PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!
Månadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.
Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.
Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.
När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.
Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky Business, War of the Worlds, Collateral, Mission Impossible 1-4, The Last Samurai, Minority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.
I Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.
För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.
…
Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell
När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.
Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.
Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.
Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).
Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.
Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.
”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”
Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.
Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.
Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.
Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.
”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”
För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.
Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.
Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.
Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.
För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.
Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.
”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”
5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt
Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café
Absurd Cinema 
Kul att du gillade filmen – jag såg den när den kom och har aldrig varit speciellt sugen på omtitt. Tror det kan vara en film som växer vid en omtitt men å andra sidan har jag alltid haft lite svårt för Stone när han tar i så han spricker. Plutonen funkar, JFK gör det inte. Nixon var däremot en höjdare. Väldigt ojämn regissör s.a.s
p.s om jag inte missminner mig var inte filmen lite väl lång? 😉
Hade verkligen inga särskilda förväntningar på denna då Stone är upp och ner för mig generellt.
Plutonen är stabil men inte märkvärdig. JFK tröttade ut mig totalt första gången, men andra gången blev jag golvad. The Doors är som sagt något av ett magplask. Natural Born Killers har inte fastnat men måste se om den då det var säkert 18 år sedan nu. ”W.” är okej men har bara fragment av hans bästa stunder i sig.
Nixon har jag faktiskt inte sett ännu dock.
Verkar som vi tycker ganska lika om karln då – håller med om de flesta av dina påståenden. JFK är en tekniskt snygg film men kanske inte så mycket mer kan jag tycka.