Etikettarkiv: Road Trip

Filmspanartema ”semester”: Wet Hot American Summer (2001)

filmspanarnaNär det är dags för Filmspanarna att filmblogga på temat ”semester” så tar jag semester från min semester från bloggande. Väldigt passande. Jag lät intuitionen välja vilken semesterrelaterad film det skulle bli och lotten föll på humorbastarderna David Wains och Michael Showalters somriga Wet Hot American Summer (2001).

wet-hot-american-summer-posterGenre: Komedi, Satir, Pastiche
Produktionsland: USA
Manus: David Wain, Michael Showalter
Regi: David Wain
Längd: 97 min
Skådespelare:
Janeane Garofalo, Molly Shannon, Paul Rudd, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, A.D. Miles, Michael Ian Black, Zak Orth, Christopher Meloni, Joe Lo Truglio, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks, Ken Marino, Marisa Ryan, Judah Friedlander

It was the last day of summer camp. It was the first day of the third week in August.

Året är 1981 på sommarlägret Camp Firewood. Under lägrets sista dygn får vi följa lägerledarnas och lägerbarnens gruppaktiviteter. Bad, forsränning, hångel, sex, rymdforskning och andra bisarra upptåg hinner avverkas innan hösten och verkligheten återigen tar vid. Wet Hot American Summer är en satir/hyllning till 70- och 80-talets skruvade ungdomslägerfilmer som Meatballs (1979), Screwballs (1983) och Sleepaway Camp (1983) – med viss reservation för den sistnämnda.

Wet Hot American Summer - 06

Det här var en film som tog mig på sängen. Jag eftersökte en klassiskt somrig lägerfilm med eventuell kultstatus från tiden då det begav sig för genren. Gärna något med skräpigt, exploativt popcornvärde. Så såg jag omslaget till Wet Hot American Summer och såg att filmen efterliknat precis det jag sökte på den tidstypiskt serietidningstecknade posterdesignen.

I och med att filmen var från tidigt 2000-tal blev jag imponerad över hängivenheten, men räknade med att innehållet å andra sidan skulle stinka äckligt försök till cheesy ungdomssexfilm direkt på köpvideo i svallvågorna av American Pie (1999) och Road Trip (2000), trots tidiga rollinhopp av idag kända stjärnor som Bradley Cooper, Amy Poehler, Paul Rudd och Elizabeth Banks. Jag räknade alltså med att det skulle vara precis vad ungdomslägerfilmerna var på sin tid, minus det mer överblommade nostalgivärdet från den tiden.

Wet Hot American Summer - 09

Wet Hot American Summer är istället en rakt igenom passionerad, smart hyllning och satir på gränsen till parodi men med en humor som inte lutar sig mot parodikonventionerna. Humorn lutar sig faktiskt inte mot konventioner över huvd taget och det är det som får den att jäsa. Regler som enkelspåriga, lättköpta berättarlinjer för att hålla tittaren trygg är utkastade i utbyte mot en gravt absurd anti-dramaturgi och humor som leker med koncepten helt frikostigt några varv extra. När du tror att det är över så görs det en gång till och en gång till och som tittare får du hela tiden vara på tårna om du tror att du ska köpa strukturen på förväg.

Wet Hot American Summer - 15

Bäst är givetvis att bara njuta av färden istället för att känna dig säker och kontrollerad för det är det som är det fantastiska med det absurda; syftet är utbytt mot meningslösa händelser som i sitt absurdum ifrågasätter värdets värde och om det det över huvud taget existerar eller endast är en illusion? Jag har sedan länge själv hävdat denna brist på värde i våra liv men det är inget som tas på större allvar i min omgivning och det om något är väl själva beviset på vår naturs absurdhet. Livet ska inte tas på allvar oavsett värdet som vi sätter på den.

Wet Hot American Summer - 13

Absurd humor fungerar i alla lägen på mig, oavsett stämningsläge. När jag mår som bäst söker jag mig dit i eufori och när jag mår som sämst simmar jag hopplöst i det absurda och finner tryggheten i det för att kunna flyta. För mig är det en form av överlevnad och samtidigt ett fantastiskt sätt att leva på.

