Etikettarkiv: John Waters

Årets bästa filmer 1990

4 maj, 2016 Van Munch 3 kommentarer

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2, Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes, Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter

Topplistan:

10. Goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.

9. La Femme Nikita

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.

8. Misery

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)

7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.

6. Edward Scissorhands

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.

5. Lord of the Flies

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.

4. Wild at Heart

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.

3. Yume

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!

2. Home Alone

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.

1. Cry-Baby

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Musik

Mixtapes: My Fucked Up Teenage Dream / Teen Beat (spotify)

29 november, 2014 Van Munch Lämna en kommentar

Gillar du Lana Del Rey, Dirty Beaches eller andan som föregår sprucken, ångestdrypt dream pop? Älskar du tanken på blodfläckar och tårar i paradiset?

Här är månadens mixtape, med 47 sånger från 50/60-talet som fångar känslan av tonårshjärtan, ungdomliga drömmar och glossig, amerikansk idyll. Det är musik som lika mycket ger mig känslor av patetik, vemod och mörka undertoner som hör hemma i filmer regisserade David Lynch, Kenneth Anger eller John Waters, för att nämna några. Sådan musik artister som Lana Del Rey och Dirty Beaches bygger bygger sin egen musik på nu för tiden, för att återkoppla till inledningen.

Jag har försökt välja ut spår som inte alla redan hört i typiska samlingar, utan det här är snarare guldkorn att upptäcka på riktigt – kanske för första gången. Åtminstone är dom bästa bitarna från perioden samlade på ett och samma ställe för första gången. Jag har sållat ut de cirka 10 klart bästa procenten från min betydligt längre lista (470 spår), så jag ser verkligen dessa spår som dom ”vaskade guldkornen”.

När jag mår riktigt jävla dåligt är denna musik den bästa kuren för när jag lyssnar på den påminns jag om hur underhållande människans vardagsmisär och kvantitativa lycka egentligen är! Trevlig lyssning – en tidig julklapp från mig …

Recensioner, Stockholm Filmfestival 2013

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

18 november, 2013 Van Munch 4 kommentarer

Genre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alone – se recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärta – se recension) och Harmony Korine (Spring Breakers – se recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

Filmtips, Foton/Posters, Listor, Ord om film, Quentin Tarantino, Recensioner, Trailers

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

10 juli, 2012 Van Munch 25 kommentarer

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The Window, Don’t Look In The Basement, Don’t Answer The Phone, Boss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The Crazies, Dawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.

Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg: 7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.