Etikettarkiv: Mick Jagger

Kenneth Anger – Hollywoods antihjälte

Kenneth-Anger-special
kenneth-anger-promo-43

Om mytologi:

”Nobody in America, in the modern generation, has read their mythology or legends.”

— Kenneth Anger

Kenneth Anger är en experimentiell kortfilmskapare och kultfigur – eller ockult figur, uppvuxen på den mark Hollywoods magi svävar över och en av undergroundrörelsens viktigaste individer.  Han är inte bara en ikon genom sitt filmarv, då han hängett sitt provokativa liv åt att lyfta fram den antireligion han följt sedan ungdomen – Thelema, inspirerad av den ockulta mannen, myten och legenden Aleister Crowley (1875-1947) – ”the wickedest man in the world”, som är en slags ökänd multitalang, framstående inom svart magi och sammanförare av olika ockulta rörelser.

Om sin religion:

”I’m a Thelemite. I believe in Thelema, which is Crowley’s so-called religion. There are some practitioners here who do something called the Gnostic Mass. I’ve been to that a few times, but basically, I’m a loner. I don’t really need other people.”

— Kenneth Anger

anger1

Han började sin filmkarriär som barnskådis redan på 30-talet men blev sin  egen filmskapare redan som 14-åring (vissa källor säger dock 9-åring) med en kortfilm innehavandes den underbara titeln Who has been Rocking my Dreamboat (1942) och slog fem år senare igenom med kortfilmen Fireworks (1947). Den satte honom genast i det kontroversiella facket med tanke på att den anspelade fritt kring homosexualitet (Anger var en tidig offentlig person som var öppet gay) och var ett av dom allra första genomslagen inom queer filmkonst. Därefter gjorde han ett flertal stilbildande kortfilmsklassiker under återkommande teman som surrealism, homoeroticism och ceremoniell ockultism.

Om Lucifer Rising (1972):

”A film about the love generation – the birthday party of the Aquarian Age showing actual ceremonies to make Lucifer rise. Lucifer is the Light god, not the devil – the Rebel Angel behind what’s happening in the world today. His message is that the key of joy is disobedience. Isis (Nature) wakes. Osiris (Death) answers. Lilith (Destroyer) climbs to the place of Sacrifice. The Magus activates the circle and Lucifer – Bringer of Light – breaks through.”

— Kenneth Anger

artwork_images_424045384_514178_kenneth-anger (1)

Inauguration of the Pleasure Dome (1954), Scorpio Rising (1964), Invocation of my Demon Brother (1969), Lucifer Rising (1972) – filmer hemmahörandes i hans ”Magick Lantern Cycle”, som i högsta grad har influerat och rentav format mediet till den visuella konstform med bilder vi idag är vana vid genom MTV:s intåg, musikvideomässig klippning och kontrastfylld lek med på ytan osammanhängande innehåll som tillsammans bildar helt ny symbolik – dialoglöst, överexponerat och med fullt fokus på det visuella berättandet. Genom populärkulturella referenser som tonårskultur, kontrakulturella rörelser och popmusik får hans filmkonst en magnetisk ironi över sig som lätt kan betecknas som filmens magiska kraft. Han har själv sagt om filmskapandet att; ”making a movie is casting a spell.” Det perspektivet blir sällan så uppenbart som i Kenneth Angers filmer.

ladda ned

Denna förtrollning golvades mig hastigt och lustigt en mörk, glittrande vinterkväll 2014 på Cinemateket i Stockholm. Jag behöver inte grotta ner texten alldeles i den anekdoten, men på rekommendation att starka koffeintabletter kunde lugna mig likt centralstimulerande medicin om jag hade ADD, tog jag två piller motsvarande 12 koppar kaffe i samband med Cinematekets visning av sju stycken Kenneth Anger-filmer i rad – mest för att jag kände mig lite trött och loj.

Det blev något av en ”trip”, trots att det var på något så futtigt som den lagliga drogen koffein! Underskatta icke dess kraft! Jag krediterar inte helt och hållet koffeinet min djupt stimulerade inlevelse i denna överdos av kreativt filmberättande, men jag satt och gapade som i en bubbla med tårar rinnandes nerför kinderna när projektorn studsade på silverduken framför mig och in i mitt huvud, samtidigt som jag andades djupt och frågade dom övriga åskådarna i salongen ljudlöst, med den lyckliga gråten skälvandes genom rösten; ”Ser ni det här? Ser ni samma sak som jag ser? Ser ni hur vackert det här är?”

anger4 (1)

När jag efter mitt livs filmiska föreställning lämnade biografen var jag som en pånyttfödd människa, men alldeles för nervig för att kunna tackla stadstrafiken, tunnelbanan och människorna på vägen hem. Jag fruktade inte att jag skulle klara av att ta mig hem till lägenheten i behåll, men när jag väl gjorde det kunde jag endast ligga och hyperventilera medan koffeinet trappade ur mig nästföljande timmar.

