A Nightmare on Elm Street (1984)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 91 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Johnny Depp, John Saxon, Ronee Blakley, Jsu Garcia, Charles Fleischer, Joseph Whipp, Amanda Wyss, Lin Shaye, Joe Unger, Mimi Craven

1984 förde med sig ett bidrag till slashergenren som skulle visa sig bli mycket viktigt: A Nightmare on Elm Street (svensk titel Terror på Elm Street), som skrevs och regisserades av Wes Craven, som tidigare gjort sig ett namn med filmer som The Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Den galne seriemördaren Freddy Krueger spelades av Robert Englund, som kom att återvända till rollen i hela sju filmer till och en tv-serie. Hjältinnan och fan-favoriten Nancy Thompson spelades av Heather Langenkamp, och som hennes pojkvän castades en väldigt ung Johnny Depp i sin första roll någonsin.

Nancy och hennes vänner plågas av mardrömmar om en brännskadad man med hatt, en randig tröja och en handske med knivar på fingrarna. De som blir mördade av mannen i mardrömmarna dör i verkligheten. Nancy får reda på att mannen heter Freddy Krueger och var en barnmördare som några av stadens föräldrar brände ihjäl efter att han blev frisläppt på grund av en juridisk miss. Nu är Freddy ute efter hämnd, en hämnd som han tar ut genom att döda barnen till de som brände ihjäl honom. En efter en blir Nancys vänner brutalt mördade och Nancy inser att hon nu är den enda som kan stoppa Freddy.

Terror på Elm Street-filmerna är en serie som är mig väldigt kär. Den har en extremt tät andraplats till Halloween-filmerna (kanske rentav delad förstaplats) och den första filmen är helt klart en av de starkaste delarna. Wes Craven ger filmen en besynnerligt surrealistisk och drömlik känsla med hjälp av fotot och musiken, och vad kan vara mer passande än just en drömlik känsla i en film vars tema är drömmar och framförallt mardrömmar?

Robert Englund är perfekt castad som den sadistiske men lekfulle Freddy Krueger, och i den här filmen är han fortfarande läskig (Freddy blev mer och mer komisk och mindre läskig i uppföljarna). Skådespeleriet i övrigt, med undantag av Johnny Depp och John Saxon som Nancys far, är tyvärr inte särskilt bra, men det gör ingenting, för filmens stämning, musik och manus är mer än tillräckligt för att göra filmen till ett mästerverk.

De praktiska effekterna är något som intresserar mig något enormt i alla de första sju filmerna, men troligtvis mest i den här. Dessa effekter är kreativa och mycket finurliga. Min favoritsekvens i filmen är den första ordentliga scenen med Freddy, som börjar med att Freddy har jättelånga armar och slutar med att karaktären Tina vaknar upp ur sin mardröm. Denna scen är helt otroligt galen. Scenens handling i kombination med musiken gör scenen panikartat skräckinjagande och hysteriskt rolig på samma gång. Se den här filmen, och vad du än gör: Somna inte!

Visste du att:

• Wes Cravens inspiration till filmen var bland annat en läskig gubbe som han såg utanför sitt fönster när han var liten och en artikel han läste om ungdomar som dog i sömnen.
• Filmen blev New Line Cinemas ekonomiska räddning, och därför kallas bolaget ibland för ”The House That Freddy Built”.
• Johnny Depp följde med sin kompis Jackie Earle Haley till hans provspelning, men istället blev det Depp som fick medverka i filmen. Jackie Earle Haley skulle långt senare spela Freddy Krueger i remaken A Nightmare on Elm Street (2010).

/Gästrecension av Christer Hedström

Annons