Etikettarkiv: Satir

The Big Short (2015)

Mkrorecensioner-headerThe Big Short posterGenre: Drama, Biografi, Satir
Produktionsland: USA
Manus: Adam McKay, Charles Randolph (baserad på förlaga av Michael Lewis)
Regi:
Adam McKay
Längd:
130 min
Skådespelare:
Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Brad Pitt, John Magaro, Finn Wittrock, Jeremy Strong, Hamish Linklater, Rafe Spall, Marisa Tomei, Melissa Leo, Max Greenfield, Billy Magnussen, Karen Gillan, Adepero Oduye, Byron Mann

This is a true story

När fyra outsiders förutspår det storbankerna, medierna och regeringen vägrat tro på, världsekonomins kollaps, får dom en idé: The Big Short. En vågad investering leder dem till det moderna bankväsendets allra mörkaste hörn. Där måste de ifrågasätta allt och alla.

The Big Short 3

Upptakten till finanskrisen 2008 skildras genom ett gäng män som förutser den och står inför problemet kring vad dom ska göra åt det. Stjärnpyntad rollista med Christian Bale (American Psycho), Ryan Gosling (Blue Valentine), Steve Carell (The 40 Year Old Virgin) och Brad Pitt (Fight Club) vilket ger en skön pondus och karaktär på dom olika kostymerna. Inte mycket till kvinnor här inte, men dom kvinnoroller som dyker upp efter vägen är mycket välcastade med namn som Marisa Tomei (The Wrestler) och Melissa Leo (The Fighter). Regisserad av komedifilmskaparen Adam McKay (Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights) som här går ifrån sina rutiner på ett annorlunda och lyckat sätt.

”Truth is like poetry. And most people fucking hate poetry.”

The B ig Short 1

Riktigt skarpt manus (baserat på en bok av Michael Lewis –  författaren av böckerna som ledde till filmerna Moneyball och The Blind Side) som omvandlar avancerad information kring börs och ekonomi till underhållande satir och jag får vibbar av New York-sönerna Martin Scorseses och  Woody Allens filmer. Annie Hall (1977) framför allt. Brytandet av fjärde väggen, berättarröstdrivet, lekfullheten i hur saker ska förklaras, rapp dialog och humor. Allen var väl i princip den filmskapare som etalerade dessa lekfulla ”fjärde väggen”-grepp så The Big Short har många fötter i Allens kanot.

Jag får även starka vibbar av manusfavoriten Network (1976) då samhällskritiken och IQ-nivån på filmen som helhet är den glänsande behållningen för mig i slutändan. Filmen har en edge som jag oftast bara ser i satirer och någon gång vart femte år.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Annonser

Filmspanartema ”semester”: Wet Hot American Summer (2001)

filmspanarnaNär det är dags för Filmspanarna att filmblogga på temat ”semester” så tar jag semester från min semester från bloggande. Väldigt passande. Jag lät intuitionen välja vilken semesterrelaterad film det skulle bli och lotten föll på humorbastarderna David Wains och Michael Showalters somriga Wet Hot American Summer (2001).

wet-hot-american-summer-posterGenre: Komedi, Satir, Pastiche
Produktionsland: USA
Manus: David Wain, Michael Showalter
Regi: David Wain
Längd: 97 min
Skådespelare:
Janeane Garofalo, Molly Shannon, Paul Rudd, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, A.D. Miles, Michael Ian Black, Zak Orth, Christopher Meloni, Joe Lo Truglio, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks, Ken Marino, Marisa Ryan, Judah Friedlander

It was the last day of summer camp. It was the first day of the third week in August.

Året är 1981 på sommarlägret Camp Firewood. Under lägrets sista dygn får vi följa lägerledarnas och lägerbarnens gruppaktiviteter. Bad, forsränning, hångel, sex, rymdforskning och andra bisarra upptåg hinner avverkas innan hösten och verkligheten återigen tar vid. Wet Hot American Summer är en satir/hyllning till 70- och 80-talets skruvade ungdomslägerfilmer som Meatballs (1979), Screwballs (1983) och Sleepaway Camp (1983) – med viss reservation för den sistnämnda.

