Etikettarkiv: Bradley Cooper

Filmspanartema ”semester”: Wet Hot American Summer (2001)

filmspanarnaNär det är dags för Filmspanarna att filmblogga på temat ”semester” så tar jag semester från min semester från bloggande. Väldigt passande. Jag lät intuitionen välja vilken semesterrelaterad film det skulle bli och lotten föll på humorbastarderna David Wains och Michael Showalters somriga Wet Hot American Summer (2001).

wet-hot-american-summer-posterGenre: Komedi, Satir, Pastiche
Produktionsland: USA
Manus: David Wain, Michael Showalter
Regi: David Wain
Längd: 97 min
Skådespelare:
Janeane Garofalo, Molly Shannon, Paul Rudd, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, A.D. Miles, Michael Ian Black, Zak Orth, Christopher Meloni, Joe Lo Truglio, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks, Ken Marino, Marisa Ryan, Judah Friedlander

It was the last day of summer camp. It was the first day of the third week in August.

Året är 1981 på sommarlägret Camp Firewood. Under lägrets sista dygn får vi följa lägerledarnas och lägerbarnens gruppaktiviteter. Bad, forsränning, hångel, sex, rymdforskning och andra bisarra upptåg hinner avverkas innan hösten och verkligheten återigen tar vid. Wet Hot American Summer är en satir/hyllning till 70- och 80-talets skruvade ungdomslägerfilmer som Meatballs (1979), Screwballs (1983) och Sleepaway Camp (1983) – med viss reservation för den sistnämnda.

Wet Hot American Summer - 06

Det här var en film som tog mig på sängen. Jag eftersökte en klassiskt somrig lägerfilm med eventuell kultstatus från tiden då det begav sig för genren. Gärna något med skräpigt, exploativt popcornvärde. Så såg jag omslaget till Wet Hot American Summer och såg att filmen efterliknat precis det jag sökte på den tidstypiskt serietidningstecknade posterdesignen.

I och med att filmen var från tidigt 2000-tal blev jag imponerad över hängivenheten, men räknade med att innehållet å andra sidan skulle stinka äckligt försök till cheesy ungdomssexfilm direkt på köpvideo i svallvågorna av American Pie (1999) och Road Trip (2000), trots tidiga rollinhopp av idag kända stjärnor som Bradley Cooper, Amy Poehler, Paul Rudd och Elizabeth Banks. Jag räknade alltså med att det skulle vara precis vad ungdomslägerfilmerna var på sin tid, minus det mer överblommade nostalgivärdet från den tiden.

Wet Hot American Summer - 09

Wet Hot American Summer är istället en rakt igenom passionerad, smart hyllning och satir på gränsen till parodi men med en humor som inte lutar sig mot parodikonventionerna. Humorn lutar sig faktiskt inte mot konventioner över huvd taget och det är det som får den att jäsa. Regler som enkelspåriga, lättköpta berättarlinjer för att hålla tittaren trygg är utkastade i utbyte mot en gravt absurd anti-dramaturgi och humor som leker med koncepten helt frikostigt några varv extra. När du tror att det är över så görs det en gång till och en gång till och som tittare får du hela tiden vara på tårna om du tror att du ska köpa strukturen på förväg.

Wet Hot American Summer - 15

Bäst är givetvis att bara njuta av färden istället för att känna dig säker och kontrollerad för det är det som är det fantastiska med det absurda; syftet är utbytt mot meningslösa händelser som i sitt absurdum ifrågasätter värdets värde och om det det över huvud taget existerar eller endast är en illusion? Jag har sedan länge själv hävdat denna brist på värde i våra liv men det är inget som tas på större allvar i min omgivning och det om något är väl själva beviset på vår naturs absurdhet. Livet ska inte tas på allvar oavsett värdet som vi sätter på den.

