Kategoriarkiv: Ord om film

Absurd Cinema tippar Oscarsgalan 2017

oscars-logo la-la-land

Inatt är det ännu en oscarsgala och jag har tippat samtliga kategorier. Jag kommer helt säkert ha rätt på samtliga eftersom jag alltid har rätt. I stort sett, som det brukar heta.

Efter ett par månader av intensivt oscarsfilmtittande är jag nu redo att kora vinnarna innan juryn gör det. Kommer La La Land vinna 11 statyetter – lika många oscarsstatyetter som Ben-Hur (1959), Titanic (1997) och  och The Lord of the Rings: The Return of the King (2003)? Vilka blir egentligen nattens vinnare? Jag går rakt på sak och kommenterar dessutom några utvalda.

Enligt min utsago kommer La La Land ta hem 10 guldgubbar och dansa bort all form av konkurrens. Moonlight kommer på hedersam andraplats med två gubbar, medan Arrival går totalt lottlös. Så kan det gå.

Grön = denna tror jag vinner

Inte grön = denna hade jag röstat på personligen


 

Bästa film

”Arrival”
”Fences”
”Hacksaw Ridge”
”Hell or High Water”
”Hidden Figures / Dolda tillgångar”
”La La Land”
”Lion”
”Manchester by the Sea”
”Moonlight”

Kommentar: La La Land känns ofrånkomlig som vinnare. Hollywoodskildring, trevlig för unga som äldre och med en fin dos djup och intellekt. För mig personligen står det väldigt jämnt mellan en handfull av dom nominerade. Märkligt att i övrigt oscarsnominerade Nocturnal Animals inte fick vara med i skaran.


Bästa kvinnliga huvudroll

Isabelle Huppert, ”Elle”
Ruth Negga, ”Loving”
Natalie Portman, ”Jackie”
Emma Stone, ”La La Land”
Meryl Streep, ”Florence Foster Jenkins”

Kommentar: Emma Stone gör sin karriärs bästa insats hittills, även om hon mest är ett knippe entonig karaktärsskådis med stor charm för mig. Charm kommer du dock långt med, särskilt i Hollywood. Dåligt att inte Annette Bening blev nominerad för 20th Century Women (läs min recension). Hon var fantastisk och slår hela oscarsgalans uppställning på fingrarna så det heter duga.


Bästa kvinnliga biroll

Viola Davis, ”Fences”
Naomie Harris, ”Moonlight”
Nicole Kidman, ”Lion”
Octavia Spencer, ”Hidden Figures / Dolda tillgångar”
Michelle Williams, ”Manchester by the Sea”

Kommentar: Viola Davis är älskad och har en stark backkatalog som förtjänar priser. Hon är oerhört närvarande i Fences, men jag blev så oerhört tagen av Michelle Williams att hon nästan skapade ärr i själen.


Bästa manliga huvudroll

Casey Affleck, ”Manchester by the Sea”
Andrew Garfield, ”Hacksaw Ridge”
Ryan Gosling, ”La La Land”
Viggo Mortensen, ”Captain Fantastic”
Denzel Washington, ”Fences”

Kommentar: Ganska öppet här. Casey Affleck har vunnit mycket under galasäsongen, Ryan Gosling kan ta hem den tack vare allmän popularitet och medverkande i den klart mest populära filmen men alltid populäre Denzel Washington är på hugget i Fences, som han dessutom regisserade själv. Min favorit är förmodligen ändå juryns favorit. Casey Affleck är den enda skådisen här som verkligen är sin roll utan och innan, snarare än gestikulerar en karaktärsform till liv.


Bästa manliga biroll

Mahershala Ali, ”Moonlight”
Jeff Bridges, ”Hell or High Water”
Lucas Hedges, ”Manchester by the Sea”
Dev Patel, ”Lion”
Michael Shannon, ”Nocturnal Animals”

Kommentar: Ali har varit favoriten hela galasäsongen och med tidigare års kritik mot frånvaron av mörkhyade bland dom nominerade ligger han rätt i timing. Jag personligen föll dock pladask för sherifferna från den amerikanska södern.


