Etikettarkiv: Tema

Oktober är en skräckmånad

halloween-banner-2015

Imorgon är det äntligen dags att skjuta av startskottet för den bästa tiden på året, nämligen halloweentemat. Det innebär skräckfilm och höstmys hela långa oktober.

1d44baf12a7b40c6c0649b3a6b12eb46

I år känner jag mig i extra bra form och siktar på att skriva om en hel del film utkommen framför allt före 70-talet. Jag siktar på att lyfta fram all den där skräcken som börjat glömmas bort av framför allt alla unga människor. Dom under typ 55 år. Michael Myers, Damien Thorn, Jigsaw, Freddy Krueger, och Annabelle i all ära, men det finns äldre skelett som rasslar.

Jag tänker i första hand inte på dom klassiska ikonerna Dracula, Frankenstein, The Mummy eller Wolf Man utan jag försöker även se bortom dem. Just nu är jag väldigt förälskad i häxor så det kommer säkerligen komma en del på det temat. Årets något höftande undertitel täcker nog det mesta jag kommer skriva om, även om det mest är en efterhandskonstruktion alltihop.

charlie-brown-2-800

Jag var väldigt bestämd på att skaffa mig en undertitel i år. Sju år av mer och mindre späckade halloweenteman gör att lite personlighet piffar upp. Vi får se hur många spadtag jag tar i dom gamla gravarna, men jag börjar gräva från och med imorgon. Hoppas du hakar på mitt dödgrävartåg.

halloween-banner-2016

Born on the Fourth of July (1989)

PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!


 

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.

Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.

rocky-ii-_-la-revanche-wallpaper_52771_14762

Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.

tom_cruise-mission-impossible-4-01

När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.

Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky BusinessWar of the WorldsCollateralMission Impossible 1-4The Last SamuraiMinority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.

born_on_the_fourth_of_july_26

Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.

För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.

born_on_the_fourth_of_july_31

born_on_the_fourth_of_july_xlgGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell

När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.

Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.

born_on_the_fourth_of_july_3

Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.

Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).

Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.

born_on_the_fourth_of_july_9

Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.

”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”

Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.

Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.

601px-BornFourth_040

Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.

Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.

”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”

born_on_the_fourth_of_july_29

För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.

Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.

1341295701_2

Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.

Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.

born_on_the_fourth_of_july_28

För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.

Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.

”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYD-Betyg-09


 

Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.

Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café

Prousit #1: Vi sover på dagen och drömmer om natten

Prousit-header

filmspanarna

Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …


aokigahara-and-fuji-san-at-night

Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.

Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.

Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.

På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?

Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.

20120521e1977db

Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.

Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.

En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.

tower_of_babel_2_s

Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.

Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.

Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.

The Nightmare 2015 Sundance

I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.

Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.

Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.

ac1

Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.

Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.

Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.

maxresdefault (1)

Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;

Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.

Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.


filmspanarna bred

Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (bloggen)

Orgier på film: Salò o le 120 giornate di Sodoma (1975)

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Orgier” och trots att jag tvingats prioritera bort de senaste månadernas filmspanarteman måste jag givetvis vara med när det vankas ett ämne som detta. Det självklara underlaget för temat blev en klassisk publikdelare, Salò, eller Sodoms 120 Dagar – en sann orgie i sex, våld och förnedring från 1975. Missa inte heller min uppföljare till denna recension, där jag fördjupar mig kring  förhållandet mellan Saló och den modernare publikdelaren Twilight (2008).

Här är övriga filmspanarbloggares texter kring filmtemat ”Orgier”. Det ska bli kul att se vad andra filmälskare kan tänkas skriva om detta ämne…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch
Flmr
Fiffis Filmtajm

salo-ou-les-120-journees-ii08-g

Artsy-Fartsy-header

coverGenre: Drama
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Pier Paolo Pasolini, Sergio Citti (efter en roman av Marquis de Sade)
Regi: Pier Paolo Pasolini
Längd: 116 min
Skådespelare: Paolo Bonacelli, Giorgio Cataldi, Umberto Paolo Quintavalle, Aldo Valletti, Caterina Boratto, Hélène Surgère, Sonia Saviange, Elsa De Giorgi, Ines Pellegrini, Antonio Orlando, Franco Merli, Antiniska Nemour, Dorit Henke, Sergio Fascetti, Bruno Musso

Salò kan sägas vara en film om vad människan hittar vid vägens ände i sökandet efter absolut makt, i kombination av absolut njutning. Den förklaras oftast ur perspektivet av att vara en kritik och ett hatbrev till fascismen. Om några människor fick absolut makt över massan är våldtäktsborgen i Salò enda sättet att få absolut utlopp för sin maktposition – maktens våld och våldets makt i total harmoni.

