Etikettarkiv: Anomi

Week End (1967)

Mkrorecensioner-headerWeek End Poster

Genre: Experimentfilm, Avant Garde, Franska Nya Vågen, New Wave, Absurdism, Surrealism, Free Form Filmmaking, Drama, Road Movie, Katastroffilm, Undergångsskildring
Produktionsland: Frankrike, Italien
Alternativ titel: Weekend
Svensk titel: Utflykt i Det Röda
Manus: Jean-Luc Godard
Regi: Jean-Luc Godard
Längd: 100 min
Budget: $250 000
Skådespelare: Mireille Darc, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon, Valérie Lagrange, Jean-Pierre Léaud, Karl Marx

Allmänt ansedd som Godards formmässigt mest radikala film sedan debuten Till sista andetaget. I form av en borgerlighetens apokalypsvision ger filmen en svidande kritik av ett konsumtionssamhälle som löpt amok. Den surrealistiska ramhandlingen gäller en arvstvist som snart kommer att involvera allt från radikala kanibalterrorister till allmänt suspekta förbipasserande. Kanske mest känd för sin fantastiska trafikstockningsscen, där folk spelar schack, bilar brinner bland döda kroppar och förare tutar kakafoniskt.

Week End 3

[översatt från franska]
Kvinna i bil: Är ni i en film eller i verkligheten?
Roland: I en film.

Aldrig hade jag hoppats på att få reagera på en film av den nya vågens och dom allra torraste intellektcineasternas alfahanne – Jean-Luc Godard (Breathless, Band á Part, Masculin Féminin), på detta besynnerliga sätt. Jag förväntade mig ett visst intresse för efteranalys kring filmens pretentiösa (som det brukar kallas när du i otakt med åskådaren planterar) intentioner. Jag förväntade mig inte att stimuleras även på ett känslomässigt underhållande plan medan jag väl såg filmen.

Resultatet blev som något av en förtrollning. Jag lyftes åtminstone tillfälligt upp ur en flera veckor lång period av depression och nötande panikångest. Jag känner glädje igen! Genom filmens kompromisslösa vilja att bryta mot åskådarens konventioner och själva ”filmkonsten”, belyser den vår meningslösa tillvaro genom att spela efter absurdistisk ologik. Och klär av den konventionella människans föreställning om hur saker ”ska vara”.

Jag framstår givetvis som ett pretto förblindad i min egen flyktiga illusion och mani när jag säger det, men du kan inte ana hur befriande det är att se alla former av regler och konventioner kastas omkring och plockas sönder med den frihet som vi oftast tillskriver just antingen barn, galningar eller ”pretton” som du anser vill vara mer än dom är. Om det så är ett barn eller en galning, men oftast lutar du åt teorin om ett misslyckat försök att spela ”den stora konstnären”. Jag ser endast själar fria från den diciplin som den ”vuxna” skolans regler lär oss, om hur du genom mognad (hyckleri!) och ökad lärdom (hyckleri!) förväntas vara.

Week End 2

Endast små barn och galningar accepteras för sina regelbrott, men när en vuxen människa med sitt dresserade överlevnadssinne bryter mot den mänskliga lagen om konvention skriker församlingen i beklämd kör; ”Usch, vad pretentiöst och ointressant!”. Nej, inte ens ett utropstecken – snarare; ”Det var bara pretentiöst och ointressant. Bortkastad tid jag hellre offrat för något av värde…”

[översatt från franska]
Roland: Vilken rutten film. Det enda vi möter är galna människor.

När jag tänker tillbaka på den här filmen ser jag givetvis drivor av bilolyckor. Något är mycket vackert med detta, på ett oförklarligt vis. Jag kommer att tänka på ett exempel jag spontant presenterade för min mor för en vecka sedan. Hur politiska förbud hanteras baserad på ett sådant bekräftelsebehov kring rädsla och ett unisont förenande kring den, hellre än att eftersträva något konstruktivt. Hur försiktigheten kring nya politiska initiativ kring drogförbud, medicinsk hjälp och arbetstid ses som alldeles för risktagande och rent ut sagt livsfarligt.