Bästa dokumentär (långfilm)

”Bortom Lampedusa”
”I Am Not Your Negro”
”Life Animated”
”O.J.: Made in America”
”13th / Det 13:e tillägget”

Kommentar: O.J. Simpson-dokumentären räknas enligt vissa som dokumentär miniserie snarare än en knappt åtta timmar lång mastodontdokumentärfilm, men just faktumet att den är nominerad är ett tydligt statement för att juryn vill ge den en statyett. Den är för bra för att ratas av dom stora galorna.


Bästa icke-engelskspråkiga film

”Under Sandet / Under sanden” (Danmark)
”En man som heter Ove” (Sverige)
”Forushande / The Salesman” (Iran)
”Tanna” (Australien)
”Toni Erdmann / Min pappa Toni Erdmann” (Tyskland)

Kommentar: Det är ett oerhört politiskt galaår och Oscarsgalan kommer statuera exempel. Därför vinner den iranska filmen Forushande, då regissören sedan tidigare sagt att han ej kommer närvara, i protest mot Donald Trumps försök till inreseförbud mot bland annat iranier. Jag själv har faktiskt inte sett någon av dom nominerade (ännu) så ingen personlig röst här. Xavier Dolans It’s Only the End of the World och Paul Verhoevens Elle saknas här.


Bästa foto

”Arrival”
”La La Land”
”Lion”
”Moonlight”
”Silence”

Kommentar: Den svenska oscarn är inte bara trolig här för 44-årige Linus Sandgren (Whiplash, American Hustle), utan ganska given. La La Land är framför allt visuellt en oerhört fin pärla.


Bästa regi

Denis Villeneuve, ”Arrival”
Mel Gibson, ”Hacksaw Ridge”
Damien Chazelle, ”La La Land”
Kenneth Lonergan, ”Manchester by the Sea”
Barry Jenkins, ”Moonlight”

Kommentar: Jag blev ganska svettig av alla musikaliskt utformade långtagningar La La Land hade. Det kräver en oerhört fokuserad regissör som går igång på att sätta ribban högt och lyckas. Hur det välstöpta smälter in tillsammans med musikalelementen på ett enligt mig finbalanserat sätt, är imponerande regi. Taktkänsla som kommer genuint evolveras till känsla, kort och gott.


Bästa originalsång

“Audition (The Fools Who Dream)”, ”La La Land”
“Can’t Stop the Feeling”, ”Trolls”
“City of Stars”, ”La La Land”
“The Empty Chair”, ”Jim: The James Foley Story”
“How Far I’ll Go”, ”Vaiana”

Kommentar: Ryan Goslings sång var en av dom bästa sakerna med La La Land för mig. Plumpt att inte många fler håller med om detta, men juryn kan ändå inte undgå att ”City of Stars” är en vacker, känslosam visa och en underbar hymn till Hollywood.


Bästa originalmusik

”Jackie”
”La La Land”
”Lion”
”Moonlight”
”Passengers”


Bästa manus på annan förlaga

”Arrival”
”Fences”
”Hidden Figures / Dolda tillgångar”
”Lion”
”Moonlight”


Bästa originalmanus

”Hell or High Water”
”La La Land”
”The Lobster”
”Manchester by the Sea”
”20th Century Women / Alla tiders kvinnor”


Bästa animerade långfilm

”Kubo and the Two Strings / Kubo och de två strängarna”
”Vaiana”
”Ma vie de Courgette / Mitt liv som Zucchini”
”The Red Turtle”
”Zootopia / Zootropolis”


Bästa redigering

”Arrival”
”Hacksaw Ridge”
”Hell or High Water”
”La La Land”
”Moonlight”


Bästa dokumentär (kortfilm)

”Extremis”
”4.1 Miles”
”Joe’s Violin”
”Watani: My Homeland”
”The White Helmets / De vita hjälmarna”


Bästa kortfilm

”Ennemis Intérieurs”
”La Femme et le TGV”
”Silent Nights”
”Sing”
”Timecode”


Bästa animerade kortfilm

”Blind Vaysha”
”Borrowed Time”
”Pear Cider and Cigarettes”
”Pearl”
”Piper”


