Etikettarkiv: Drive

Nicolas Winding Refn i samtal med Kenneth Anger

Kenneth-Anger-special
artwork_images_424045384_514178_kenneth-anger (1)

Det finns en mycket trevlig liten intervjustund mellan danske auteuren Nicolas Winding Refn (Drive, Only God Forgives, The Neon Demon) och stilbildande undergroundfilmskaparen Kenneth Anger (Scorpio Rising, Rabbit’s Moon, Lucifer Rising) att ta del av på youtube, genom Space Rocket Nation – Refns produktionsbolag tillsammans med Lene Borglum (producent för bland annat Dogville, Mammoth, Only God Forgives och Eskimo Diva).

Det är ett samtal på totalt dryga timmen, uppdelat i tre klipp (varav det sista tyvärr har märkbart sämre ljudkvalitet av förklarliga anledningar) och det är onödigt att denna intervju inte setts av flera än det knappa tusental som sifforna visar. Den filmades i Köpenhamn 2008, men har släppts åtminstone på youtube först förra året.

Kenneth-Anger-Nicolas-Winding-Refn

Refn som influerats av Kenneth Anger i sitt filmskapande (inte minst i Drive) får Anger att berätta om sina egna tidiga inspirationskällor från stumfilmseran och forna tiders biografer och bägge nördar ner sig i filmhistorien tillsammans.

Anger snackar om hur han fick erbjudandet att göra en långfilm baserad på hans Scorpio Rising (1964), med villkoret att han skrev in en tjej och en kärlekshistoria. Han förklarar även hur han ganska snabbt släppte idén på att filma utifrån storyboard och hur ser på sitt nuvarande filmskapande jämfört med det han gjorde innan hans uppehåll förra århundradet. Refn berättar också om hans dyslexi, hans färgblindhet och hur det format hans kreativa bana, samt hans hopplösa försök att ta körkort.

Ett sevärt och mycket roligt initiativ av Nicolas Winding Refn att sammanföra sig med filmskapare han beundrar för att snacka filmskapande, då han liksom Tarantino har en uppenbar passion för det området oavsett om han står redo att skapa filmerna eller bredvid och reflekterar kring dem.

537680677_1280x1005

Detta samtal är alltså inspelat före Refn gjorde comeback inom amerikansk film med Drive (2011), där Refn hyllade Anger genom den skorpionprydda jackan Ryan Goslings karaktär bär.

Jag kan inte undgå att tänka på just det Anger berättade om långfilmsförslaget för Scorpio Rising som han på 60-talet verkade fnysa åt men i efterhand ångrade att han inte tackade ja till. Det är onekligen en kittlande tanke att föra in det på ytan kommersiellt sökta inslaget av en kärlekshistoria med en kvinna i den typen av homoerotiska muskelknuttenihilistpopfilm, där den motorintresserade huvudrollen är en uppenbar misfit och ensamvarg med sitt eget förhållningssätt till livet. En uppvisning i rebellisk fetischism.

tumblr_nkwmzh3v1z1tmh3z4o1_540

Drive har på något sätt vissa paralleller, då det också är en konstnärligt utformad film med det annorlunda inslaget kärleksromans som den kritiska faktorn för händelseutveckling, färgat av konst och bilspänning genom just en annan motorintresserad ensamvarg.

Den romantiska dimensionen av Drive är något Refn inte filmatiserar varje dag precis då han har andra former av ämnen kring det han återkommande utforskar, men liksom att döma av Angers inställning finns det en slags udda potential i att placera den romantiska dimensionen i ett filmmaterial som annars bär åt helt andra områden.

 

Annonser

Smart filmmusik #4: It’s a sin (Bronson)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

bronson_movie_poster_charles_tom_hardyThe Man. The Myth. The Celebrity.

Danske regissören/auteuren Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive, Only God Forgives) har alltid haft ett stort hjärta för handplockad musik i sina filmer.

Så pass att han under en ansträngt tyst biltur med Ryan Gosling kom fram till att deras kommande filmprojekt Drive (2011) helt enkelt skulle bygga på att Gosling spelade en stum man som åkte genom Los Angeles-nätterna spelandes ”french electro”-musik.

Winding Refns musikstil har alltid lutat åt det elektroniska och det märks allra bäst av i just Drive.