Wet Hot American Summer - 13

Absurd humor fungerar i alla lägen på mig, oavsett stämningsläge. När jag mår som bäst söker jag mig dit i eufori och när jag mår som sämst simmar jag hopplöst i det absurda och finner tryggheten i det för att kunna flyta. För mig är det en form av överlevnad och samtidigt ett fantastiskt sätt att leva på.

Några få gyllene detaljer i Wet Hot American Summer som demonstrerar en gnutta av den absurda galenskapen är hur filmen vrider på åldrarna och våra förväntningar på barn, unga och vuxna. Filmen innehåller flera generationer och ungdomarna är uppenbart spelade av betydligt vuxnare skådespelare (ett grepp som var och varannan ungdomsfilm brukar bjuda på av mer praktiska skäl men inte lika uppenbart som här).

Wet Hot American Summer - 03

Dom äldre dras å andra sidan tillbaka mot ungdomens ansvarsflyende nöjen och bekymmer och dom små barnen får å sin sida stötta dom vuxna och ta över vuxenroll efter vuxenroll. Filmens barnskådespelare är enligt mig sällsynt avslappnade och fria i sina ageranden och det är en höjdpunkt, liksom i Spielbergs E.T. (1982) och Moodyssons Vi Är Bäst! (2013). Deras attityd är en spegling av hela filmens tillvägagångssätt.

Det är just en film som frodas av ett myller av detaljer – små gester i bakgrunden eller skeva ljudeffekter och jag tror det är den enda filmen som placerat ett så kallat ”wilhelm scream” på en småunge och i bild dessutom. Några fler höjdpunkter är när filmen lika sorglöst som plötsligt sticker iväg i märkligt spännande intriger, som räddningsaktionen som utvecklas till en hisnande jaktduell, ett hemligt homoäktenskap och hot från yttre rymden.

Wet Hot American Summer - 20

Sedan har filmen en underbar förmåga att driva nördroller till sin spets så pass ständigt och i sådant plural att det skulle fylla en hel vedbod. Det är inte bara endygnsberättandet som för mina tankar till Dazed and Confused (1993) för Wet Hot levererar utan problem på samma nivå på dom flesta punkter. Det är inte så konstigt att filmen förärat kultstatus flera år efter sin misslyckade kommersiella sejour när den först kom, men då var den en monumental flopp både publikmässigt och kritikermässigt och Roger Ebert skrev sin sågning på vers till Alan Sherman-melodin ”Hello Muddah, hello Fadduh” (Brev från kolonien) innan han gav filmen en ynka tumme upp.

Wet Hot American Summer - 17

Jag må vara en torrboll och jag ser ytterst, ytterst sällan komedier som jag verkligen uppskattar – jag skrattar oftast mer åt ”seriösa” filmer än åt riktig humor (dels av absurda skäl och dels av komedins oförmåga att överraska), men den här hämningslösa fröjdfesten fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Jag har räknat ut att sannolikheten för att jag ska bli förälskad i en annan levande människa har runnit mig ur händerna genom mina egna självinsikter, men jag kan fortfarande bli förälskad i filmer lyckligt nog och jag är störtförälskad Wet Hot American Summer!

SYDSYDSYDSYDSYD

(5/5 Syd Barrett eller 10/10 poäng – oavsett högsta betyg)

Som av en extrem slump har Netflix precis i dagarna (31 juli) släppt en miniserie om 8 avsnitt – Wet Hot American Summer: The First Day of Camp, som är en prequel av originalfilmen, skapad av originalgänget. Michael Showalter och David Wain är tillbaka som författare och regissör och den dysfunktionellt fantastiska ensemblen återvänder – inklusive superhjälteaktuelle Paul Rudd, flerfaldigt oscarsnominerade Bradley Cooper och komedistjärnan Amy Poehler. Den förtjänar mer uppmärksamhet, helt klart. Det fantastiska är just att det är en prequel som utspelar sig i början av samma 1981 års läger, vilket gör att dom 15 år äldre skådespelarna fortfarande ska föreställa lika gamla. Allt är tillåtet i David Wains absurda värld och serien kom lägligt för att tillfredställa mitt nyfunna Wet Hot American Summer-begär.

