Etikettarkiv: Nicolas Winding Refn

Nicolas Winding Refn i samtal med Kenneth Anger

Kenneth-Anger-special
artwork_images_424045384_514178_kenneth-anger (1)

Det finns en mycket trevlig liten intervjustund mellan danske auteuren Nicolas Winding Refn (Drive, Only God Forgives, The Neon Demon) och stilbildande undergroundfilmskaparen Kenneth Anger (Scorpio Rising, Rabbit’s Moon, Lucifer Rising) att ta del av på youtube, genom Space Rocket Nation – Refns produktionsbolag tillsammans med Lene Borglum (producent för bland annat Dogville, Mammoth, Only God Forgives och Eskimo Diva).

Det är ett samtal på totalt dryga timmen, uppdelat i tre klipp (varav det sista tyvärr har märkbart sämre ljudkvalitet av förklarliga anledningar) och det är onödigt att denna intervju inte setts av flera än det knappa tusental som sifforna visar. Den filmades i Köpenhamn 2008, men har släppts åtminstone på youtube först förra året.

Kenneth-Anger-Nicolas-Winding-Refn

Refn som influerats av Kenneth Anger i sitt filmskapande (inte minst i Drive) får Anger att berätta om sina egna tidiga inspirationskällor från stumfilmseran och forna tiders biografer och bägge nördar ner sig i filmhistorien tillsammans.

Anger snackar om hur han fick erbjudandet att göra en långfilm baserad på hans Scorpio Rising (1964), med villkoret att han skrev in en tjej och en kärlekshistoria. Han förklarar även hur han ganska snabbt släppte idén på att filma utifrån storyboard och hur ser på sitt nuvarande filmskapande jämfört med det han gjorde innan hans uppehåll förra århundradet. Refn berättar också om hans dyslexi, hans färgblindhet och hur det format hans kreativa bana, samt hans hopplösa försök att ta körkort.

Ett sevärt och mycket roligt initiativ av Nicolas Winding Refn att sammanföra sig med filmskapare han beundrar för att snacka filmskapande, då han liksom Tarantino har en uppenbar passion för det området oavsett om han står redo att skapa filmerna eller bredvid och reflekterar kring dem.

537680677_1280x1005

Detta samtal är alltså inspelat före Refn gjorde comeback inom amerikansk film med Drive (2011), där Refn hyllade Anger genom den skorpionprydda jackan Ryan Goslings karaktär bär.

Jag kan inte undgå att tänka på just det Anger berättade om långfilmsförslaget för Scorpio Rising som han på 60-talet verkade fnysa åt men i efterhand ångrade att han inte tackade ja till. Det är onekligen en kittlande tanke att föra in det på ytan kommersiellt sökta inslaget av en kärlekshistoria med en kvinna i den typen av homoerotiska muskelknuttenihilistpopfilm, där den motorintresserade huvudrollen är en uppenbar misfit och ensamvarg med sitt eget förhållningssätt till livet. En uppvisning i rebellisk fetischism.

tumblr_nkwmzh3v1z1tmh3z4o1_540

Drive har på något sätt vissa paralleller, då det också är en konstnärligt utformad film med det annorlunda inslaget kärleksromans som den kritiska faktorn för händelseutveckling, färgat av konst och bilspänning genom just en annan motorintresserad ensamvarg.

Den romantiska dimensionen av Drive är något Refn inte filmatiserar varje dag precis då han har andra former av ämnen kring det han återkommande utforskar, men liksom att döma av Angers inställning finns det en slags udda potential i att placera den romantiska dimensionen i ett filmmaterial som annars bär åt helt andra områden.

 

The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

filmspanarnaHar du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

postr_lGenre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

LC_281112_4444_ERIK.00095052_STOR

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

LC_281112_4444_ERIK.00100169_STOR

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

the_quiet_roar

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

i-sängen00153342_STOR

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstextEraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

fyverkeri100159460_STOR

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.

Smart filmmusik #4: It’s a sin (Bronson)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

bronson_movie_poster_charles_tom_hardyThe Man. The Myth. The Celebrity.