Att vi är så perspektivlösa att vi med samma logik borde förbjuda människans rätt till körkort totalt, då riskerna i trafiken är alldeles för kolossala för att äventyra. Du kan ju dö! Eller döda någon annan! Människan löper ständigt risk att misslyckas med sin hjärndöda ordning och diciplin. Varför äventyra den med den frihet som ett livsfarligt körkort kan bringa dem?

Week End 4

Jag kommer då att tänka på filmens alla bilolyckor. Är det Godards kommentar på den mänskliga ordningens kollaps? Han har själv uttryckt sin irritation på ”söndagsåkares” oförmåga att bete sig i trafiken – och vem med ett körkort har inte det? Förbittrat sig och skällt ut någon annan förare för dess inkompetens att följa ordning? Dessa mänskliga utbrott sker dock skyddade, innanför bilens stängda väggar, men tar sig sedermera (för att recitera Roger Eberts beröring vid ämnet anno 1969) uttryck i rent fysisk, ”djurisk” ilska med hjälp av bilkroppen. Godard kanske skildrar människans totala avbrott från sin så heliga ordning. Att döma av karaktärernas övriga kaos – mord, våldtäkt, kannibalism, får jag nästan anta det.

Men det kan lika mycket vara Godards rent riktade kritik mot hela samhällets orderliga kugghjulsmaskineri i sig. Bilkrascherna symboliserar människans kollektiva brist på intelligens. Hela mänskligheten beter sig som ”söndagsåkare”.

[översatt från franska]
Saint-Just: [mitt i en borgerlig bilkrasch] Från franska revolutioner till gaullistiska helger – frihet är våld.

Vad vill herr Godard säga om människans så ytliga, egenskapade och vackert dirigerade konsumtionssamhälle? Kanske är det en kritik mot beteendet som håller oss i leden och som vi söker oss till för att droga oss, så vi kan fortsätta överleva i en inbillad tro på mening? Kapitalism som trygghetssökande, konsumtion som drog. Kanske är det en ”poor man’s religion” för oss rika, då en meningssökande tid är en ständigt osäker tid och vi behöver vår ”fix” – konsumtionen, för att hålla fötterna på jorden, iklädda ett par skor från Nike eller Christian Louboutin.

Week End 5

Det finns inga värden annat än våra illusioner. Och även det påståendet är en illusion. Inbillning om värde kan endast komma ur en absurd verklighet. En meningslös rörelse. Jag är oerhört positiv över att Godard med sin gränslöshet om så för endast en stund lyckades dra upp mig ur den tvångsmässiga, viktiga vardagen igen så jag återigen fick se det paradoxala ”värdet” av det meningslösa, istället för att pina mig bort från den och krampaktigt – i ett svagt sinnestillstånd, hålla fast vid den så kallade ”meningen” med varför vi lever våra liv.

Varför vill vi tro på våra värdefulla roller som vuxna av ordning och reda, när vi som barn kunde vara galningar och det fortfarande var lek? Ju mer vuxna vi tror att vi är, desto mer dresserade och urbota fucking dumma i huvudet blir vi. Länge leve absurdisterna och dom positiva nihilisterna. Länge leve barnen.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
————
28/30 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Annonser

Born on the Fourth of July (1989)

PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!


 

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.

Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.

rocky-ii-_-la-revanche-wallpaper_52771_14762

Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.

tom_cruise-mission-impossible-4-01

När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.

Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky BusinessWar of the WorldsCollateralMission Impossible 1-4The Last SamuraiMinority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.

born_on_the_fourth_of_july_26

Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.

För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.

born_on_the_fourth_of_july_31

born_on_the_fourth_of_july_xlgGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell

När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.

Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.

born_on_the_fourth_of_july_3

Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.

Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).

Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.

born_on_the_fourth_of_july_9

Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.

”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”

Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.

Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.

601px-BornFourth_040

Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.

Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.

”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”

born_on_the_fourth_of_july_29

För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.

Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.

1341295701_2

Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.

Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.

born_on_the_fourth_of_july_28

För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.

Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.

”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYD-Betyg-09


 

Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.

Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café

Bad Lieutenant (1992)

Mkrorecensioner-header220px-Bad_Lieutenant_
Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalare, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Den Korrumperade Snuten
Manus: Zoë Lund, Abel Ferrara
Regi: Abel Ferrara
Längd: 96 min
Skådespelare: Harvey Keitel, Brian McElroy, Frank Acciarito, Peggy Gormley, Victor Argo, Vincent Laresca, Eddie Daniels, Frankie Thorn, Paul Calderon, Leonard L. Thomas, Victoria Bastel, Bianca Hunter, Stella Keitel, Zoë Lund

Gambler. Thief. Junkie. Killer. Cop.

En polis är fullständigt nergången, och det kan egentligen bara sluta på ett sätt. Han sniffar kokain, röker brunt heroin, injicerar heroin och röker crack, förutom att han dricker sprit under tjänsteutövning. Han köper prostituerade och stjäl pengar från brottslingar, som han sen låter sticka. Han spelar bort pengar som han inte har. Det finns inget hopp, och han är ett fullständigt kräk…

Jag har bara sett intressante gerillafilmskaparen Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan.

Bad Lieutenant 1

Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags ”Travis Bickle”-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring planlöst i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt där spärrarna är utkastade genom fönstret. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen ”mayhemmar” sitt inre. Den praktiskt handhållna kameran i autentiska, oputsade Bronx-miljöer förstärker effektivt denna instabila atmosfär, men jag behöver se om den igen för att se om jag kan ta in det bättre nu på senare år.

”I’m sorry. I tried to do… I try to do the right thing, but I’m weak, I’m too fucking weak. I need you to help me! Help me! I need you to help me! Forgive me! Forgive me! Forgive me, please! Forgive me, father!”

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, senare tolkning från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Bad Lieutenant 5

Både ”in-your-face!” och symboliskt på ett större plan behandlar bägge filmer samma, utsökta grundtema – det korrumperade samhällets förfall. Vårt förhållande till tron på något större och vad avsaknaden av den gör med oss. Grundhistorien känns mer som ett av Paul Schraders (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus gör, lustigt nog.

”Vampires are lucky, they can feed on others. We gotta eat away at ourselves. We gotta eat our legs to get the energy to walk. We gotta come, so we can go. We gotta suck ourselves off. We gotta eat away at ourselves til there’s nothing left but appetite. We give, and give and give crazy. Cause a gift that makes sense ain’t worth it. Jesus said seventy times seven. No one will ever understand why, why you did it. They’ll just forget about you tomorrow, but you gotta do it.”

4 – Manus
5 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYD-Betyg-07

Anomalisa (2015)

Mkrorecensioner-headerPS4buNYGenre: Drama, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Charlie Kaufman
Regi:
Duke Johnson, Charlie Kaufman
Längd:
 90 min
Röster:
David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan

En man, låst i den monotoma tillvaron kallad livet, upplever plötsligt något utöver det vanliga.

Charlie Kaufman har skrivit några av vår tids mest intressanta tillika ambitiösa filmmanus, som Being John Malkovich (1999), Adaptation (2002), Eternal Sunshine of the Spotless Life (2004) och Synecdoche, New York (2008). Den sistnämnda var hans regidebut och hela sju passerade år senare kommer Anomalisa – hans andra film där han själv även regisserar, tillsammans med Duke Johnson (Mary Shelley’s Frankenhole). Vad har han gjort därimellan som hållit honom borta från filmskapandet? Har han varit mer deprimerad än vanligt eller?

