Etikettarkiv: Prosa

Prolog #8: Fem år av bloggande – tankar om karma, nirvana, framtiden för bloggen och lite om livet

Prousit-header

”Karma (sanskrit: karman, pali: kamma, ”handling”) är ett centralt begrepp inom österländsk religion och filosofi. I filosofiskt/religiöst hänseende har karma snarare betydelsen lagen om orsak och verkan. När en varelse agerar med tankar, känslor och handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och i den egna organismen. Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna. Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och dessa kallas sammantagna för karma.”

Jag skrev 99 procent av den följande texten tidigt en morgon i inledningen av november 2015, efter att jag ännu en gång misslyckats med det jag ville göra och ville rannsaka mitt beteende för en behagligare tillstånd. Det var även mitt sätt att se framåt utan att se framåt efter 5 år av bloggande på denna filmblogg.Se det som en slags prolog för det som kommer efter, eller endast ett utsnitt av min inåtvända hjärna i nedskriven form, en vanlig dag.

Jag verkar periodvis, veckovis och till och med dagsvis gå in i väggar på grund av ambitioner som inte motsvarar vad jag sedan klarar av. Alternativt klarar jag inte av mycket när jag har just ambitioner med det. Ser jag den minsta press låser jag mig. Nu är jag sedan drygt ett år sjukskriven för utmattningssyndrom och någon form av utmattningsdepressivt beteende och det är väl just vad detta är, men det är inte kul att dagligen inse att jag inte ens kan förmå mig att klara av saker som jag brinner för av rent intresse och lust. Jag har blivit diagnostiserad inom autismspektrumet för inte alltför länge sedan (cirka augusti), efter en utredning startad just eftersom jag sett att mycket tyder på att grundproblematiken ligger i hur min personlighet fungerar jämsides med min generella omvärld.

Att tillägga på det är en rad högt sannolika så kallade diagnoser jag ännu inte fått på papper, men som jag har starka belägg för efter av delvis två års studerande av diagnoserna. Mitt tvångsmässiga informationssinne tar sig friheten att lite torrt räkna upp dem, med en extremt kort symtombeskrivning utan att göra det till ett helt eget spår.

Värt att nämna då diagnoser är ett känsligt ämne för många och som kritiseras som stämplande, är att diagnoser för mig inte är något annat än konkretiseringar på kartritningar över människors personligheter och dom mer radikala ytterligheterna från människans neurotypiska mönster är värda att medvetandegöra för att kunna lära sig av och acceptera för ett mer funktionellt liv utformat efter dina styrkor snarare än dina svagheter.

Högfungerande autism (före detta aspergers syndrom): Selektivt fokus med ”oflexibla”, motivationsbaserade intresseområden, stort fokus på detaljer och okonventionellt förhållande till social kommunikation samt högre energiförbrukning inom krävande och för den autistiska, onaturliga områden som social kommunikation men även allt i princip vilket kan leda till utmattning och ångest, samt ett brett spektra av ytterligare personlighetsdrag),

ADD (introvert ADHD): Obalans i mental koncentration och uppmärksamhetsförmåga, orsakat av bristande dopamin- och noradrenalinnivåer. Försvårar bland annat bibehållandet av motivation och energi, vilket leder till ångest och ett komplicerat förhållande till tid och att förhålla sig inom dess ramar. Svårigheter med att påbörja och avsluta saker. Skillnaden från ”vanlig” ADHD är att den inte nödvändigtvis leder till hyperaktivitet fysiskt utanför tankeverksamheten, samt att impulsivitet nödvändigtvis inte förekommer. Diagnosens nackdelar kan balanseras genom centralstimulerande preparat (metylfenidat, amfetaminer m.m.) och efter att ha varit anti till detta senaste åren har jag nu kommit fram till att preparaten skulle kunna hjälpa mig dom dagar då jag verkligen behöver ”fungera”.Sannolikheten att jag har AD(H)D av introvert karaktär har ökat från 98 procent till 105 procent den senaste tiden.

