Kategoriarkiv: Ord om film

Spegelreflektion: Ondskan i naturen

halloween-banner-2016-ny69275336e72f6dec02bd03f13977027e

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

maxresdefault-3

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

lindsay-woman

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

the-witch

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

255f40d4823a3b9e23e41d7e66878311

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Annonser

Spegelreflektion: The Lesson (2015)

halloween-banner-2016-nythelessonnewposter-finallaurelsquotesGenre: Thriller, Skräck, Tortyrskräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Ruth Platt
Regi: Ruth Platt
Längd:  97 min
Budget: Ingen aning
Skådespelare: Evan Bendall, Rory Coltart, Robert Hands, Michaela Prchalová, Dolya Gavanski, Tom Cox, Michael Swatton, Charlotte Croft, Joshua Wedge

Only the Educated are Free

Fin och hans vänner ser fram emot en sommar av frihet och festande. De har saknat motivation för skolan och mycket av deras leda har gått ut över deras engelsklärare, Mr. Gale, som fått utstå både hån och elaka spratt. När läraren en sen kväll iakttar sina elever ute på vandaliseringsupptåg inser han att läroplanen inte är tillräcklig. Det är dags att ta kontroll över klassrummet – om han så måste spänna fast dem vid skolbänken och ta fram spikpistolen för att få dem att lyssna.

movie-the-lesson-thumb2

Temacheck: Kanske ser läraren i filmen sig som något av en häxjägare som befriar jorden från dess förbannade avskum vilket råkar vara barn, eller åtminstone unga människor. Möjligen går dessa unga att i någon mån se som representativa för deras generations ”bitches”. Är det så att hela filmen går att se som ett eko av dom mörka häxprocesser som präglar mänsklighetens hatiska historia, komprimerat till en skola? Jag kan endast spekulera…

Detta är en reflektion av The Lesson som jag gjorde efter att ha läst filmspanaren Filmitch recension av filmen från 23 oktober 2016, som går att läsa på hans blogg genom att följa länken. Jag har inte sett filmen utan reflekterar endast vidare utifrån Filmitch text om den.


269538

Jag är ingen riktig gillare av saw-filmerna heller och det här låter som du säger som något åt det hållet, där ett minus denna film även kan tänkas ha gentemot Saw:s franchise är betydligt lägre visuellt värde. Sistnämnda franchises uttryck är i högsta grad effektivt tack vare hur tropen om ”den galne vetenskapsmannen” förpackas i en oerhört grsfiskt effektiv utstyrsel, utan att själv vilja synas i person. Hans aktioner blir innehållet mer än hans person.

Känns som att berättelsen i The Lesson hade passat bättre i romanform, med dimensionen av att få ta del av lärarens inre tankar, frustrationsmotiveringar och funderingar kring vad han påbörjar. En morot hade varit att få oss att förstå honom och göra honom empatiskt nåbar, för att sedan dra undan mattan när tortyrmetoderna mot elever börjar och då få oss att tycka synd om dom elever som tidigare endast målats upp som svin och parasiter genom hans högst personliga tankar och värderingar. När vi genom tortyren får ta ett steg tillbaka från hans huvud inser vi om det alternativa berättandet av händelserna lyckats, att hans bild av elevernas missgärningar var kraftigt överdriven.

screen-shot-2016-01-04-at-7-53-59-am

Att få tittaren att åtminstone på något plan sympatisera med gärningsmannen för att sedan få tittaren att ångra sig, känna sig lurad och byta sida är en dramaturgi jag kan se potential i, men det hade krävt en skicklig berättare och inre tankedimensionen som en roman kan ge hade varit en stark fördel i den planen. Filmen kan utsätta åskådaren för en form av filmiskt stockholmssyndrom.

Spegelreflektion – en filmreflektion av en filmreflektion

only-god-forgives-gosling-mirror

Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.

jean_cocteau_orphee_gallery_7

Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.

jack-mirror

Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.

dragonbrucelee_mirrors

Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.

tumblr_o56jbwbawg1rtb0moo1_1280

Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.

black-swan-mirror-reflections

Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.

neon-demon-the-2016-003-girl-looks-in-mirror-covered-in-blood-original

Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.

Fear and Desire (1953) eller: Hur Stanley Kubrick skildrade vårt förhållande till framtiden

Artsy-Fartsy-headerKubrick_posterDEF_b

Genre: Antikrigsfilm, Krigsfilm, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Stanley Kubrick, Howard Sackler
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 58 min
Budget: 33 000 dollar
Skådespelare: Paul Mazursky, Frank Silvera, Kenneth Harp, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen

Trapped… 4 Desperate Men and a Strange Half-Animal Girl!