Bästa produktionsdesign

”Arrival”
”Fantastic Beasts and Where to Find Them / Fantastiska vidunder och var man hittar dem”
”Hail, Caesar!”
”La La Land”
”Passengers”


Bästa makeup & hår

”En man som heter Ove”
”Star Trek Beyond”
”Suicide Squad”


Bästa kostymdesign

”Allied”
”Fantastic Beasts and Where to Find Them / Fantastiska vidunder och var man hittar dem”
”Florence Foster Jenkins”
”Jackie”
”La La Land”


Bästa visuella effekter

”Deepwater Horizon”
”Doctor Strange”
”The Jungle Book / Djungelboken”
”Kubo and the Two Strings / Kubo och de två strängarna”
”Rogue One: A Star Wars Story”


Bästa ljudredigering

”Arrival”
”Deepwater Horizon”
”Hacksaw Ridge”
”La La Land”
”Sully”


Bästa ljudmix

”Arrival”
”Hacksaw Ridge”
”La La Land”
”Rogue One: A Star Wars Story”
”13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi”


aaeaaqaaaaaaaa14aaaajdzimdu2mjyzltjhmzmtndiyni1hzduyltc2mwi2zdy1mgiwyq

Absurd Cinemas logistiska årssammanfattning 2016 (och mål för 2017)

david-bowie

Du har nu gjort en visit till Absurd Cinemas logistiska ÅRSSAMMANFATTNING över det gångna året 2016.

Jag vill börja detta anförande genom att presentera att jag har för avsikt att fylla upp topplistor med innehåll närmaste tiden i min levande listkategorisering, genom att i huvudsak mikrorecensera dem en efter en (alternativt – möjligen, tre om tre) i egna recensionsinlägg. Detta kommer ske närmaste veckorna i huvudsak, för att vaka ut 2016 i behaglig takt och inte missa godbitarna. Jag ska alltså ge mikrorecensionen en mer seriös chans nu. Förra året lyckades jag visserligen instifta den på min blogg och snabbt öka min produktivitet i inläggsantal på bloggen, men minirecensionerna växte ganska omgående till vanligt standardlängd, vilket när det kommer till min standard är alldeles för långt för att människor ska orka läsa det. Kombinerat med min ovana att rabbla istället för att vara koncis, framför allt.

Detta mikrorecensionsbaserade och mer levande topplistekoncept har jag ganska noggrant utformat och tänker använda både på topplistan för både filmer och musik från 2016 samt filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016), för att göra listan som form mindre massiv i sin helhet.

Jag konsumerar och kategoriserar sådana oerhörda mängder film och musik årligen och bokför detta i egna dokument för att få stor översikt. Därför blir EN ENDA lista för mig svår att minimalisera till endast ett tiotal, när jag har tillgång till ”hela listan” så att säga. Jag gillar den större översikten på, låt säga, 20-30 placeringar. Men jag föredrar också att uttrycka något läsvärt att ta med sig om varje placering så att det inte blir endast anonyma frimärken på rad.

För att stimulera både min kåthet inför översikt och min vilja att uttrycka mig har jag därför valt att mikrorecensera så mycket som möjligt på listan i enskilda inlägg, för att sedan föra in dem i den från början blanka listvyn. Som du säkert märker är jag oerhört bra på att skriva långa rader av ord om högst simpla ting som topplistor och även där hjälper mikrorecensioner mig att vara produktiv utan att för den delen göra mig långrandig. Jag har kort sagt (ha ha ha) för avsikt att uttrycka mig mindre, men oftare, om mer. MER film, MER musik, MER av allt. Men MINDRE långrandigheter. Jag återkommer till detta varje år, hur jag vill bli effektiv och produktiv.

neondemon-photoshoot-opening

Även om året 2016 varit mitt mest produktiva år både på och utanför bloggen hittills i livet så har jag för avsikt att vara både mer produktiv och mer effektiv 2017. Och så var det det där med att tillfredställa läsaren och inte bara mina egna tvångsföreställningar. Mikrorecensionen tror jag är ”the next big thing” för mig, som gör att jag kan syssla med mina reflektioner kring årets stora himlakropp som allt annat cirkulerar kring – Twin Peaks, utan att overclocka mig själv. Bra för mig och bra för läsaren.