Några få gyllene detaljer i Wet Hot American Summer som demonstrerar en gnutta av den absurda galenskapen är hur filmen vrider på åldrarna och våra förväntningar på barn, unga och vuxna. Filmen innehåller flera generationer och ungdomarna är uppenbart spelade av betydligt vuxnare skådespelare (ett grepp som var och varannan ungdomsfilm brukar bjuda på av mer praktiska skäl men inte lika uppenbart som här).

Wet Hot American Summer - 03

Dom äldre dras å andra sidan tillbaka mot ungdomens ansvarsflyende nöjen och bekymmer och dom små barnen får å sin sida stötta dom vuxna och ta över vuxenroll efter vuxenroll. Filmens barnskådespelare är enligt mig sällsynt avslappnade och fria i sina ageranden och det är en höjdpunkt, liksom i Spielbergs E.T. (1982) och Moodyssons Vi Är Bäst! (2013). Deras attityd är en spegling av hela filmens tillvägagångssätt.

Det är just en film som frodas av ett myller av detaljer – små gester i bakgrunden eller skeva ljudeffekter och jag tror det är den enda filmen som placerat ett så kallat ”wilhelm scream” på en småunge och i bild dessutom. Några fler höjdpunkter är när filmen lika sorglöst som plötsligt sticker iväg i märkligt spännande intriger, som räddningsaktionen som utvecklas till en hisnande jaktduell, ett hemligt homoäktenskap och hot från yttre rymden.

Wet Hot American Summer - 20

Sedan har filmen en underbar förmåga att driva nördroller till sin spets så pass ständigt och i sådant plural att det skulle fylla en hel vedbod. Det är inte bara endygnsberättandet som för mina tankar till Dazed and Confused (1993) för Wet Hot levererar utan problem på samma nivå på dom flesta punkter. Det är inte så konstigt att filmen förärat kultstatus flera år efter sin misslyckade kommersiella sejour när den först kom, men då var den en monumental flopp både publikmässigt och kritikermässigt och Roger Ebert skrev sin sågning på vers till Alan Sherman-melodin ”Hello Muddah, hello Fadduh” (Brev från kolonien) innan han gav filmen en ynka tumme upp.

Wet Hot American Summer - 17

Jag må vara en torrboll och jag ser ytterst, ytterst sällan komedier som jag verkligen uppskattar – jag skrattar oftast mer åt ”seriösa” filmer än åt riktig humor (dels av absurda skäl och dels av komedins oförmåga att överraska), men den här hämningslösa fröjdfesten fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Jag har räknat ut att sannolikheten för att jag ska bli förälskad i en annan levande människa har runnit mig ur händerna genom mina egna självinsikter, men jag kan fortfarande bli förälskad i filmer lyckligt nog och jag är störtförälskad Wet Hot American Summer!

SYDSYDSYDSYDSYD

(5/5 Syd Barrett eller 10/10 poäng – oavsett högsta betyg)

Som av en extrem slump har Netflix precis i dagarna (31 juli) släppt en miniserie om 8 avsnitt – Wet Hot American Summer: The First Day of Camp, som är en prequel av originalfilmen, skapad av originalgänget. Michael Showalter och David Wain är tillbaka som författare och regissör och den dysfunktionellt fantastiska ensemblen återvänder – inklusive superhjälteaktuelle Paul Rudd, flerfaldigt oscarsnominerade Bradley Cooper och komedistjärnan Amy Poehler. Den förtjänar mer uppmärksamhet, helt klart. Det fantastiska är just att det är en prequel som utspelar sig i början av samma 1981 års läger, vilket gör att dom 15 år äldre skådespelarna fortfarande ska föreställa lika gamla. Allt är tillåtet i David Wains absurda värld och serien kom lägligt för att tillfredställa mitt nyfunna Wet Hot American Summer-begär.

Här hittar du länkarna till vad övriga filmspanare har skrivit på semestertemat …

Har du inte sett den

Movies-Noir

The Nerd Bird

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Annonser

Tema ”På väg” – underbara resor på film

filmspanarnaBloggnätverket Filmspanarna är tillbaka och månadens tema är ”På väg”. Två ord som tillsammans kan betyda så många olika saker, men jag har valt att fokusera på att lista tio stycken minnesvärda filmer om karaktärer på resande fot – med bil, båt, motorcykel, tåg, buss, gräsklippare eller just till fots…

Resan ska vara en medveten, lång, pågående och central röd tråd i filmens berättande. Därför kvalificerar sig exempelvis inte vissa James Bond-filmer trots att huvudkaraktären reser mellan ett flertal länder under filmens gång. Inte heller Lost in Translation får därför vara med, hur mycket jag än skulle vilja det. Skildringen ska alltså utspela sig ”på vägen” men det ska finnas en förutbestämd slutdestination.

