Elizabeth Banks | Absurd Cinema

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi: Bill Pohlad
Längd: 122 min
Skådespelare: Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers, Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

När det är dags för Filmspanarna att filmblogga på temat ”semester” så tar jag semester från min semester från bloggande. Väldigt passande. Jag lät intuitionen välja vilken semesterrelaterad film det skulle bli och lotten föll på humorbastarderna David Wains och Michael Showalters somriga Wet Hot American Summer (2001).

Genre: Komedi, Satir, Pastiche
Produktionsland: USA
Manus: David Wain, Michael Showalter
Regi: David Wain
Längd: 97 min
Skådespelare:
Janeane Garofalo, Molly Shannon, Paul Rudd, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, A.D. Miles, Michael Ian Black, Zak Orth, Christopher Meloni, Joe Lo Truglio, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks, Ken Marino, Marisa Ryan, Judah Friedlander

It was the last day of summer camp. It was the first day of the third week in August.

Året är 1981 på sommarlägret Camp Firewood. Under lägrets sista dygn får vi följa lägerledarnas och lägerbarnens gruppaktiviteter. Bad, forsränning, hångel, sex, rymdforskning och andra bisarra upptåg hinner avverkas innan hösten och verkligheten återigen tar vid. Wet Hot American Summer är en satir/hyllning till 70- och 80-talets skruvade ungdomslägerfilmer som Meatballs (1979), Screwballs (1983) och Sleepaway Camp (1983) – med viss reservation för den sistnämnda.

Det här var en film som tog mig på sängen. Jag eftersökte en klassiskt somrig lägerfilm med eventuell kultstatus från tiden då det begav sig för genren. Gärna något med skräpigt, exploativt popcornvärde. Så såg jag omslaget till Wet Hot American Summer och såg att filmen efterliknat precis det jag sökte på den tidstypiskt serietidningstecknade posterdesignen.

I och med att filmen var från tidigt 2000-tal blev jag imponerad över hängivenheten, men räknade med att innehållet å andra sidan skulle stinka äckligt försök till cheesy ungdomssexfilm direkt på köpvideo i svallvågorna av American Pie (1999) och Road Trip (2000), trots tidiga rollinhopp av idag kända stjärnor som Bradley Cooper, Amy Poehler, Paul Rudd och Elizabeth Banks. Jag räknade alltså med att det skulle vara precis vad ungdomslägerfilmerna var på sin tid, minus det mer överblommade nostalgivärdet från den tiden.

Wet Hot American Summer är istället en rakt igenom passionerad, smart hyllning och satir på gränsen till parodi men med en humor som inte lutar sig mot parodikonventionerna. Humorn lutar sig faktiskt inte mot konventioner över huvd taget och det är det som får den att jäsa. Regler som enkelspåriga, lättköpta berättarlinjer för att hålla tittaren trygg är utkastade i utbyte mot en gravt absurd anti-dramaturgi och humor som leker med koncepten helt frikostigt några varv extra. När du tror att det är över så görs det en gång till och en gång till och som tittare får du hela tiden vara på tårna om du tror att du ska köpa strukturen på förväg.

Bäst är givetvis att bara njuta av färden istället för att känna dig säker och kontrollerad för det är det som är det fantastiska med det absurda; syftet är utbytt mot meningslösa händelser som i sitt absurdum ifrågasätter värdets värde och om det det över huvud taget existerar eller endast är en illusion? Jag har sedan länge själv hävdat denna brist på värde i våra liv men det är inget som tas på större allvar i min omgivning och det om något är väl själva beviset på vår naturs absurdhet. Livet ska inte tas på allvar oavsett värdet som vi sätter på den.

Absurd humor fungerar i alla lägen på mig, oavsett stämningsläge. När jag mår som bäst söker jag mig dit i eufori och när jag mår som sämst simmar jag hopplöst i det absurda och finner tryggheten i det för att kunna flyta. För mig är det en form av överlevnad och samtidigt ett fantastiskt sätt att leva på.

Några få gyllene detaljer i Wet Hot American Summer som demonstrerar en gnutta av den absurda galenskapen är hur filmen vrider på åldrarna och våra förväntningar på barn, unga och vuxna. Filmen innehåller flera generationer och ungdomarna är uppenbart spelade av betydligt vuxnare skådespelare (ett grepp som var och varannan ungdomsfilm brukar bjuda på av mer praktiska skäl men inte lika uppenbart som här).

Dom äldre dras å andra sidan tillbaka mot ungdomens ansvarsflyende nöjen och bekymmer och dom små barnen får å sin sida stötta dom vuxna och ta över vuxenroll efter vuxenroll. Filmens barnskådespelare är enligt mig sällsynt avslappnade och fria i sina ageranden och det är en höjdpunkt, liksom i Spielbergs E.T. (1982) och Moodyssons Vi Är Bäst! (2013). Deras attityd är en spegling av hela filmens tillvägagångssätt.

Det är just en film som frodas av ett myller av detaljer – små gester i bakgrunden eller skeva ljudeffekter och jag tror det är den enda filmen som placerat ett så kallat ”wilhelm scream” på en småunge och i bild dessutom. Några fler höjdpunkter är när filmen lika sorglöst som plötsligt sticker iväg i märkligt spännande intriger, som räddningsaktionen som utvecklas till en hisnande jaktduell, ett hemligt homoäktenskap och hot från yttre rymden.

Sedan har filmen en underbar förmåga att driva nördroller till sin spets så pass ständigt och i sådant plural att det skulle fylla en hel vedbod. Det är inte bara endygnsberättandet som för mina tankar till Dazed and Confused (1993) för Wet Hot levererar utan problem på samma nivå på dom flesta punkter. Det är inte så konstigt att filmen förärat kultstatus flera år efter sin misslyckade kommersiella sejour när den först kom, men då var den en monumental flopp både publikmässigt och kritikermässigt och Roger Ebert skrev sin sågning på vers till Alan Sherman-melodin ”Hello Muddah, hello Fadduh” (Brev från kolonien) innan han gav filmen en ynka tumme upp.

Jag må vara en torrboll och jag ser ytterst, ytterst sällan komedier som jag verkligen uppskattar – jag skrattar oftast mer åt ”seriösa” filmer än åt riktig humor (dels av absurda skäl och dels av komedins oförmåga att överraska), men den här hämningslösa fröjdfesten fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Jag har räknat ut att sannolikheten för att jag ska bli förälskad i en annan levande människa har runnit mig ur händerna genom mina egna självinsikter, men jag kan fortfarande bli förälskad i filmer lyckligt nog och jag är störtförälskad Wet Hot American Summer!

(5/5 Syd Barrett eller 10/10 poäng – oavsett högsta betyg)

Som av en extrem slump har Netflix precis i dagarna (31 juli) släppt en miniserie om 8 avsnitt – Wet Hot American Summer: The First Day of Camp, som är en prequel av originalfilmen, skapad av originalgänget. Michael Showalter och David Wain är tillbaka som författare och regissör och den dysfunktionellt fantastiska ensemblen återvänder – inklusive superhjälteaktuelle Paul Rudd, flerfaldigt oscarsnominerade Bradley Cooper och komedistjärnan Amy Poehler. Den förtjänar mer uppmärksamhet, helt klart. Det fantastiska är just att det är en prequel som utspelar sig i början av samma 1981 års läger, vilket gör att dom 15 år äldre skådespelarna fortfarande ska föreställa lika gamla. Allt är tillåtet i David Wains absurda värld och serien kom lägligt för att tillfredställa mitt nyfunna Wet Hot American Summer-begär.