Etikettarkiv: Russ Meyer

45 dagar av Female Exploitation

Jag har nu testkört mitt mer temabaserade filmbloggande i och med två veckors westerntema. Det jag kommit fram till är:

  • Jag behöver längre temaperiod för att hinna recensera lagom många titlar och för att slippa prioritera bort guldklimpar på grund av för hård selektivitet i och med tidsgränsen.
  • Jag behöver förmodligen studsa mellan två teman per månad parallellt.

Därför utvecklar jag mitt temaupplägg till att (liksom halloweentemat) sträcka sig månadsvis. Därför kommer westerntemat pågå hela april månad. Tydligt och bra. Utöver detta startar jag ett parallellt tema. Eftersom vi är i mitten av april låter jag ett av maj månads två teman smygstarta redan nu och istället för 30 dagar alltså uttökas till 45 dagar.

Detta tema är… Female Exploitation. 45 dagar av kvinnor i utmanande skildringar från dom alternativa och mer trashy delarna av filmhistorien, där provokationens anda råder i en oftast märkligt fascinerande form av kommersiell och artistisk dynamik. Kvinnor har skildrats både mer och mindre smickrande i dom frispråkiga utkanterna av filmfabriken, allt som oftast med män bakom kameran; Jack Hill, Russ Meyer, Jess Franco, Jean Rollin, Walerian Borowczyk, Joe Sarno osv.

Då och då har även kvinnor suttit i registolen. Oavsett om det varit män eller kvinnor i denna maktposition har skildringen av kvinnorna framför kameran varierat ganska oberoende av könet mellan benen. Som brukligt är det individen som skapat kreativa variationer i kulturen – bakom och framför linsen, och så även vad gäller exploitationfilm med kvinnor i centrum.

Jag hoppas kunna lyfta fram denna diversion under dom kommande 45 dagarna, fram tills maj månads slut. Symboliken i färgen röd har aldrig varit mer färgrik än inom dessa filmströmningar. Sexploitation, nunsploitation, pink violence, women-in-prison, rape-and-revenge, våldsamheter, misogyni och en hel del badass revanschlusta riktat mot män lär förekomma i spridda mängder.

Hoppas du följer med på temaäventyret.

Annonser

I backspegeln #10: Till minne av Roger Ebert (1942-2013)

I-Backspegeln2

”I backspegeln” är tillbaka efter ett lite längre avbrott och denna vecka kommer jag ägna några rader åt att minnas ett antal personligheter som gått ur tiden den senaste… tiden. Först ut är den mest självklare.

1365170529-obit_roger_ebert_37193187

Väldigt plötsligt var mannen med hjärtat gjort av film borta. Roger Ebert var – är, världens mest kända och poulära filmkritiker – pulitzerprisbelönad till råga på det, och även om vi i Sverige och Europa inte har samma relation till honom som USA har han ändå satt stora avtryck.

TV-programmet Siskel and Ebert – där det underbart omaka radarparet (och Chicago-tidningskonkurrenterna) Gene Siskel och Roger Ebert recenserade film, har blivit en mall för hur filmkritik ska presenteras i TV-rutan. Betygsystemet med ”two thumbs up” är klassiskt.

Idag är denna typ av TV-format tyvärr dött och podcasts, filmbloggar och sociala forum har tagit platsen för en mer utbredd filmkritik men Ebert har alltid varit relevant, om det så varit i rutan, i tidningen, på twitter eller på resten av nätet.

Hans genuina och rättframma kärlek till filmen har blivit målet att uppnå som förmedlare av filmkritik och det är ingen underdrift att säga att film var hans liv då han såg 600 nya filmer varje år och recenserade 300 av dem årligen, ända in till sin död. Tappert och imponerande!

Vi får inte heller glömma att han skrev manus till gladporrkungen Russ Meyer närmare bestämt de hysteriska filmerna Beyond the Valley of the Dolls (1970), Up! (1976) och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens (1979) – något han ofta fått försvara när han gett ”mer creddiga” filmer dåliga betyg. Enligt mig gör det bara honom till en ännu bättre och mer intressant människa och hellre dessa Meyer-filmer än någon mer pretentiös Bergman-rip-off, säger jag.