Fear and Desire utspelar sig under ett fiktivt krig i ett oidentifierat land. Fyra soldater överlever en kraschlandning och upptäcker att de är fångna bakom fiendens linjer.

banner_fear and desire

”We have nothing to loose but our future.”

Den mest absoluta rädslan för människan är inte döden, utan att förlora sin framtid. Själva livet skapar en paradoxal föreställning i våra hjärnor om vad vi hade varit utan det. Detta citat från Stanley Kubricks obskyra debutlångfilm Fear and Desire (1953) och titeln citatet anknyter till, definierar hela Kubricks filmskapande och går tillsammans med det manliga våldet som en röd tråd genom samtliga hans filmer, från rädslan över att ha dom bästa åren bakom sig i Lolita (1962 – läs min recension), till kärnvapenhotet i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) och människans bristande kontroll över sin framtid i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971).

1402511581-dr_strangelove_wheelchair_

Innan du får barn och har ett liv större än dig själv att bevara, är driften att forma din egen framtid den som håller dig på tårna. För många är det mer än en drift – det är en rädsla. Denna dödsångest är egentligen rädslan att förlora ditt liv. Ditt liv är alltid i nuet, men för våra avancerade människohjärnor eskalerar livet från nuet till att också bli en dåtid och en framtidsbild. Förlusten av ditt liv är förlusten av din framtid. Och när vi får barn, är inte rädslan för att förlora dem – rent undermedvetet på ett mer existentiellt plan, rädslan att förlora den framtid vi just förlängt?

Överlevnadsinstinkten är naturens tydligaste programmering. Mönstret jag försöker belysa är därför vattentätt oavsett vilka filmer jag försöker tolka in mönstret i. Själva skapandet – inte bara av våra mänskliga avkommor, utan det kreativa skapandet i stort, är ett led i människans upprätthållande av sin existens. Upprätthållandet av det ”nu” som distanserar oss från den ofrånkomliga förlusten av oss själva. Kubrick hade dock ambitioner och kreativ drivkraft på en så pass hög intellektuell nivå att detta tunga ämne kallat ”osäkerheten för framtiden”, ”rädslan för en framtid utan framtid” eller rentav ”ren dödsångest”, togs upp till ytan på ett helt annat sätt än genom den konventionella filmskaparen.

BNjlg7DCAAMZnS0

”Fear and desire – two sides of the same coin”, som det talesätt vilket namngav Stanley Kubricks första film säger. Rädslan och önskan är två sidor av samma mynt. Om längtan inför framtiden leder till rädslan inför den – och om rädslan inför framtiden är detsamma som rädslan för att den förväntade gången ska gå förlorad, vad händer då om en person upphör att bry sig om sin framtid?

Conspirator: Do you still feel suicidal?

Alex: Well, put it this way, I feel very low in myself. I can’t see much in the future, and I feel that any second something terrible is going to happen to me.

Efter framtidsfilmernas framtidsfilm – 2001: A Space Odyssey, var det som att ett skifte skedde i Kubricks fixering vid framtidsparanoian. Hans filmer övergick från och med 70-talets anarkistiska framtidskommentar A Clockwork Orange att skildra människans relation till den absoluta rädslan med betydligt mycket mer anomiska drag. Framtiden stod fortfarande på spel, men dödsrädslan övergick till en mer depressiv, hopplös fas. Eller kanske var det en kreativ reaktion på Kubricks ökade vilja att förlika sig med den?

CRr_ca-U8AAKlW9

Alex DeLarges drömmar kretsade kring hedonism, Beethoven och ultravåld utan varken mål eller mening. Döden var blott en kittlande tanke. Barry Lyndon löpte fritt utan varken längtan efter framtiden eller rädsla för att dö, tills dåtiden kom ikapp honom. Jack Torrance tappade bort sig själv i ett hotell och hittade sin framtid i det förlutna. ”Joker” och soldatynglingarna i Full Metal Jacket (1987) övertygades inte av meningen med deras uppgift i Vietnam och i denna meningslöshet frodades endast kaos. I Kubricks sista film Eyes Wide Shut (1999) skildrade han återigen den hedonism som uppstår när viljan att sträva framåt sviktar, men allra mest hur begäret och oförmågan att kontrollera sin utnämnda andra hälft riskerar att brisera ett svartsjukt handlande där framtiden börjar rasa som dominobrickor.

