När man tänker på filmer som får en att längta till sommaren så har de flesta filmer som står oss särskilt nära. Det lustiga är att näst intill alla förslag på sådana filmer vi kommer på råkar vara svenska filmer. Antagligen eftersom sommar är en årstid som rotar sig i våra nostalgiska ådror bättre än det mesta och som svensk har vi en klar bild av vad sommar är för oss (och då tänker jag inte nödvändigtvis på regn och rusk i första hand).
Därför faller det oss naturligt att välja svenska sommarfilmer framför utländska, exotiska filmer och i min enorma utsållning av svenska sommarfilmer har jag valt ut de tio som jag håller främst i syftet att väcka sommarkänslorna inom mig. Kriteriet för att kvala in på listan är inte svårare än så!
Senare kommer även en topplista med de bästa utländska sommarfilmerna, så håll utkik på min blogg – när du inte glassar i solen det vill säga.
1. En Kärlekshistoria (Roy Andersson, 1968)
Roy Anderssons (Sånger från andra vångingen, Du levande) debutfilm har allt en riktig sommarskildring ska ha; Varm högsommar, ung kärlek, en moped, skrubbsår på knäna, landsort, kräftskiva och vuxna som gör bort sig när de fått i sig några snapsar för mycket. Jag behöver inte motivera det mer än så, men kan ändå tillägga att det dessutom är en fantastisk film.
2. Att Angöra En Brygga och Äppelkriget (Tage Danielsson, 1965 och 1970)
För många blir det inte mer svensk sommar än den som den vackra Stockholms skärgård har att bjuda på – och all heder åt Segelsällskapsresan, men Hasse och Tages komiska, kärleksfulla och fantastiskt underfundiga Att Angöra En Brygga är ett svenskt kulturarv utan dess like, från en tid då Paradiset fortfarande tycktes gå att finna på Jorden. Kräftscenen går nog till historien som det mest sommarerotiska ögonblicket i svensk filmhistoria. Monica Zetterlunds titelsång är dessutom musikalisk magi till på köpet.
Hasse och Tages film Äppelkriget måste också vara med på en lista av det här slaget även om den inte är riktigt lika fenomenal, men den går om möjligt ännu längre i försöket att skildra Sverige som ett idylliskt paradis och visar några av landets mest vackra sidor, ackompanjerat till Evert Taube-musik dessutom. Risken för överdos i svensk kultur är hårfin, men Hasse och Tage misslyckas aldrig. Den får helt enkelt dela på andraplatsen då det inte är rättvist at avgöra vilken av dem som skildrar svensk sommar bäst – det beror helt enkelt på var i landet man befinner sig.
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna. Vildrosor, blåklockor, lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna…
3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (Martin Asphaug, 2005)
Denna lilla pärla – som bygger på Håkan Nessers bok med samma namn, är det inte många som talar om, men för mig personligen är det både en härlig film, men framför allt en extremt somrig film jag kan relatera mycket själv kring då det är i miljöerna likt de i Genesaret som jag själv helst tillbringar min sommar. Landet i 50-talsmiljö med risiga, röda sommarstugor, folkparker, bad, fiske och äventyr. Och ingen sommar utan ett mysterium som lurar bakom vassen…
4. På Rymmen med Pippi Långstrump (Olle Hellbom, 1970)
Den här berättelsen rör sig över många, många sommarmiljöer av all dess möjliga slag och vem har inte fantiserat om att tågluffa på taket av en tågvagn, färdas inuti en trätunna, gå på lina, att tigga ihop pengar till mat och kläder, eller att tämjt en vildsint tjur som attackerar? Det har i alla fall Astrid Lindgren gjort, och många barn därtill.
Pippi På Rymmen inger nog stor sommarnostalgi hos mig själv främst för att jag själv rymde i 5-årsåldern. Jag och en lekkamrat vandrade upp på ett stort berg för att leta efter en borttappad knallpulverpistol och var försvunna en hel dag. Vi jagade fjärilar, sprang mot stupkanter, drömde om glass och klättrade över åkerstängsel för att bada i bottenlösa vattendammar. Det var ingen barnlek, eller också var det just det.