45fa6728fd38d2de6a8a1a9210d

Filmen är regisserad av den italienske poeten, filosofen, samhällskritikern, skribenten, författaren, fotografen och filmskaparen Pier Paolo Pasolini, som mördades under mystiska omständigheter när filmen var klar. Trots alla dessa fack han nu kategoriserats in i av mig är det också värt att nämna hans homosexualitet. Kontexten av alla dessa fack kan alltid uppmuntra till kontextläsande av hans film.

Salò, eller Sodoms 120 Dagar är baserad på romanen ”Les 120 journées de Sodome or l’école du libertinage”, skriven under 37 dagar av fångenskap på en 12 meter lång papyrusrulle av tidernas mest provocerande romanförfattare, den perverterade och intresseväckande fransmannen Marquis de Sade, år 1785. Pasolini har förflyttat berättelsen från den franska régencen under tidigt 1700-tal till en mer modern tidsålder, närmare bestämt till Andra världskrigets avslutning där den italienska fascismens elit skördade sina fält i samband med den stundande förlusten.

salo panties

Handlingen – ett förlopp utan egentligt dramaturgiska vändpunkter, toppar eller dalar, skildrar fyra stycken högt uppsatta fascistiska libertiner som kidnappat nio stycken pojkar och nio stycken flickor i omyndig ålder. Under fyra månader får dom leva ett fängslat liv i totalt undergiven diciplin med regelbundna, sexuella övergrepp. Alla förbjudna gränser överträds av fascisterna och inga regler får brytas av slavarna. Ett organiserat helvete på jorden har aldrig skildrats mer bokstavligt.

Frontal våldtäkt ratas för anal och oral sådan. Äldre män våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar flickor. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Slavarna tvingas dricka fascisternas urin och äta deras bajs. Fascisterna ”föregår med gott exempel” genom att göra detsamma, för att visa slavarna hur naturlig deras nya vardag är och för att visa sin enorma obryddhet. Slavarna kläs av nakna i grupp och får krypa som hundar i koppel. Selektiva våldtäkter beskådas oftast i grupp. Dom tvingas dö tusen dödar. Fascisterna ser ett problem i att slavarna tycks gilla gråt och skrik framför skrattet så i ett försök att vänja slavarna mellan tortyrritualerna och locka dem till skratt, berättar en veteranprostituerad grafiska och detaljerade historier om hennes egna erfarenheter av total förudmjukelse.

225ca0d63b6ff2d24e7138385ae

Borgens president (spelad av Aldo Valetti) bär på ett ständigt skelögt leende ansikte som liksom slickar sig om munnen utan att någonsin göra det. Han visar stolt upp sitt analhål för att välkomna middagsgästerna och är den som njuter allra mest av maktens våldtäktsritualer med slavarna – den mest utsökta formen av fascism, som också uttrycks som den mest rena formen av anarki. Total frihet är omöjlig att nå i ett jämställt samhälle så för att nå anarkins totala frihet måste du först nå fascismens totala makt över omgivningen. Enligt fascismen är makt den enda sanna friheten, kort sagt. Denne presidents ansikte är den bild som tydligast fastnat på min näthinna från filmen, trots att den visar i stort sett alla övergrepp du kan tänka dig på ett mycket bokstavligt sätt. Intressant faktum, vill jag påstå.

Från ett intellektuellt samtal i Salò: ”Ni borde inse att ibland finns ingen glädje att hämta ur en kvinnas anus.”

Salo_image3

Till Salós brister hör ur mitt perspektiv vid en första reaktion att filmens (och filmens fascisters) nyttjande av förnedring är så jämngående att jag som åskådare ganska snart bli härdad, likgiltig och faktiskt uttråkad. Att detta skulle vara en brist vill jag dock egentligen inte säga, då denna reaktion från mig säger någonting ännu mer groteskt än filmens groteskheter i sig – det avslöjar hur vår intelligenta hjärna blir immun och passiv för intaget av våld efter att vi matats tillräckligt länge. Detta är i sig fascismens största triumfkort – att göra massan passiv för det destruktiva vilket i sin tur ger maktens folk ännu större möjlighet att avancera.

När det går att vända filmens kanske största svaghet till en sådan kritisk tanke så kan jag inte döma den för det. Dom upprörda reaktioner filmen väckte när den kom 1975 och än idag är därför intressanta. Har dessa personer en större aktiv vilja att stoppa budskap om vad strävandet och undergivenheten till makten leder oss till för form av destruktivitet, än att faktiskt stötta kritiken mot den? Uttrycker inte dessa personer egentligen en passivitet och därmed ett undergivet stöd inför makten genom att uttrycka en aktiv kritik mot maktens kritiker?

d50f761b7324

Oavsett – filmer från svunna tider må i stort ha slagits och överträffats gällande innehåll av våld och sex, men Pier Paolo Pasolinis Salò håller fortfarande tronen i förhållande till dagens filmer. Den visar hemskheter avskalat och i stora, överskådliga rum utan domdera särskilt med instrument som klippning och musik vad åskådaren ska känna. Jag får själv betrakta och bedöma hur jag ska tycka och relfektera över det jag ser, men det är inte en på något sätt våldsförhärligande film för det. Långt ifrån.

