Spegelreflektion – en filmreflektion av en filmreflektion

Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.

Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.

Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.

Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.

Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.

Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.

Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.

Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

PPPPPP #10: Reflektioner kring nuet och allt existerande

Jag har skrivit en lång, djupt reflekterande text om nuet och allt existerande, som kan vara intressant att läsa för varje persons existentiella intresse och i längden allas vår positiva utveckling och därför delar jag med mig den. Jag tycker att den ger ganska bra inblick i ett konstruktivt tänkande i teorin för att lättare släppa egots bojor, hitta meditationen och harmonin i livet och därigenom hitta nuet i allt som görs.

När detta teoretiska tänkande känns av i varandet, uppstår harmonin – ”the void”, ”the unified field”, ”the flow”, ”rörelsen” och allt som den brukar kallas, allt oftare.

…

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God is responsible for all of creation and that creation itself glorifies God. To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his wonderful work.”

Se naturen som Gud och allt i den. Se dig själv som en del av Gud och i förlängningen är du lika mycket gud som naturen. Därför är allt och alla Gud inklusive dig själv. Du är inte ens en del när du förstår det, för Du upphör då att vara Du och Då är inte Då utan det är Nu. Och det du levt i är Då. Och Gud är inte längre det du ser som Gud. Varför?

För det är inte ens monoteism. I monoteismen står Gud över allt annat vilket etablerar att det finns något annat, men Nuet, Existensen är inte exkluderande för Det Gudomliga här är allt existerande. Panteism. Det sista som inte existerar är det som inbillas – allt utöver Nuet. Allt utöver Existensen. Allt utöver Det Gudomliga. Allt utöver Alltet. Och det existerar – och existerar utöver, endast när tanken separeras från Nuet – det som existerar.

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God (from yourself, the God, the Nature, All Existing)? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God (, Yourself, the Nature, All Existing) is responsible for all of creation and that creation itself glorifies (You, the holy part of) God (, which is the Nature, All Existing). To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his (- which is your) wonderful work (which is the Nature, All Existing).”

Jag, du och varje individ är den heliga delen av Gud, vilket är Naturen. Gud är Naturen – Existensen. Och existensen är helig – allt som existerar, vilket gör varje separerad del och individ en del av existensen (alltet, Gud, naturen eller vad du än väljer att kalla allt existerande). Men så länge du ser dig som en separerad del i helheten, snarare än helheten självt, är du oförmögen att känna den verkliga harmonin. För är du separerad från allt annat, är du du en del av det som inte existerar. Du separerar dig från resten av existensen och blir något ickeexisterande. Det som bryter det hela och definierar det ena och det andra. Det som inte existerar är det som inte är. Det som separerar är det som inte existerar.

Du är inte ”du”. ”Du” är existensen. Existensen är Nuet. ”Du” är någon annanstans. Du är en ickeexisterande illusion, med tro på att ”Du” existerar, ensam.

Och först när ”Du” blir Gud och Gud blir Existensen och Existensen är allt, utan separationer – gränser – begränsningar, är ”Du” verkligen i nuet och ”Du” är inte något annat än alltet. Att kalla alltet gudomligt är att begränsa sig till det mänskliga språkets definitioner. ”Gud” är inte tillräckligt i sammanhanget, för ”Gud” är endast stöpt i en annan form av ”Du”.

För människans sätt att se och tolka går genom separationsseende – att se tingen i helheten – dra gränser. Däri ligger alla människans bekymmer, då människan begränsar sig själv från ”allt det andra”. Ur det skapas allt som inte existerar. Ur ”Den Första Illusionen” – den som separerar Helheten och gör den till ”Den Andra Illusionen”, föds det första problemet. Allt som grumlar ut bilden av Nuet, det hela, allt som existerar.

Ingenting är ingenting annat än en ”del” av allt som existerar – alltså existerar även ingenting i formen av allting, det hela, men när tron på något annat kommer in, föds problem efter problem. Så för att leva i Nuet – i Existensen (eller vad ”Du” än kallar det) gäller det att sluta tvivla men också att sluta tro. Det gäller att vara.