”Look for what is special about each individual, focus on that.”

Anomalisa är en historia berättad genom digital claymation, med en vemodig stämning i ensam – sterilt enslig, hotellmiljö. Michael Stone (med röst av David Thewlis) är en föreläsningsresande författare som är livstrött och ur led över att alla går omkring som skuggor och följer livets kugghjul utan att ifrågasätta eller reflektera över någonting. Hela världen runt honom har funnit sig i en lång, monotom depression – men inte han. Eller han har ju det, men han har åtminstone värdet att säga ifrån … åtminstone när han är själv … till sig själv. Annars är han tyst och låter dagarna gå, med ett ansiktsuttryck surt som en citron.

1401x788-068-ANOMALISA-008R

Denna leda dramatiseras väldigt finurligt genom att låta den 2 meter långe kultskådisen Tom Noonan (The House of the Devil, The Last Action Hero), vara röst åt samtliga karaktärer som passerar i Michaels liv. Tills han plötsligt träffar den spontana, uppriktiga Lisa, som sticker ut från dom andra. Michaels inställning till livet börjar alltmer ta en vändning. Lisas röst görs av nyss oscarsnominerade kultnamnet Jennifer Jason Leigh (Fast Times at Ridgemont High, The Hateful Eight).

Hela filmens upplägg är alltså som en lättare pjäs, med endast tre egentliga skådespelare i rollerna.

Jag ser att filmen faktiskt till och med bygger på en identisk radiopjäs – eller rättare sagt ”audio play”, skriven av Kaufman själv redan 2005, men under pseudonymen Francis Fregoli och med samma tre skådespelare i rollerna. I vilket fall tillför det visuella något som han kanske redan då kände saknades, men skulle bli för dyrt att genomföra? Tragiskt nog har den 8 miljoner dollar dyra produktionen vid dags datum inte ens spelat in 2,7 miljoner.

1401x788-Screen-Shot-2015-11-02-at-11.06.31-AM

I varje fall passar det mig mycket gott att filmen sett dagens ljus i sin allra bästa form. Andan – den starkt anomiska – påminner mycket om bröderna Coens dimmgråa pärla Inside Llewyn Davis (2013 – läs min kärleksförklaring till den filmen här). Undertexten bjuder på mycket mer att reflektera över än det väldigt enkla och raka jag ser, vilket är bra på ett sätt många nog tyvärr tar för givet. Lost in Translation (som påminner om denna på nästan alltför många sätt för denna films eget bästa) är också en sådan film, där lagerarbete förhöjer det enkla utan att krångla till något av det sparsmakade som sker på den första, tydliga nivån.

Anomalisa är ambitiös och existensiellt djup på sitt egendomliga vis, men verkligen ingen tankenöt lik Kaufmans tidigare filmer. Den berättas sakta och slumrigt som sent på kvällen, men jag gillar – i saknad av ett finare sammanfattande ord, den ”knubbiga” stämningen filmen har. Nästan avdomnade, liksom. Som Lost in Translation.  Det är ändå något sällsamt vackert med stämningen som kommer i hotellmiljöer. Tysta heltäckningsmattor som talar till dig trots att du inte hör. Kan det vara det mest atmosfäriska näst efter skogen?

4 – Manus
4 – Röster
5 – Stämning
4 – Animation
4 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

En skräckfilmsinfluerad musikvideo jag gjorde i somras

Halloween-banner-2014 2

I våras och somras deltog jag i ett musikprojekt som bär namnet Anomi, där jag stod för den visuella produktionen av musikens presentation. Jag gjorde två musikvideos under deras mantel och den första videon tänkte jag dela med mig av även på bloggen, eftersom den har vissa influenser av skräckfilm inom sig och oktober är förstås lika med skräck.