Här hittar du länkarna till vad övriga filmspanare har skrivit på semestertemat …

Har du inte sett den

Movies-Noir

The Nerd Bird

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Annonser

The Place Beyond the Pines (2013)

The-Place-Beyond-the-Pines-Poster-UKGenre: Familjedrama
Regi: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, Ben Coccio, Darius Marder
Längd: 140 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Ray Liotta, Ben Mendelsohn, Rose Byrne, Mahershala Ali, Bruce Greenwood, Harris Yulin, Dane DeHaan, Emory Cohen, Robert Clohessy, Olga Merediz, Gabe Fazio, Luca Pierucci, Ephraim Benton

Ensamvargen Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli. Livet får en ny vändning när han åker ut ur cirkustältets motorcykeldödsglob och in i den skogsbelägna New York-småstaden Schenectadys bakgator. I ett försök att återförenas med en gammal flirt han övergav ett år tidigare – Romina,  får han veta att hon har en liten son och att han är pappan.

Luke inser att han måste förändra sitt eget liv för att kunna ta hand om deras son då han vet betydelsen av en fadersgestalt och vad frånvaron av familjeband kan betyda. Kärlek, svek och ånger sätter alla djupa spår. Det enda skyddet finns i samhället bortom talltopparna…

De bästa av bioupplevelser är de stunderna då man måste pusta ut när filmen är slut och bara sitta tyst i biosalongen medan eftertexterna rullar. Samla tankarna och i ett form av rus tänka efter vad man har sett för att över huvud taget kunna dela med sig vilken speciell upplevelse man varit med om.

The Place Beyond the Pines

Att påstå att The Place Beyond the Pines är en film som gjorde mig stum av förtjusning och fylld av känslor är inte en underdrift av ord. Sällan har en mening beskrivit min upplevelse av en film så pass väl.

Först och främst vill jag säga att jag inte alls förväntade mig den film jag såg.

Filmskaparen Derek Cianfrance imponerade på ett modigt och nästan unikt sätt med sitt diskbänksrealistiska relationdrama Blue Valentine för tre år sedan, där han genom att träffa de verkliga, ouppblåsta nerverna i en relations svårigheter lyckades skapa filmmagi av vemod. Huvudrollerna Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Lars and the Real Girl) och Michelle Williams var elektriska tillsammans.

2

I The Place Beyond the Pines spelar Ryan Gosling återigen huvudrollen, men karaktären är en helt annan. Karaktären ”Lukes” likheter med den namnlöse, tyslåtne stuntförardesperadon i Goslings succéfilm Drive (2011) är däremot mer slående – dock visar Gosling en rikare utmålning av karaktären här och hans historia lyser både introvert och extrovert över hela hans gestalt.

Vi känner för honom utifrån och inuti och så ut igen på ett sätt endast de största skådisarna lyckas förmedla.

Eva Mendes (Hitch, 2 Fast 2 Furious, We Own The Night) spelar Lukes före detta flickvän ”Ramona”. Hennes insats – fylld av ärlighet, är formidabel. Jag skäms över att jag tyst för mig själv tvekade över att hon skulle kunna hålla den nivån Cianfrance avsett, men hon fångar verkligen den samvetstyngd karaktären bär på.

3

Australienske kvalitetsskådespelaren Ben Mendelsohn (Animal Kingdom, The Dark Knight Rises, Killing Them Softly) har också en liten, men stark roll för filmens berättelse. Han är en bilmekaniker med ett smutsigt förflutet och trots att han är en karaktärstyp vi sett förut så finns det en avgrund som når mycket djupare både tack vare manuset och hans egen insats.

Mendelsohn gör något nytt i varje film han är med i, trots att det är roller fyra av fem skådisar bara skulle ”spela av” på klichéfylld säkerhet. Hjärtat han visar i denna film är pulserande och berör.