Wet Hot American Summer - 06

Det här var en film som tog mig på sängen. Jag eftersökte en klassiskt somrig lägerfilm med eventuell kultstatus från tiden då det begav sig för genren. Gärna något med skräpigt, exploativt popcornvärde. Så såg jag omslaget till Wet Hot American Summer och såg att filmen efterliknat precis det jag sökte på den tidstypiskt serietidningstecknade posterdesignen.

I och med att filmen var från tidigt 2000-tal blev jag imponerad över hängivenheten, men räknade med att innehållet å andra sidan skulle stinka äckligt försök till cheesy ungdomssexfilm direkt på köpvideo i svallvågorna av American Pie (1999) och Road Trip (2000), trots tidiga rollinhopp av idag kända stjärnor som Bradley Cooper, Amy Poehler, Paul Rudd och Elizabeth Banks. Jag räknade alltså med att det skulle vara precis vad ungdomslägerfilmerna var på sin tid, minus det mer överblommade nostalgivärdet från den tiden.

Wet Hot American Summer - 09

Wet Hot American Summer är istället en rakt igenom passionerad, smart hyllning och satir på gränsen till parodi men med en humor som inte lutar sig mot parodikonventionerna. Humorn lutar sig faktiskt inte mot konventioner över huvd taget och det är det som får den att jäsa. Regler som enkelspåriga, lättköpta berättarlinjer för att hålla tittaren trygg är utkastade i utbyte mot en gravt absurd anti-dramaturgi och humor som leker med koncepten helt frikostigt några varv extra. När du tror att det är över så görs det en gång till och en gång till och som tittare får du hela tiden vara på tårna om du tror att du ska köpa strukturen på förväg.

Wet Hot American Summer - 15

Bäst är givetvis att bara njuta av färden istället för att känna dig säker och kontrollerad för det är det som är det fantastiska med det absurda; syftet är utbytt mot meningslösa händelser som i sitt absurdum ifrågasätter värdets värde och om det det över huvud taget existerar eller endast är en illusion? Jag har sedan länge själv hävdat denna brist på värde i våra liv men det är inget som tas på större allvar i min omgivning och det om något är väl själva beviset på vår naturs absurdhet. Livet ska inte tas på allvar oavsett värdet som vi sätter på den.

Wet Hot American Summer - 13

Absurd humor fungerar i alla lägen på mig, oavsett stämningsläge. När jag mår som bäst söker jag mig dit i eufori och när jag mår som sämst simmar jag hopplöst i det absurda och finner tryggheten i det för att kunna flyta. För mig är det en form av överlevnad och samtidigt ett fantastiskt sätt att leva på.

Några få gyllene detaljer i Wet Hot American Summer som demonstrerar en gnutta av den absurda galenskapen är hur filmen vrider på åldrarna och våra förväntningar på barn, unga och vuxna. Filmen innehåller flera generationer och ungdomarna är uppenbart spelade av betydligt vuxnare skådespelare (ett grepp som var och varannan ungdomsfilm brukar bjuda på av mer praktiska skäl men inte lika uppenbart som här).

Wet Hot American Summer - 03

Dom äldre dras å andra sidan tillbaka mot ungdomens ansvarsflyende nöjen och bekymmer och dom små barnen får å sin sida stötta dom vuxna och ta över vuxenroll efter vuxenroll. Filmens barnskådespelare är enligt mig sällsynt avslappnade och fria i sina ageranden och det är en höjdpunkt, liksom i Spielbergs E.T. (1982) och Moodyssons Vi Är Bäst! (2013). Deras attityd är en spegling av hela filmens tillvägagångssätt.

Det är just en film som frodas av ett myller av detaljer – små gester i bakgrunden eller skeva ljudeffekter och jag tror det är den enda filmen som placerat ett så kallat ”wilhelm scream” på en småunge och i bild dessutom. Några fler höjdpunkter är när filmen lika sorglöst som plötsligt sticker iväg i märkligt spännande intriger, som räddningsaktionen som utvecklas till en hisnande jaktduell, ett hemligt homoäktenskap och hot från yttre rymden.

Wet Hot American Summer - 20

Sedan har filmen en underbar förmåga att driva nördroller till sin spets så pass ständigt och i sådant plural att det skulle fylla en hel vedbod. Det är inte bara endygnsberättandet som för mina tankar till Dazed and Confused (1993) för Wet Hot levererar utan problem på samma nivå på dom flesta punkter. Det är inte så konstigt att filmen förärat kultstatus flera år efter sin misslyckade kommersiella sejour när den först kom, men då var den en monumental flopp både publikmässigt och kritikermässigt och Roger Ebert skrev sin sågning på vers till Alan Sherman-melodin ”Hello Muddah, hello Fadduh” (Brev från kolonien) innan han gav filmen en ynka tumme upp.

Wet Hot American Summer - 17

Jag må vara en torrboll och jag ser ytterst, ytterst sällan komedier som jag verkligen uppskattar – jag skrattar oftast mer åt ”seriösa” filmer än åt riktig humor (dels av absurda skäl och dels av komedins oförmåga att överraska), men den här hämningslösa fröjdfesten fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Jag har räknat ut att sannolikheten för att jag ska bli förälskad i en annan levande människa har runnit mig ur händerna genom mina egna självinsikter, men jag kan fortfarande bli förälskad i filmer lyckligt nog och jag är störtförälskad Wet Hot American Summer!

SYDSYDSYDSYDSYD

(5/5 Syd Barrett eller 10/10 poäng – oavsett högsta betyg)

Som av en extrem slump har Netflix precis i dagarna (31 juli) släppt en miniserie om 8 avsnitt – Wet Hot American Summer: The First Day of Camp, som är en prequel av originalfilmen, skapad av originalgänget. Michael Showalter och David Wain är tillbaka som författare och regissör och den dysfunktionellt fantastiska ensemblen återvänder – inklusive superhjälteaktuelle Paul Rudd, flerfaldigt oscarsnominerade Bradley Cooper och komedistjärnan Amy Poehler. Den förtjänar mer uppmärksamhet, helt klart. Det fantastiska är just att det är en prequel som utspelar sig i början av samma 1981 års läger, vilket gör att dom 15 år äldre skådespelarna fortfarande ska föreställa lika gamla. Allt är tillåtet i David Wains absurda värld och serien kom lägligt för att tillfredställa mitt nyfunna Wet Hot American Summer-begär.

Här hittar du länkarna till vad övriga filmspanare har skrivit på semestertemat …

Har du inte sett den

Movies-Noir

The Nerd Bird

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Fiffis filmtajm

RoboCop (2014)

filmspanarnaI lördags blev det dubbel bioutgång för vissa av oss bloggare i nätverket Filmspanarna och en av filmerna var svenske stjärnskottet Joel Kinnamans stora hollywoodgenombrott – den sci-fi-betonade actionthrillern RoboCop. Vilken den andra filmen som vi såg var får du se först imorgon då recensionerna kommer även på den – något mer nedtonade, filmen.

00Genre: Sci-Fi, Action, Kriminalthriller, Satir, Remake
Produktionsland: USA
Regi: José Padilha
Manus: Joshua Zetumer
Längd: 121 min
Skådespelare: Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Gary Oldman, Samuel L Jackson, Jay Baruchel, Aimee Garcia, Michael Keaton, Jennifer Ehle, Jackie Earle Haley, Michael K Williams, Melanie Scrofano, Zach Grenier, Marianne Jean-Baptiste, Marjan Neshat

I en stad som präglas av våld och kriminalitet återvänder en dödligt skadad polisman i skepnad av en mäktig varelse, till hälften människa, till hälften maskin, vars undantryckta minnen hemsöker och jagar honom.

1987 kom holländske Paul Verhoevens (Total Recall, Basic Instinct, Starship Troopers) originella framtidsvarsel/actionsatir RoboCop med en rejäl smäll tack vare sitt grafiska ultravåld och kritiska uppmålning av en framtid där ignoranta människor ser möjligheter i att låta robotar ta hand om brottsbekämpningen i slumstaden Detroit.

Filmen och dess uppföljare gav mig otäcka bilder av sönderpepprade människokroppar och kluvna huvuden på näthinnan som bidrog starkt till min barndoms fantasier men även mardrömmar. RoboCop kändes lika förbjudet som porr vid den tiden för mig, med skillnaden att RoboCop även såldes som actionfigurer i leksaksbutikerna. Jag minns den där resan till Ullared då jag och min bror roade oss med varsin RoboCop utan hjälm.

