Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA.
Baserad på den sanna berättelsen om kampen för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som vände det blodiga slaget var en soldat som vägrade att bära vapen, militärläkaren Desmond T. Doss. Desmonds hjältemod gjorde att han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia att vinna kongressens hedersmedalj.
Hacksaw Ridge är lagom. Inget spektakulärt. En krigsfilm som inte kommer med något som helst nytt eller fräscht för genren utan snarast staplar troperna obrytt och självsäkert – men den är inte dålig för det och överraskande nog inte alls så patriotisk. Regissör Mel Gibson är trots allt australiensare och inte amerikan. Det är en ”slow clap stegrar från hela den känslomässiga publiken”-superhjältefilm baserad på en historia från verkliga livet, men inte patriotisk. Den värnar om tro och visst – det finns någon corny scen kring tron som andas religionspropaganda snarare än god tro… God tro? Ja, mer i ordets bokstavliga bemärkelse. Tron inom oss att nå ut med.
Men jag kan identifiera mig med min egen så kallade ”ja typ nästan men inte riktigt så”-tro – den egna moralen, och uppskatta hur den gör budskapet kring tron och uppskattning till rättspatos, i en politiskt vansklig tid som denna. Jag spyr inte över att den hyllar kristna värderingar. Den fungerar mer än godtyckligt för ett universiellt perspektiv på tro.
”With the world so set on tearing itself apart, it don’t seem like such a bad thing to me to want to put a little bit of it back together.”
Något av en katarsis för regissör Mel Gibson (Braveheart, The Passion of Christ, Apocalypto), med tanke på kritiken mot hans osmidigheter i privatlivet. Är rätt fascinerande att han fått detta mottagande av oscarsakakademin. Hela sex nomineringar för den passionerade ”sitt ner, kvinna!”-vilden och judehataren. Men jag tycker det är rätt att dels förlåta och dels skilja på förstörelse och skapande. Han är trots allt bipolär och det innebär inte alltid så genomtänkta beteenden.
Gillade stunderna när Mel Gibson inte höll tillbaka för att visa våld och det brutala, vilket ju är ett signum hos honom. Ingen stor grej här, men dom gånger det skedde hettade filmen till. Blev rentav chock à la skräckfilm. Andrew Garfield (The Amazing Spider-Man 1-2) var hygglig och grät inte hela tiden, vilket gav effekt på karaktären. Hugo Weaving (Matrix-trilogin, Lord of the Rings) är dock filmens stora utropstecken, som den plågade krigsveteranfadern. Skulle någon från ensemblen oscarsnominerats skulle det varit han och ingen annan.
Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 –Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
22/50 – Totalt
Genre: Äventyr, Krig, Action, Science Fiction, Fantasy Produktionsland: USA Manus: Tony Gilroy, Chris Weitz Regi: Gareth Edwards Längd: 134 min Skådespelare: Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tudyk, Donnie Yen, Jiang Wen, Riz Ahmed, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen, Jimmy Smits, Alistair Petrie, Genevieve O’Reilly, Ben Daniels, Duncan Pow, Valene Kane, Beau Gadsdon, James Earl Jones (röst)
I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.
Skriven av bland annat manusräven Tony Gilroy, som ligger bakom Bourne-filmerna och Michael Clayton. Regisserad av Gareth Edwards som gjorde hyllade lågbudgetfilmen Monsters och nu senast Godzilla.
Rogue One har en egen, kallare ram som sticker ut ur Star Wars-mängden. Intentionen med integreringen av gamla karaktärer och anknytning till Episod IV är mycket god och gör denna till en betydligt stadigare prequel till originaltrilogin än I-III, som nu känns alltmer bortglömda och överflödiga. Som någon sade använder denna skuggan av Darth Vader ypperligt. Mer än ypperligt. CGI-ansiktena på vissa karaktärer funkade dock inte utan skär sig. Det går inte att skapa liv med CGI om inte förlagan lever i stunden. Grodfiskamiralerna kändes som restprodukter från George Lucas post-petande snarare än eventuella reshoots.
Vad gäller protagonisterna bär den några riktiga guldkort men dom två huvudrollerna är gråa, uttryckslösa och trista. Den levererar inkonsekvent men det kan jag uppskatta, med riskminimeringen från The Force Awakens i bakhuvudet. Miljöerna bär på själar som jag ser fram emot att återuppleva. På framför allt denna punkt är den flera snäpp bättre än förra årets Episod VII. Allt som allt en film jag gärna ser om.
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt
Genre: Drama, Krigsskildring Produktionsland: USA Svensk titel:Uppgörelsen Manus: David Rabe (efter en bok av Daniel Lang) Regi: Brian De Palma Längd: 103 min Budget: Cirka 22 500 000 dollar Skådespelare: Michael J Fox, Sean Penn, Don Harvey, John C Reilly, John Leguizamo, Thuy Thu Le, Erik King, Jack Gwaltney, Ving Rhames, Dan Martin, Dale Dye
Inspired by a true event, that the army never saw it coming
Menige Erikson blir vittne till ett motbjudande brott i krigets Vietnam. Den ansvarige officeren, sergeant Meserve, är en dominant och karismatisk man, som har gått över gränsen till barbari genom det otäcka och brutala kriget. Baserad på en verklig händelse.
Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med den sorgligt nog förutsedda irakkrigsskildringen Redacted (2007) samt vietnamkrigsberättelsen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer utan någon vilja att ta ansvar.
Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare.