När sedan Bradley Cooper (The Hangover-trilogin, Limitless) och ett gäng andra skådisar på sidan av gör sina livs rollprestationer blir filmen en ren pers för mig, av episka mått.

4

Cooper oscarsnominerades för sin roll som bipolär charmspoling i Silver Linings Playbook (2012), men hans birollsinsats här slår den och en andra oscar är inte en önskan från mig utan ett krav. Han visar lager jag aldrig räknat med från hans sort och håller jämn nivå med Goslings insats.

Det bästa med filmen finns dock redan på pappret, i berättelsestadiet och det gör mig imponerad. Filmen är verkligen en trappa av händelser som stegrar till hisnande emotionella höjder med små, små medel.

Trots att den i de stora dragen följer en konventionell manusstruktur gör den det på ett otroligt genomarbetat, välskrivet och framför allt modigt sätt. Det är få förunnat att ett drama kan kollidera så våldsamt rätt in i bröstet som denna historien gör och krockskadorna sitter kvar långt efter.

5

För övrigt har vapen sällan använts så till bristningsgränsen effektivt som dramatiskt verktyg. I The Place Beyond the Pines känns tyngden och risken av ett vapen på ett sätt jag knappt känt i en låtsasvärld förut.

Filmens små ögonblick av fåniga men emotionellt träffande vardagsdetaljer bränner också in bestående intryck som överträffar andra filmers livsomvälvande händelser med hästlängder.

Bilderna när filmens huvudkaraktärer flyter fram på de ensamma skogsvägarna har en sådan poetisk tyngd att man vill böla. Mycket tack vare multimusikern Mike Pattons (otrolig sångare i Mr. BungleFaith No More och Fantômas – bland annat) helt fantastiska filmmusik!

PLACE BEYOND THE PINES

Spoiler!

Och scenen när Ben Mendelsohns karaktär, Robin, fånigt övertygar Jason om att ta på sig sin pappas plastiga fejk-glasögon är ett ögonblick som fick känslorna att välla över hos mig. Den genuina stoltheten Jason visar är så fånig, men så fruktansvärt vacker och äkta.

Filmens tydliga treaktsberättande har fått vissa att jämföra vilka akter som är bäst. För mig är det helt fel då filmen trots tre delar är en sammanlänkad historia. Att sista akten fått för lite beröm är förståeligt då det är svårt att prata om den utan att avslöja filmens struktur, men relationen mellan sönerna Jason och A.J. är gripande vacker och fylld av bubblande ungdomsångest.

Nya ansiktet Emory Cohen och framför allt Dane DeHaan (Chronicle, Lawless) storspelar! DeHaan var starkast i gangsterfilmen Lawless förra året trots konkurrens från en hel ensemble av supernamn och här är han återigen på väg att stjäla showen.

Det är också fint att se hur Jasons styvpappa i sig blir en ytterligare en fadersroll som visar vägen på sitt sätt. Jag kan inte understryka för många gånger hur bra skrivet jag tycker att den här historien är! Som tre fantastiska filmer i en, skulle man kunna säga.

Spoiler slut.

6

Det är en av mina mäktigaste bioupplevelser och det förväntade jag mig aldrig – särskilt eftersom konkurrenterna den gott och väl klår består av bombastiska miljardexplosioner som Titanic, Inglourious Basterds och The Dark Knight Rises.

Filmen är en helhet av stunder i klass med det bästa Michael Mann (Heat, Collateral), Francis Ford Coppola (Gudfadern-trilogin, The Conversation) och Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant) har behandlat och lyckats med under deras karriärer.

Det är Michael Manns suggestiva vemodsatmosfär, Coppolas  familje- och faderstematik samt Van Sants poetiska vilsenhetsskildrande i en och samma film.

8

Har du fastnat för något av detta så kommer du garanterat hitta någonting i Derek Cianfrances mästerliga epos.

Jag har tamejtusan sett årets bästa film och har svårt att tro att någon film kommer trollbinda mig så som The Place Beyond the Pines för en lång, lång tid framöver. Vilken upplevelse!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive