Queer Top 20 | #6. A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.

---

#6. A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Jag är ett stort fan av Terror på Elm Street-filmerna, men jag är nog ganska ensam om att ha den andra filmen i serien, Freddys Hämnd, som favorit. Filmen har en härligt kuslig atmosfär, underbar musik (både i form av svängiga låtar och läskig filmmusik som bland annat använder sig av valsång), en svettig och bedövande på-tok-för-varm sommarkänsla som jag tror de flesta kan känna igen sig i, och en överraskande men underbar homoerotisk känsla. Jag tycker dessutom att filmen är den enda i serien förutom ettan (och möjligtvis trean) som faktiskt är läskig. Efteråt varierade filmerna mellan renodlad komedi (fyran, femman, Freddy’s Dead och Freddy vs. Jason), smart metathriller (Wes Craven’s New Nightmare) och fullkomlig skit (remaken från 2010).

Christer Hedström

---

Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Årets bästa filmer 1984

Filmåret 1984 får verkligen sägas vara ett av dom absolut starkaste filmåren på 80-talet och står sig nog oerhört väl till i konkurrensen mot dom bästa åren genom hela filmhistorien om jag får säga det själv.

Min kärlek till 80-talet i stort kan inte sägas vara så där särskilt hög om jag jämför med den 80-talsfeber och nostalgihets många av dom som är några år äldre än mig besitter. Min smak trogen brukar filmerna jag gillar mest istället bestå av idel knepiga och inte så muntra auteurverk. Mer bittert än ljuvt och ganska så egendomligt.

Denna årslista är också utan tvekan den enda jag kommer göra som ratar en film av David Lynch av dom år han släppt filmer. Hans fantasy/sci-fi-flopp till adaption av Frank Herberts roman Dune blev en strypt vision, när Dino De Laurentiis studiostyre hindrade Lynch från att göra sin egen tolkning av romanen. Mycket pengar hade satsats och då kan en vid det laget relativt oprövad men framför allt vågad regissör som David Lynch inte tillföra något i närheten av så personligt avtryck på sin film, som han hade drömt om.

Istället blev det en viktig lärdom för Lynch som efter en tids djup depression paradoxalt nog kan ha räddat hans fortsatta karriär. Han krävde efter Dune att ha ”final cut” på samtliga framtida projekt och tack vare den betydligt mer småskaliga och billigare deckarfilmen Blue Velvet tog han revansch på sig själv två år senare.

Back on track. Här är min filmlista över det i övrigt succérika, George Orwellska året 1984.

---

Dom här vill jag ju se:
Crimes of Passion, The Toxic Avenger, Efter Repetitionen, Maria’s Lovers, Les Trottoirs de Bangkok, 1984, Razorback, Birdy, The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension, Impulse, Repo Man, Night of the Comet, Åke och hans Värld, 2010: The Year We Make Contact, Mannen från Mallorca, Gremlins, Top Secret!, Starman, This Is Spinal Tap, The Bounty, Cloak & Dagger, Tightrope, Splash, Sixteen Candles, Flashpoint, Beverly Hills Cop, The Killing Fields, Dreamscape, Broadway Danny Rose, A Private Function, Conan the Destroyer, Breakin’, Wheels on Meals, Red Dawn

---

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll:
Indiana Jones and the Temple of Doom, Ghostbusters, The Karate Kid, Footloose, Friday the 13th: The Final Chapter, Children of the Corn, Firestarter, Streets of Fire, Silent Night Deadly Night, Dune

---

 

10. A Nightmare on Elm Street

Genre: Skräck
Regi: Wes Craven

Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt.

Läs gästrecensenten Christer Hedströms recension från halloweenrundan 2014, av denna välkända skräckklassiker.

---

 

9. The Company of Wolves

Genre: Folksaga, Surrealism, Rysare
Regi: Neil Jordan

En flicka drömmer om en sagovärld där en äldre kvinna berättar sedelärande historier för sitt barnbarn, om män med kraftiga ögonbryn som man bör akta sig för.

---

 

8. Die Unendliche Geschichte / The Neverending Story

Genre: Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Wolfgang Petersen

Ett händelserikt och spännande äventyr som utspelar sig i landet Fantasien, där pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu kämpar mot onda krafter som vill ta makten.