Nedan följer min presentation av några personliga karameller i kronologisk ordning, som skildrar resefärden (både utantill och innantill om huvudet) för några vitt skilda karaktärer, men som alla på något sätt verkar söka efter känslan av frihet…

Easy Rider (1969)

EASYRIDER-SPTI-14.tif

Denna motorcykelfilm skildrar förmodligen både bikers, hippies, flower power och droger bättre än någon annan film.

Filmen fullkomligen osar av frihetskänsla och är dessutom inspelad helt efter den attityden, utan några regelmässiga produktionspärrar alls. Detta faktum och det populära genomslaget det fick gjorde den till en milstolpe och ett slags startskott för det nya, independentinriktade och samhällskritiska Hollywood som sedan pågick i ett decennium – också kallat ”filmhistoriens guldålder”.

Skådespelarna Dennis Hopper (Apocalypse Now, The Texas Chainsaw Massacre 2, Blue Velvet), Peter Fonda (Dirty Mary Crazy Larry, Ulee’s Gold) och Terry Southern – manusförfattaren till fantastiska Dr. Strangelove (1964), har skrivit manuset och Dennis Hopper regisserade själv filmen (inte sällan på droger). Resultatet är både flummigt och hypnotiskt i en underbar smet.

I huvudrollerna spelade dessutom Hopper, Fonda och före detta b-filmskådisen Jack Nicholson (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Chinatown, The Shining) i sin stora genombrottsroll. Easy Rider är förmodligen den ultimata road-movie-skildringen och ett måste för alla som är filmintresserade!

”They’ll talk to ya and talk to ya and talk to ya about individual freedom. But they see a free individual, it’s gonna scare ‘em.”

Apocalypse Now (1979)

apocalypsenowbdcap1_original

Även om Francis Ford Coppolas (Gudfadern-trilogin) Apocalypse Now utspelar sig på en resa längs med en flod i Vietnamkrigets hetta så är det ändå en slags road-movie med båt och som knappast går i dur. Filmen har en väldigt unik känsla som balanserar mellan hallucination och mardröm, utan att någonsin lämna verkligheten.

Apocalypse Now är mästerlig på så många sätt och även om slutet förbryllar många åskådare så är det – med Martin Sheen och Marlon Brando i två elektriska roller, det oumbärliga slutet för en sådan här surrealistisk vansinnesfärd in i helvetet. För övrigt är Moog-soundtracket så passande att jag får gåshud bara jag nämner det. Briljant!

Stand By Me (1986)

stand-by-me-1986-07-g

Denna Stephen King-baserade film av mångfacetterade skådisen/regissören Rob Reiner (Spinal Tap, When Harry Met Sally, Misery) är en liten, stor skildring av hur unga pojkar bokstavligt talat vandrar in i vuxenlivet genom ett omtumlande äventyr till fots. Fyra barnskådisar gör ett sjuhelsikes jobb med att gestalta de skilda karaktärernas kval, med bortgångne River Phoenix (Running On Empty, My Own Private Idaho, Dogfight) i en av de förkrossande barnrollerna (blir du inte tårögd av bilden ovanför så vet jag inte vad).

Filmen är själva definitionen av ett barndomsäventyr och nästan alla kan nog känna igen sig i kvalen som barnen ställs inför. Den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom jag själv som 6-åring rymde iväg med en kompis på ett skogsäventyr där vi tillsammans besteg berg, sprang mot stupkanten, drömde om pinnglass och badade i en bottenlös branddamm tillsammans – allt för att hitta min väns borttappade knallpulverpistol någonstans där i den farliga skogen.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

The Land Before Time (1988)

f5355433ccf3354e34c228da3780da91

Det här var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var ett litet barn! Min dinosauriebesatthet fick verkligen utlopp i denna historia om hur den lille långhalsen Lillefot ser sin mamma dödas av tyrannosauren ”Vasstand”. Tack vare sin godhet enar han ett gäng dinosauriebarn vid namn Cera, Petrie, Kvacky och Tagg och i en hård, förhistorisk värld försöker de hålla ihop för att tillsammans hitta ”Den stora dalen” långt bortom de mörka bergen.