Procent #9: David Lynch fyller 70 och jag börjar tänka på idéer

Idag, den 20 januari 2016, fyller min favoritkonstnär David Lynch hela 70 år. Det är omöjligt för mig att säga vilket projekt som är min favorit av honom *egentligen*, eftersom riktigt starka upplevelser är för komplexa att definiera på det viset. Ändå envisas jag med att rangordna viktiga saker gång på gång, ironiskt nog. Mitt livs bästa upplevelser kommer genom David Lynchs skapelser och inte minst Twin Peaks har förändrat mitt liv för alltid, vågar jag dock med handen på hjärtat påstå.

Har du missat något av honom så finns det underbara, nya upplevelser som väntar dig, om du har ett öppet sinne. Ett öppet sinne har jag nog alltid haft och jag vågar påstå att det är vad alla föds med och bär på som barn, men dom flesta stryper och tränar bort ju äldre dom blir. När dom blir vad dom kallar ”vuxna” eller lärda. Ibland – mer och mer ofta, får jag dock känslan av att mitt sinne blir mer öppet och det är en pirrande känsla, som när jag var barn.

För att uppmärksamma dagen lite mer än med premiären av mitt uppsnack inför tredje säsongen av Twin Peaks, som han just nu filmar, tänkte jag envisas med att dela med mig av en kort reflektion kring ett ämnesområde som han tjatat om år efter år; idéer, kreativitet och meditation. Jag har flertalet dussin gånger reagerat över att han tjatar om samma, simpla saker, men jag har insett att det kan ta åratal – om inte livstider, för människor att ta in dessa ”enkla” saker han försöker beskriva. Och att det inte alls är så simpelt, då jag först nu börjar se det stora i dom på ytan små sakerna han upprepar om och om igen.

Det här är vad jag tänker på just nu…

Idéerna är energin som binder oss samman. Idéer är en förlängning av harmonin – den kreativa energin, och kreativiteten visar sig i form av idéer när våra primitiva sinnen får tolka. Idén kommer alltid först. Den kommer alltid före mig som tänker den. Intentioner är illusioner. Intentioner är i själva verket en intuition, formad av idén. Intentionen är skapad av mitt ego, som försöker hitta mening ur det kreativa flödet och paketera det efter mitt mänskliga intellekt. Intentionen är tron på att intuitionen har ett syfte och att det kom före. Det är min meningsfulla tolkning av idén.

När någon frågar mig vad syftet med någonting är och jag tror att jag har ett svar, så är det min egen tolkning, konstruerad i efterhand, från idén. Inte från mig, utan det innan och det efter. Jag är aldrig större än idén jag presenterar. Jag är egot men idén är det verkligt fantastiska. Alla vi människor – alla vi egon, är egentligen våra idéer och hur mycket vi än försöker knyta dem till oss så kommer vi aldrig kunna ta kontroll över idéerna, för det är dem som styr oss.

Prolog #8: Fem år av bloggande – tankar om karma, nirvana, framtiden för bloggen och lite om livet

”Karma (sanskrit: karman, pali: kamma, ”handling”) är ett centralt begrepp inom österländsk religion och filosofi. I filosofiskt/religiöst hänseende har karma snarare betydelsen lagen om orsak och verkan. När en varelse agerar med tankar, känslor och handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och i den egna organismen. Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna. Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och dessa kallas sammantagna för karma.”

Jag skrev 99 procent av den följande texten tidigt en morgon i inledningen av november 2015, efter att jag ännu en gång misslyckats med det jag ville göra och ville rannsaka mitt beteende för en behagligare tillstånd. Det var även mitt sätt att se framåt utan att se framåt efter 5 år av bloggande på denna filmblogg.Se det som en slags prolog för det som kommer efter, eller endast ett utsnitt av min inåtvända hjärna i nedskriven form, en vanlig dag.