Winding Refn nådde dock g-punkten hos sina filmers sinnestämning redan i föregångaren Bronson (2008) tre år tidigare, när han utöver germansk, klassisk musik blandat med suveräna Glass Candy även bjöd på en av dom mest absurda dansscenerna jag någonsin sett på film.

Lynchiska övervakningskameravinklar, originell rumsmiljö och ett gäng gravt drogade psykpatienter ackompanjerat av Pet Shop Boys emo-discodänga ”It’s a sin” är beskrivning nog.

Bronson-Tom-Hardy

Den förträfflige galningen Tom Hardy (The Take, Warrior, The Dark Knight Rises) fick sitt genombrott när han storspelade i rollen som den brittiske fången Michael Peterson som efter ett postrån och 7 års fängelse upptäcker vilken miljö han trivs bäst i, vilket slutar i förlängning på förlängning av hans fängelsestraff.

En film som  osar rebellromantik, positiv destruktivitet och är något slags kärleksbarn mellan Snatch och A Clockwork Orange. Ett oäkta kärleksbarn på rymmen, givetvis.

Only God Forgives (2013)

hr_Only_God_Forgives_1Genre: Konstnärlig saga, Stilistisk thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Nicolas Winding Refn
Längd: 90 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm,Yayaying Rhatha Phongam, Tom Burke, Byron Gibson, Gordon Brown, Sahajak Boonthanakit, Joe Cummings, Charlie Ruedpokanon

Gangstern Julian driver en thaiboxningsklubb  i Bangkok som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors död.

I lördags satte jag mig på tåget och drog till Stockholm för att få se Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Bronson, Drive) och Ryan Goslings (The Notebook, Half-Nelson, The Place Beyond the Pines) senaste samarbete, efter 2011 års kultsuccé med den fantastiska Los Angeles-westernfilmen Drive.

Tillägnad den originelle kultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky (Fando y Lis, El Topo, The Holy Mountain) är det uppenbart var Winding Refn har tagit sin största inspiration ifrån (precis som med hela hans filmografi).

Drag av Winding Refns samtliga, tidigare filmer finns också där – framför allt familjekonflikterna från Pusher-trilogin (1996-2005), den enstöriga klaustrofobin från Bleeder (1999), symbolismen från Fear X (2003), det maskulina temat och den musikaliska fantasin från Bronson (2008), gudatemat från Valhalla Rising (2009) och de nattliga neonmiljöerna från Drive (2011).

Jodorowsky i all ära, men filmen är dock en ännu större symbios av filmer som Eraserhead (1977), Apocalypse Now (1979) och Once Upon A Time In The West (1968). Den rör sig i ett drömskt landskap där karaktärerna sjunker in bakom skynket av deras egen spelplats och miljöatmosfären blir huvudrollen.

1

Som en långsam skuggvärld likt David Lynchs ”avant garde”-saga, det svartröda feberdrömmandet i Francis Ford Coppolas vietnamdrama, med det stiliserade slow motion-målandet från Sergio Leones spaghetti western-mästerverk.

Influenserna från Jodorowsky syns i allt detta, men framför allt i det ordlösa symbolberättandet och det surrealistiska westernomentet.

Det är återigen en modern western, men denna gång i thailändska Bangkok. Att placera filmen där är en av filmens bästa poänger – att skildra den stora, mytologiska berättelsen vid en bestämd plats på jorden. Han slutar inte heller där då det är en stad som sällan syns på film och det känns dessutom som att den endast utspelar sig i ett begränsat kvarter – en gata lika omfattande som just en westernstad.

2

För Only God Forgives är i högsta grad Nicolas Winding Refns egna skapande av en mytologisk berättelse, med tydligast drag av den grekiska mytologins Oedipus. Varje karaktär är snarare ett mytologiskt berättelseöde än en realistisk människa.

– Rättvisans överman med lagen i sina händer, som skipar rättvisan genom att offra händerna på den som överträder lagen och fäller ett offer.

– Den dominanta modern som härskar över sina söner med tecken på mer än moderliga band till dem.

– Den förstfödde sonen som är den utnämnde tronföljaren och ständigt utnyttjar sin manliga överlägsenhet tills det blir hans fall.