Jag minns att dom första idéerna såddes just kring en diskussion om The Blair Witch Project. Det går kanske att urskilja att en hel del influenser av David Lynch, Dario Argento, Kenneth Anger och hela den psykedeliska 60-talsscenen inom musik satte sina avtryck på mitt val av innehåll därefter.

Jag har skrivit, fotat, regisserat och klippt videon och Oskar Hedlund har skapat den fina musiken och lyriken.

[EDIT: Videon är tyvärr borta men här är några stillbilder]

52081423

Inside Llewyn Davis (2013)

filmspanarnaMånadens filmspanarfilm är oscarsaktuella Inside Llewyn Davis, av filmskaparbröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) och intrycket efter filmen från oss filmbloggare som såg den tillsammans var komplext och svårvärderat. Vill du veta vad dom andra tyckte så har du länkarna till övrigas recensioner av samma film längst ner efter recensionen!

inside_llewyn_davis_ver2Genre: Drama, Musikskildring
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Längd: 105 min
Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, Garrett Hedlund, John Goodman, F Murray Abraham, Adam Driver, Max Casella, Stark Sands, Alex Karpovsky, Ethan Phillips, Jeanine Serralles

Llewyn Davis står vid ett vägskäl i livet. Med gitarren i släptåg, under den obarmhärtiga vintern i New York, kämpar han för att slå igenom som musiker mot oöverstigliga hinder – vissa skapade av honom själv.

Vissa filmer träffar så djupt att man vid en första anblick inte hinner märka det, men man vet att det var något som fastnade. Sedan flyter det med tiden upp till ytan – men endast om man aktivt fiskar efter det där mystiska, retsamma intrycket.

Så var det med Inside Llewyn Davis. Det var något med den, med det krävdes en knapp veckas grubblande innan jag hade fiskat upp exakt vad det var som väcktes inom mig. Jag såg den först en gång, sedan såg jag den en gång till. Men vi tar det från början…

Jag sätter mig nästan längst fram i Skandias fyllda biosalong, ensam och blöt efter att ha vandrat genom februariregnet. Runtomkring mig sitter glada sällskap i exakt alla åldrar. Dom skrattar och blir en enda stor massa av sorglösa medelsvensson, glada över att ta ett break i deras arbetsvecka för lite filmisk underhållning. Dom utbyter artighetsgester och tycks skratta åt allt dom reagerar åt.

Där sitter jag, tyst och utan ett ordentligt jobb på mina axlar sedan jag först gick ut skolan för fyra år sedan.

1

Filmen börjar. En ensam man med hängsen blick presenteras som kämpande folkmusiker i ett grått, kallt Manhattan i 60-talets början, strax innan en viss Bob Dylan slog igenom stort. Han flyttar från soffa till soffa på nätterna för att hanka fram med sin dröm om att kunna överleva på sin kreativa dröm och passion för musiken.

Ganska snart förstår vi att hans dröm inte är något annat än en dröm, eftersom hans melankoliska texter om flyktkänslor och strävandet efter något större i en kall värld inte får något gehör i ett samhälle som hellre vill höra sorglösa visor om sentimental kärlek och arbetet på den där gamla farmen på landet.

Tjoande, tjimmande och trallande från gladlynta artister är mycket trevligare än en hundögd, luggsliten och patetisk man sjungandes metaforiska ballader om hur en hängning inte är så illa mot att kika upp från sin egen kalla grav. Vem vill höra det?

Llewyn Davis har inte alltid varit ensam utan sjöng för något år sedan sina sköra alster tillsammans med sin bästa vän och tillsammans var dom en hyfsat lovande duo. Hans vän hoppade dock trots sin unga ålder från Washington-bron. Vilket skäl hade han till att göra så, med en munter far och mor som älskade honom? Vad fick honom att fatta ett sådant sorgligt beslut?

