets (1968). Det sista bidraget från deras ”crazy diamond” Syd Barrett, som vid denna tid sparkades från bandet då hans okontrollerbara originalitetbeteende hade blivit för mycket för övriga bandmedlemmar, som ville ha stabilitet framför konstant irrationalitet och egendomligheter när nu karriären tagit fart på allvar. Konstant påverkan av LSD, mandrax och kändisskapets turbulens (vilket överstimulerar serotoninverkstaden till depression) hade gjort sitt på  Syds redan sköra psyke och måttet var rågat.

Låten är något av Pink Floyds första memoar över Barretts öde – hans mytomspunna, nervösa sammanbrott (”Shine On You Crazy Diamond” och ”Wish You Were Here” är två senare). Barrett skildrade med texten hans alienering från inte bara bandet utan hela omvärlden. Sorglig, mörk och starkt symbolisk text och ton. Han ville att ”Jugband Blues” skulle ackompanjeras av en gigantiskt orkester från frälsningsarmén som skulle spela precis vad dom ville, oavsett vad bandet i sig spelade. För att låna bandmanagern Andrew Kings egna citering av Syds önskemål – en ”massive Salvation Army freak-out”, men där protesterade producenten Norman Smith. Resultatet är i klassisk ”sydmania” som börjar i 3/4-takt, övergår i 2/4-takt och avslutar i 4/4-takt. När Barrett lämnade bandet sammanfattade han sin komplicerade utgång till Melody Maker med ”I suppose it was really just a matter of being a little offhand about things”.

And the sea isn’t green
And I love the queen
And what exactly is a dream
And what exactly is a joke.

arton4069

”Dominoes” av Syd Barrett, från hans andra soloalbum Barrett, utgiven 1970.  Med bakgrunden av Syd Barretts uppbrott med Pink Floyd passar det bra att lyfta fram en av hans finaste soloalster. Inte världens mest enkla låt att lyssna på. Den intensiva frånvaron av glädje och ro är påtaglig, hur nu den meningen gå ihop. ”Is” ringar in hans känsla post-floyd. Här hjälpte floydersättaren och gamle vännen David Gilmour tillsammans med andre floydmedlemmen Richard Wright att producera albumet, så gott dom kunde. Vid det här laget kände inte Syd för att spela samma låt likadant två gånger och han hade stora problem att över huvud taget skapa något i närvaro av övriga musiker.

Den textmässigt mästerliga ”Dominoes” har en intressant historia även musikaliskt. David Gilmour hade misslyckats att få ett gitarrsolo från Syd gång på gång och föreslog att teknikerna skulle spela den övriga musiken baklänges för att se om Syd kunde få ut något nytt tänk ur den omtwistade takten. Syd svarade med att spela ett enligt Gilmour fantastiskt solo som gav en klockrent kuslig touch baklänges, som kommen från ingenstans och på första försöket. Allt sammantaget skildrar ”Dominoes” väldigt träffande Barretts märkliga färd in i dom nästföljande drygt 35 åren av mystisk frihet i sin totala avskärmning och ensamhet.

It’s an idea, someday
In my tears, my dreams
Don’t you want to see her proof?
Life that comes of no harm
You and I, you and I and dominoes, the day goes by

1045_large_1

Och här är avslutligen dom 121-150 sista låtarna i min sammanställning över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken genom tiderna. Jag hoppas du kunnat utvinna en del nyupptäckta låtar i och med detta lilla projekt.

Fortsättningsvis kommer jag skriva vidare lite mer kring dom 20 favoriter jag har, låt för låt, som du hittar i min separata serie ”Psychedelic Rock Top 20”.

Musikrecension: Skeleton Tree (Nick Cave and the Bad Seeds, 2016)

nick-cave-album

The Bad Seeds 16:e studioalbum Skeleton Tree (2016) är en helhet större än varje del och omöjlig att inte känna utan närvaron av Nick Caves stora förlust av 15-årige sonen Arthur, som för drygt ett år sedan föll från ett 20 meters stup och slets från sin familj, inklusive tvillingbrodern Earl. Bandet och frontfiguren är ikoniska för det rika spektrat av bleckmörk musik dom gett ut under mer än 30 år, men jag undrar om inte Skeleton Tree är det svartaste kapitlet hittills?

You fell from the sky
Crash landed in a field
Near the river Adur
Flowers spring from the ground
Lambs burst from the wombs of their mothers
In a hole beneath the bridge

Laddningen i sig är stark på ett sätt jag knappt kan begripa – än mindre jämföra med något annat musikalbum leveransmässigt, men det påverkar mig att föreställa något jag inte ser fram emot. Jag känner en medvetenhet om döden som kan träffa oss och en tacksamhet för dessa liv som föregår den.