– Den yngre sonen som ständigt har varit i underläge och fått komplex över sin manlighet, såpass att han känner ett behov av att bevisa den inför sin moder. Underlägsenheten har dock blockerat honom mentalt så pass att han måste ha blivit impotent.

Förvänta dig därför inget mänskligt drama, utan mer ett symboliskt skildrande inspirerat av våra mänskliga handlingar – precis så som mytologier skapas.

3

Thailändske Vithaya Pansringarm (Sop-mai-ngeap, The Hangover: part II) spelar den pensionerade polisen som sätter filmens händelser i rullning. Ett okänt namn för oss i västvärlden, men den märklige prestationen han gör bjuder både på ”stonefaceness”, wokpannemisshandel och karaoke. Han har också ett slags samurajsvärd som gömmer sig mystiskt bakom hans rygg. Allt detta ger ett märkligt, trevligt och något skumt intryck.

Den mest intressanta rollen gör dock kvalitetsskådespelaren Kristin Scott Thomas (The English Patient, Richard III, The Horse Whisperer), som den kaxigt överlägsna mamman till Ryan Goslings karaktär.

Hon äger varje scen hon är med i med stor leklust! Winding Refn har sagt att han baserade henne på sin fru under hennes andra graviditet, samt Lady McBeth och Donatella Versace som Kristin Scott Thomas färgade rollen med på egen hand. En ovanligt färgstark kvinnoroll, som även i högsta grad är kopplad till Oedipus mor, Jocasta.

4

Jag har dock svårt att se ifall Winding Refn försöker koppla sin historia ännu närmare Oedipus. Den legenden behandlar i huvudsak ämnet ”hybris”;

Oedipus kungafar adopterar bort sin son för att ett orakel har förutspått att sonen kommer döda sina far och ingå partnerskap med sin mor, drottningen Jocasta. När Oedipus blir vuxen talar ett orakel om att han kommer döda sin far och förälska sig i sin mor, varpå Oedipus lämnar sina styvföräldrar i tron om att det är dem oraklet syftar på.

Genom ödets ironi möter Oedipus sin riktige far på sin resa, varpå han dödar honom i en duell, blir den nye kungen och gifter sig med drottning Jocasta – sin egen mor. När modern/frun inser detta tar hon livet av sig och Oedipus går i exil. Profetian fulländas och familjetragedin är ett faktum

Only God Forgives verkar istället berätta om upprätthållandet av manlighet – vägd inför moderns ögon, och hur denna strävan efter manlighet inför sin mor blir mannens svaghet.

5

Spoiler! Ryan Goslings karaktär må vara ett tyslåtet stenansikte som spelar på sin machomässiga, bakåtlutande ”coolhet”, men till skillnad från i Drive så visas ett större fokus på att den fasaden är orimlig att upprätthålla. Goslings karaktär är i själva verket väldigt vansklig och steg för steg kläs han av inför åskådaren. Spoiler slut.

Goslings rollinsats är höjden av anti-uttryck. Han är uttryckslös – livlös, och det är också karaktärens personliga dilemma, vilket gör att just bristen på mänskligt liv blir hans karaktär. I vissa sammanhang har han beskrivits som en människa som tror att han är en gud.

Enligt mig är han snarare en människa som vill få omgivningen att tro på att han är gud, så att hans brist på styrka döljs i myten om honom själv. Hans personlighet avspeglar i högsta grad mänskliga problem, men eftersöker du ett humant skådespeleri är det här fel film för dig.

6

I Drive skildrades hur våldet drar in personer med rättspatos i en kriminell, destruktiv spiral utan återvändo.

Spoiler! I Only God Forgives skildras – på ett väldigt förhöjt sätt, hur jakten på manlighet sänker ner mannen i sin egen grav. Spoiler slut.

Därför tycker jag att kritiken mot Only God Forgives blivit väldigt missriktad. Ord som ”macho”, ”grabbig”, ”våldsfixerad” ”stil framför substans” och ”ytlig” har blivit stämpeln den fått. Kritiker har missat hela meningen med filmen och att kalla den ytlig är som att kalla vilken mytologisk berättelse som helst för samma sak.

Den stora mytologin som med en tråkigare logik hade berättats med en omfattning likt filmer som Braveheart eller Gladiator förpackas ner i en skokartong och känslan av att allt bara är en dröm blir därför änn mer påtaglig.

7

Den som vanligt ambient-baserade filmmusiken av Cliff Martinez (Sex Lies and Videotape, Traffic, Contagion) tillför också tusen falt till filmens kusliga och vackra känsla – ännu mer än han tillförde Drive.

Only God Forgives är en konstnärlig film som – trots kamoflauget av att vara ytterligare en liten Drive-aktig kriminalthriller, inte räds för att vara pretentiös och storstilad. Winding Refn visar att han i första hand är en auteur och inte prostituerad åt den kommersiella filmindustrin.

Två av åskådarna i salongen satt under denna väldigt tysta, suggestiva film och försökte förklara för varandra om dom förstod vad allt handlade om. Efter en timme lämnade dom salongen för gott, hand i hand. Dom hade fått nog.

8

Vi vet väl alla att denna typ av film inte uppskattas av dem som inte känner för att bearbeta filmen i sitt eget huvud. Den uppskattas heller inte av dem som tror att det inte ens finns något att bearbeta i sitt eget huvud.

En klassisk vattendelare alltså, som sedan premiären på Cannes-festivalen både fått kritiker och publik att avfärda filmen på alla sätt som är tänkbara; bottenbetyg, utbuande och genom att lämna biosalongen. Många gånger även genom att skita i att bearbeta den på egen hand. Filmen är till för att tolkas och passar det inte så är det bara du själv som drabbas.

Förhoppningsvis har jag återupprättat en liten mängd av filmens värde för alla skeptiska personer genom mina egna tankegångar, för jag vet att en film som både kan få folk att älska och att hata den inte kan vara ointressant. Det gäller bara att se det intressanta – och intresse är alltid subjektivt. Mitt eviga tjatande om att det är ditt eget fel ifall en film andra gillar inte faller dig i smaken, du vet?

9

Nicolas Winding Refn besvarade själv kritiken mot filmen på ett idealiskt sätt i den underhållande intervjun med Vulture;

”Art is meant to divide, because if it doesn’t divide, it doesn’t penetrate, and if it doesn’t penetrate, you just consume it.”

Och Ryan Gosling i sin tur förklarade själva filmen på ett minst lika idealiskt sätt innan premiären;

”It’s very extreme. . . It’s part of the same dream as Drive, but it’s more of a nightmare than a dream but it’s more extreme.”

Plus1 Visuellt otroligt snygg! Atmosfärstyngd, ordlös och konstnärlig som få andra av dagens filmer! Intressant symbolism. Flera fantasifulla scener och ögonblick. Winding Refn har plötsligt gjort det ”coolt” att sjunga karaoke!
Minus1 Minimalismen ger en första känsla av tomhet och att det saknas något, men det går över. Detta stämmer in på mycket i filmen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

The Place Beyond the Pines (2013)

The-Place-Beyond-the-Pines-Poster-UKGenre: Familjedrama
Regi: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, Ben Coccio, Darius Marder
Längd: 140 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Ray Liotta, Ben Mendelsohn, Rose Byrne, Mahershala Ali, Bruce Greenwood, Harris Yulin, Dane DeHaan, Emory Cohen, Robert Clohessy, Olga Merediz, Gabe Fazio, Luca Pierucci, Ephraim Benton

Ensamvargen Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli. Livet får en ny vändning när han åker ut ur cirkustältets motorcykeldödsglob och in i den skogsbelägna New York-småstaden Schenectadys bakgator. I ett försök att återförenas med en gammal flirt han övergav ett år tidigare – Romina,  får han veta att hon har en liten son och att han är pappan.

Luke inser att han måste förändra sitt eget liv för att kunna ta hand om deras son då han vet betydelsen av en fadersgestalt och vad frånvaron av familjeband kan betyda. Kärlek, svek och ånger sätter alla djupa spår. Det enda skyddet finns i samhället bortom talltopparna…

De bästa av bioupplevelser är de stunderna då man måste pusta ut när filmen är slut och bara sitta tyst i biosalongen medan eftertexterna rullar. Samla tankarna och i ett form av rus tänka efter vad man har sett för att över huvud taget kunna dela med sig vilken speciell upplevelse man varit med om.

The Place Beyond the Pines

Att påstå att The Place Beyond the Pines är en film som gjorde mig stum av förtjusning och fylld av känslor är inte en underdrift av ord. Sällan har en mening beskrivit min upplevelse av en film så pass väl.

Först och främst vill jag säga att jag inte alls förväntade mig den film jag såg.

Filmskaparen Derek Cianfrance imponerade på ett modigt och nästan unikt sätt med sitt diskbänksrealistiska relationdrama Blue Valentine för tre år sedan, där han genom att träffa de verkliga, ouppblåsta nerverna i en relations svårigheter lyckades skapa filmmagi av vemod. Huvudrollerna Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Lars and the Real Girl) och Michelle Williams var elektriska tillsammans.

2

I The Place Beyond the Pines spelar Ryan Gosling återigen huvudrollen, men karaktären är en helt annan. Karaktären ”Lukes” likheter med den namnlöse, tyslåtne stuntförardesperadon i Goslings succéfilm Drive (2011) är däremot mer slående – dock visar Gosling en rikare utmålning av karaktären här och hans historia lyser både introvert och extrovert över hela hans gestalt.

Vi känner för honom utifrån och inuti och så ut igen på ett sätt endast de största skådisarna lyckas förmedla.

Eva Mendes (Hitch, 2 Fast 2 Furious, We Own The Night) spelar Lukes före detta flickvän ”Ramona”. Hennes insats – fylld av ärlighet, är formidabel. Jag skäms över att jag tyst för mig själv tvekade över att hon skulle kunna hålla den nivån Cianfrance avsett, men hon fångar verkligen den samvetstyngd karaktären bär på.

3

Australienske kvalitetsskådespelaren Ben Mendelsohn (Animal Kingdom, The Dark Knight Rises, Killing Them Softly) har också en liten, men stark roll för filmens berättelse. Han är en bilmekaniker med ett smutsigt förflutet och trots att han är en karaktärstyp vi sett förut så finns det en avgrund som når mycket djupare både tack vare manuset och hans egen insats.

Mendelsohn gör något nytt i varje film han är med i, trots att det är roller fyra av fem skådisar bara skulle ”spela av” på klichéfylld säkerhet. Hjärtat han visar i denna film är pulserande och berör.

När sedan Bradley Cooper (The Hangover-trilogin, Limitless) och ett gäng andra skådisar på sidan av gör sina livs rollprestationer blir filmen en ren pers för mig, av episka mått.

4

Cooper oscarsnominerades för sin roll som bipolär charmspoling i Silver Linings Playbook (2012), men hans birollsinsats här slår den och en andra oscar är inte en önskan från mig utan ett krav. Han visar lager jag aldrig räknat med från hans sort och håller jämn nivå med Goslings insats.

Det bästa med filmen finns dock redan på pappret, i berättelsestadiet och det gör mig imponerad. Filmen är verkligen en trappa av händelser som stegrar till hisnande emotionella höjder med små, små medel.

Trots att den i de stora dragen följer en konventionell manusstruktur gör den det på ett otroligt genomarbetat, välskrivet och framför allt modigt sätt. Det är få förunnat att ett drama kan kollidera så våldsamt rätt in i bröstet som denna historien gör och krockskadorna sitter kvar långt efter.

5

För övrigt har vapen sällan använts så till bristningsgränsen effektivt som dramatiskt verktyg. I The Place Beyond the Pines känns tyngden och risken av ett vapen på ett sätt jag knappt känt i en låtsasvärld förut.

Filmens små ögonblick av fåniga men emotionellt träffande vardagsdetaljer bränner också in bestående intryck som överträffar andra filmers livsomvälvande händelser med hästlängder.

Bilderna när filmens huvudkaraktärer flyter fram på de ensamma skogsvägarna har en sådan poetisk tyngd att man vill böla. Mycket tack vare multimusikern Mike Pattons (otrolig sångare i Mr. BungleFaith No More och Fantômas – bland annat) helt fantastiska filmmusik!

PLACE BEYOND THE PINES

Spoiler!

Och scenen när Ben Mendelsohns karaktär, Robin, fånigt övertygar Jason om att ta på sig sin pappas plastiga fejk-glasögon är ett ögonblick som fick känslorna att välla över hos mig. Den genuina stoltheten Jason visar är så fånig, men så fruktansvärt vacker och äkta.

Filmens tydliga treaktsberättande har fått vissa att jämföra vilka akter som är bäst. För mig är det helt fel då filmen trots tre delar är en sammanlänkad historia. Att sista akten fått för lite beröm är förståeligt då det är svårt att prata om den utan att avslöja filmens struktur, men relationen mellan sönerna Jason och A.J. är gripande vacker och fylld av bubblande ungdomsångest.

Nya ansiktet Emory Cohen och framför allt Dane DeHaan (Chronicle, Lawless) storspelar! DeHaan var starkast i gangsterfilmen Lawless förra året trots konkurrens från en hel ensemble av supernamn och här är han återigen på väg att stjäla showen.

Det är också fint att se hur Jasons styvpappa i sig blir en ytterligare en fadersroll som visar vägen på sitt sätt. Jag kan inte understryka för många gånger hur bra skrivet jag tycker att den här historien är! Som tre fantastiska filmer i en, skulle man kunna säga.

Spoiler slut.

6

Det är en av mina mäktigaste bioupplevelser och det förväntade jag mig aldrig – särskilt eftersom konkurrenterna den gott och väl klår består av bombastiska miljardexplosioner som Titanic, Inglourious Basterds och The Dark Knight Rises.

Filmen är en helhet av stunder i klass med det bästa Michael Mann (Heat, Collateral), Francis Ford Coppola (Gudfadern-trilogin, The Conversation) och Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant) har behandlat och lyckats med under deras karriärer.

Det är Michael Manns suggestiva vemodsatmosfär, Coppolas  familje- och faderstematik samt Van Sants poetiska vilsenhetsskildrande i en och samma film.

8

Har du fastnat för något av detta så kommer du garanterat hitta någonting i Derek Cianfrances mästerliga epos.

Jag har tamejtusan sett årets bästa film och har svårt att tro att någon film kommer trollbinda mig så som The Place Beyond the Pines för en lång, lång tid framöver. Vilken upplevelse!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive

I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

I-Backspegeln3

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Peace-Love-Film-Festival-header2

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Behind the Candelabra

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

inside-llewyn-davis-oscar-isaac

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

JEUNE_ET_JOLIE_RVB

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

The Immigrant

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Only Lovers Left Alive

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

all-is-lost-2013-robert-redford

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Alejandro-Jodorowsky

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

hrgigerdunev

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

only-god-forgives-4

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

the-bling-ring-poster-trailerjpg

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!

I backspegeln #13: 25 års 25 bästa filmer (1988-2013)

I-Backspegeln3

I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.

Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.

En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.

Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.

??????????????????????????????????????????????????????

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992)

0000225784

2. Mulholland Drive (David Lynch, 2001)

MURDER MULTIPLE CHILD TEEN

3. Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 1996)
3. Paradise Lost 2: Revelations (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2000)
3. Paradise Lost 3: Purgatory (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2011)

titanic_3d_34

6. Titanic (James Cameron, 1997)

lostintranslation200372j

7. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)

Irreversible9

8. Irreversible (Gaspar Noé, 2002)

eyes-1

9. Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)

drive409

10. Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)

TheTreeOLife

11. The Tree of Life (Terrence Malick, 2011)

72343dz0n3

12. Léon (Luc Besson, 1994)

07_shaun_of_the_dead_blu-ray

13. Shaun of the Dead (Edgar Wright, 2004)

The Devil and Daniel Johnston img_7176

14. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)

LukasMoodysson8

15. Lilja 4-ever (Lukas Moodysson, 2002)

the-assassination-of-richard-nixon

16. The Assassination of Richard Nixon (Niels Mueller, 2004)

ghostwriter1135

17. The Ghost Writer (Roman Polanski, 2010)

ab7916aewi

18. Inglourious Basterds (Quentin Tarantino, 2009)

TakeShelter11

19. Take Shelter (Jeff Nichols, 2011)

heatblu_shot15l

20. Heat (Michael Mann, 1995)

LARGE into the wild blu-ray7

21. Into the Wild (Sean Penn, 2007)

Boogie+Nights-011

22. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

pupfiction1

23. Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994)

unforgiven-1992

24. Unforgiven (Clint Eastwood, 1992)

Coll2_large

25. Collateral (Michael Mann, 2004)

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.