I filmerna efter rymdodyssén hade hoppet bytts ut mot allt mer uppgivenhet inför att begreppet ”framtid” trots allt får ses som ett luftslott lika hämmande som kittlande. Varför hänga upp sig så fatalt på framtiden, när den aldrig upphör att vara något annat än människans drömska fantasi eller maniska tvångstanke? Ett önskebarn för vissa. En sjuklig, dödfödd avkomma för andra.

tv_odyssey2

Är min tes lösgrundad om Stanley Kubricks fascination för människans relation till framtiden? Kanske, men jag tror bestämt att Kubricks egen rädsla för döden – hans egen rädsla för att förlora det vi kallar framtiden, har präglat hans filmer lika mycket som den präglade honom själv. Kubrick flög aldrig i flygmaskiner. Han såg med alla medel till att spela in sina filmer på så pass tryggt avstånd från sitt hem att han aldrig behövde sätta sig i en flygmaskin, då han var livrädd för risken att förolyckas. Detta var endast en av en rad excentriska principer han praktiserade för att ta det säkra före det osäkra.

Högintelligenta människor delar fascinerande nog ofta en betydande rädsla för konsekvenser, då det är ett av dom vanligaste aktiviteterna en högintelligent hjärna arbetar med att tänka på. Något som lätt kan gå till överdrift och bilda monumental paranoia. I en intervju med Playboy daterad 1968 svarar Kubrick på frågan om hans flygrädsla och hans svar leder omedelbart in på människans unika relation till döden;

KeirandStanley_zpsc88ee7ad

”I suppose it comes down to a rather awesome awareness of mortality. Our ability, unlike the other animals, to conceptualize our own end creates tremendous psychic strains within us; whether we like to admit it or not, in each man’s chest a tiny ferret of fear at this ultimate knowledge gnaws away at his ego and his sense of purpose. We’re fortunate, in a way, that our body, and the fulfillment of its needs and functions, plays such an imperative role in our lives; this physical shell creates a buffer between us and the mind-paralyzing realization that only a few years of existence separate birth from death. If man really sat back and thought about his impending termination, and his terrifying insignificance and aloneness in the cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother to write a great symphony, or strive to make a living, or even to love another, when he is no more than a momentary microbe on a dust mote whirling through the unimaginable immensity of space?”

”[…] The very meaninglessness of life forces man to create his own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, he sees death and pain everywhere about him, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But, if he’s reasonably strong — and lucky — he can emerge from this twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of his awareness of the meaninglessness of life, he can forge a fresh sense of purpose and affirmation. He may not recapture the same pure sense of wonder he was born with, but he can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”

Att acceptera livets prövningar inom dödens begränsningar. Att fokusera på nuet när framtiden rinner oss ur händerna, istället för att insistera på att släppa kontrollen. Eller att övertygas om tanken på en kommande existens i harmoni, om inte det nuvarande livet ger tillfredsställelse för din kontroll. Hanterandet av döden är många och upphörandet av framtiden – undergången, kan te sig mörk. Så länge du kan hitta åtminstone ett ljus i nuet, är väl mörkret endast en skugga.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

138521384587570561227_20131130d

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


1953-03-31-tue_nyt_p36_fear_and_desire

Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

stranger-things-2

kyle-lambert-stranger-things-posterGenre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

header3-stranger-things-80s-movies

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Stranger Things

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

stranger-things-filming-locations-005

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Boys-In-rain.r

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer härhär och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

stranger-things

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

MV5BMjU1MjI5NDM3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMDY0ODE0OTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,888_AL_

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

svh9cqjxibucxamnclo8

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Stranger Things

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

strangerthingsgif.0

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.

I spåkulan: Stranger Things (2016)


ST_PAYOFF_US_alt1-2-720x1066Genre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

stranger-things-still.jpg.CROP.promo-xlarge2

Jag fick nys om denna nya, oerhört inbjudande 8 avsnitt långa TV-serien från Netflix under dagen före gårdagen. En starkt 80-talsnostalgisk tidsresa till 1983, med starka vibbar av tidens ungdomsäventyr med stämplar av Steven Spielberg och Stephen KingE.T the Extra-Terrestrial (1982), The Goonies (1985) och Stand By Me (1986) eller It (1990). Någon beskrev den även som en ”E.T om Stephen King hade skrivit den”.

Jag ser barn på crosscyklar, med tidsenliga, vadderade västar, på äventyr i ett idylliskt samhälle. Jag ser en riktigt cool 80-tals ”attityden är injecerad ända in i textskylten”-titelsekvens.

Stranger Things

Som om inte det vore nog ser jag alltid Winona Ryder (Beetlejuice, Heathers, Lucas och en viss Edward Scissorhands) i en kanoners comebackroll som möjligen neurotisk och allmänt suverän morsa!