Jag verkar periodvis, veckovis och till och med dagsvis gå in i väggar på grund av ambitioner som inte motsvarar vad jag sedan klarar av. Alternativt klarar jag inte av mycket när jag har just ambitioner med det. Ser jag den minsta press låser jag mig. Nu är jag sedan drygt ett år sjukskriven för utmattningssyndrom och någon form av utmattningsdepressivt beteende och det är väl just vad detta är, men det är inte kul att dagligen inse att jag inte ens kan förmå mig att klara av saker som jag brinner för av rent intresse och lust. Jag har blivit diagnostiserad inom autismspektrumet för inte alltför länge sedan (cirka augusti), efter en utredning startad just eftersom jag sett att mycket tyder på att grundproblematiken ligger i hur min personlighet fungerar jämsides med min generella omvärld.

Att tillägga på det är en rad högt sannolika så kallade diagnoser jag ännu inte fått på papper, men som jag har starka belägg för efter av delvis två års studerande av diagnoserna. Mitt tvångsmässiga informationssinne tar sig friheten att lite torrt räkna upp dem, med en extremt kort symtombeskrivning utan att göra det till ett helt eget spår.

Värt att nämna då diagnoser är ett känsligt ämne för många och som kritiseras som stämplande, är att diagnoser för mig inte är något annat än konkretiseringar på kartritningar över människors personligheter och dom mer radikala ytterligheterna från människans neurotypiska mönster är värda att medvetandegöra för att kunna lära sig av och acceptera för ett mer funktionellt liv utformat efter dina styrkor snarare än dina svagheter.

Högfungerande autism (före detta aspergers syndrom): Selektivt fokus med ”oflexibla”, motivationsbaserade intresseområden, stort fokus på detaljer och okonventionellt förhållande till social kommunikation samt högre energiförbrukning inom krävande och för den autistiska, onaturliga områden som social kommunikation men även allt i princip vilket kan leda till utmattning och ångest, samt ett brett spektra av ytterligare personlighetsdrag),

ADD (introvert ADHD): Obalans i mental koncentration och uppmärksamhetsförmåga, orsakat av bristande dopamin- och noradrenalinnivåer. Försvårar bland annat bibehållandet av motivation och energi, vilket leder till ångest och ett komplicerat förhållande till tid och att förhålla sig inom dess ramar. Svårigheter med att påbörja och avsluta saker. Skillnaden från ”vanlig” ADHD är att den inte nödvändigtvis leder till hyperaktivitet fysiskt utanför tankeverksamheten, samt att impulsivitet nödvändigtvis inte förekommer. Diagnosens nackdelar kan balanseras genom centralstimulerande preparat (metylfenidat, amfetaminer m.m.) och efter att ha varit anti till detta senaste åren har jag nu kommit fram till att preparaten skulle kunna hjälpa mig dom dagar då jag verkligen behöver ”fungera”.Sannolikheten att jag har AD(H)D av introvert karaktär har ökat från 98 procent till 105 procent den senaste tiden.

GAD (generaliserat ångestsyndrom): Konstant oro och ångest utan generella orsaker, men som hela tiden finns med och triggar i stort sett alla intryck, Leder ironiskt nog till en ”förmåga” att underreagera när mer konkret ångestframkallande saker sker i ens närhet. Antidepressiva kan lindra, men jag är generellt anti till antidepressiva och vet att den receptfria johannesörten jag tar dagligen mot oror och nervositet samt framtida centralstimulerande hjälper bättre än antidepressiva för mig i längden.

Tvångssyndrom (OCD): Återkommande tvångstankar på grund av ångest som kan leda till bland annat perfektionistiskt kontrollerade tvångshandlingar. Ritualer förekommer dagligen så pass ofta att det hindrar ens vardag på ett orimligt sätt. Mönster blir ens destruktivt hållna religion. För mig kommer detta och går beroende på mitt dagliga tillstånd, men min barndom upptogs i större grad av detta. Sedan jag slutat skolan har ritualerna bantats ner och koncentrerats till några få uppenbara handlingar (kopplat till badrum) samt mer komplexa tankemönster och beteenden.

Slut på diagnossightseeing.

Detta leder alltså allt som allt till problematik även i mina favoritsysslor, som att vara kreativ, se film eller reflektera i text kring film. Det enda intresse det inte ställer till mycket för utan snarare förbättrar, är mitt intresse för psykologiskt tänkande och filosofiskt tänkande och det är väl därför dessa intresseområden genomsyrar allt annat, då det håller ihop alla mer ”komplexa” sysslor från att rasa helt.

Jag vill inte känna någon ångest – arbetsmässig press, kring mitt skrivande. Idéerna i mitt huvud är alltid störst och själva tanken på att utföra dem får mig att hamna i det berömda upplysta tillståndet. Känslan av total harmoni – flödet, ”the void”, ”the unified field”, kreativ eufori i det inre. Det är den näst bästa känslan. Den bästa känslan är den som kommer senare. Jag ska återkomma till den bästa känslan just senare.

Först ska jag förklara vad som är dåliga känslor och vad jag behöver gå igenom för att nå fram till den bästa känslan. Jag ”inser” i nästa steg att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag har i skaparglädjen skapat ett så stort och ambitiöst projekt att jag hör klockan slå mig och jag blir aldrig klar när jag borde. Plötsligt tänker jag att det finns ett ”borde” som jag ska ta hänsyn till. Jag ska vara konsekvent, regelbunden och en pålitlig följetong som går klockrent. Jag gör ju något roligt, då ska det vara så. Euforin ska komma på beställning.

Där begår alla människor sitt största misstag. Du förväntar dig det positiva. Positiva förväntningar leder enbart till ångest. Du konstruerar hur du vill att framtiden ska vara och när det är en positiv bild har du beställt ångest. Du försöker kontrollera det som ännu inte hänt och konstruktionen kallar du framtid – och eftersom framtiden inte existerar mer än i våra plågsamt komplexa huvuden och vi försöker kontrollera något som inte existerar, får vi sona våra försök att kontrollera. Det är den sanna bemärkelsen av karma. Glöm alla klassiska, populärkulturella förklaringar av vad karma står för. Ta inte reinkarnationsteorin så bokstavligt. Tänk inte på en livstid som du lärt dig den. Vad är ens ett liv? Det är ett kapitel för sig. Du som du känner dig föds och dör endast en gång. Du i formen av ett ego. Karma är när du betalar priset för dina handlingar och dina handlingar är ditt tänkande – dina förväntningar, ditt ego.

Känn hur du upplever karman gång på gång i ditt handlande. Det är först när du slutar bygga ditt liv på positiva förväntningar som du kan börja må riktigt bra. Lev istället på intuitionen. Tänk inte så mycket på det som faktiskt inte finns. I allmänhet går jag och tänker att allt, steg för steg kommer gå åt helvete. Det värsta kan hända och jag förbereder mig nästan alltid på det. Ett typiskt GAD-drag i första steget. Den positiva twisten hos mig är att jag vänder det till min fördel. Jag förväntar mig – eller åtminstone förbereder mig, på det värsta men jag är lugn med det. Har du GAD går du med en konstant ångest oavsett var du befinner dig och det gör att konkret ångestframkallande situationer och otäcka överraskningar inte påverkar dig lika plötsligt, eftersom du redan konstant varit flera steg högre upp på ångesttrappan än den generella människan, som går utan ångest och sedan träffas av oron i bröstet utan förväntningar. Den generella människan går ju omkring och förväntar sig att saker ska gå bra för att sedan bli besviken. Ångest uppstår. Jag har utnyttjat mitt eget personlighetsdrag av att alltid förvänta mig det värsta, för att istället må bra kring nuet – det enda som existerar.

Det mest härliga är att känna dig helt och hållet i nuet och stunden för det är den totala harmonin att vara där. Det är upplysning. Allt du gör är det som händer nu och nu är allt du är och mår du bra nu är du allt du behöver vara. Men jag har under lång tid haft det näst bästa till hands. Förberedelsen på att allt blir katastrof med en statistiskt minimal chans på succé. Som alltid kommer resultatet att det värsta oerhört sällan inträffar och jag blir därför positivt överraskad gång på gång på gång. ”Den här filmen var en besvikelse”. Det är för att du förväntade dig motsatsen. ”Mitt liv är en besvikelse” Ja, du förväntade dig uppenbarligen motsatsen och du får betala priset för det. Det är ditt eget fel att du mår dåligt – krasst men sant, för du förväntade dig motsatsen.