And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe a word
And let the world turn

nick-cave

Låtlista:

  1. Jesus Alone
  2. Rings of Saturn
  3. Girl in Amber
  4. Magneto
  5. Anthrocene
  6. I Need You
  7. Distant Sky
  8. Skeleton Tree

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka med nästa psykedelisk spotifylista – den näst sista i denna serie. Två och en halv timme ytterligare av helt underbar musik. Turn on, tune in, drop out.

Här följer tre urplock som jag spontant känner för att lyfta fram lite extra, i vanlig ordning…

victor-moscoso_01

”Fresh Air” av Quicksilver Messenger Service. Från albumet What About Love (1970). Det San Francisco-baserade bandets stora hit är en tuggande låt och då tänker jag egentligen inte alls på sångtexten, som är ett väldigt envist mantrande om hur en ung kvinna tar upp låtkaraktärens tankar och medvetande. Hur dom tillsammans andas in den friska luften för att förenas i varannan. Låttitelns möjliga poäng som en symbol för den höga gräsröken fungerar alldeles utmärkt på ett annat plan, men jag blir mycket mer inspirerad på tanken att det är en ”high” med hjälp av den rena luften som dom uppnår. Enkelt och talande. Men, nej, den här låtens tuggande känner jag i det ovanligt engagerande musikarrangemanget som maler på med en strålande glädje och sorglös livslust. Idealisk partymusik, substansberikad eller ej.

I love you, yes I do, babe, and I love you, I do, sweet lips.
Ooo, have another hit of sweet California sunshine, ooo, have another hit.
Take me home, take me home, take me home with you,
Take me home, I wanna go home with you, little girl.
Ooo, have another hit of fresh air, ooo, have another hit.

851d4c176b92297749277950f2544c1c

”Scarecrow” av Pink Floyd. Släpptes först som en b-sida 1967 till singeln See Emily Play men fick till skillnad från a-sidan en plats även på debut-LP:n The Piper at the Gates of Dawn, samma år. Ett kort stycke på dryga två minuter från dom tidiga åren av bandets då kreativa yrväder, Syd Barrett (tillika ansiktet för mina filmbetygsymboler). Han har själv uttryckt just Scarecrow som hans favoritsång av dom han skrev. Det är också den starkast folkmusikbetonade låten Pink Floyd gjorde enligt mitt tycke, där Barrett står för all text och uppbyggnad. Även om den till en början kändes som något av en bagatell som kom och gick på skivan, har den med tiden vuxit i inflytandet och jag hamnar idag i ordentlig stämning av Barretts identifierande med fågelskrämman. Barretts karaktäristiska sagopoesi skiner starkt och mycket vackert här.

The black and green scarecrow as everyone knows
Stood with a bird on his hat and straw everywhere.
He didn’t care.
He stood in a field where barley grows.

His head did no thinking
His arms didn’t move except when the wind cut up
Rough and mice ran around on the ground
He stood in a field where barley grows.

The black and green scarecrow is sadder than me
But now he’s resigned to his fate
‘Cause life’s not unkind – he doesn’t mind.
He stood in a field where barley grows.

3fa478f869fdc0c3bf2b906735f8c343

”Voodoo Chile” av The Jimi Hendrix Experience. 15 minuter musikalisk glädje och det längsta studiospåret Hendrix spelade in under sin karriär, från mästerverket Electric Ladyland (1968). Nivån på musik som ett levande uttrycksmedium definierades med rätta om när Jimi Hendrix gick loss i sitt spelande, för aldrig har väl musik runnit fram på ren, uttrycksfri harmoni så mycket varken förr eller senare?

Det här stycket är utformat som ett studiojam med en slags livebetonad inramning, som Hendrix spelade in sent en kväll när han drog med sig ett gäng musiker från en klubbspelning tidigare samma sena kväll. Bland musikerna förekom organisten Steve Winwood från psychbandet Traffic och basisten Jack Casady från Jefferson Airplane. Hendrix började spela utan att förbereda övriga musiker på låtens upplägg och allt blev färdigt på ett par tagningar. Ren och skär njutning att höra. Allt är Hendrix egna kreativa förvandling av gamla bluesinfluenser som Muddy Waters, John Lee Hooker, B.B. King i en utvidgande, kosmisk och bluesmusikkrönikerande psykedelia. Jamstycket blev sedan basen för desto mer spelade låten ”Voodoo Child (Slight Return)”, som The Jimi Hendrix Experience spelade in dagen därpå.

The night I was born
I swear the moon turned a fire red
Well my poor mother cried out ”lord, the gypsy was right!”
And I seen her, fell down right dead

[…]

He took me past to the outskirts of infinity,
And when he brought me back,
He gave me a venus witch’s ring
And he said ”Fly on, fly on”
Because I’m a voodoo chile, yeah, voodoo chile

Och här är nu platserna 91-120 på min lista över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken.