Etikettarkiv: Claudia Cardinale

Spegelreflektion: C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968) eller: Leone och Morricone i en dödsdans

Avslutningen på westerntemat för denna gång blir genom en kavalkad av Once Upon a Time in the West. En spegelreflekterande recensionstext samt ett par inlägg som behandlar fotot utifrån min serie ”Visuella mästerverk”.

Sergio Leones mästerverk är till skillnad från övriga filmer i mitt westerntema ingen amerikansk western. Trots detta är det en spaghetti western som förflyttar sig väldigt monumentalt (no pun intended) till Amerika. Det är Sergio Leones farväl till den genre han förändrade för alltid.

There were three men in her life. One to take her… one to love her… and one to kill her.

Farmaren Pat McBain och hans tre barn skjuts ner av ett gäng bovar alldeles innan hans nya hustru Jill (Claudia Cardinale) anländer till farmen för giftermålet. Den fruktade banditen Frank (Henry Fonda) söker komma åt farmen, men får två motståndare i ”Harmonica” (Charles Bronson) – en ensamvarg som hellre spelar munspel än pratar, och Cheyenne (Jason Robards) – en fruktad desperado. Filmens rytm skulle frammana känslan av en döende människans sista flämtande andetag. Once upon a time in the west var från början till slut en dödsdans. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


För att skriva om Sergio Leones mäktiga farväl till westerngenren – C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968), har jag valt att spegelreflektera kring recensionen från filmspanarbloggen Fripps filmrevyer från 2014 – ett kraftigt negativt utlåtande. Samt recensionen från filmspanarbloggen Movies-Noir från 2008 – ett kraftigt positivt utlåtande.

Reflektion 1:

Det är helt korrekt – Once Upon a Time in the West skulle hämmas ganska rejält av att ses på liten TV och framför allt med svagt ljud. När jag själv såg den för första gången i mitt liv, som Sergio Leone-besatt cirka 10-åring, såg jag den på en förhållandevis enkel tjock-TV om än med rätt hög standard på ljudet, som var ett flerhögtalarsystem och ganska ovanligt på den tiden 1998. Jag hade sett Leones dollatrilogi på ännu enklare filmsystem och dom hade poppat igenom rutan och in i mina sinnen, men Harmonica – En Hämnare (svenska titeln) gick inte riktigt in för mig. Jag engagerades inte och saknade firma Clint Eastwood/Lee Van Cleef. Dessa två och Eli Wallach skulle tillsammans skjutas ihjäl i inledningen av Harmonica, men Eastwood var upptagen och Leone skrotade dom övriga för en helt annan trio istället.

I varje fall var det nog inte filmsystemet som hämmade Harmonica för mig utan jag var nog för ung och underutvecklad i sinnet för att ta in briljansen i Harmonica som 10-åring – åtminstone den briljansen jag upplever så starkt i vuxen ålder. På den tiden var filmen utmanande seg och saknade simpla antihjältar. Allt var så bundet vid affärer och vikten vid järnvägen. Jag var som 10-åring varken affärsman, strateg eller trainspotter.

Fruktansvärt att Henke (från Fripps filmrevyer) trots bra hemmabioupplevelse var så bestämt ovän med filmen redan efter dom fyra första scenerna! Okej, en knappt timme senare, men ändå. För mig radar Leone upp ikoniskt mästerliga scener efter varann – framför allt inledningsvis. Sedan flyter handlingen mer scenlöst. Inledningsscenen är knappt 15 minuter av Leones essens. Sedan bara avancerar han som ett lokomotiv, i låååångsam hastighet. Leones tålamod är filmhistoriens mest avundsvärda. Gubben gjorde western till Zen!

Och sågar du Ennio Morricones musik?! ”Oharmonisk”? Aj aj aj… Det är inte bara filmmusik – det är den bästa MUSIK som framförts av en orkester någonsin! Morricone får Mozart, Beethoven och Brahms att framstå som hissmusiker för sjutton! Leones patenterat skramliga ljudeffekter och efterdubbning sedan. Dom är klassiska. Som i Dario Argentos Suspiria. Argento skrev manuset tillsammans med Bernardo Bertolucci för övrigt – snacka om italienskt toppad kedja där. Jag bara antar att Fellini var korrekturläsare då det låter fullt rimligt med den infon i vetskap.