Remaken av RoboCop är regisserad av brasilianske stjärnskottet José Padilha som slog igenom internationellt med både hårdkokta och samhällskritiska ”polisarméfilmerna” Tropa de Elite (2007) och Tropa de Elite 2 (2010).

robocop2014-6

En poäng med den nya skildringen av robotpolisen är att det trots en majoritet av igenkänning är något av en twist på originalet.

Då versionen från 1987 skildrade en skicklig polis som dör och återupplivas som en pliktstyrd robot som trots det visar tecken på att människan fortfarande finns kvar långt där inne, så handlar versionen från 2014 istället om en skicklig polis som skadas, lemlästas och faller i koma efter en allvarlig explosion och utifrån dom förutsättningarna får chansen att leva vidare i en robots kropp, men mer och mer kontrolleras för att handla på kommando och inte med det mänskliga sinne som finns kvar.

Man skulle kunna säga att den nya versionens Frankenstein-element ligger betydligt närmare Mary Shelleys ursprungsroman än hollywoodversionen av Frankenstein som kom på 30-talet.

Detta ser jag som en positiv förändring som hjälper filmen att få sitt egna liv och inte endast bli en onödig upprepning. Gary Oldmans (Sid & Nancy, Dracula, Leon) insats som ”doktor Frankenstein” i egen hög person är dessutom en av filmens stora behållningar då den ger lite kött (ursäkta ordvalet) till vår syn på RoboCop och karaktären pumpar in en hel del geist och känslor.

robocop2014-4

Inför denna remake har det snackats mycket kring tre saker; Dels faktumet att svenske talangen – och av mig flertalet gånger hyllade, Joel Kinnaman (I Skuggan Av Värmen, Johan Falk, Snabba Cash, The Killing) spelar självaste titelrollen.

För det andra har det snackats om det pengaslickande valet att låta filmen vara barnvänligt PG13-åldersklassad. För det tredje har det snackats om det tveksamma i att låta Joel Kinnaman ta skepnaden av en smal, snärt surfarrobot med mattsvart lack snarare än den robusta plåtroboten Peter Weller porträtterade i originalet.

Joel Kinnaman sköter sig till och med över min förväntan då han genom filmens val att skildra RoboCop får betydligt mer känslouttryck att jobba med och han är där fullt ut hela tiden och när han agerar mer känslokallt så fixar han det alldeles utmärkt. Han får inte särskilt mycket tid att enbart vara människan Alex Murphy och relationen till hans familj hinner knappt etableras innan vändpunkten kommer.

Detta är en invändning jag har mot filmen då jag gärna hade sett åtminstone någon enstaka scen ytterligare med rejäl familjesamhörighet i, även om Kinnaman gör sitt bästa under dom familjemoment han får. ”Frun” Abbie Cornish (som är fantastisk i australiensiska Candy mot Heath Ledger) hinner däremot knappast ändra tonen på sin karaktär från punkt A till punkt B, men den kämpande, sammanbitna tonen hon har gör hon dock utmärkt.

RoboCop

Faktum är att den del av filmen som får mig att känna av dom positiva vibbarna från ursprungsmaterialet (och då räknar jag även in den bortglömda tv-serien som gick i mitten av 90-talet) kommer just i ögonblicken då RoboCop interragerar med sin fru och tystlåtne son.

Vad gäller filmens mer barnvänliga ton så kan jag ärligt talat inte beklaga mig. Originalet hade en sällsynt karaktäristisk ton av blodexplosioner och slafs i överflöd och att upprepa det hade oavsett inte hjälpt remaken.

Det remaken istället har är en oväntat hög dos av engagemangshöjande spänning som pulserar tillräckligt för att få till och med en actionhärdad metallbit som mig på nålar i stolen stundtals. José Padilha tillför här något som jag inte tror att vilken ”director for hire”-filmskapare som helst hade lyckats med.