Det är den fantastiske barnfilmanimatören Don Bluth (Micke och Molle, The Secret of NIMH, An American Tail, All Dogs Go To Heaven, Rock-a-Doodle, Thumbelina, Anastasia) som har regisserat denna underbara historia, med George Lucas och Steven Spielberg som producenter. Landet flr Länge Sedan har fått mer än ett tiotal uppföljare och jag hann se många av dem innan jag blev ”för stor”.

Bluths barnfilmer hade en alldeles egen stil där han skildrade ovanligt mörka och tunga ämnen om livet, för att vara för yngre barn. Detta gjorde han dock med stor framgång och när Disney-filmerna (som Bluth började sin karriär hos) hade en lågperiod så tog Don Bluths filmer världen med storm. Några av mina finaste barndomsminnen har jag genom flera av hans filmer!

Wild at Heart (1991)

large_wild_at_heart_blu-ray_3

Min absoluta favoritregissör, David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks), har aldrig brytt sig om gränser när det kommer till film. Wild at Heart bygger på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula och Lynchs filmatisering är en Trollkarlen från Oz-tolkning som lika mycket som en road-movie ur en påknarkad voodoo-doktors fantasi.

Lust blandas med ångest som blandas med Elvis Presley som blandas med tunga, våta drömmar och Nicolas Cage tillsammans med Laura Dern briljerar, för att inte tala om Harry Dean Stanton, Jack Nance och Willem Dafoe i rollen som det oefterhärmelige psykopatpervot Bobby Peru! Sekvensen med Chris Isaaks låt ”Wicked Game” är ren och skär filmmagi!

”This whole world is wild at heart and weird on top.”

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

e5eacc58bcc8833d27e8d1d6600f64cf

Glöm allt vad berusning och orgasmer heter. Vissa barnfilmer har satt sådana avtryck att man uppfylls av en oövervinnerligt stark nostalgisk känsla som får en att flyga fritt inombords och känna att det inte finns något härligare på jorden än just den känslan! För mig är det två filmer som framkallar just det här känslosvallet och det är Resan till Melonia (1989) och allra mest Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern!

Även om barnfilmskaparen Don Bluth inte hade något med uppföljaren till hans An American Tail (1986) att göra så besitter den ändå en sällsamt vuxen, poetisk känsla som säger mer om livet för mig än de allra flesta filmer.

Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-ryska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka lyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hund-sheriff vid namn Wille Slurp (vars engelska dubbröst blev legenden James Stewarts sista roll före sin död) och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.

Musiken och sångerna i filmen är av himmelsk kvalitet, skriven av James Horner (Star Trek II, Aliens, Bravheart, Titanic). Särskilt ett par sånger från Fievels syster – som drömmer om att bli en hyllad sångartist, griper verkligen tag i magen innifrån!

A Goofy Movie (1995)

1094022

Janne Långbens Galna Film är ett till barndomsminne som väcker otroligt varma känslor hos mig. Det var en film jag såg om och om igen oavsett hur gammal jag blev och skildrandet av Janne Långbens ”far-och-son”-bilsemester med hans motvillige son Max präglade även mina egna bilsemestrar i livet.

Det är en väldigt varm film och med en skum humor som jag kan skratta åt även idag, blandat med en i botten mycket seriös skildring av hur en positiv pappa vill att hans son ska få uppleva samma nostalgiska fiskeresa som han själv fick uppleva med sin far, medan sonen inte kan släppa tankarna på sommarromansen med en skolkamrat och hur han missar hennes live-sändningsfest av den stora Powerline-konserten – årets händelse och hans tillfälle att vinna hennes kärlek.

Resan med hans far Långben blir dock allt annat än händelselös mot alla odds och även denna film bjuder på musikaliska ögonblick som inte går att ogilla och som inombords fått mig att otaliga gånger fantisera om att uppleva något lika häftigt som Max Långben i skolaulan!

The Straight Story (1999)

The Straight Story fGVPu1ofsWnOmfI4qf23k9hKLcz

The Straight Story är ironiskt nog David Lynchs – de absurdas mästares, mest raka film. Manuset är inte skrivet av Lynch själv utan delvis av hans före detta fru och producent, Mary Sweeney. Filmen är dessutom Disney-producerad vilket låter som en total missmatch tillsammans med Lynch.