---

 

7. Body Double

Genre: Thriller
Regi: Brian De Palma

Jake Scully är fascinerad av en kvinna som varje kväll tar av sig kläderna framför sitt fönster. Snart finner han sig själv vara medelpunkten i ett rörigt morddrama och han blir tvungen att försöka lösa fallet utan polisens assistans.

---

 

6. Ronja Rövardotter

Genre: Drama, Äventyr, Familjefilm
Regi::/strong> Tage Danielsson

En stormig natt får två rivaliserande rövarfamiljer tillökning. De båda barnen, Ronja och Birk, växer upp och blir kamrater till sina fäders stora förtret. Baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

---

 

5. Amadeus

Genre: Biografi, Drama
Regi: Milos Forman

En novembernatt 1823 ropar en förvirrad gammal man en bekännelse från sitt fönster för att hela Wien ska höra den. ”Förlåt mig, Mozart. Förlåt mig för att jag dödade dig.” Ett ögonblick senare försöker han ta sitt eget liv, men räddas och förs genom den snötäckta staden till centralsjukhuset, en deprimerande byggnad som rymmer alla typer av sjuklingar. Här blir mannen kvar, och besöks i sitt enskilda rum ett par veckor senare av sjukhusprästen, Fader Vogler. Trots att den gamle mannen visar sitt tydliga förakt för prästen och det denne representerar, bestämmer han sig ändå för att bikta sig. Den gamle mannen är Antonio Salieri, en gång en av de mest berömda musikerna i Wien…

---

 

4. The Terminator

Genre: Thriller, Science-fiction
Regi: James Cameron

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

Läs min färska recension som jag skrev i samband med denna films listplacering, som jag publicerar på bloggen imorgon.

---

 

3. Paris, Texas

Genre: Drama
Regi: Wim Wenders

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Kom tillbaka och läs min nyskrivna recension, som släpps på bloggen på lördag.

---

 

2. Once Upon a Time in America

Genre: Krönika, Drama
Regi: Sergio Leone

Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

---

 

1. Blood Simple.

Genre: Neo-noir, Thriller
Regi: Bröderna Coen

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Läs min recension av bröderna Coens debutfilm tillika ”vinnare” i kategorin 1984 års bästa film, som jag publicerar på bloggen på söndag.

---

 

Här hittar du även övriga filmspanares filmrika filmlistor för filmåret 1984. Är jag den enda som ratat Indiana Jones andra äventyr och har någon värderat Lynch högre än mig detta år?

Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmfrommen

Scream 2 (1997)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 120 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Jamie Kennedy, Liev Schreiber, Jerry O’Connell, Timothy Olyphant, Elise Neal, Laurie Metcalf, Jada Pinkett Smith, Omar Epps, Roger Jackson (röst), Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, David Warner

Bara ett år efter att Scream (läs recensionen här) blev en stor hit kom uppföljaren. Liksom den första filmen regisserades Scream 2 av Wes Craven efter ett manus av Kevin Williamson. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox återvände till sina roller som Sidney, Dewey och Gale, tillsammans med Jamie Kennedy som återvände till sin roll som Randy Meeks.

Sidney Prescott studerar på college. Hon har nya vänner, en ny pojkvän och mår bra med tanke på omständigheterna, men premiären av filmen ”Stab”, som baseras på händelserna i Woodsboro för med sig busringningar som påminner Sidney om de hemska händelserna. Plötsligt börjar mord inträffa, begådda av någon som bär Ghostfacedräkten och som terroriserar Sidney per telefon. Sidneys vän Dewey kommer till hennes skola, och det gör även reportern Gale Weathers. Mysteriet som alla undrar över är; Vem är denne nye mördare som verkar så fast besluten att återskapa morden i Woodsboro?

Jag tycker att Scream 2 är en av de bästa tvåorna som någonsin gjorts (tillsammans med X2: X-Men United och Terminator 2: Judgment Day) och den är nästan lika bra som ettan. På vissa sätt är den faktiskt bättre än ettan. Den är bättre regisserad och har inte lika många irriterande missar som ettan hade. Den enda irriterande missen är att Randy (som ju ska vara en filmnörd) rättar en annan elev med ett felaktigt citat från Aliens, efter att eleven sade rätt citat. Detta var dock inte Jamie Kennedys fel, utan det var den andre skådisen som sade rätt replik av misstag och Kennedy fann sig snabbt och rättade honom med fel replik. Wes Craven borde ha gjort en omtagning på det, men det är som det är.

Det som särskiljer Scream-filmerna från andra slasherserier (förutom den klipska självironin om genren) är att våra hjältar är karaktärerna vi följer genom filmerna. I andra slasherserier, som Halloween, Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e är det mördarna som är seriens ständigt återkommande karaktärer, medan hjältarna oftast är olika karaktärer från film till film. I Scream-filmerna är det istället Sidney, Dewey och Gale som vi får följa, och det är väldigt intressant att se hur de utvecklas från film till film.

I den här filmen har Sidney genomgått ungefär samma utveckling som Sarah Connor i Terminator 2, om än på en mindre extrem skala. Hon är tuffare och bättre förberedd. Dewey känns äldre och något mer erfaren, även om han fortfarande behåller sitt klantiga och något naiva sätt. Gale är mer sympatisk och lite mer omtänksam, samtidigt som hon fortfarande är kompromisslös och karriärdriven.

Skådespeleriet är väldigt bra, och det är kul att Liev Schreiber, som är en av mina favoritskådespelare, har en större roll (i ettan var han bara med på tv i en kort scen och hade inga repliker). Musiken är bra och både filmmusiken och låtarna av bland andra The Eels och Everclear passar bra in i filmen. Låten ”Red Right Hand” av Nick Cave and the Bad Seeds används också, vilket gör den till något av seriens temalåt eftersom den var med i ettan också.

Den här filmen innehåller den mest spännande scenen jag någonsin sett. Jag tänker inte spoila scenen, men bara så att ni vet vilken det är kan jag säga att den involverar en polisbil. Liksom i ettan tycker jag att filmens starkaste del är klimaxet där mördaren avslöjas.

Båda dessa första två filmer i serien är med bland mina hundra favoritfilmer. De var åtminstone det senaste gången jag uppdaterade den listan.

Visste du att:

• Filmen hade ursprungligen ett helt annat slut med andra karaktärer som mördare, men efter att manuset läckte på internet skrevs hela slutet om.
• När nakenbilder av Gale Weathers (spelad av Courteney Cox) nämns, försvarar sig Gale med att det bara var hennes ansikte på Jennifer Anistons kropp. Cox och Aniston medverkade i tv-serien Friends tillsammans.
• Robert Rodriguez regisserade ett par av scenerna i Stab, filmen i filmen baserad på händelserna i den första Scream-filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det korrekta citatet från Aliens som Joshua Jackson säger är ”Get away from her, you bitch” och det citat som Randy Meeks felaktigt korrigerar Joshua med är ”Stay away from her, you bitch”. Nu vet du det.

Scream (1996)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Skeet Ulrich, Rose McGowan, Matthew Lillard, Jamie Kennedy, Drew Barrymore, W Earl Brown, Henry Winkler, Joseph Whipp, Lawrence Hecht, David Booth, Liev Schreiber, Roger Jackson (röst)

Skräckmästaren Wes Craven regisserade Scream efter ett manus av Kevin Williamson. Filmen omdefinierade slasherfilmen och anses fortfarande vara en milstolpe inom genren. I filmen medverkar Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som tonåringen Sidney Prescott, poliskonstapeln Dewey Riley och reportern Gale Weathers.

När två tonåringar blir brutalt mördade skakas stämningen i den lilla staden Woodsboro upp. Sidney Prescott och hennes vänner är alla nyfikna på vem som kan ha legat bakom detta illdåd. Den unge polismannen Dewey Riley, vars lillasyster Tatum är Sidneys bästa vän, försöker ambitiöst att assistera sina överordnade i att lösa mysteriet, samtidigt som reportern Gale Weathers dyker upp i Woodsboro i hopp om att få en bra story. Sidney börjar jagas av en maskerad mördare och folk börjar undra om morden kan ha en personlig koppling till henne.