Ljudet ja. Klassiskt för italiensk film (övrig western, giallo och skräck), men det är Leones spaghetti western alla tänker på när den upplevs. Detta typiska och enligt mig högst charmiga ljud är betydligt mer uppenbart i hans dollartrilogi, men om det mot förmodan märks av mer här är det för att Leone för första gången låter karaktärerna tala och inte bara vara tysta. ”Once Upon” är ett operett drama med dialog, medan dollartrilogin är den tyngsta lättsamma underhållningen som gjorts. Visst, musiken när Harmonica spelar munspel är tydligt pålagd (liksom all musik i film i regel är) men han spelar aldrig något annat än munspel. Harmonicas tema är liksom namnet, ”harmonica”. Encryable my ass!

Henke, att bestämma sig är detsamma som att ge upp. Du hade bestämt dig att filmen inte höll efter dom fyra första scenerna, men du påstod att du inte gav upp eftersom du såg resten av filmen. Men du bestämde dig. Du gav upp! Det är livsfarligt att vara bestämd i en värld i ständig rörelse. Men det är du som står kvar på perrongen. Jag rekommenderar dig att se om denna någon annan gång, efter att du sett om dollartrilogin – med risk för att du kommer sänka dem också. Du får inte ge upp, Henke! Never let go.

Henke: I’ll never let go, Jack. I’ll never let go. I promise.

Reflektion 2:

Movies-Noir: Bara inledningsscenerna får en att njuta av välbehag där vi introduceras av tre män som väntar på en järnvägsstation. De tre männen väntar på Harmonica, mannen med munspelet. Vad som följer sen är filmhistoria.

HÄR har vi en som fattar. Total kontrast mot Henke. Blixtkrigen vanns med tålamod och i det här kriget tar jag rygg på Movies-Noir.

När Movies-Noir skriver att Morricones musik förmodligen är ”den vackraste, sorgligaste och mest passande som någonsin gjorts till en film, då har vi totala kontraster här. Kan en och samma film slå så olika? Svaret är förstås positivt – och det är ändå tur.

Något mer på det? Fotot är bland det bästa – bästa – bästa jag någonsin njutit av. Hur Leone jobbar med kontraster som ”långt borta” och ”högst nära”, så att du får uppleva dom vidaste landskapsvyerna och dom mest intima, svettiga ansiktena… hur en skäggig man leker med en liten, liten fluga så jag nästan kan känna andedräkten flåsa på mig, för att i samma scen flyga över prärien och staden som en fågel. Flugperspektiv och fågelperspektiv. Det är mikrokosmos och makrokosmos i en och samma rörelse. Men det är inte allt. Leone toppar sig här. Varje ögonblick är fylld av perfektion. Jag blir mållös. Se denna fotografiska genomgång av endast en scen av filmens foto – en möjligen för vissa på ytan blott stabil standardscen fotomässigt, för att förstå hur mycket skräddarsydd perfektion ett otränat öga kan missa.

Det var underbart att uppleva denna Once Upon a Time in the West igen, som en avslutning på mitt westerntema. När jag skulle se om den för X:e gången för några kvällar sedan var klockan närmare midnatt. Normalt sätt kan jag inte hålla ögonen öppna på en film vid denna tid. Men jag ville så gärna avrunda dagen med min barndomsidol Sergio Leones (andra) magnum opus (av tre). Jag laddade upp med svart te för att palla natten. Jag räknade med att se andra halvan av filmen nästföljande morgon. Pausa i mitten.

Jag behövde inget te. Jag var hypnotiserad av filmen utan att röra tekoppen. En timme gick. Två timmar gick. Jag behövde inte pausa. Ville inte. En av dom djupaste filmupplevelserna jag haft framför en TV. När filmen var slut och klockan passerat vargtimmen kunde jag knappast sova. Upplevelsen ringde kvar. Jag handtvättade kläder i någon timme innan jag gjorde ett nytt försök att sova. Vilken natt. Helt enkelt perfekt. Så ska film vara.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

Annonser

8½ (1963)

Artsy-Fartsy-headerbff32e098cf293037fd79eee138b8ded

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

8 1-2

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

DYycj

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

DVD Snap 1#33

Sex symbolSexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Fellini-2

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

ladda ned (13)

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

ladda ned (10)

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

SYD-Betyg-09