Men det allra bästa är att vara öppen för allt vilket är det närmaste du kommer ”Jag har inga förväntningar” och då har du kommit långt med ditt välmående. På något sätt är jag öppen för allt, men med oerhört stort GAD-fokus på att risken är störst att det går åt helvete, vilket jag som tur är utvecklat till något positivt. En positiv inställning, vilket inte på långa vägar är alls samma sak som att ha positiva förväntningar. Positiva förväntningar är den raka vägen till destruktivt tänkande. Absurdistisk livsvisdom.

När jag är i mitt svaga tillstånd däremot, begår jag just människans generella misstag. Jag börjar förvänta mig att saker ska gå vägen. Saker ska bara rulla på. Jag förväntar mig flödet och börjar i min svaghet inbilla mig att jag kan styra flödet till att gå ”min väg”. Jag ska skriva två recensioner idag för jag har bestämt att så ska jag göra. Jag lägger mina egna minor och jag trampar på dem som en mentalt blind dumstrut. Folk brukar säga att ”verkligheten kommer i mellan”. Ibland känns det så, att verkligheten kommer i mellan … men eftersom verkligheten är en illusion – människans mest utmålade tro (tiden är en annan sådan), är det ingenting annat som kommer i mellan mer än vad jag tror på och därför är det inte lönt att lägga någon vikt vid det där mellanläget. Jag skriver klart nya saker när jag skriver och när jag inte gör det så gör jag det inte. Det kommer när det kommer oavsett tidens takt. En vecka kanske tempot är normalt, en annan är det onormalt normalt och dom flesta veckor är det inte normalt och då är allt i sin ”ordning”.

Vad är då den bästa känslan, som jag nämnde i inledningen? Har jag inte tjatat om ”det bästa är”, ”det härligaste är” gång på gång redan? Är det inte flödet, den totala harmonin, känslan av att allt går vägen – att allt som sker just nu är det enda jag har och att det består av total, kreativ livsglädje för vad jag håller på med? Jo, det är den bästa känslan, men den bästa känslan är ännu mer kraftfull när den kommer som ett resultat av att mitt så kallade i-landsliv har rasat ihop.

Allt jag byggt upp genom kontroll – förväntningar på att saker ska gå klockrent och fungera – hela den ordnade framtidsstrukturen och illusionen om att jag kan kontrollera min verklighet och vem jag är – när den förväntningen rasar, som ett brinnande hus av ordning, en perfekt samling eller klocka som alltid går i synk med mig – eller en lång, ambitiös filmlista, ett halloweenprojekt, ett projekt att recensera alla avsnitt av Twin Peaks där en recension eller flera ska bli klara efter en kalender eller en ekonomisk krasch eller cancer eller dödsdom – när allt kontrollerat och strukturerat rasar, då blir jag desperat, sedan helt tom. Helt blank.

Ur den duschen – den tomheten av förlorad kontroll – inser jag, gång på gång och lite bättre och mer överväldignade var gång, att jag nu är fri igen. Jag ska inte förvänta mig kontroll, ordning och struktur och tro att det är något positivt. Jag ska inte förvänta mig något bra. Det ger endast ångest, oro, stress och ett ras inuti mig och runt mig.

Men ur det raset, ur askan kliver jag upp med ett renat sinne av den bästa känslan igen. Jag är tillbaka i den totala harmonin, flödet, insikten, upplysningen. Så länge jag kan minnas insikten, är jag där. Det är Nirvana.

”Nirvâna (sanskr., निर्वाण ”icke-vara”), alternativt pali nibbâna, eftersträvansvärt själsligt slutmål inom buddhismen. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. Att uppnå nirvana är detsamma som att bli upplyst eller uppvaknad.”

”Att uppnå nirvana, innebär inom buddhismen att man slipper födas om i ett nytt liv.