5. Farväl Falkenberg (Jesper Ganslandt, 2006)
Farväl Falkenberg är en av förra årtiondets fem överlägset bästa, svenska filmer. Kanske är den så träffande för att jag själv befinner mig ungefär i åldern som karaktärerna är i, och kan känna igen mig precis i det de genomgår. Vemodet när ungdomens dagar rinner ifrån en och vännerna försvinner in i vuxenlivets krav.
Scenen när de badar och pratar om att alla säger att de antingen ska jobba eller sticka någon annanstans (oftast Göteborg, tydligen) är så talande och avslutningen på det här bitterljuva sommardokumentet är som pricken över i:et på en film som visar det olidligt vackra, emotionella i den puttrande vardagen.
6. Änglagård 1, 2 & 3 (Colin Nutley, 1992, 1994 och 2011)
Colin Nutley lyckas – kanske just för att han inte är svensk, fånga ”det svenska” så maximalt i dessa två filmer att de skulle kunna fungera som inskolning för utlandsfödda ifall de vill få ett exempel på hur Sverige och svenskar är och beter sig. Nu ska inte alla känna sig träffade, men eftersom jag själv växt upp i en liten by känns de inskränkta, nymodighetsrädda trygghetsvraken i filmen väldigt genuina emellanåt. Vi älskar dom och hatar dom, precis som vi gör med Änglagård-filmerna.
Det behöver ju inte sägas att filmerna dessutom innehåller klassiska, sevärda skådisar i MASSOR, ljuv musik och underbar, svensk natur. Intrigen kring Alice och bröderna Ivar och Gottfrid är särskilt rörande och den som håller lika bra genom alla tre filmerna.
Nutley har gjort ånga mer eller mindre träffsäkra svenskskildringar genom sin karriär och en annan jag rankar minst lika högt som Änglagård är också Under Solen (med Rolf Lassgård och Johan Widerberg i kanonroller), men likheterna med Änglagård är för stora så den får nöja sig med ett hedersomnämnande den här gången – dock min favorit av Nutley.
7. Dunderklumpen (Per Åhlin, 1974)
Få filmskapare har förgyllt min barndom på samma sätt som Per Åhlin och hans tecknade filmer. Dunderklumpen innehåller också det där spännande, barnsliga äventyrsvandringen till skogs och de fantasifulla figurer som dyker upp på vägen; Jätten Jorm, Elvira Fattigan, Huset som pratar, Enöga, Vattenfall och givetvis Dunderklumpen själv.
En fantastisk saga skriven av Beppe Wolgers som alla barn bör se!
8. Mitt Liv Som Hund (Lasse Hallström, 1985)
Vår svenske regissör Lasse Hallström är själva definitionen av ordet ”idyll”. Även hans internationella filmkarriär har präglats av att göra de där hemtrevliga, mysiga filmerna som är svåra att tala ont om och Mitt Liv Som Hund var hans internationella genombrott.
Jag har sett den ganska få gånger tyvärr, men den genomsyras av den svenska sommaren och med Thomas Von Brömssens klingade röst och den minnesvärda scenen med Povel Ramels sång ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” så känns det nästan som att jag placerar den här fina filmen alldeles för långt ner. En film jag absolut bör återse den här sommaren.
9. Sunes Sommar (Stephan Apelgren, 1993)
Den här filmen har en speciell plats i de flestas hjärta av min generation, tillsammans med julkalendern som istället skildrade vinterbestyren så klockrent komiskt. Sunes Sommar är igenkänningshumor så det smäller om det, men samtidigt har den en unik humor.
Peter Haber toklevererar i rollen som ”pappa Rudolf” och alla campingsemestrar har jämförts med den Sune och hans familj råkar ut för, samt Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret Igen. För mig personligen är det dock Sunes som går hem allra mest.
10. Sällskapsresan …eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten? (Lasse Åberg, 1980)
Solsemester utomlands hör för många den svenska sommaren till (även om den inte alltid inträffar under den svenska sommaren) och därför lyckas semestern i Sällskapsresan ta sig in på frikort med allt vuxenpartaj, bakfylla, grisfest, solbrännebekymmer och svensk gemenskap i främmande land.
Igenkänningsmetoden är extremt viktig för att kvala in på den här listan och där lyckas Sällskapsresan bättre än det mesta som gjorts. Genialiteten med Lasse Åbergs humor går egentligen inte att beskriva – den måste upplevas.
Absurd Cinema 