Scream är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Manuset är genialt, karaktärerna är lättomtyckta och filmens handling var originell och unik när filmen kom, samtidigt som filmen är en stor hyllning till hela slashergenren. Jag tycker dessutom att Scream är en av de filmer som definierar nittiotalet.

Skådespeleriet är bra, både från Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som kom att bli hela filmseriens huvudkaraktär och från övriga. I ett par mindre roller ser vi Drew Barrymore och Henry Winkler (Fonzie från Happy Days). Den skådespelare som för mig stjäl föreställningen är dock Matthew Lillard, som är hysteriskt rolig. Många av hans repliker var dessutom improviserade.

Det enda problemet med filmen enligt mig är att scriptan har misskött sig. Filmen har ovanligt många kontinuitetsmissar, varav vissa kan vara ganska irriterande. En annan grej som stör mig är när några karaktärer tittar på Halloween (läs recensionen här) och en av karaktärerna klagar på att blodet är för rött, trots att scenen ifråga inte innehåller något blod.

Även om filmen är den bästa i serien så tror jag att jag gillar serien som helhet mer (förutom fyran) än vad jag gillar den här filmen, om nu det låter logiskt, och i det sammanhanget är filmen en väldigt bra grund för resten av serien utöver att vara en bra film i sig. Det talas ofta om filmens inledning, och även om jag håller med om att den är bra så tycker jag att filmen starkaste del är slutet. Då menar jag inte bara sista scenen eller så, utan hela de sista fyrtio minuterna ungefär.

Min favoritscen i filmen är scenen där mördarens identitet avslöjas. Dialogen och stämningen i den är asbra, och jag vill egentligen skriva mycket mer om den men jag vill inte spoila något. Filmen är sprängfylld med referenser till andra skräckfilmer, både visuella, i dialog och i musik. Scream är bra oavsett hur man ser den, men för att kunna uppskatta den på bästa sätt bör man ha sätt så många klassiska slasherfilmer som möjligt, framförallt Halloween och Terror på Elm Street.

Rent psykologiskt sett tycker jag nog att Scream är den läskigaste slasherfilmen någonsin.

Visste du att:

• Karaktären Billy Loomis är döpt efter Doctor Sam Loomis från Halloween-filmerna. Detta är något av skräckfilmstradition, eftersom Doctor Loomis i sin tur var döpt efter en karaktär i Psycho som också heter Sam Loomis.
• Filmens titel skulle ursprungligen vara ”Scary Movie”. Detta blev senare titeln för den första filmen i Scary Movie-serien, som till stor del är en parodi av Scream.
• Regissören Wes Craven har en cameo som skolans vaktmästare. Vaktmästaren heter Fred och har samma klädsel som Freddy Krueger från Cravens tidigare film A Nightmare on Elm Street (läs recensionen här).

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Filmens scripta som får ta emot filmens kanske största kritik av Christer heter Annie Welles. Hon kom sedermera att göra samma yrkesroll även på inspelningarna av American Pie, Erin Brockovich och återkommande scripta på Steven Soderberghs filmer såsom Traffic, Ocean-filmerna och Magic Mike. Förmodligen gjorde hon ett bättre jobb då men skriv gärna annars och påpeka eventuella scriptabrister även för dessa filmer. För att det är intressant att veta.

Freddy vs. Jason (2003)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Action
Produktionsland: USA
Manus: Mark Swift, Damian Shannon
Regi: Ronny Yu
Längd: 97 min
Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Jason Ritter, Monica Keena, Kelly Rowland, James Callahan, Lochlyn Munro, Joshua Mihal, Chris Marquette, Odessa Munroe, Katharine Isabelle, Brendan Fletcher

Femton år efter att en crossover mellan Terror på Elm Street– och Fredagen den 13:e-serien först var påtänkt blev den nu äntligen av. Freddy vs. Jason regisserades av Ronny Yu, och Robert Englund var för första gången på nio år tillbaka i sin berömda roll som Freddy Krueger. Ny i rollen som Jason Voorhees var den kanadensiske stuntmannen Ken Kirzinger.