De fyra ädla sanningarna

Man brukar sammanfatta läran i de fyra ädla sanningarna:

• Allt är lidande. Det innebär att man ständigt återföds. Antingen som en varelse i helvetet, som ett djur, en ande, en människa eller en gud. Återfödelsens kretslopp kallas samsara.
• Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
• Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är.
• Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.

Det finns en väg som leder till nirvana. Man kan göra slut på livstörsten och nå nirvana genom att följa den åttafaldiga vägen.

Den åttafaldiga vägen

• Rätt insikt – förstå lidandet och orsaken till det.
• Rätt inställning – inte ha begär, vara elak eller våldsam.
• Rätt tal – inte ljuga eller prata strunt.
• Rätt handlande – inte döda, stjäla eller leva ett liv i lyx.
• Rätt levnadssätt – inte lura och utnyttja andra.
• Rätt strävan – leva vaksamt.
• Rätt vaksamhet – genom meditation nå insikt.
• Rätt försjunkande – genom meditation tömma medvetandet och fylla det med oändligt medlidande.

Buddhismen innehåller ingen tro på gud eller gudar. Buddha förklarade i sin lära att tron på Gud är baserad på rädsla.

”Gripen av rädsla går människor till heliga berg, heliga lundar, heliga träd och heliga platser.” (Buddha)

”Utifrån sin egen erfarenhet, såg Buddha att varje människa hade kapacitet att rena sinnet, utveckla oändlig kärlek, medkänsla och perfekt förståelse. Han skiftade uppmärksamheten från himlen till hjärtat och uppmuntrade oss att hitta lösningar på våra problem genom självförståelse.”

Jag kommer, när jag känner för det och intuitionen klickar in, att skriva på bloggen. Imorgon, nästa månad eller nästa år. Det är enbart mänskliga tidsangivelser. Jag har saker på gång, som ruvas om vartannat. När det känns bra skriver jag och en liten del i det är för att dela med mig av mina tankar, vilka brukar vila på film och kreativt skildrande. Jag kommer, när jag känner för det, att skriva mer halloweenrelaterat då den halloweenmånad som var för länge sedan är över och mitt i allt det fastnade mina ambitioner på hatthyllan. Och här sitter jag och skriver om något så högtravande som tillvaron självt – igen. Jag tror att jag vill fira halloween året runt på bloggen. Jag vill skriva mer om italienska skräckregissörer. Dom uppfyller en stor del av mitt liv emellanåt och jag vill inte begränsa dem till oktober, eller någonting egentligen, men jag kommer ändå göra oktober till en skräckfokuserad månad förstås. Dock inte begränsa mig till den månaden.

Twin Peaks hägrar för dörren. Jag går dagligen i små extaser över att den tredje säsongen är under full produktion i detta nu och spekulationerna är ett dussin lynchiska mysterium i sig, samtidigt. Kommer hon och han återvända? Var är dom nu? Vad är det egentligen Lynch och Frost kokar ihop bakom alla röda ridåer? Inga förväntningar. Bara spekulationer. Öppet och ovisst. Jag älskar det. Jag vill skriva om Twin Peaks. Jag vill fortsätta där jag är med recensionerna och det blir som det blir. Jag behöver känna mindre ångest och släppa ambitionerna. Varje dag kan kännas som en ovälvande seger men det finns alltid en ambition eller ohälsosam målsättning som slinker in, som jag inte får ta på sådant allvar.

Vi ses här med mer Twin Peaks, oberoende av klockor och tid. Som citerat;

”Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är. Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.”

”Through the darkness of future’s past, the magician longs to see. One chants out between two worlds… ”Fire… walk with me.” We lived among the people. I think you say, convenience store. We lived above it. I mean it like it is… like it sounds. I too have been touched by the devilish one. Tattoo on the left shoulder… Oh, but when I saw the face of God, I was changed. I took the entire arm off. My name is Mike. His name is Bob.”

PS. Jag vet inte riktigt varför jag citerade det där sista, men det finns någonting som kopplar det till allt det där andra.