Danske regissören/auteuren Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive, Only God Forgives) har alltid haft ett stort hjärta för handplockad musik i sina filmer.

Så pass att han under en ansträngt tyst biltur med Ryan Gosling kom fram till att deras kommande filmprojekt Drive (2011) helt enkelt skulle bygga på att Gosling spelade en stum man som åkte genom Los Angeles-nätterna spelandes ”french electro”-musik.

Winding Refns musikstil har alltid lutat åt det elektroniska och det märks allra bäst av i just Drive.

Winding Refn nådde dock g-punkten hos sina filmers sinnestämning redan i föregångaren Bronson (2008) tre år tidigare, när han utöver germansk, klassisk musik blandat med suveräna Glass Candy även bjöd på en av dom mest absurda dansscenerna jag någonsin sett på film.

Lynchiska övervakningskameravinklar, originell rumsmiljö och ett gäng gravt drogade psykpatienter ackompanjerat av Pet Shop Boys emo-discodänga ”It’s a sin” är beskrivning nog.

Bronson-Tom-Hardy

Den förträfflige galningen Tom Hardy (The Take, Warrior, The Dark Knight Rises) fick sitt genombrott när han storspelade i rollen som den brittiske fången Michael Peterson som efter ett postrån och 7 års fängelse upptäcker vilken miljö han trivs bäst i, vilket slutar i förlängning på förlängning av hans fängelsestraff.

En film som  osar rebellromantik, positiv destruktivitet och är något slags kärleksbarn mellan Snatch och A Clockwork Orange. Ett oäkta kärleksbarn på rymmen, givetvis.

Avsnitt 6 av podcasten Popkultur Film: The Bling Ring, mer Only God Forgives och James Franco som James Dean

James Dean James Franco

”I don’t want to be just good. I want to be great.” – från James Dean (2001)

Hey! Lyssna gärna på avsnitt 6 av podcasten Popkultur Film, med Jonas Strandberg från sidan Popkultur.nu och mig som ”snackare” om filmnyheter, nya filmer vi sett och gamla filmer vi sett.

I detta avsnitt – kanske det bästa hittills (vilket åtminstone säger att vi är på rätt väg), pratar Jonas om Sofia Coppolas nya film The Bling Ring, som han har sett och som jag stämmer in på.

Vi fortsätter dessutom prata om Nicolas Winding Refns och Ryan Goslings nya film Only God Forgives, då även Jonas har sett den nu vilket gör att diskussionen blir lite mer ingående och – varning utlyses under avsnittet, lite mer spoilervänlig (mellan minut 19.39 och 23.46).

Vi avslutar som vanligt med en temafilm och den här veckan är det nytt tema, nämligen James Franco-tema! Den mångsysslande skådespelaren som bland annat synts till i Spider-Man-trilogin, i Pineapple Express och The Rise of the Planet of the Apes (2011), bland annat. Även ökänd för sin ”prestation” som oscarsvärd tillsammans med Anne Hathaway.

Den första James Franco-filmen vi pratar närmare kring är TV-dramabiografin James Dean, från 2001. Hur presterar Franco i sin mer eller mindre debutfilmroll som ingen mindre än skådislegenden James Dean (Rebel Without A Cause, East of Eden, Giant)?

Men sitt inte där som ett frågetecken utan lyssna istället för att ta reda på det! Finns på iTunes eller att ladda ner här.

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Tema-Manlighet

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

2009650-rocky_by_connect_indotcom

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?humphrey-bogart

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

8ad2e796b5f9dadabd9bab67781586a9

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.Sean_Connery_1

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

15.hd-eu

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.Die_Hard_with_a_Vengeance_-_McClane_in_wall_street

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

the-assassination-of-richard-nixon

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

Brandon (Shame, 2011)

Shame6

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

vlcsnap-2012-05-06-22h14m42s93

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

Curtis (Take Shelter, 2011)

TakeShelter15

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

Julian (Only God Forgives, 2013)

9

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)

filmspanarna bred