Vad gäller topplistan över musik från året känner jag att jag lyssnat på det mesta jag önskat redan och därför kommer den listan kunna fyllas på lite snabbare. Den är preliminärklar redan nu.

Även den helt fantastiskt kvalitativa topplistan över filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016) kommer jag kunna fylla på ganska aktivt närmaste tiden. Jag har aldrig sett maken till så många bra filmer på en och samma lista, knappt någonsin. Låt säga att dessa två listor peppras på mer aktivt under första veckorna i januari.

Topplistan över dom bästa nya filmerna från själva året i fråga kommer dock vara ganska vek fram tills det börjar närma sig Oscarsgalan i slutet av februari. Detta eftersom jag under 2016 uppfyllt mitt årsmål att se betydligt fler äldre filmer än purfärska filmer. Detta är mitt årsmål även för 2017.

Så för att sammanfatta 2016; ett väldigt bra år (för mig)! Fokusera inte på död och elände för då blir du ett offer för systemet (dock kommer jag tillägna även 2016 års mer bistra sida ett litet inlägg så fort året är över). Och för att sammanfatta målen för 2017; fler recensioner men ännu större fokus på mikrorecenserande, mer bevakning av musik än någonsin tidigare, samt fler äldre filmer än nya filmer (men lite fokus på ny film när Oscarsgalan närmar sig av förklarliga skäl).

Och så givetvis Twin Peaks. Massor, massor av Twin Peaks, hela fortsatta vintern och våren! Poo will flow! För att citera Kyle MacLachlan. Där Twin Peaks är, kommer jag vara. Jag ska utan allt för mycket

Gott nytt år alla filmälskare och tjofaderittan!

sky-ferreira-and-julee-cruise-perform-twin-peaks-music-at-david-lynch-festival-1476113500

Fragment – en julkalender: Teaser

001

I november har jag försökt samla ihop mig och återhämta mig efter en hektisk oktobermånad. Inte mycket har skrivits på filmbloggen i och med detta. Sannolikt kommer det inte skrivas särskilt mycket under december heller, utöver i huvudsak fokuset på Twin Peaks som kommer igång igen.

Anledningen är att jag försöker utmana mig själv produktivt genom ett brusande, spretigt filmprojekt med jultema – närmare bestämt en julkalender i 24 fristående avsnitt. Jag kanske uppdaterar lite kring avsnittens releaser här emellanåt, även om jag är dålig på att jonglera plattformar när jag är inne i något. Kanske kommer någon uppskatta lite nollbudgetproducerat julflum och ägnar någon minut åt denna julkalender. Kanske inte.

Jag ser det som en personlig prövning att få saker gjort och det ska bli kul att testa mig lite, även om jag kanske springer in i väggen redan efter några dagar. Jag har trots allt aldrig fullföljt något i hela mitt liv i princip och varit sjukskriven i två år, så ska bli kul att se hur bitarna faller. Kanske kan Arbetsförmedlingen se det som en slags arbetspraktik, hur det än går?

Här är i vilket fall teasern för den julkalender jag valt att kalla Fragment – en julkalender.

Fragment – en julkalender: Teaser from The Malibu High on Vimeo.

Från det så kallade pressutskicket:

Jag har antagit utmaningen att producera 24 filmer i december månad fram till julafton. Varje film är fristående och ”free form” bortsett från TVÅ regler; 

• Filmen ska kunna VISAS på Vimeo (vilket är som Youtube men för INNEFOLK som dig och mig)

• Filmen ska ha ett JULTEMA eller på annat sätt vara kopplat till denna tid på året

Kommer jag lyckas? INGENTING talar för det. INGENTING är min största inspirationskälla. Det här projektet är ologiskt på flera sätt, men logisk avsaknad är en hjälpande hand i dessa seriösa tider. Sprid budskapet endast om du kan stå för det. Och du behöver inte tacka mig. Tacksamma uttryck leder till ökad klyptopi och slutligen är du en bidragande orsak till den nedtystade slakten av potentiella internetfenomen nere i soliga Downtown Malibu, Kalifornien. Ingen har bett om det, men jag ser igenom dig och det är ändå ingen vacker syn.