Den verklighetsbaserade historien om Alvin Straight är dock en förbisedd pärla och på något sätt en anti-version av Easy Rider, så till vida att medan Easy Rider följde unga, frihetssökande män utan någon fysisk slutdestination och på snabba motorcyklar så får vi i The Straight Story istället följa en gammal man som åker genom USA på något så osexigt som en gräsklippare, för att träffa sin döende bror och ta itu med sitt förflutna. Frihetskänslan finns dock ändå där, minst lika stark och genuin.

Anledningen till att han kör gräsklippare istället för bil beror på att hans försämrade syn och hörsel, som gjort att han inte har rätt att köra bil och inte heller någon närstående som kan köra honom. Filmen är så fylld av värme, poetiska iakttagelser och inspiration att det är en skam att filmen inte hyllats mer.

Just skildrandet av riktigt gamla personer hör inte till vanligheterna i filmindustrin så det är med glädje jag inser värdet av att David Lynch valde att filma manuset, då det med största sannolikhet aldrig hade sett bioduken annars. Richard Farnsworth (före detta stuntman och inte skådespelare) briljerar i huvudrollen och Cissy Spacek (Badlands, Carrie, The Help) är fenomenal i rollen som hans utvecklingshandikappade dotter och hjälpande stöd.

”Well, the worst part of being old is rememberin’ when you was young.”

Almost Famous (2000)

almost-famous-almost-famous-61998_1024_7681

Musikskribenten/filmskaparen Cameron Crowe (Fast Times at Ridgemont High, Jerry Maguire, Elizabethtown) golvade i princip alla som har någon slags kärlek för musik i och med sin självbiografiska ”coming-of-age”-skildring om en mycket ung musikskribent som får följa med ett lovande rockband och deras groupies på turné genom USA.

Resan blir så mycket mer än bara en tillfällig sommarromans för den unge skribenten och vi får följa med hela vägen, ackompanjerat av ett fantastiskt soundtrack som innehåller allt och lite till från den musikaliska tidsperioden. Det är en lång film med en drös av minnesvärda ögonblick – bland annat ett drogparty som går snett och en flygupplevelse med Elton John-musik som etsat sig fast på mångas näthinnor.

Livet längs vägen är fruktansvärt bra skildrat och Philip Seymour Hoffman (Boogie Nights, Capote, The Master) dyker upp i en helt fantastisk biroll som skivförsäljare och musiknörd.

“The only true currency in this bankrupt world is what you share with someone else when you’re uncool.”

Into the Wild (2007)

into the wild blu-ray2

Det finns ytterst få filmer som kan förändra ditt liv om du ser den. Into the Wild är dock just en sådan.

Friheten som vanligtvis suveräne skådespelaren Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) förmedlar genom sin regi är helt magnifik. Den verklighetsbaserade historien (skriven av Jon Krakauer) om hur raketforskarsonen Christopher McCandless vandrar genom det amerikanska landskapet utan pengar men med miljarder kubik av frihet, för att förverkliga drömmen om att nå Alaskas skogar och leva helt på naturens villkor.

Emile Hirsch (Taking Woodstock, Milk) är som gjuten för rollen som den frihetssökande, unge natursjälen som offrar sin civiliserade karriär för att hitta sitt rätta jag. Utöver det bjuder filmen på minst ett dussin suveräna skådespelarinsatser genom karaktärerna han möter på sin långa färd, jätteinspirerande, specialskriven musik av Eddie Vedder (Pearl Jam) och ett ögonblicksfoto och naturvyer som får mig att tappa andan. Det här är en av 2000-talets stora filmhöjdpunkter och filmer som skildrar naturens storslagenhet lika bra görs verkligen inte ofta.

Jag minns att när jag såg den första gången tvingades jag stoppa filmen med cirka en kvart kvart, men när jag trots en dags avbrott sedan såg klart den avslutande kvarten drabbades jag av ren eufori över filmupplevelsen jag varit med om.

Hade jag gjort en lista över filmer som hittar kärnan i själva meningen med livet så står Into the Wild och stampar, frustar och ekar mellan träden och bergen om att få vara högst på den listan.

”I read somewhere… how important it is in life not necessarily to be strong… but to feel strong.”

Gå nu in på de andra filmspanarnas bloggar och se vad dom har skrivit kring temat ”På väg”!