Etikettarkiv: Sam Shepard

The Gunfighter (1950) eller: There was this movie I seen one time

Gregory Peck spelar en duellspecialist med ett rykte som föregår honom och en dödsrisk bakom varje hörn. Förevigad inte bara på vita duken utan även uppdiktad i Brownsville Girl av Bob Dylan och Sam Shepard. I Sverige när det begav sig gick The Gunfighter under titeln Hämndens Timme.

His only friend was his gun… His only refuge – a woman’s heart!

Den äldre revolvermannen Jimmy Ringo är trött på att döda. Men han utmanas ständigt av yngre förmågor som vill bli berömda.

Varning för spoilers.

Bob Dylans 11 minuter långa mästerverk Brownsville Girl (från albumet Knocked Out Loaded, 1986), skriven tillsammans med dramatikern och aktören Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff), återkommer herr Bob upprepade gånger till westernklassikern The Gunfighter, som ett fastlimmat minne taget direkt från en dröm. Jag kan nästan se berättaren ligga ung och med ett liv i fören tillbakalutad i baksätet på en luftig 50-talsveteranare – med en kvinnlig kompanjon bakom ratten, parkerad i hettan efter vägen på en amerikansk prärie. Där berättar han allt medvetandeströmmande i berusad skymning ”lost highway”-style on the road.

Well, there was this movie I seen one time
About a man riding ’cross the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The townspeople wanted to crush that kid down and string him up by the neck

Well, the marshal, now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose, let him go, let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it’s like to every moment face his death”

Well, I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain

[…]

Something about that movie though, well I just can’t get it out of my head
But I can’t remember why I was in it or what part I was supposed to play
All I remember about it was Gregory Peck and the way people moved
And a lot of them seemed to be lookin’ my way

[…]

There was a movie I seen one time, I think I sat through it twice
I don’t remember who I was or where I was bound
All I remember about it was it starred Gregory Peck, he wore a gun
and he was shot in the back
Seems like a long time ago, long before the stars were torn down

Filmens värde lyser i Dylans ord som en vacker, psykedelisk ökensaga. Jag kan föreställa mig allt som en stumfilm, där ljudet kommer igång enbart vid nyckelrepliker, när karaktärerna har något verkligt bestående att säga varann. Jag själv såg den ensam sent en kväll på TV:n hemma hos min farfar, som i ett försök att lura min trötthet. The Gunfighter är småskalig och mysig. John Fords episka eller målade ökenvyer syns inte till här, då miljöerna allt som oftast består av trygga husvrår. Istället fastnar mitt intresse på medaljongtapeten i en av filmens salooner.

Deputy Charlie Norris: He don’t look so tough to me.
Marshal Mark Strett: Yeah, yeah. That’s the way it always starts. He don’t look so tough to somebody.
Deputy Charlie Norris: Except with this somebody, it’s gonna stop right there too.
Marshal Mark Strett: You better. Because with a man like that you can’t come off much better than second.

I detta teatralt grundade westerndrama bjuds jag dock på ett fint finurligt pjäsdrag där Gregory Pecks titelkaraktär under en intensifierad fas av filmen lyckas ställa sig som anonym lyssnare när traktens äldre damer spekulerar i den ökände gamle dräparens rättigheter och skyldigheter. Den scenen tar jag verkligen med mig. Slutet bär westernfilmens mytiska sensmoralberättande när det är som allra mest klassiskt. Vackert, men ännu vackrare är det i Bob Dylans och Sam Shepards tappning.

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt


Annonser

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

Days of Heaven (1978)

Genre: Drama, Romantik
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 94 min
Skådespelare: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J Wilke, Jackie Shultis, Stuart Margolin, Timothy Scott

Bill, hans flickvän Abby och hans syster Linda reser genom USA under det tidiga 1900-talet på jakt efter jobb. De får arbete hos en välbärgad ung bonde, men bonden blir kär i Abby och Bill gör upp en plan.

Terrence Malicks filmkarriär är en besynnerlig sådan.

1973 slog den unge filosofiläraren och poeten igenom med filmen Badlands – en vacker flyktskildring som även blev genombrottet för Sissy Spacek och Martin Sheen. Han blev direkt ett namn att räkna med.

Ett antal år senare kom Days of Heaven och han vann regipriset i Cannes. Arbetet tog dock mycket energi från honom och därefter gick han upp i rök i 20 år – tills han slutligen återvände som från de döda med filmer som The Thin Red Line (1998), The New World (2005) och nyligen den mästerliga The Tree of Life (2011).

Teorierna varför han lämnade filmkarriären efter Days of Heaven är många.

De mest troliga är dock att filmen både hade en snål budget och ont om inspelningsveckor, vilket ledde till hårda ansträngningar för Malick och kanske tappade han glöden. När inspelningen var klar arbetade sedan Malick med klippningen under nästan tre års tid, då hans eviga vikt vid flytet i berättelsen var problematisk att hitta.

Filmen. berättas ovanligt episodiskt, där scen på scen kan kännas fattig på betydelse om den inte insups utan fördom. Intentionen från Malick var först att filmen skulle berättas nästan helt utan ord, som en stumfilm, men genombrottet i filmens utveckling kom när han använde sin patenterade berättarröstteknik och lät filmens yngsta huvudkaraktär – känsligt spelad av Linda Manz, vara filmens berättare.