GAD (generaliserat ångestsyndrom): Konstant oro och ångest utan generella orsaker, men som hela tiden finns med och triggar i stort sett alla intryck, Leder ironiskt nog till en ”förmåga” att underreagera när mer konkret ångestframkallande saker sker i ens närhet. Antidepressiva kan lindra, men jag är generellt anti till antidepressiva och vet att den receptfria johannesörten jag tar dagligen mot oror och nervositet samt framtida centralstimulerande hjälper bättre än antidepressiva för mig i längden.

Tvångssyndrom (OCD): Återkommande tvångstankar på grund av ångest som kan leda till bland annat perfektionistiskt kontrollerade tvångshandlingar. Ritualer förekommer dagligen så pass ofta att det hindrar ens vardag på ett orimligt sätt. Mönster blir ens destruktivt hållna religion. För mig kommer detta och går beroende på mitt dagliga tillstånd, men min barndom upptogs i större grad av detta. Sedan jag slutat skolan har ritualerna bantats ner och koncentrerats till några få uppenbara handlingar (kopplat till badrum) samt mer komplexa tankemönster och beteenden.

Slut på diagnossightseeing.

Detta leder alltså allt som allt till problematik även i mina favoritsysslor, som att vara kreativ, se film eller reflektera i text kring film. Det enda intresse det inte ställer till mycket för utan snarare förbättrar, är mitt intresse för psykologiskt tänkande och filosofiskt tänkande och det är väl därför dessa intresseområden genomsyrar allt annat, då det håller ihop alla mer ”komplexa” sysslor från att rasa helt.

Jag vill inte känna någon ångest – arbetsmässig press, kring mitt skrivande. Idéerna i mitt huvud är alltid störst och själva tanken på att utföra dem får mig att hamna i det berömda upplysta tillståndet. Känslan av total harmoni – flödet, ”the void”, ”the unified field”, kreativ eufori i det inre. Det är den näst bästa känslan. Den bästa känslan är den som kommer senare. Jag ska återkomma till den bästa känslan just senare.

Först ska jag förklara vad som är dåliga känslor och vad jag behöver gå igenom för att nå fram till den bästa känslan. Jag ”inser” i nästa steg att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag har i skaparglädjen skapat ett så stort och ambitiöst projekt att jag hör klockan slå mig och jag blir aldrig klar när jag borde. Plötsligt tänker jag att det finns ett ”borde” som jag ska ta hänsyn till. Jag ska vara konsekvent, regelbunden och en pålitlig följetong som går klockrent. Jag gör ju något roligt, då ska det vara så. Euforin ska komma på beställning.

Där begår alla människor sitt största misstag. Du förväntar dig det positiva. Positiva förväntningar leder enbart till ångest. Du konstruerar hur du vill att framtiden ska vara och när det är en positiv bild har du beställt ångest. Du försöker kontrollera det som ännu inte hänt och konstruktionen kallar du framtid – och eftersom framtiden inte existerar mer än i våra plågsamt komplexa huvuden och vi försöker kontrollera något som inte existerar, får vi sona våra försök att kontrollera. Det är den sanna bemärkelsen av karma. Glöm alla klassiska, populärkulturella förklaringar av vad karma står för. Ta inte reinkarnationsteorin så bokstavligt. Tänk inte på en livstid som du lärt dig den. Vad är ens ett liv? Det är ett kapitel för sig. Du som du känner dig föds och dör endast en gång. Du i formen av ett ego. Karma är när du betalar priset för dina handlingar och dina handlingar är ditt tänkande – dina förväntningar, ditt ego.

Känn hur du upplever karman gång på gång i ditt handlande. Det är först när du slutar bygga ditt liv på positiva förväntningar som du kan börja må riktigt bra. Lev istället på intuitionen. Tänk inte så mycket på det som faktiskt inte finns. I allmänhet går jag och tänker att allt, steg för steg kommer gå åt helvete. Det värsta kan hända och jag förbereder mig nästan alltid på det. Ett typiskt GAD-drag i första steget. Den positiva twisten hos mig är att jag vänder det till min fördel. Jag förväntar mig – eller åtminstone förbereder mig, på det värsta men jag är lugn med det. Har du GAD går du med en konstant ångest oavsett var du befinner dig och det gör att konkret ångestframkallande situationer och otäcka överraskningar inte påverkar dig lika plötsligt, eftersom du redan konstant varit flera steg högre upp på ångesttrappan än den generella människan, som går utan ångest och sedan träffas av oron i bröstet utan förväntningar. Den generella människan går ju omkring och förväntar sig att saker ska gå bra för att sedan bli besviken. Ångest uppstår. Jag har utnyttjat mitt eget personlighetsdrag av att alltid förvänta mig det värsta, för att istället må bra kring nuet – det enda som existerar.

Det mest härliga är att känna dig helt och hållet i nuet och stunden för det är den totala harmonin att vara där. Det är upplysning. Allt du gör är det som händer nu och nu är allt du är och mår du bra nu är du allt du behöver vara. Men jag har under lång tid haft det näst bästa till hands. Förberedelsen på att allt blir katastrof med en statistiskt minimal chans på succé. Som alltid kommer resultatet att det värsta oerhört sällan inträffar och jag blir därför positivt överraskad gång på gång på gång. ”Den här filmen var en besvikelse”. Det är för att du förväntade dig motsatsen. ”Mitt liv är en besvikelse” Ja, du förväntade dig uppenbarligen motsatsen och du får betala priset för det. Det är ditt eget fel att du mår dåligt – krasst men sant, för du förväntade dig motsatsen.

Men det allra bästa är att vara öppen för allt vilket är det närmaste du kommer ”Jag har inga förväntningar” och då har du kommit långt med ditt välmående. På något sätt är jag öppen för allt, men med oerhört stort GAD-fokus på att risken är störst att det går åt helvete, vilket jag som tur är utvecklat till något positivt. En positiv inställning, vilket inte på långa vägar är alls samma sak som att ha positiva förväntningar. Positiva förväntningar är den raka vägen till destruktivt tänkande. Absurdistisk livsvisdom.

När jag är i mitt svaga tillstånd däremot, begår jag just människans generella misstag. Jag börjar förvänta mig att saker ska gå vägen. Saker ska bara rulla på. Jag förväntar mig flödet och börjar i min svaghet inbilla mig att jag kan styra flödet till att gå ”min väg”. Jag ska skriva två recensioner idag för jag har bestämt att så ska jag göra. Jag lägger mina egna minor och jag trampar på dem som en mentalt blind dumstrut. Folk brukar säga att ”verkligheten kommer i mellan”. Ibland känns det så, att verkligheten kommer i mellan … men eftersom verkligheten är en illusion – människans mest utmålade tro (tiden är en annan sådan), är det ingenting annat som kommer i mellan mer än vad jag tror på och därför är det inte lönt att lägga någon vikt vid det där mellanläget. Jag skriver klart nya saker när jag skriver och när jag inte gör det så gör jag det inte. Det kommer när det kommer oavsett tidens takt. En vecka kanske tempot är normalt, en annan är det onormalt normalt och dom flesta veckor är det inte normalt och då är allt i sin ”ordning”.

Vad är då den bästa känslan, som jag nämnde i inledningen? Har jag inte tjatat om ”det bästa är”, ”det härligaste är” gång på gång redan? Är det inte flödet, den totala harmonin, känslan av att allt går vägen – att allt som sker just nu är det enda jag har och att det består av total, kreativ livsglädje för vad jag håller på med? Jo, det är den bästa känslan, men den bästa känslan är ännu mer kraftfull när den kommer som ett resultat av att mitt så kallade i-landsliv har rasat ihop.

Allt jag byggt upp genom kontroll – förväntningar på att saker ska gå klockrent och fungera – hela den ordnade framtidsstrukturen och illusionen om att jag kan kontrollera min verklighet och vem jag är – när den förväntningen rasar, som ett brinnande hus av ordning, en perfekt samling eller klocka som alltid går i synk med mig – eller en lång, ambitiös filmlista, ett halloweenprojekt, ett projekt att recensera alla avsnitt av Twin Peaks där en recension eller flera ska bli klara efter en kalender eller en ekonomisk krasch eller cancer eller dödsdom – när allt kontrollerat och strukturerat rasar, då blir jag desperat, sedan helt tom. Helt blank.

Ur den duschen – den tomheten av förlorad kontroll – inser jag, gång på gång och lite bättre och mer överväldignade var gång, att jag nu är fri igen. Jag ska inte förvänta mig kontroll, ordning och struktur och tro att det är något positivt. Jag ska inte förvänta mig något bra. Det ger endast ångest, oro, stress och ett ras inuti mig och runt mig.

Men ur det raset, ur askan kliver jag upp med ett renat sinne av den bästa känslan igen. Jag är tillbaka i den totala harmonin, flödet, insikten, upplysningen. Så länge jag kan minnas insikten, är jag där. Det är Nirvana.

”Nirvâna (sanskr., निर्वाण ”icke-vara”), alternativt pali nibbâna, eftersträvansvärt själsligt slutmål inom buddhismen. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. Att uppnå nirvana är detsamma som att bli upplyst eller uppvaknad.”

”Att uppnå nirvana, innebär inom buddhismen att man slipper födas om i ett nytt liv.

De fyra ädla sanningarna

Man brukar sammanfatta läran i de fyra ädla sanningarna:

  • Allt är lidande. Det innebär att man ständigt återföds. Antingen som en varelse i helvetet, som ett djur, en ande, en människa eller en gud. Återfödelsens kretslopp kallas samsara.
  • Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
  • Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är.
  • Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.

Det finns en väg som leder till nirvana. Man kan göra slut på livstörsten och nå nirvana genom att följa den åttafaldiga vägen.

Den åttafaldiga vägen

  • Rätt insikt – förstå lidandet och orsaken till det.
  • Rätt inställning – inte ha begär, vara elak eller våldsam.
  • Rätt tal – inte ljuga eller prata strunt.
  • Rätt handlande – inte döda, stjäla eller leva ett liv i lyx.
  • Rätt levnadssätt – inte lura och utnyttja andra.
  • Rätt strävan – leva vaksamt.
  • Rätt vaksamhet – genom meditation nå insikt.
  • Rätt försjunkande – genom meditation tömma medvetandet och fylla det med oändligt medlidande.

Buddhismen innehåller ingen tro på gud eller gudar. Buddha förklarade i sin lära att tron på Gud är baserad på rädsla.

”Gripen av rädsla går människor till heliga berg, heliga lundar, heliga träd och heliga platser.” (Buddha)

”Utifrån sin egen erfarenhet, såg Buddha att varje människa hade kapacitet att rena sinnet, utveckla oändlig kärlek, medkänsla och perfekt förståelse. Han skiftade uppmärksamheten från himlen till hjärtat och uppmuntrade oss att hitta lösningar på våra problem genom självförståelse.”

Jag kommer, när jag känner för det och intuitionen klickar in, att skriva på bloggen. Imorgon, nästa månad eller nästa år. Det är enbart mänskliga tidsangivelser. Jag har saker på gång, som ruvas om vartannat. När det känns bra skriver jag och en liten del i det är för att dela med mig av mina tankar, vilka brukar vila på film och kreativt skildrande. Jag kommer, när jag känner för det, att skriva mer halloweenrelaterat då den halloweenmånad som var för länge sedan är över och mitt i allt det fastnade mina ambitioner på hatthyllan. Och här sitter jag och skriver om något så högtravande som tillvaron självt – igen. Jag tror att jag vill fira halloween året runt på bloggen. Jag vill skriva mer om italienska skräckregissörer. Dom uppfyller en stor del av mitt liv emellanåt och jag vill inte begränsa dem till oktober, eller någonting egentligen, men jag kommer ändå göra oktober till en skräckfokuserad månad förstås. Dock inte begränsa mig till den månaden.