Håll utkik på förmiddagarna 1-24 december. Jag tror avsnitten dyker upp på förmiddagar.

Spegelreflektion: Ondskan i naturen

halloween-banner-2016-ny69275336e72f6dec02bd03f13977027e

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

maxresdefault-3

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

lindsay-woman

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

the-witch

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

255f40d4823a3b9e23e41d7e66878311

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Spegelreflektion: The Lesson (2015)

halloween-banner-2016-nythelessonnewposter-finallaurelsquotesGenre: Thriller, Skräck, Tortyrskräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Ruth Platt
Regi: Ruth Platt
Längd:  97 min
Budget: Ingen aning
Skådespelare: Evan Bendall, Rory Coltart, Robert Hands, Michaela Prchalová, Dolya Gavanski, Tom Cox, Michael Swatton, Charlotte Croft, Joshua Wedge

Only the Educated are Free

Fin och hans vänner ser fram emot en sommar av frihet och festande. De har saknat motivation för skolan och mycket av deras leda har gått ut över deras engelsklärare, Mr. Gale, som fått utstå både hån och elaka spratt. När läraren en sen kväll iakttar sina elever ute på vandaliseringsupptåg inser han att läroplanen inte är tillräcklig. Det är dags att ta kontroll över klassrummet – om han så måste spänna fast dem vid skolbänken och ta fram spikpistolen för att få dem att lyssna.

movie-the-lesson-thumb2

Temacheck: Kanske ser läraren i filmen sig som något av en häxjägare som befriar jorden från dess förbannade avskum vilket råkar vara barn, eller åtminstone unga människor. Möjligen går dessa unga att i någon mån se som representativa för deras generations ”bitches”. Är det så att hela filmen går att se som ett eko av dom mörka häxprocesser som präglar mänsklighetens hatiska historia, komprimerat till en skola? Jag kan endast spekulera…

Detta är en reflektion av The Lesson som jag gjorde efter att ha läst filmspanaren Filmitch recension av filmen från 23 oktober 2016, som går att läsa på hans blogg genom att följa länken. Jag har inte sett filmen utan reflekterar endast vidare utifrån Filmitch text om den.


269538

Jag är ingen riktig gillare av saw-filmerna heller och det här låter som du säger som något åt det hållet, där ett minus denna film även kan tänkas ha gentemot Saw:s franchise är betydligt lägre visuellt värde. Sistnämnda franchises uttryck är i högsta grad effektivt tack vare hur tropen om ”den galne vetenskapsmannen” förpackas i en oerhört grsfiskt effektiv utstyrsel, utan att själv vilja synas i person. Hans aktioner blir innehållet mer än hans person.

Känns som att berättelsen i The Lesson hade passat bättre i romanform, med dimensionen av att få ta del av lärarens inre tankar, frustrationsmotiveringar och funderingar kring vad han påbörjar. En morot hade varit att få oss att förstå honom och göra honom empatiskt nåbar, för att sedan dra undan mattan när tortyrmetoderna mot elever börjar och då få oss att tycka synd om dom elever som tidigare endast målats upp som svin och parasiter genom hans högst personliga tankar och värderingar. När vi genom tortyren får ta ett steg tillbaka från hans huvud inser vi om det alternativa berättandet av händelserna lyckats, att hans bild av elevernas missgärningar var kraftigt överdriven.

screen-shot-2016-01-04-at-7-53-59-am

Att få tittaren att åtminstone på något plan sympatisera med gärningsmannen för att sedan få tittaren att ångra sig, känna sig lurad och byta sida är en dramaturgi jag kan se potential i, men det hade krävt en skicklig berättare och inre tankedimensionen som en roman kan ge hade varit en stark fördel i den planen. Filmen kan utsätta åskådaren för en form av filmiskt stockholmssyndrom.

Spegelreflektion – en filmreflektion av en filmreflektion

only-god-forgives-gosling-mirror

Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.

jean_cocteau_orphee_gallery_7

Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.

jack-mirror

Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.

dragonbrucelee_mirrors

Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.

tumblr_o56jbwbawg1rtb0moo1_1280

Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.

black-swan-mirror-reflections

Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.

neon-demon-the-2016-003-girl-looks-in-mirror-covered-in-blood-original

Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.