Visst har filmen inte särskilt mycket blodutgjutelse, men vad hade det tillfört till upplevelsen år 2014? Överlag är det visuella och miljömässiga i filmen mer kliniskt än den skitiga ghettostad vi såg i originalet och det sker aldrig att karaktärerna rör sig i områden där Detroits smutsiga baksida syns, för i den här filmen finns det ingen. Värt att kritisera? Mjaae, kanske. Med tanke på Detroits skick 2014 är det dock snarast kreativt att skildra staden så.

robocop2014-10

Angående RoboCops nya design så är jag även efter filmen halvt om halvt skeptisk. Nog för att den på många sätt är utformad på ett sätt som passar mycket bättre än det osmidiga originalet, men trots det hade jag gärna sett att midjan var något kraftigare än den spurtiga springkropp han nu har.

Det är dock knappast någon större invändning då det handlar om några centimeter på midjan och jag ogillar att gå in på utseendefixering av det slaget. Utrymmet för den svarta dräkten gentemot den mer retroaktiga dräkten var däremot befogad på flera smarta sätt.

Andra intryck filmen gav mig är relationen Alex Murphy/RoboCop har till sin yrkespartner.

I denna version är denna roll betydligt mer nedtonad och numera en man istället för den kortklippta, tuffa kvinnan som Nancy Allen spelade i originalet. Med tanke på att familjen får ta större utrymme samtidigt som övriga poliser får ta betydligt mindre plats så är detta dock en bra lösning och Michael K. Williams (The Wire, The Road, Boardwalk Empire) som spelar partner Lewis gör sitt allra bästa för att sätta avtryck när han väl får chansen och enligt mig gick det vägen.

robocop2014-16

En svaghet i filmen är Jackie Earle Haleys (Little Children, Watchmen, A Nightmare on Elm Street) endimensionella stridspitt som motarbetar polisernas intentioner om en robotmänniska, när han anser att människodimensionen endast försvagar en ”soldier in battle”. Detta är inte Haleys eget fel, men karaktären är helt enkelt för klichébetonad och lättläst.

Ett utropstecken är den alltid lika underskattade Michael Keatons (Beetlejuice, Batman, Jackie Brown) bitska insats som sluge kapitalistbossen Raymond Sellars som ser det heta stridsämnet drönare som var mans vardag i fredliga samhällen och det märks hur kul Keaton har.

Mycket trevligt att se honom i en så pass färgstark roll där han visar ett myller av självsäker finess och jag har svårt att se någon annan konkurrera om hans insats i rollen trots att ett flertal stod före i kön.

Även Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Avengers, Django Unchained) står för en av dom mer lättsamt underhållande insatserna som Detroits maniske nyhetsrapportör och även han får fritt spelrum att agera, minst sagt. Dessa två herrar är dem som står för den satir vi kan känna igen från originalet, men remaken lämnar i övrigt satirelementet för att gå mer på linjen samhällskritik och politisk kritik kort och gott.

robocop-2014-trailer

Inte mig emot, även om jag finner upphöjd satir mer träffsäker än rent allvar. Sammantaget är remaken av RoboCop en stor positiv överraskning för mig med viss lathet i manuset för rent spänningshöjande, men med en regissör som vet hur spänning ska regisseras gör det mindre. När jag blir både medryckt i spänningen och berörd av dramat under en actionfilm så ska jag verkligen, verkligen inte klaga.

Innan filmen sade jag att ”den här filmen lär inte få högsta betyg av någon i hela världen”, men med det konstaterat är mitt betyg mycket högt ändå. Jag har definitivt fått mersmak!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-märkt2Feministisk slutnot: Polischefen är en kvinna (Marianne Jean-Baptise), en av försvarsutskottets ledare är en kvinna (Julianne Moore-snarlika Jennifer Ehle), en av robotkirurgerna är en kvinna (Aimee Garcia) och RoboCops fru är… en kvinna (Abbie Cornish).

Fler kvinnor än så har knappt filmen vilket inte ens är en handfull, men dessa fyra visar alla åtminstone en hel del attityd i deras karaktärer och ageranden. Pratar med varandra om annat än mäns  eller för den delen robotmäns angelägenheter gör dom dock inte vad jag kan påstå.

Vill du läsa vad dom andra tre filmspanarna tyckte om RoboCop så hittar du deras recensioner här och förstod jag tongångarna rätt var ingens tyckande riktigt den andra lik:

Fiffis filmtajm
Jojjenito om film
Fripps filmrevyer
Movies-noir

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost