Paris, Texas (1984)

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

---

Rapture (1965)

Genre: Drama
Produktionsland: USA, Frankrike
Svensk titel: Lek med Främling
Manus: Stanley Mann (efter en roman av Phyllis Hastings)
Regi: John Guillermin
Längd: 104 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Melvyn Douglas, Patricia Gozzi, Dean Stockwell, Gunnel Lindblom, Leslie Sands, Sylvia Kay, Peter Sallis, Christopher Sandford, Ellen Pollock

Tonårsflickan Agnes lever i sin egen fantasivärld på en ödsligt belägen gård i nordvästra Frankrike tillsammans med sin kärva och strikte far och en hushållerska. En dag får de oväntat besök av den karismatiske Joseph, en fånge på flykt undan polisen, som får stanna på gården. Till faderns förtret förälskar sig Agnes i den unge mannen.

Jag är oerhört svag för berättelser som tar formen av en enkel saga och vågar stå för det, med allt vad det innebär. Det här är en sådan film. Barnskådespelaren Patricia Gozzi (flickan i Söndagarna med Cybéle / Les dimanches de Ville d’Avray) spelar tydligt men bräckligt den naivt drömmande och desillusionerade flickan Agnes, som tror att hennes fågelskrämma fått liv i form av rymlingen Joseph.

Hennes far, som är en sammanbiten, tyst och oerhört hårt uppfostrande man av den gamla skolan, har hållit henne i en slags antisocial och utvecklingsförhindrande karantän sedan hon var liten när hennes mamma dog. Fadern spelas träffande mörkt och dystert av den store Melvyn Douglas, erfaren från Hollywoods allra tidigaste ljudfilmsguldålder – inte minst mot Greta Garbo i Ninotchka (1939) men efter en övergångsera till den nyblommande TV-dramafabriken hann han även medverka i senare klassfilmer som rysarpärlan The Changeling (1980 – läs min recension), Polanskis The Tenant (1976) och Peter Sellers svansång Being There (1979).

Givetvis uppstår en uppenbar åtrå från hennes sida till den mystiske mannen, mjukt och stilfullt spelad av före detta barnskådespelaren Dean Stockwell, som senare skulle göra sig själv oförglömlig i David Lynchs Blue Velvet (1986) som den kusligt sjungande hallicken. Kontakten mellan Agnes och Joseph driver sagan med sitt drama till uppfriskande solid dramatik som nästan bär drag av Ingmar Bergmans ödesmått emellanåt, men helt klart en mer europeisk touch än vad mer tidstypiska amerikanska 60-talsfilm brukar uppvisa.

Den är samtidigt inte alls jämförbar med den nya amerikanska vågen som gläntade på dörren, utan den tar klassiskt enkelt filmkartonage och gör det mycket mer fabliskt laddat.

Tänk Bergmans Jungfrukällan (1960), som har en klassisk, enkel struktur men eldar på i den psykologiska laddningen så det blåser ut över hela ytan. Svulstigt, som när Von Sydow bräcker trädet i skogen, men innerligt i undertexten. Intressant just att svenska Gunnel Lindblom (Tystnaden, Älskande Par, Nattvardsgästerna) som spelade en av huvudrollerna i Jungfrukällan har en nyckelbiroll här. Sagoinramningen; liten flicka drömmer, enslig stuga mitt ute i ingenstans, fågelskrämma som får symboliskt liv och det stigande allvaret på en väldigt tydlig yta – detta skapar magi! Och jag älskar den magin till bristningsgränsen.

Filmens mest odiskutabla styrka är däremot dess mäktiga, spaghettiwesternartat distanserade CinemaScope-foto av Marcel Grignon. En fransos som fotat 120 långfilmer – inte minst rebooten av den surrealistiske antihjälten Fantômas vid samma tid. Eftersom fotot är odiskutabelt behöver jag inte säga mer om det, förutom möjligen då att dom svartvita, kontrastläckra kustbilderna i recensionen talar för sig själv.

Regissör är brittiske John Guillermin, med en resumé av helt andra filmer än detta pjäsutformade, lantdrama på sitt rika CV. Vad sägs om Tarzan’s Greatest Adventure (1959), flygkrigsfilmen The Blue Max (1966), Shaft in Africa (1973), katastroffilmen Skyskrapan Brinner / The Towering Inferno (1974) och slutligen remaken av King Kong (1976), Agatha Christie-deckaren Death on the Nile (1978) och kalkongorillauppföljaren King Kong Lives (1986).

Det enda riktigt negativa är att filmen i tredje akten plötsligt hastar på för att berätta en ganska stor del av händelseutvecklingen. Det är som om manusförfattaren Stanley Mann (Firestarter, Conan the Destroyer, Damien: Omen II) – som byggt handlingen från en bok av Phyllis Hastings, kom på att ”oj, vi har ju 120 sidor kvar att berätta trots att jag är i slutfasen av filmen” och komprimerat en väldigt distinkt del av aktstrukturen till att endast bli en passage. Trots att det rent praktiskt är förståeligt rubbar det tonen lite i en annars fin, undangömd film jag rekommenderar alla att se.

Sexspalten: Filmens huvudkaraktär Agnes är en mycket intressant och komplex kvinnokaraktär. Hon är ett äldre barn med turbulent uppväxt och psyke. Hon är naivt storögd mot människor, men med en aggressiv beslutsamhet och rättframhet som överumplar dem som endast ser henne som ett barn. Det underliggande skildrandet av hennes pendlande mellan barn och vuxen kvinna är en viktig del i filmen. Övriga roller består till största del av ytterligare en kvinna och två män.

Den andra kvinnan på gården är en omtänksam ”babe” och hembiträde som snabbt visar intresse för Dean Stockwells man på flykt, men hon är också intelligent och känns alldeles för storstadskarriärsdriven för att befinna sig i sin nuvarande roll. Agnes pappa är som sagt en oerhört sammanbiten slaggklump till överman. Det utvecklas till ett mycket intressant mansporträtt med en sjuklig relation till hans sedan länge döda, mycket yngre hustru. Relationen mellan Agnes och hembiträdet är också intressant.

Karaktärsporträtten – kvinnor som män, bär som tidigare nämnts på en välskriven tyngd som påminner om Bergmans karaktärer, om än aningen mer handlingsdrivna.

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
22/30 – Totalt