Fear and Desire (1953) eller: Hur Stanley Kubrick skildrade vårt förhållande till framtiden

Artsy-Fartsy-headerKubrick_posterDEF_b

Genre: Antikrigsfilm, Krigsfilm, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Stanley Kubrick, Howard Sackler
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 58 min
Budget: 33 000 dollar
Skådespelare: Paul Mazursky, Frank Silvera, Kenneth Harp, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen

Trapped… 4 Desperate Men and a Strange Half-Animal Girl!

Fear and Desire utspelar sig under ett fiktivt krig i ett oidentifierat land. Fyra soldater överlever en kraschlandning och upptäcker att de är fångna bakom fiendens linjer.

banner_fear and desire

”We have nothing to loose but our future.”

Den mest absoluta rädslan för människan är inte döden, utan att förlora sin framtid. Själva livet skapar en paradoxal föreställning i våra hjärnor om vad vi hade varit utan det. Detta citat från Stanley Kubricks obskyra debutlångfilm Fear and Desire (1953) och titeln citatet anknyter till, definierar hela Kubricks filmskapande och går tillsammans med det manliga våldet som en röd tråd genom samtliga hans filmer, från rädslan över att ha dom bästa åren bakom sig i Lolita (1962 – läs min recension), till kärnvapenhotet i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) och människans bristande kontroll över sin framtid i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971).

1402511581-dr_strangelove_wheelchair_

Innan du får barn och har ett liv större än dig själv att bevara, är driften att forma din egen framtid den som håller dig på tårna. För många är det mer än en drift – det är en rädsla. Denna dödsångest är egentligen rädslan att förlora ditt liv. Ditt liv är alltid i nuet, men för våra avancerade människohjärnor eskalerar livet från nuet till att också bli en dåtid och en framtidsbild. Förlusten av ditt liv är förlusten av din framtid. Och när vi får barn, är inte rädslan för att förlora dem – rent undermedvetet på ett mer existentiellt plan, rädslan att förlora den framtid vi just förlängt?

Överlevnadsinstinkten är naturens tydligaste programmering. Mönstret jag försöker belysa är därför vattentätt oavsett vilka filmer jag försöker tolka in mönstret i. Själva skapandet – inte bara av våra mänskliga avkommor, utan det kreativa skapandet i stort, är ett led i människans upprätthållande av sin existens. Upprätthållandet av det ”nu” som distanserar oss från den ofrånkomliga förlusten av oss själva. Kubrick hade dock ambitioner och kreativ drivkraft på en så pass hög intellektuell nivå att detta tunga ämne kallat ”osäkerheten för framtiden”, ”rädslan för en framtid utan framtid” eller rentav ”ren dödsångest”, togs upp till ytan på ett helt annat sätt än genom den konventionella filmskaparen.

BNjlg7DCAAMZnS0

”Fear and desire – two sides of the same coin”, som det talesätt vilket namngav Stanley Kubricks första film säger. Rädslan och önskan är två sidor av samma mynt. Om längtan inför framtiden leder till rädslan inför den – och om rädslan inför framtiden är detsamma som rädslan för att den förväntade gången ska gå förlorad, vad händer då om en person upphör att bry sig om sin framtid?

Conspirator: Do you still feel suicidal?

Alex: Well, put it this way, I feel very low in myself. I can’t see much in the future, and I feel that any second something terrible is going to happen to me.

Efter framtidsfilmernas framtidsfilm – 2001: A Space Odyssey, var det som att ett skifte skedde i Kubricks fixering vid framtidsparanoian. Hans filmer övergick från och med 70-talets anarkistiska framtidskommentar A Clockwork Orange att skildra människans relation till den absoluta rädslan med betydligt mycket mer anomiska drag. Framtiden stod fortfarande på spel, men dödsrädslan övergick till en mer depressiv, hopplös fas. Eller kanske var det en kreativ reaktion på Kubricks ökade vilja att förlika sig med den?