2

Filmens stämning kan knappast liknas vid ett lustspel, men trots det skrattar salongens sorglösa publik i kör när Llewyn råkar ut för motgång efter motgång på sin knackliga, ensamma resa. Han tappar bort en katt, han blir utskälld och hånad av sitt ex och han blir stämplad som ett misslyckande jämfört med den sorglösa muntergökssoldaten till folkmusiker som exet umgås med nu.

Ett par framför mig verkar tycka att varje motgång är underbar feelgood och jag sjunker ner mer och mer i min missförstådda position och börjar känna genuin identifikation med Llewyn. Då kommer scenen där Llewyn sitter bland publiken på The Gaslight Café och ser sina sorglösa vänner sjunga så att hela caféet nynnar med i en trallvänlig folkcover.

”A hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles away from home” blir till sorglös allsång samtidigt som Llewyn Davis känner hur alienerad han verkligen är i denna obrydda, vidriga värld. Och där sitter jag i precis samma sits som honom och drabbas av en meta-upplevelse som en gång för alla placerar mig och Llewyn Davis i samma båt.

Llewyn Davis får därefter ännu en utskällning – den här gången av sin syster, för att han har mage att säga att han inte vill bli en vanlig knegare som ger upp sin passion för att endast ”existera” här i världen, som hon och deras dementa, borttynande far på ålderdomshemmet.

3

Den identifikation jag känner är så precis. Där sitter jag, utskolad och utan jobb sedan fyra år tillbaka med en envis dröm om att leva på min passion och inte bara låta livet mynna ut i ett grått ”Jaha?”.

Ignorerad på alla anställningsintervjuer för att jag står upp för min person och självmant sagt farväl till loja kurser och vidriga sommarjobb för att jag inte velat bli behandlad som ett föremål – ett djur i bur, som tickar in FAS 1-pengar åt vinstindrivande rekryteringssystem endast för att få chansen att jobba på en position som ingen tidigare velat tackat ja till frivilligt.

Fått höra från närstående att ”Är det inte dags att släppa den där drömmen om att bli filmskapare och skaffa ett riktigt jobb istället?” eller visan om att ”Jobb får man om man försöker, så står du utan jobb idag så kan det vara bra att fråga sig; Har jag försökt tillräckligt?

Vi lever i ett samhälle där många drömmer om att bli något, tills dom skeppas ut i arbetssökardjungeln och inser att man får vara nöjd om man över huvud taget blir något över huvud taget. Ens drömmar kan man stoppa in i nån arkivpärm och ställa upp på vinden när man blir vuxen. Du är inget förens beviset ligger på banken i form av ett hyggligt pengaöverskott.

4

Vad Llewyn Davis känner är förstås samma sak. Sviken av ett samhälle som inte kan ge dig mycket om du envist följer din dröm, men som kan kontra med att kalla dig naiv för att du ens försöker. Istället ska vi vara glada för att endast ”existera” kort och gott och inte kräva så mycket mer av oss själva som individer.

Önskar vi uppnå något högre är det bara att sälja sig för pengarna och arbeta sig uppåt genom den sociopatiskt inskolande försäljarmarknaden där naiva ex-gymnasister slussas in och spottas ut i system var och varannan månad samtidigt som dom får lära sig vikten av att kunna övertyga människor om att lägga pengar på avbetalningsbundna produkter.

Är du över 24 år, visar civilkurage och ser igenom affärsmodellen är du inte välkommen.

Vart än Llewyn Davis går stöter han på nya svårigheter och motgångar. Skivbolagschefer som avfärdar hans musik som olönsam och uppmuntrar honom att byta bana, empatilösa medmänniskor samt oförstådda, ignoranta blickar. Kommer någonsin dagen då hans uttryck kan beröra någon eller har han enbart att välja mellan att sälja sin själv eller att gå samma öde till mötes som sin duettvän?

5

En viss gul katt som följer med Llewyn Davis på hans envisa men hopplösa resa börjar som ett lättsamt inslag men verkar allt eftersom filmen pågår mer och mer bli ett symboliskt lager som förstärker Llewyns strävan att nå sitt mål. När katten är där är målet klart, men när katten är borta är målet ovisst för stackars Llewyn.

