Etikettarkiv: Tema

31 dagar av Queer | Christers topplista

Maj månad har börjat och det innebär att ett nytt tema tar vid. Filmtemat för maj är QUEER.

Med ”queer” tänker jag främst på filmer innehållandes karaktärer/beteenden som utmanar heteronormen. Temat kommer presenteras i formen av en topplista författad av gästbloggaren Christer Hedström (som gästbloggade under hela halloweentemat 2014 där han recenserade dom största slasherfilmserierna). Nu listar han under hela maj sina 20 favoritfilmer innehållandes någon form av QUEER.

Detta tema löper med andra ord parallellt med det startade ”Female Exploitation”-temat maj ut helt enligt min dubbla temamodell och tar vid nu när westerntemat går mot sitt slut. Jag fortsätter westerntemat någon enstaka dag till (då det startades först 4 april) men sedan är det FEMALE EXPLOITATION och QUEER fram till sommaren som gäller, utöver det ständiga fokuset på Twin Peaks.

45 dagar av Female Exploitation

Jag har nu testkört mitt mer temabaserade filmbloggande i och med två veckors westerntema. Det jag kommit fram till är:

  • Jag behöver längre temaperiod för att hinna recensera lagom många titlar och för att slippa prioritera bort guldklimpar på grund av för hård selektivitet i och med tidsgränsen.
  • Jag behöver förmodligen studsa mellan två teman per månad parallellt.

Därför utvecklar jag mitt temaupplägg till att (liksom halloweentemat) sträcka sig månadsvis. Därför kommer westerntemat pågå hela april månad. Tydligt och bra. Utöver detta startar jag ett parallellt tema. Eftersom vi är i mitten av april låter jag ett av maj månads två teman smygstarta redan nu och istället för 30 dagar alltså uttökas till 45 dagar.

Detta tema är… Female Exploitation. 45 dagar av kvinnor i utmanande skildringar från dom alternativa och mer trashy delarna av filmhistorien, där provokationens anda råder i en oftast märkligt fascinerande form av kommersiell och artistisk dynamik. Kvinnor har skildrats både mer och mindre smickrande i dom frispråkiga utkanterna av filmfabriken, allt som oftast med män bakom kameran; Jack Hill, Russ Meyer, Jess Franco, Jean Rollin, Walerian Borowczyk, Joe Sarno osv.

Då och då har även kvinnor suttit i registolen. Oavsett om det varit män eller kvinnor i denna maktposition har skildringen av kvinnorna framför kameran varierat ganska oberoende av könet mellan benen. Som brukligt är det individen som skapat kreativa variationer i kulturen – bakom och framför linsen, och så även vad gäller exploitationfilm med kvinnor i centrum.

Jag hoppas kunna lyfta fram denna diversion under dom kommande 45 dagarna, fram tills maj månads slut. Symboliken i färgen röd har aldrig varit mer färgrik än inom dessa filmströmningar. Sexploitation, nunsploitation, pink violence, women-in-prison, rape-and-revenge, våldsamheter, misogyni och en hel del badass revanschlusta riktat mot män lär förekomma i spridda mängder.

Hoppas du följer med på temaäventyret.

Två veckors tema: Western

Från och med måndag siktar jag på att rulla teman på bloggen, i tvåveckorsetapper. Ta oktoberkonceptet med skräckinriktad film vidare över resten av året liksom. Teman är kul och skapar kontinuitet. En anledning god nog. 

Det kommer bli filmteman som behandlar en kategori inom filmhistorien lite extra. Det blir ganska halvslappt och rymmer ett inte så intensivt antal texter utan en dryg handfull, med överhängande fokus på äldre filmer jag inte redan sett inom området. En anledning att utforska dom filmer jag ännu inte sett.

Jag skulle tippa på uppåt sju filmrecensioner per tema, utspritt på två veckor i streck. Ibland kanske det skiter sig. Ibland kanske det blir mer än två veckor rentav. Detta inslag har jag sedan tänkt fortsätta med framöver om jag hinner med och löper parallellt med Twin Peaks-fokuset och dom mer spontana inläggen.

Först ut – westernfilm. Där min kärlek för film började som försjunken pojkvasker, börjar även detta försök till riktat filmskrivande, äntligen. Med start på måndag och fram till påskhelgens slut.

PS. Den som kan gissa filmen och scenen som temabilden nedan är hämtad ifrån förtjänar motsatsen till att doppas i tjära och rullas i hönsfjädrar.

Oktober är en skräckmånad

halloween-banner-2015

Imorgon är det äntligen dags att skjuta av startskottet för den bästa tiden på året, nämligen halloweentemat. Det innebär skräckfilm och höstmys hela långa oktober.

1d44baf12a7b40c6c0649b3a6b12eb46

I år känner jag mig i extra bra form och siktar på att skriva om en hel del film utkommen framför allt före 70-talet. Jag siktar på att lyfta fram all den där skräcken som börjat glömmas bort av framför allt alla unga människor. Dom under typ 55 år. Michael Myers, Damien Thorn, Jigsaw, Freddy Krueger, och Annabelle i all ära, men det finns äldre skelett som rasslar.

Jag tänker i första hand inte på dom klassiska ikonerna Dracula, Frankenstein, The Mummy eller Wolf Man utan jag försöker även se bortom dem. Just nu är jag väldigt förälskad i häxor så det kommer säkerligen komma en del på det temat. Årets något höftande undertitel täcker nog det mesta jag kommer skriva om, även om det mest är en efterhandskonstruktion alltihop.

charlie-brown-2-800

Jag var väldigt bestämd på att skaffa mig en undertitel i år. Sju år av mer och mindre späckade halloweenteman gör att lite personlighet piffar upp. Vi får se hur många spadtag jag tar i dom gamla gravarna, men jag börjar gräva från och med imorgon. Hoppas du hakar på mitt dödgrävartåg.

halloween-banner-2016

Born on the Fourth of July (1989)

PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!


 

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.

Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.

rocky-ii-_-la-revanche-wallpaper_52771_14762

Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.

tom_cruise-mission-impossible-4-01

När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.

Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky BusinessWar of the WorldsCollateralMission Impossible 1-4The Last SamuraiMinority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.

born_on_the_fourth_of_july_26

Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.

För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.

born_on_the_fourth_of_july_31

born_on_the_fourth_of_july_xlgGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell

När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.

Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.

born_on_the_fourth_of_july_3

Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.

Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).

Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.

born_on_the_fourth_of_july_9

Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.

”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”

Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.

Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.

601px-BornFourth_040

Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.

Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.

”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”

born_on_the_fourth_of_july_29

För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.

Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.

1341295701_2

Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.

Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.

born_on_the_fourth_of_july_28

För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.

Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.

”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYD-Betyg-09


 

Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.

Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café

Prousit #1: Vi sover på dagen och drömmer om natten

Prousit-header

filmspanarna

Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …


aokigahara-and-fuji-san-at-night

Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.

Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.

Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.

På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?

Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.

20120521e1977db

Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.

Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.

En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.

tower_of_babel_2_s

Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.

Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.

Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.

The Nightmare 2015 Sundance

I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.

Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.

Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.

ac1

Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.

Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.

Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.

maxresdefault (1)

Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;

Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.

Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.


filmspanarna bred

Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (bloggen)