Det enda riktigt självklara sättet att bräcka Salò lär vara att göra en dokumentär remake, där handlingarna på dessa underåriga slavar utförs i verkligheten – kanske i form av en dokusåpa?

salo03

Trivia:

  • Den ursprungliga DVD-utgåvan från augusti 1998 av Salò från Criterion Collection, plockades bort från marknaden på grund av rättighetsskäl som inte godkänts av Pasolinis arvtagare. Denna dvd-utgåva med den utmärkande vita ringen runt skivans spinnhål var värderar runt 600 amerikanska dollar eller mer i nytt eller fint skick under tidigt 2000-tal. Detta gör denna DVD-utgåva till en av dom mest värdefulla – om inte DEN mest värdefulla, DVD-utgåvan genom tiderna. Dock sjönk värdet märkvärt särskilt efter att Criterion gav ut filmen i en nyare DVD- och blu-ray-utgåva för några år sedan. Bootleg-utgåvor cirkulerar dock fortfarande till samma priser som den ursprungliga DVD-utgåvans värde, vilket innebär att du får syna utgåvorna noga om du inte vill bli lurad vid ett eventuellt köp till din filmsamling.

salo

  • Är du intresserad av metaforer i filmberättande? Pier Paolo Pasolini har sagt att scenerna då slavarna tvingas äta bajs är en metafor för konsumtionskapitalism och den ständigt växande skräpmatskulturen.
  • Titeln ”Salò” härstammar från samhället med samma namn vid Garda-sjön i norra Italien, där filmen utspelas. För italienare förknippas platsen Salò som en påminnelse om det skräckvälde diktatorn Benito Mussolini och hans regim gjorde Italien till, där Salò fungerade som fascisternas huvudstad från 1943 fram till deras fall från makten, 1945. Platsen har särskild betydelse för Pier Paolo Pasolini personligen, eftersom hans egen bror dödades där.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Se även filmrebellen John Waters (Pink Flamingos, Hairspray, Cry-Baby) ganska så mycket mer lättsamma introduktion samt samtal om Saló, här:




HWY: An American Pastoral (1969)

TheDoors_xxxx-xx-xx__cover_1287442896filmspanarnaGenre: Poetiskt drama, Kortfilm, Non-film, Direct cinema
Produktionsland:
USA
Manus: Paul Ferrara, Babe Hill, Frank Lisciandro, Jim Morrison
Regi: Paul Ferrara
Längd: 51 min
Skådespelare: Jim Morrison

Jim Morrisons filmprojekt. En non-narrativ film i vilken han spelar en karaktär vi får följa med under promenader, bad, danser och de andra aktiviteter en amerikansk dagdrivare företar sig med.

The Doors-sångaren Jim Morrison började sin konstnärliga karriär genom att studera film på UCLA Film School och är i grunden en poetisk berättare som flera gånger uttryckte att nästa steg i hans liv kunde bli ett helhjärtat fokus på poesi, författande och film.

Året 1969 låg han faktiskt bakom (samt spelade huvudrollen i) en drygt 50 minuter lång kortfilm i väldigt sparsmakad independentstil som andas Direct Cinema/Cinéma Vérité och kan jämföras med Easy Rider (1969 – läs min recension här) och Terrence Malicks tidiga filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension här).

Waiting for you to 
Come along.
Waiting for you to 
Tell me what went wrong.

This is the strangest life
I’ve ever known.
[…]
Can’t you feel it, 
Now that spring has come.
That it’s time to live
In the scattered sun.

hwy jim morrison

Den har samma svävande, drömska ton – som om upplevelsen sker i meditativt tillstånd, och det enda som sägs är en vagt ihoplänkad monolog ett par gånger från Morrison själv.

Vi följer en ensam man (spelad av Morrison) som klär på sig efter ett bad i ett vattendrag någonstans kring Mojaveöknen i USA. Mannen vandrar sedan längs med en oändlig motorväg i gassande hetta. Han försöker lifta med förbipasserande bilar. Han ser barn som leker. Han fortsätter vandra tills han får lift av en ansiktslös chaufför i en bil. Små, små saker i en vandrares liv.

There’s a killer on the road, His brain is squirmin’ like a toad.
Take a long holiday, Let your children play.
If ya give this man a ride, Sweet memory will die.
Killer on the road, yeah.

hwy leap

Det är väldigt drömskt hög och väldigt minimalistiskt berättat, men samtidigt räcker det för mig. Känsloberättande och atmosfär istället för handling. En viss saknad av mer stämningsfylld musik känner jag dock av men annars ligger filmen märkligt nära kärnan i Morrisons intimt fria poesi.