Fantastiskt nog ger berättarrösten den extremt drömska filmen en ännu mer drömsk känsla, just för att det känns som jag upplever avlägsna minnen långt bak i mitt eget huvud, berättade genom henne. Den meditativa tekniken används fantastiskt även i Malicks efterföljande filmer, men trots det ändå allra bäst här.

I övriga huvudroller ser vi en ung Richard Gere (An Officer and a Gentleman, Pretty Woman) i rollen som ”Bill”, storebror till Linda Manz karaktär och Brooke Adams (Invasion of the Body Snatchers, The Dead Zone) spela hans flickvän, ”Abby”. Dramatikern (manus till bl.a. Buried Child, Zabriskie Point och Paris, Texas, samt medförfattare till Bob Dylans mästerliga låt ”Brownsville girl”) och skådespelaren Sam Shepard (The Right Stuff, Black Hawk Down) spelar den blyga men vänlige bonden som anställer dem att arbeta på sin mark och intrigen tar vid.

Samtliga spelar väldigt realistiskt då de inte pratar särskilt mycket och när de gör det skiner den autentiska blygheten igenom på ett charmerande sätt. Deras tystnad, blickar och ansiktsuttryck säger istället betydligt mer och castingen känns extremt passande för de genuina rollerna.

Days of Heavens foto är en historia för sig.

Det kan mycket väl vara den vackrast fotade filmen jag någonsin sett, tillsammans med Sergio Leones filmer, Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975) och Malicks senaste, The Tree of Life. Fotograferna Nestor Almendros (The Wild Child, The Blue Lagoon) och Haskell Wexler (Bound for Glory, One Flew Over The Cuckoo’s Nest) delade på arbetet. Almendros var enligt kontrakt tvungen att lämna för en annan film och började dessutom bli blind under filmandets gång, så han instruerade Wexler hur han skulle fortsätta där han började.

Filmen är nästan enbart filmad i naturligt ljus – alltså inga externa lampljus utan endast det solen bidrar med. Det som dock gör fotot ännu mer speciellt är valet från Malick att fota så mycket utemiljöer som möjligt under ”the magic hour” – den tidpunkt på sena natten och början på morgonen då solen ligger precis under horisonten och ger ifrån sig ett svalt, mjukt men väldigt kraftfullt ljus.

I själva verket pågår ”the magic hour” oftast knappt ens en halvtimme, vilket gjorde att Malick förberedde scenerna minutiöst och skyndade sedan att spela in max ett par tagningar per bild i scenerna under denna tid på dygnet. Detta tålamod gav definitivt resultat då jag aldrig sett något så vackert, så länge – på film.

Filmens musik är även den fantastisk. Legenden Ennio Morricone bjuder på olika tolkningar och egenskrivna stycken baserade på det klassiska verket ”Aquarium”, från Camille Saint-Saëns’s Carnival of the Animals. Morricones soundtrack skiljer sig ifrån den häftigare, mer dramatiskt urflippade musiken han tidigare gjort för bland annat spaghetti-western-genren och i italienska kriminalfilmer då han här bjuder på en konsekvent, harmonisk stillhet. Arbetet i Days of Heaven genererade hans första (!) oscars-nominering.

Det slår mig att Days of Heaven nog är det närmaste jag i filmväg har kommit en dikt i filmform. Filmens intrig är så sparsmakad att den skulle kunna få plats i endast ett halvdussin meningar i följd, men det visuella berättandet spränger dessa fysiska gränser med alla obeskrivliga känslor det framkallar.

Sam Shepard beskrev något liknande kring hans syn på filmen och han berör verkligen något där. Hur en dikt kan vara så liten och tunn, men ändå beröra oss djupare än vilken intellektuell redogörelse eller beskrivning som helst.

Vi har en sådan vilja att se ett konkret mönster i allt vi ser, hör och känner i en film – som ett efterkonstruerat svar på allt vi inte förstår, men i själva verket är det den obeskrivliga känslan som är det viktiga – den som säger så mycket men aldrig lämnar några svar. Särskilt i Days of Heaven.

Jag vill ändå dela med mig lite av vad jag faktiskt känner, även om orden saknar större logik. Vad jag känner är den där djupt avslappnade känslan av att kroppen är avdomnad och allt jag ser är bilder ur en dröm. Känslan kommer framför allt när jag ser de enstaka, tidstalande byggnaderna som växer sig större ju närmare vi kommer dem, på sin extremt ensamma plats ute på de avlägsna fälten.

Allting får mig bland annat att tänka på filmen Paris, Texas (1984) med samma brist på dialog och den där drömska känslan, men också There Will Be Blood (2007), en film som givetvis har influerats mycket av Days of Heaven.

Det finns så mycket att se i det här mästerverket av Terrence Malick – den romantiska sagan, den jordnära realismen, de bibliska symbolerna, de existentiella beröringarna, de himmelska bilderna eller den poetiska, lilla skildringen som bara är en kort period i några människors liv men ändå så mäktig.

Vad jag än väljer att se för stunden så kan jag inte komma ifrån tanken på att det här är ett mästerverk utan dess like. Ett filmögonblick som fastnat genom den obeskrivliga, mäktiga känslan som jag bara kan hoppas att även andra får uppleva.

 Det ordfattiga, drömska tempot, de existentiella frågorna som Malick är så bra på och miljöfotot som går rakt in i hjärtat.
 Det rörliga fotot i första scenen fick mig att tveka på filmens rykte, men tji fick jag…

Fotnot: Här är två filmklipp där dels filmens skådespelare Sam Shepard berättar om Terrence Malick och i det andra behandlas arbetet med filmens foto. Båda är mycket värda att kolla in!