Hans cancerproblem och operationer tvingade honom i stort sett bort från TV-rutan, men hans skrivna recensioner är alltid intressanta att läsa – och dom är många. Ta en sväng in på hans hemsida för att klicka er vidare i hans mylla av filmåsikter.

????????????????

När åren summeras brukar jag alltid få intressanta tips på filmer som inte uppmärksammats tack vare hans årsbästalistor och det är sorgligt att vi inte kommer kunna veta vad han tycker om de kommande årens filmer. Inga smarta utlägg om Baz Luhrmans version av The Great Gatsby, inga reflektioner kring Terrence Malicks kommande projekt med Christian Bale och ingen dom från honom på den nya Star Wars-trilogin.

Det känns faktiskt sorgligt, men vad vi har kvar är en massa recensioner på filmer han faktiskt hann se och otaliga bataljer med vapendragaren Gene Siskel som han nu får återförenas med i himlen.

Några minnesvärda recensionsögonblick med Siskel och Ebert vill jag givetvis dela med mig av, tillsammans med Nostalgia Critics hyllningsavsnitt till dem bägge som både är roligt, intressant och rörande samt hans rörande och ärliga avsked till Roger Ebert personligen.

Eberts sista recension blev dessutom på Terrence Malicks To the Wonder – en film han gillade, vilket känns mycket värdigt då han var ett Malick-fan och rankade The Tree of Life (2011) bland de tio bästa filmerna genom tiderna. Roger Ebert är saknad, men det han lämnat efter sig orsakar genuin glädje och intresse och då har man verkligen åstadkommit något stort.

Här under är tre klassiska Siskel & Ebert-ögonblick väl värda att avnjuta flera gånger – ett tydligt tecken på hur underhållande och sevärda duon var tillsammans. Före det delar jag dock med mig av fem mycket fina citat från Ebert själv…

”When I am writing, my problems become invisible, and I am the same person I always was. All is well. I am as I should be.”

Om livet: ”We are put on this planet only once, and to limit ourselves to the familiar is a crime against our minds.”

”I believe that if, at the end of it all, according to our abilities, we have done something to make others a little happier, and something to make ourselves a little happier, that is about the best we can do. To make others less happy is a crime. To make ourselves unhappy is where all crime starts. We must try to contribute joy to the world. That is true no matter what our problems, our health, our circumstances. We must try. I didn’t always know this, and am happy I lived long enough to find it out.”

Om döden: ”I know it is coming, and I do not fear it, because I believe there is nothing on the other side of death to fear. I hope to be spared as much pain as possible on the approach path. I was perfectly content before I was born, and I think of death as the same state.”

”So on this day of reflection I say again, thank you for going on this journey with me. I’ll see you at the movies.”

Roger Ebert och Gene Siskel är både överens och i högform när de plockar fjäder efter fjäder av Jaws: The Revenge (1987) – en av de sämsta filmerna genom tiderna.

Här kommer konflikten som är Roger Eberts känslosamma och mer moraliserande kritik mot Gene Siskels mer analytiska meningskritik fram på det mest underhållande sätt och deras repliker på varandra är suveräna när de passionerat diskuterar David Lynchs kontroversiella publiksuccé, Blue Velvet (1986).

Debatten mellan Siskel och Ebert har sällan varit så het som när de recenserade huruvida Full Metal Jacket (1987) är en bra Kubrick-film eller ej. Efter att ha pratat om två Kubrick-klassiker återvänder Siskel ihärdigt för att försvara Full Metal Jacket och resten är rapp krigsföring och stor underhållning!

Efter Gene Siskels död delade Roger Ebert sida med olika filmprofiler under en längre tid och bästa gästen bör onekligen ha varit Martin Scorsese i egen hög person. Äntligen någon som kunde matcha Roger Eberts passion för film igen och att se dem gå igenom 90-talets filmfavoriter är ren njutning som sveper förbi på vad som känns som sekunder.

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The WindowDon’t Look In The Basement, Don’t Answer The PhoneBoss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The CraziesDawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.



Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg:  7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess  (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.

Kolla in alla posters, läs alla taglines, se trailers, låt dig frestas och jag önskar dig lycka till med många trevliga, unika filmkvällar som du sent kommer glömma!


Här är övriga bloggare i Filmspanarna som skrivit om sina egna ”guilty pleasure” denna dag!

Allvarligt talat
Deny Everything
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café