Katten – som liksom Llewyn är känd för att gå sin egen väg, blir i undertextens källare själva ledstjärnan i filmen om du verkligen tänker efter. Förstår du inte Llewyn Davis strävan på egen hand så kan du tänka på vardu har katten nästa gång så kanske du ser den enklare.

Filmen innehar små fragmentariska ögonblick som likt poesins val av rätta ord lyfter upp filmens högre budskap om att den viktigaste vägen att gå inte är den till framgång, utan den väg som du själv har satt upp och om du verkligen ger dig fan på att ge allt du har för din passion så ska ingen ha tillräckligt med murbruk för att stoppa dig oavsett om du så måste frysa tårna av dig för det.

En scen då filmens huvudkaraktär besöker sin skrumpna far är så djupt rörande när jag vid min andra visning av filmen verkligen ser dess innebörd.

INSIDE LLEWYN DAVIS

Hur dom ensamma, missförstådda och av samhället ignorerade själarna på varsin kant på livsstegen kämpat motströms, mot samma vågor, för att fånga sin fisk.

Hur samhället ibland är ett motverkande hav man måste korsa för att nå sitt mål, där dom som gjort det kan känna en gemenskap starkare än dom som endast ”existerar” någonsin kan få. Där och då får Llewyn för första gången ett tecken på gensvar och förståelse, hur otydlig den än må vara.

För det här är en film som kräver att du iakttar noga.

Hur hans kamp går krävs det att du ser filmen för att förstå, men är du inte beredd på att genomleva en gnutta av den hopplöshet Llewyn Davis får genomgå så kommer nog denna film riskera att enbart bli en långsam, grå resa utan innebörd, om en bångstyrig man som vägrar ta sitt ansvar inför samhället.

7

För mig blev det efter två visningar just en långsam, grå resa, likt själva antitesen av en ”road movie”, om en bångstyrig man som kämpar mot ett samhälle som vägrar acceptera det han har att erbjuda.

Ett gensvar på min egen livssituation.

Ett brutalt ärligt exempel på dilemmat vi alla ställs inför, i att välja att tjäna vår passion och låta den gro tills det ignoranta samhället kan se den, eller släppa drömmen, ”växa upp” och istället tjäna ditt ignoranta samhälle.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-märkt2Feministisk slutnot: Denna skildring är starkt fokuserad på en mans liv och han må träffa ett flertal kvinnor, damer och tanter i 60-talsmiljön under filmens gång, men jag tror inte någon av dem ens befinner sig i samma scen.

Fantastiska Carey Mulligan (An Education, Drive, Shame) gör en välgjuten insats som storspelande Oscar Isaacs (Robin Hood, Drive, W.E) exflickvän och man blir sugen på att se mer av henne i den här filmen.

Dessutom drömmer jag nu efter denna 60-talsskildring ännu mer om att få se en riktigt gedigen biopic om Andy Warhol- och 60-talsikonen Edie Sedgwick, skådespelad av snarlika Carey Mulligan. Med hennes svartfärgade hår och mer nätta, bleka i denna filmen får jag – trots relativt få likheter under lupp, starka vibbar av Edie.

Edie Sedgewick-DUAL PHOTO

Här under är övriga filmspanares recensioner på Inside Llewyn Davis av dem som deltog i lördags och jag har svårt att gissa vad dom andra tyckte mer exakt om den här filmen, då det verkligen är en film att reflektera över och inte döma över en kaffekopp eller liknande. Det finns dock gott om omdömen så det ska bli spännande att se om det var bu eller bä den här gången för bröderna Coens mer ”mogna” drama…

Moving Landscapes
We could watch movies
Har du inte sett den (podcast)
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Fripps filmevyer
Rörliga bilder och tryckta ord