Kan det bli mycket mer retro eller mysigare färsk sommarunderhållning än så att krypa upp och avnjuta några sena sommarkvällar tillsammans med? Fönstret mot gården öppen och syrsor som sjunger eller duggregn som studsar och allt? Skulle inte tro det.

ST_103-104_Unit_3778_R

Stranger Things släpps på Netflix i sin helhet (i vanlig (Netflix-ordning) den 15 maj i USA såväl som Sverige. I en intervju med People berättar Winona Ryder själv om TV-serien, hennes egen medverkan i den och varför hon tackade ”ja”:

”It’s all about trying something new. This is a genre that I enjoy watching, but haven’t necessarily explored before, which drew me to the project. I think the audience will love the nostalgic voyage back in time before technology had completely took over. Kids were asked to put their toys away at dinner – not their phones. Yet, there were astronauts … going to space and government conspiracies loomed. It was just such a different world back then.”

ST_PAYOFF_US_alt1-2-720x1066

Nicolas Winding Refn i samtal med Kenneth Anger

Kenneth-Anger-special
artwork_images_424045384_514178_kenneth-anger (1)

Det finns en mycket trevlig liten intervjustund mellan danske auteuren Nicolas Winding Refn (Drive, Only God Forgives, The Neon Demon) och stilbildande undergroundfilmskaparen Kenneth Anger (Scorpio Rising, Rabbit’s Moon, Lucifer Rising) att ta del av på youtube, genom Space Rocket Nation – Refns produktionsbolag tillsammans med Lene Borglum (producent för bland annat Dogville, Mammoth, Only God Forgives och Eskimo Diva).

Det är ett samtal på totalt dryga timmen, uppdelat i tre klipp (varav det sista tyvärr har märkbart sämre ljudkvalitet av förklarliga anledningar) och det är onödigt att denna intervju inte setts av flera än det knappa tusental som sifforna visar. Den filmades i Köpenhamn 2008, men har släppts åtminstone på youtube först förra året.

Kenneth-Anger-Nicolas-Winding-Refn

Refn som influerats av Kenneth Anger i sitt filmskapande (inte minst i Drive) får Anger att berätta om sina egna tidiga inspirationskällor från stumfilmseran och forna tiders biografer och bägge nördar ner sig i filmhistorien tillsammans.

Anger snackar om hur han fick erbjudandet att göra en långfilm baserad på hans Scorpio Rising (1964), med villkoret att han skrev in en tjej och en kärlekshistoria. Han förklarar även hur han ganska snabbt släppte idén på att filma utifrån storyboard och hur ser på sitt nuvarande filmskapande jämfört med det han gjorde innan hans uppehåll förra århundradet. Refn berättar också om hans dyslexi, hans färgblindhet och hur det format hans kreativa bana, samt hans hopplösa försök att ta körkort.

Ett sevärt och mycket roligt initiativ av Nicolas Winding Refn att sammanföra sig med filmskapare han beundrar för att snacka filmskapande, då han liksom Tarantino har en uppenbar passion för det området oavsett om han står redo att skapa filmerna eller bredvid och reflekterar kring dem.

537680677_1280x1005

Detta samtal är alltså inspelat före Refn gjorde comeback inom amerikansk film med Drive (2011), där Refn hyllade Anger genom den skorpionprydda jackan Ryan Goslings karaktär bär.

Jag kan inte undgå att tänka på just det Anger berättade om långfilmsförslaget för Scorpio Rising som han på 60-talet verkade fnysa åt men i efterhand ångrade att han inte tackade ja till. Det är onekligen en kittlande tanke att föra in det på ytan kommersiellt sökta inslaget av en kärlekshistoria med en kvinna i den typen av homoerotiska muskelknuttenihilistpopfilm, där den motorintresserade huvudrollen är en uppenbar misfit och ensamvarg med sitt eget förhållningssätt till livet. En uppvisning i rebellisk fetischism.

tumblr_nkwmzh3v1z1tmh3z4o1_540

Drive har på något sätt vissa paralleller, då det också är en konstnärligt utformad film med det annorlunda inslaget kärleksromans som den kritiska faktorn för händelseutveckling, färgat av konst och bilspänning genom just en annan motorintresserad ensamvarg.

Den romantiska dimensionen av Drive är något Refn inte filmatiserar varje dag precis då han har andra former av ämnen kring det han återkommande utforskar, men liksom att döma av Angers inställning finns det en slags udda potential i att placera den romantiska dimensionen i ett filmmaterial som annars bär åt helt andra områden.