Etikettarkiv: Quentin Dupieux

8½ (1963)

Artsy-Fartsy-headerbff32e098cf293037fd79eee138b8ded

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

8 1-2

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

DYycj

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

DVD Snap 1#33

Sex symbolSexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Fellini-2

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

ladda ned (13)

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

ladda ned (10)

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

 

Annonser

Frankenhooker (1990)

Halloween-banner-2014frankenhookerVHSGenre: Skräck, Komedi, Absurdism
Produktionsland: USA
Manus: Robert Martin, Frank Henenlotter
Regi: Frank Henenlotter
Längd: 85 min
Skådespelare: James Lorinz, Joanne Ritchie, Patty Mullen, J J Clark, Louise Lasser, Joseph Gonzales, Carissa Channing, Charlotte J Helmkamp, Kimberly Taylor, Heather Hunter, Gittan Goding, Beverly Bonner, Jennifer Delora, Lia Chang, Susan Napoli

En man förlorar sin flickvän i en olycka och bestämmer sig för att försöka lappa ihop henne igen. Tyvärr har han bara kvar hennes huvud så han behöver samla ihop kroppsdelar från prostituerade.

Frank Henenlotter är en av filmhistoriens klart mest intressanta regissörer när det kommer till absurd film. Den Manhattan-etablerade filmgalningens genombrott Basket Case (1982) handlade om en kille som bar omkring på sin deformerade, livsfarlige tvillingbror i en korgväska. Hans andra film Brain Damage (1988) handlar om en tonårskille som har en köttätande liten mask vid namn Elmer som kryper in i hans hjärna och ställer till kalas. Senaste filmen Bad Biology (2008) skildrar en kvinna med rovdjurskåtslag och en man med mördarpenis.

Henenlotter skulle alltså kunna vara David Cronenbergs muntrare clownbror inom subgenren ”body horror”.

Frankenhooker 1

Frankenhooker börjar bra. Jeffrey (spelad av James Lorinz som senare kom att medverka i RoboCop 3) är en insnöad vetenskapsman som får en gräsklippare i present av sin flickvän Elizabeth Shelley (spelad av ”Penthouse pet of the year 1987” Patty Mullen från Doom Asylum). Tyvärr kör gräsklipparen omedelbart över Elizabeth så att hon dör. Utvecklingen därefter är given. Jeffrey – expert på människans fysiologi, påbörjar ett projekt där han ska väcka liv i henne igen. För att åstadkomma det behöver han först ge henne en ny kropp. Hans sunda förnuft leder honom till Manhattans fnaskgator – för där går det ju att köpa människokroppar, eller hur?

”In a blaze of blood, bones, and body parts, the vivacious young girl was instantly reduced to a tossed human salad… a salad that police are still trying to gather up… a salad that was once named Elizabeth.”

Frankenhooker 3

Henenlotter bjuder på sin obligatoriska lek med ”old school”-effekter och kompromisslös absurdism, där samtliga karaktärer är pantade människor i en pantad värld, men där kombinationen gör inramningen fullkomligt logiskt. Allt är barnsligt kul och gång på gång suckar jag nöjt över var sjutton han får allt ifrån. Det är lätt att uppmärksamma det som syns, men dialogen i hans filmer är nästan höjdpunkten. Han tänjer hela tiden på gränserna för vad som är korrekt, på ett sådant sätt att jag gapar av förtjusning.

Det är som gjort för min smak av underhållning och för det förtjänar han en medalj. Enkelt, idiotgenialt lågbudgetfilmskapande från en given konstnär.

Frankenhooker 4

Det jag saknar är den intensitet som jag kände i Brain Damage. Frankenhooker går – trots det bisarra innehållet, mer från punkt A till B än Brain Damage och det vibrerande klimaxet kommer aldrig riktigt på samma sätt (ursäkta referensen). Frankenhooker blir därför inget mästerverk, men ett stadigt, lättsett och klart underhållande bidrag med mängder av 80-talsmumma och galenskap för dig som gillar Re-animator, Quentin Dupieux eller David Lynch. Absurd Cinema aproved!

Fotnot: En av skådespelerskorna i filmen heter Gittan Goding. Det är bland dom festligaste namn jag hört på år och dagar. Hon måste ha en fribiljett till Ankeborg för jag kan redan se hur hon skulle se ut som tecknad figur. Genom lite närmare efterforskning (hon har självklart en egen flashback-tråd) får jag reda på att hon är en svensk strippa och 80/90-talsprofil, som även hade en statistroll som strippdansös i Mickey Rourke/Kim Basinger-filmen 9 1/2 Weeks (1986).

Frankenhooker 5

Magnus Uggla namedroppade henne i sången ”Paroles Svensexan”, dragspelaren Roland Cedermark har en låt med hennes namn, hon har drivit strippskola och detta är en anekdot från flashback om henne från signaturen Aproev;

Gittan Goding i Aftonbladet”Jo, hon var en strippa som bland annat brukade hyras in till svensexor. Gittan drog av palterna (hon hade bra stuns i kroppen på den tiden ska gudarna veta), svenne satt med röda öron och instamatickamrorna rasslade. Hon hade också en beryktad låda som kunde komma fram. I lådan fanns, enligt ryktet, blandade dildos osv. Den svensexa jag var på där GG hyrdes in bestod av ganska så städade gossar med idel röda öron.”

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

Filmkonst – special: Mr. Oizo / Quentin Dupieux – hans liv och syn på livet

Filmkonst-Dr-Oizo-Quentin-Dupieux-header

Biografi:

Quentin Dupieux aka Mr. Oizo (född 1974) är en fransk fotograf som blev filmskapare som blev musikvideoregissör som blev musiker som blev filmskapare igen.

Känd för 90-talsplågan ”Flat Beat” och hans musikvideos med den gula muppen Flat Eric, som gjorde succé världen över och även huvudfigur för en populär serie reklamfilmer. Idag är Quentin Dupieux/Mr. Oizo mest känd för sina skruvade långfilmer. Han slog igenom i filmsammanhang med Rubber 2010 och i förrgår recenserade jag hans senaste film, Wrong Cops (se recension). Quentin Dupieuxs favoritfilm är inte oväntat Raising Arizona (1987), av bröderna Coen.

maxresdefault (1)

1996 – Quentin Dupieuxs franska genombrott vid 23 års ålder med kortfilmen/dubbelmusikvideon för electroartisten Laurent Garnier:

1997 – Quentin Dupieux regisserade flera musikvideos för Laurent Garnier, bland annat denna för spåret ”Flashback”:

1998 – Dupieuxs första musikvideo (under alias ”Mr. Oizo”) med muppen ”Flat Eric”:

1999 – Mr. Oizos genombrott som musiker och Quentin Dupieuxs internationella genombrott som musikvideoregissör med hitlåten ”Flat Beat”):

1999 – Den världskända reklamkampanjen för Levis med Flat Eric, regisserad av Dupieux:

1999 – Musikvideo för Mr. Oizo-låten ”Analog Worms Attack” (höjdpunkten i Dupieuxs musikvideokarriär enligt mig):

2005 – Reklam/kortfilm för nya albumet Moustache (Half a Scissor) med spåret ”Stunt” som senare även har en viktig roll i filmen Wrong Cops:

2005 – Musikvideo för låten ”Nurse Bob”, på Mr Oizos andra album, Moustache (Half a Scissor):

2009 – En Making of/kortfilm av Mr Oizos tredje album Lambs Anger, regisserad av… honom:

2010 – Introduktionen till hans första långfilm, Rubber:

2010 – Kortfilmen Where’s The Money, George? med Flat Eric och artisten Pharrell Williams:

2012 – Trailer för hans första engelskspråkiga långfilm, Wrong:

2013 – Trailer för hans andra engelskspåkiga långfilm, Wrong Cops:

Scion A/V Presents: Mr. Oizo Interview from Scion A/V on Vimeo.

quentin-dupieux-1

Discografi / Filmografi:

oizo

#1 (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… den musikaliska processen: ”There is no process, I just follow my instinct. I use a laptop computer with some stupid softwares.”

CS1306416-02A-BIG

M-Seq (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… motivationen till att skapa: ”The motivation is always the same; I’m just trying to escape the boring. I’m a dreamer.”

mr_oizo_flat_beat_F104_1

Flat Beat (Singel, 1999)

Från Wikipedia: An accompanying music video was released on VHS. The music video features Flat Eric, a puppet, head banging to the track. It is also considered one of the earliest instances of Electro house.

mr_oizo___analog_worms_attack_927x8_1900655284

Analog Worms Attack (LP, 1999)

Från Wikipedia: The album received generally favourable reviews on release, and has become an influence in the electronic genre.

95732

Moustache (Half a Scissor) (LP, 2005)

Från Wikipedia: This was the infamous record that led to Dupieux to leave the F. Com label and form an alliance with French label Ed Banger Records. The first and only single from Moustache (Half a Scissor) was ”Stunt” (samma låt som kritiseras hårt i filmen Wrong Cops, vilket visar på djupt rörande (he he he) självbiografiska referenser till Quentin Dupieuxs musikkarriär – bloggens anmärkning).

cover oizo

Lambs Anger (LP, 2008)

Från Wikipedia: Unlike Analog Worms Attack and Moustache (Half a Scissor), the album is composed of many dance tracks suited for a club environment. The album cover pays homage to the 1928 surrealist film ”Un Chien Andalou”, where in place of Simone Mareuil is a puppet named Flat Eric, who appeared in the music video for Flat Beat.

The album was released in France on 17 November 2008 and in America on 26 January 2009. It has received mixed reviews, with Pitchfork Media and PopMatters especially disliking it.

mr-oizo--stade-2-12675

Stade 2 (LP, 2011)

Från Wikipedia: This album has received mixed reviews, with Tiny Mix Tapes and Consequence of Sound particularly disliking it.

148724_10150776927283658_31448313657_9630846_1011252742_n

Stade 3 (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… DJs: ”I have absolutely no respect for DJs.”

oizo-unreleased-unfinished-unpleasant

Unreleased Unfinished Unpleasant (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… valet mellan mango eller melon: ”Fruits are retarded.”

item

Amicalement (EP, 2013)

Quentin Dupieux om… relationen han har till sina instrument: ”My computer is just a tool. If it doesn’t work properly, I dump it and replace it with a brand new one.”

xcq8FjHt5UjjmGlTzTy3VGL8ML3

Nonfilm (Film, 2002)

Quentin Dupieux om… skillnaden mellan film och verklighet: “Almost every movie makes too much sense. That’s why we call them movies — they’re very different from life. And usually in a movie, at the end, you feel satisfied because everything is in order, and everything makes sense. That’s why you’re supposed to feel good when you watch a mainstream movie. And I have to say, I enjoy it. It’s like, for 90 minutes, you watch something that is not really connected to real life. But from my point of view real life doesn’t make sense. Every day you experience stuff that is not necessarily perfectly scripted. That’s what I’m trying to do, basically, I’m trying to bring some organic elements, something that is more connected to…. you know, for example, when you dream your unconscious makes connections with things that are not supposed to be connected. I really do think it’s the same in real life, I think life would be super-boring if everything was scripted.

18772761

Steak (Film, 2007)

Quentin Dupieux om… det absurda: ”I lean toward the absurd because I find it absurd to film real life. Real life is great to live, but in cinema it bores me. I always need to go beyond that, to film things we don’t see in real life, situations that don’t exist, characters who don’t function like human beings. My approach is very basic, and hyper juvenile. I do things that make me laugh.” 

rubber_2010_01

Rubber (Film, 2010)

Qouterat: Ladies, gentlemen, the film you are about to see today is an homage to the ”no reason” – that most powerful element of style.”

wrong_poster_1

Wrong (Film, 2012)

Quoterat: ”…I only realized I loved my face after it have been burned with acid. But it was too late. Before it was just my face! I didn’t know I loved it! I only started loving it again when it have partially disappeared. Do you follow?”

poster

Wrong Cops (Film, 2013)

Quentin Dupieux om… konstnärlig film: ”For some people, the movie should be entertaining. A lot of people don’t care about art. They don’t want to see art in a theater. If they want to see art, they go to a museum. A lot of reviews make no sense. Even some of the very good ones. Some times. Its at the end of the day, I know what I am pushing, and its hard sometimes. Because, when you pay a ticket for a movie, you expect some structure. You expect to feel something. You expect to love the main character. Things like that. I am trying to make something different. But I know that a lot of people don’t want to see Wrong in a theater. They don’t want to see ”art”. I think there is a lot of room for art in movies, still. Even though it’s a big industry now, and some of the movies are very formatted. Some of the movies are very good, and some are really bad, also. It’s a different job. I am doing a different type of movie. I know there is not a huge audience for art movies. That is why I stopped doing Q&As, because I have to answer for the movie. Instead, now, I’ll just say a few words before the movie starts. I say, ”If you don’t like it…It’s your fault.” And that is true with this movie. It’s so easy to hate. If you are not in a good mood, if you want to criticize the movie, if you want to watch it with a bad eye…Its super easy to hate.

Quentin+Dupieux+AFI+FEST+2010+Presented+Audi+r0e2Oxk6GZOl

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Wrong Cops posterGenre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alonese recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärtase recension) och Harmony Korine (Spring Breakersse recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Wrong-Cops-8

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Wrong-Cops-4

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Wrong-Cops-7

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

Wrong-Cops-3

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!