Sedan dess har jag på något sätt hittat mig själv i mitt kreativa skapande – min person klickar äntligen med mitt agerande på ett mer basiskt plan och jag har fortsatt utvecklats som människa i en helt annan takt än tidigare i mitt liv – barndom, skola och tonårstid inräknat. Det kan inte ha varit något så banalt som koffein som orsakade detta. Kenneth Angers filmmagi penetrerade mig i ett skört tillstånd och ljuset träffade mig rakt in i den kreativa befruktningspunkten. Den kvällen var verkligen första steget på en viktig evolution av min existens som fått mig att se saker ur nya ljus och tog mig på en ny bana.

INVOCAITONOFMDB-006 (1)

Kenneth Anger har även skrivit två starkt punkiga skvallerbiblar inom undergroundkulturen – Hollywood Babylon (1959) och Hollywood Babylon II (1964), i linje med sin rebelliska natur och intressen för alternativa perspektiv. Böckerna är en exploatering av dom dolda hemligheterna under ytan av Hollywoods tidiga glamour, givetvis med frisk frånvaro av faktagranskning, men Hollywood är Hollywood.

2010 uppgav Anger att han redan skrivit klart Hollywood Babylon III, men har avvaktat med att släppa den efter hotbilden från scientologirörelsen; ”The main reason I didn’t bring it out was that I had a whole section on Tom Cruise and the Scientologists. I’m not a friend of the Scientologists.” Han har även själv sagt att han kastat en förtrollning på mannen som 2008 skrev den inofficiella tredje Hollywood Babylon – något han gör emellanåt då han är självutnämnd magiker inom sin religion. Vissa författare av hans biografier har också fått en och annan förtrollning kastad över sig, då han är mån om sitt privatliv.

Om kändisskap:

”If you are a member of the media, you belong to the public. You’ve made that Faustian bargain with your public. Take me – all of me – I’m yours.”

— Kenneth Anger

anger2 (1)

Flertalet av hans egentligen väldigt introverta och integritetsstyrda, publika utspel kan närmast betraktas som av naturen kalkylerade grepp för att odla sin egen myt likt dem han skildrat i sina böcker Hollywood Babylon, samt för att skaka av sig kommersialismens frätande mantel som ständigt hänger över det undergivna och positivt bekräftelsesökande folket från det moderna Babylon, bestående av giriga och lättmanipulerade knäppgökar.

Om ondska: 

”I’ve always considered movies evil; the day that cinema was invented was a black day for mankind. Although, of course, my definition of evil is not everybody else’s. Evil is being involved in the glamour and charm of material existence, glamour in its old Gaelic sense meaning enchantment with the look of things, rather than the soul of things.”

— Kenneth Anger

anger5

Han har likt Salvador Dali, Andy Warhol, Alejandro JodorowskyWerner Herzog och andra profiler inom den avantgardistiska skaran människor, haft en dragningskraft till det annorlunda – och dom annorlunda – personer som tidigare nämnde Crowley, psykonautprofessorn och gamle mentorn Aldous Huxley, satanistledaren Anton LaVey, mansonkultmedlemmen Bobby Beausoleil, Led Zeppelins Jimmy Page, Marianne Faithful och Mick Jagger.  Alla har dom bidragit till hans filmer på olika personliga vis – samtliga med minst några stycken intressanta anekdoter kopplade till sig.

Förvånansvärt nog lever faktiskt Kenneth Anger fortfarande trots sitt händelserika, kontroversiella och fascinerande liv – 89 år gammal, men sällsynt ung i sinnet och gör emellanåt filmprojekt än idag.

Om drömmar: 

”I try to remember dreams, and occasionally I’ll make a note or two in a notebook if it’s something extra interesting. They do mean quite a lot to me, and they don’t happen all that often. In other words, I don’t have some kind of loud, Technicolor dream every night. But a few times a month, I’ll have a rather interesting dream. They’re mostly visual – oddly enough, I don’t have much dialogue in my dreams. They just don’t speak.”

— Kenneth Anger

anger3

Jag har länge tänkt skriva om Kenneth Angers filmkatalog, men mitt opålitliga rutinsinne har hållit mig på andra kurser när det kommer till skrivande. Nu tänker jag dock börja lite smått och säkert, då och då, så kan jag samla ihop recensionerna i en egen kategori allt eftersom här på bloggen.

Här är en trevlig och snaskig liten intervju med Kenneth Anger av Roger Ebert, från 1976. Fin, kort sommarläsning, även om sommaren fortfarande inte gjort sig helt hemmastadd.

Annonser

I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

I-Backspegeln3

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Peace-Love-Film-Festival-header2

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Behind the Candelabra

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

inside-llewyn-davis-oscar-isaac

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

JEUNE_ET_JOLIE_RVB

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

The Immigrant

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Only Lovers Left Alive

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

all-is-lost-2013-robert-redford

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Alejandro-Jodorowsky

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

hrgigerdunev

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

only-god-forgives-4

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

the-bling-ring-poster-trailerjpg

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!