Faktiskt kan Jim Morrisons kortfilm HWY räknas som den första riktiga independentfilmen i den amerikanska nya vågen, då den gjordes innan flaggskeppet Easy Rider men fick aldrig samma genomslag. WHY ratades olyckligt i Los Angeles när Manson-familjens mordritualer överskuggade allt annat och Morrison hann aldrig ge filmen någon mer chans till distribution innan han dog.

”Essentially there’s no plot; no story in a traditional sense. A person, played by me, comes down out of the mountains and hitchhikes his way through the desert into a modern city, which happened to be L.A., and that’s where it ends. It’s a very beautiful film.” – Jim Morrison

hwy jim morrison 2

Efter HWY hade Jim Morrison och beat-poeten Michael McClure ett flertal potentiella filmprojekt på gång tillsammans – bland annat en film där Morrison skulle spela Billy the Kid, men framtiden tog en vändning och vi fick aldrig se vad som verkligen kunde ha blivit av Jim Morrisons filmskapande.

Den här filmen ger dock ett konstnärligt intressant eko som vissa skulle sänka som ungdomligt pretentiöst och intetsägande, men som jag enbart tycker ger känslan av hopp och frihet. Dom bästa känslorna.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Vill du ha en djupare och betydligt bättre djupdykning i meningen med HWY (som givetvis står för ”highway”) så läs då denna underbara recension av John Kolak från Doors.com.

Celebration of The Lizard: Jim Morrison i filmens värld

GZ_Jim_Morrison_Tournee

Ödlan är en symbol som representerar drömmande, hög sinneskänslighet gentemot levnadsmiljön, sökandet efter förändring och förmågan att lämna delar av sitt liv bakom sig för att påbörja nästa steg i livet.filmspanarna bred

Ödlan blev också en symbol för poeten och sångaren James Douglas Morrison. Jim var ikonisk frontman i det trollbindande, psykedeliska rock/jazz/blues-bandet The Doors på 60-talet och fram tills hans allt för tidiga död vid 27 års ålder, den 3 juli 1971 i Paris.

”This is the end, my only friend, the end
It hurts to set you free
But you’ll never follow me
The end of laughter and soft lies
The end of nights we tried to die
This is the end”

Denne alkoholiserade och spirituelle jesusinkarnation för den moderna erans drömmare benämndes av följare ofta med titeln ”The Lizard King”, då dom poetiska raderna i dikten ”The Celebration of the Lizard King” och låtversionen ”Not to Touch the Earth” skvallrade om en ödlekonung med makten och friheten att åstadkomma vad som helst. För fans blev det en spirituell beskivning av Morrison själv.

”Some outlaws lived by the side of a lake
The minister’s daughter’s in love with the snake
Who lives in a well by the side of the road
Wake up, girl, we’re almost home
[…]
We should see the gates by mornin’
We should be inside the evenin’
[…]
I am the Lizard King
I can do anything”

Eftersom månadens filmspanartema är det fantasifulla ”Det kryper och krälar” ville jag vara fantasifull och oförskämt långsökt fokusera på denne man kallad Jim Morrison, då min förkärlek för The Doors slagit glöd på senare tid.

Utöver att ha svalt album, inspelad poesi, radiodokumentärer, restmaterial och livespelningar med hull och hår så har jag även projicerat ett antal dokumentära och filmrelaterade verk om Jim Morrison och The Doors.

The_Doors_(1971)

Därför får det här temainlägget bli inledningen på en hyllning till Jim Morrison – ”The Lizard King” genom en liten resumé av vad jag sett av honom i det så kallade rörliga bildmediet. Utan större tidsmässigt mellanrum kommer jag därför publicera inlägg som recenserar följande filmiska produktioner med Jim Morrison i huvudrollen…

HWY: An American Pastoral (kortfilm, 1969)
An American Prayer (poesialbum, 1978)
The Doors (film, 1991)
Final 24: Jim Morrison – ”His Final Hours” (dramadokumentär, 2007)
Classic Albums: The Doors (dokumentär, 2008)
The Doors: When You’re Strange (dokumentär, 2009)

Så håll koll på min blogg för vidare Jim Morrison-läsning dom närmaste timmarna och dagarna!

il_fullxfull_48331176

Vill du läsa vad dom övriga filmspanarbloggarna och poddarna har att uttrycka sig på temat ”Det kryper och krälar”? Ja, det vill du. Då kan du följa dessa uppradade länkar till dem:

Jojjenito

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Har du inte sett den (podcast)

Har du inte sett den (blogg)

Fiffis filmtajm