Freddy Krueger har ett problem. Alltför få människor kommer ihåg och fruktar honom. Utan invånarna i Springwoods fruktan är Freddy för svag för att hemsöka dem i deras mardrömmar, men Freddy har en plan. Han återupplivar Jason Voorhees, den hockeymaskerade mördaren från Crystal Lake, och leder honom till Springwood. Tanken är att om Jason dödar några människor på Elm Street, kommer folk att tro att det var Freddy och då väcks deras fruktan till liv vilket ger Freddy tillräcklig styrka för att fortsätta sitt fruktansvärda skräckvälde.

Det visar sig dock att Jason inte är så lättkontrollerad som Freddy först trodde, och nu kan han inte få Jason att sluta döda ”hans” ungdomar! Några tonåringar, ledda av Lori som bor på Elm Street, lyckas frakta Jason tillbaka till Crystal Lake i hopp om att kunna dra med sig Freddy ut ur en mardröm och låta de två ondskefulla mördarna göra slut på varandra. Striden kan börja.

Jag älskar den här filmen och tror inte att en crossover mellan Freddy och Jason på tvåtusentalet hade kunnat bli mycket bättre än såhär. Regissören Ronny Yu håller ett så högt tempo att filmen känns som att den är fem minuter lång, men på ett bra sätt. Detta är tydligen en speciell förmåga som just Yu har eftersom en av hans tidigare filmer, Bride of Chucky, också känns oerhört kort. Jag har läst att många tycker att filmen är för mycket Fredagen den 13:e och för lite Terror på Elm Street. Det håller jag inte med om. Jason får visserligen döda fler människor (Freddy dödar bara en person) men handlingen, tonen och mytologin tycker jag är ganska jämnt balanserad.

Robert Englund är lika fantastisk som alltid i sin roll som Freddy och Ken Kirzinger är helt okej som Jason, även om jag troligtvis tillhör fanskaran som hellre hade sett att Kane Hodder var tillbaka i rollen. De övriga skådisarna fungerar bra, men värda att nämna är Chris Marquette och Kyle Labine, vars karaktärer Linderman och Freeburg förser filmen med dess hjärta och humor. Brendan Fletcher är också väldigt bra – faktum är att han troligtvis gör den bästa skådespelarinsatsen i filmen näst efter Robert Englund.

Filmens största problem har med Jason att göra. För det första etableras det i filmen att Jason är rädd för vatten. Jason har frivilligt gått ned i vatten i tidigare filmer och i Fredagen den 13:e del 8 tog han sig ju till och med till New York från mitt ute i havet. Vissa försöker förklara detta med att han är rädd för att drunkna, inte för vatten, men det vet jag inte om jag köper som ursäkt. Ett annat problem är att Jason mot slutet av filmen målas upp som en hjälte, eller åtminstone antihjälte. Det är klart att Freddy måste vara skurken, så genomond som han är, men jag förstår inte varför de inte kunde få vara skurkar båda två.

Tonåringarna i filmen är ju ändå där för att vara hjältar. Slutstriden mellan Freddy och Jason är för mig definitionen av episk. Blodet sprutar inte här, det sprejar. Moln av blod frambringas medan musiken bygger upp känslan och striden når enligt mig sin höjdpunkt när Freddy kör in sina fingerknivar i Jasons ögon genom ögonhålen på hans hockeymask. Det är storartat.

Freddy vs. Jason är en film som jag kan se om hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött på den, och den är ett betydligt värdigare avslut för både Freddy och Jason innan de båda serierna fick en remake än vad stackars Michael Myers fick i Halloween: Resurrection (läs Christers recension av den här och Jimmys här).

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelade Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e-filmerna, ville även spela rollen i denna film, men regissören Ronny Yu ville att längdskillnaden mellan Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle vara större och ersatte därför Hodder med Ken Kirzinger, till Hodders och många fans stora förtret.
• Terror på Elm Street-filmernas producent, Robert Shaye, har en liten ”cameo” i filmen som rektor.
• Ett av filmens påtänkta slut som aldrig filmades var att Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle hamna i helvetet, där de skulle mötas av Pinhead från Hellraiser-filmerna.