CRr_ca-U8AAKlW9

Alex DeLarges drömmar kretsade kring hedonism, Beethoven och ultravåld utan varken mål eller mening. Döden var blott en kittlande tanke. Barry Lyndon löpte fritt utan varken längtan efter framtiden eller rädsla för att dö, tills dåtiden kom ikapp honom. Jack Torrance tappade bort sig själv i ett hotell och hittade sin framtid i det förlutna. ”Joker” och soldatynglingarna i Full Metal Jacket (1987) övertygades inte av meningen med deras uppgift i Vietnam och i denna meningslöshet frodades endast kaos. I Kubricks sista film Eyes Wide Shut (1999) skildrade han återigen den hedonism som uppstår när viljan att sträva framåt sviktar, men allra mest hur begäret och oförmågan att kontrollera sin utnämnda andra hälft riskerar att brisera ett svartsjukt handlande där framtiden börjar rasa som dominobrickor.

I filmerna efter rymdodyssén hade hoppet bytts ut mot allt mer uppgivenhet inför att begreppet ”framtid” trots allt får ses som ett luftslott lika hämmande som kittlande. Varför hänga upp sig så fatalt på framtiden, när den aldrig upphör att vara något annat än människans drömska fantasi eller maniska tvångstanke? Ett önskebarn för vissa. En sjuklig, dödfödd avkomma för andra.

tv_odyssey2

Är min tes lösgrundad om Stanley Kubricks fascination för människans relation till framtiden? Kanske, men jag tror bestämt att Kubricks egen rädsla för döden – hans egen rädsla för att förlora det vi kallar framtiden, har präglat hans filmer lika mycket som den präglade honom själv. Kubrick flög aldrig i flygmaskiner. Han såg med alla medel till att spela in sina filmer på så pass tryggt avstånd från sitt hem att han aldrig behövde sätta sig i en flygmaskin, då han var livrädd för risken att förolyckas. Detta var endast en av en rad excentriska principer han praktiserade för att ta det säkra före det osäkra.

Högintelligenta människor delar fascinerande nog ofta en betydande rädsla för konsekvenser, då det är ett av dom vanligaste aktiviteterna en högintelligent hjärna arbetar med att tänka på. Något som lätt kan gå till överdrift och bilda monumental paranoia. I en intervju med Playboy daterad 1968 svarar Kubrick på frågan om hans flygrädsla och hans svar leder omedelbart in på människans unika relation till döden;

KeirandStanley_zpsc88ee7ad

”I suppose it comes down to a rather awesome awareness of mortality. Our ability, unlike the other animals, to conceptualize our own end creates tremendous psychic strains within us; whether we like to admit it or not, in each man’s chest a tiny ferret of fear at this ultimate knowledge gnaws away at his ego and his sense of purpose. We’re fortunate, in a way, that our body, and the fulfillment of its needs and functions, plays such an imperative role in our lives; this physical shell creates a buffer between us and the mind-paralyzing realization that only a few years of existence separate birth from death. If man really sat back and thought about his impending termination, and his terrifying insignificance and aloneness in the cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother to write a great symphony, or strive to make a living, or even to love another, when he is no more than a momentary microbe on a dust mote whirling through the unimaginable immensity of space?”

”[…] The very meaninglessness of life forces man to create his own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, he sees death and pain everywhere about him, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But, if he’s reasonably strong — and lucky — he can emerge from this twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of his awareness of the meaninglessness of life, he can forge a fresh sense of purpose and affirmation. He may not recapture the same pure sense of wonder he was born with, but he can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”

Att acceptera livets prövningar inom dödens begränsningar. Att fokusera på nuet när framtiden rinner oss ur händerna, istället för att insistera på att släppa kontrollen. Eller att övertygas om tanken på en kommande existens i harmoni, om inte det nuvarande livet ger tillfredsställelse för din kontroll. Hanterandet av döden är många och upphörandet av framtiden – undergången, kan te sig mörk. Så länge du kan hitta åtminstone ett ljus i nuet, är väl mörkret endast en skugga.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

138521384587570561227_20131130d

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


1953-03-31-tue_nyt_p36_fear_and_desire