jacoby

Twin Peaks hägrar för dörren. Jag går dagligen i små extaser över att den tredje säsongen är under full produktion i detta nu och spekulationerna är ett dussin lynchiska mysterium i sig, samtidigt. Kommer hon och han återvända? Var är dom nu? Vad är det egentligen Lynch och Frost kokar ihop bakom alla röda ridåer? Inga förväntningar. Bara spekulationer. Öppet och ovisst. Jag älskar det. Jag vill skriva om Twin Peaks. Jag vill fortsätta där jag är med recensionerna och det blir som det blir. Jag behöver känna mindre ångest och släppa ambitionerna. Varje dag kan kännas som en ovälvande seger men det finns alltid en ambition eller ohälsosam målsättning som slinker in, som jag inte får ta på sådant allvar.

Vi ses här med mer Twin Peaks, oberoende av klockor och tid. Som citerat;

”Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är. Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.”

”Through the darkness of future’s past, the magician longs to see. One chants out between two worlds… ”Fire… walk with me.” We lived among the people. I think you say, convenience store. We lived above it. I mean it like it is… like it sounds. I too have been touched by the devilish one. Tattoo on the left shoulder… Oh, but when I saw the face of God, I was changed. I took the entire arm off. My name is Mike. His name is Bob.”

PS. Jag vet inte riktigt varför jag citerade det där sista, men det finns någonting som kopplar det till allt det där andra.

Annonser

Pastorn #5: Frihet och samhälle

Ett existentiellt, ickepolitiskt 1 Maj-inlägg om samhällets utveckling för din frihets skull …

image

Livet handlar inte om att passa in. Livet handlar om att ge DIG SJÄLV utrymme. För hur ska DU kunna växa utan att ge DIG SJÄLV utrymmet?

Jag talar inte om den egocentriska, destruktiva illusionen av UTRYMME som något fysiskt och begränsat. Den egocentriske tror på den illusionen och tror därför att det är nödvändigt att ta av andras utrymme för att expandera sitt eget. Egot tar andras frihet för egen vinnings skull.

Att GE dig själv utrymme är inte att TA utrymme, utan det är att ge dig själv FRIHET – och friheten är obegränsad.

Samma sak som gäller för dig gäller även för samhällen, som är en konstruktion bestående av en massa av ”DU”, upprätthållen av en massa av ”DU”.

Samhällen utvecklas inte genom att DU anpassar dig till samhället och dess minutiösa, felfria säkerhet – ofta skönmålat i form av det vitt skilda ordet ”trygghet”. Samhället utvecklas genom att UTVECKLAS efter DIN FRIHET.

image

För om DU är en rörelse som drivs av frihet och samhället är en rörelse som drivs av en massa DU, så bör samhället vara lika drivet av frihet som folket i det. Logiskt.

Tyvärr passiviseras folket av egots illusion om att ta utrymme och framför allt av illusionen om SÄKERHET SOM TRYGGHET FRAMFÖR FRIHET och resultatet blir ett samhälle där själva definitionen av FRIHETEN glömts bort.

Om alla ”DU” där ute ger dig själv mer utrymme i form av frihet, hjälper du samhället att UTVECKLAS FÖR DIN FRIHETS SKULL istället för att stagnera i SÄKERHET upprätthållen av EGON.

Så enkelt är det! Kör hårt från och med idag oavsett var du står politiskt! Frihet är inte politik, det är en naturlig förutsättning för livets utveckling.

Prousit #1: Vi sover på dagen och drömmer om natten

Prousit-header

filmspanarna

Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …


aokigahara-and-fuji-san-at-night

Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.

Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.

Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.

På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?

Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.

20120521e1977db

Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.

Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.

En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.

tower_of_babel_2_s

Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.

Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.

Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.

The Nightmare 2015 Sundance

I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.

Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.

Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.

ac1

Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.

Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.

Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.

maxresdefault (1)

Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;

Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.

Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.


filmspanarna bred

Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (bloggen)