Likheterna med Oliver Stones kritiska vietnamfilm The Platoon – som gjorde succé tre år tidigare, är nämnvärda. Casualties of War tar däremot ett mindre scope, med en handfull karaktärer i fokus och relativt få spelplatser för att vara en krigsskildring. Jag skulle inte ens vilja kalla Brian De Palmas film för en skildring av krig.
Fokuset ligger på hur människan släpper sitt humana förhållningssätt under press. Hur förvirringen i den större bilden, det tveksamma syftet med vietnamkrigets existens, skapar förvirring i den mindre bilden, hos dom unga män som skickats dit i tron om att stå upp för någonting bra. Hur det erövrande kriget driver fram dom små soldaternas minst värdiga sidor. Jag säger inte att Stone riktade sitt fokus annorlunda i The Platoon, men De Palma fokuserar ännu närmare på den lilla människan och lyckas enligt mig på så vis ännu mer i ändamålet.
Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut. Det var där jag visste att Casualties of War nog träffat mig mer på ett känslomässigt plan än vad någon film i krigsmiljö gjort tidigare. Nämnde Stones Born on the Fourth of July (läs min recension) från samma år berör till största del pre- och postkrigstid. Finalen var även ett bevis på hur betydande filmmusikens egen dramaturgi kan vara för att lyfta denna dimension av filmen som medium. Det ska till en Morricone för det.
Här är en recension från Filmsnack.se som jag skrev tidigt 2010 om en av mina mest frustrerande filmupplevelser någonsin. Jag upplevde den på Stockholm Filmfestival året innan. Det är en av ytterst få filmer jag sett i mitt liv som jag nästan känner att det lägsta betyget är berättigat.
Jag sätter oerhört sällan låga betyg till och med på ganska usla filmer, men den här tog nästan priset. Ändå är jag ganska sugen att se om den, då det i sig var en sällsynt upplevelse och dom ska verkligen inte underskattas. Just eftersom den får mig att tänka förtjänar den i alla fall det näst lägsta betyget.
Genre: Drama, Krigsskildring, Balkankrigsskildring Produktionsland: Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Serbien Manus: Vladimir Perisic Regi: Vladimir Perisic Längd: 80 min Budget: Okänt Skådespelare: Boris Isakovic, Relja Popovic, Miroslav Stevanovic
Drama om en ung jugoslavisk soldat, som i väntan på order dras in i en massavrättning av ett busslass krigsfångar.
Jag såg en serbiskfransk film på Stockholmfilmfestival nu senast (med andra ord 2009). Ordinary people hette den och den var inte rakt igenom urusel, men maken till antiklimax har jag aldrig varit med om. Upplägget låter kanske intressant, men den handlingsbeskrivningen var verkligen precis allt som hände i filmen och det var inte sörskilkt dramatiskt (vilket så här med perspektiv måste varit den geniala poängen).
Den börjar med att en jugoslavisk pojke (som värvats till militären under sommaren) sitter på en buss. Han sitter där och tittar trött ut genom fönstret. Samma bild utan klipp i typ fem minuter. Sedan en ny bild på alla i andra unga pojkar bussen i fem minuter till. Sedan en bild på pojken som fortfarande tittar ut genom fönstret i ytterligare sju minuter.
Vid det här laget var jag ganska trött och faktiskt somnade jag till en eller annan gång redan i inledningscenen, bara för att vakna upp till samma bild som jag somnade av. Filmen fortsätter. ”Stor” dramatik ubryter när en kossa står på vägen och blockerar bussens framfart, men efter ett antal minuter är bussen igång igen och rullar på i ett antal minuter till.
Sedan kommer pojkarna fram till en barack i skogen, där de får uppdraget att… vänta. Pojken sitter i gräset med samma bild – och jag överdriver inte, i tio minuter. Pojken sitter alltså mot ett träd i tio minuter. Tio minuter går. Tio minuter går sakta fram. (vid det här laget har jag somnat ett flertal gånger och vaknat upp till samma bild).
Plötsligt kommer en busslass krigsfångar och pojkarna får i order att skjuta dem, vilket de gör helt odramatiskt. De står kvar och tittar i massvis med minuter, sedan sätter de sig mot ett träd i gräset och återupptar tystnaden i typ trettio minuter. En busslast till kommer – samma procedur. Sedan sitter de tysta igen. Deras buss kommer. Pojken sitter på bussen och vi får följa hela bussresan hem – självklart i realtid. Slut.
I en sån här film väntar jag på att det extrema lugnet och antidramatiken ska utmynna i en fruktansvärd chockhändelse som ska göra hela den fantastiskt sega uppbyggnaden värd att uppleva, men icke. Det är intressant att filmmakaren väljer att göra filmen så fruktansvärt tråkig, men jag skulle vilja försonas med motivet till det.
Det enda jag skulle kunna komma på är att han ville berätta hur totalt jävla azzzzztrökigt odramatiskt det är att avrätta andra människor när det görs utan intrig och utan ifrågasättande. Klart du kan följa order och döda människor om du inte har förmågan att bry dig. Behöver jag nämna att filmen saknade musik över huvud taget?
PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!
Månadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.
Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.
Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.
När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.
Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky Business, War of the Worlds, Collateral, Mission Impossible 1-4, The Last Samurai, Minority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.
I Born on the Fourth of July(1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.
För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.
…
Genre: Drama, Biografi Produktionsland: USA Svensk titel: Född den Fjärde Juli Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic Regi: Oliver Stone Längd: 145 min Skådespelare:Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell
När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.
Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers(1994), Wall Street(1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.
Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express(1978), Conan the Barbarian(1982), Scarface(1983) och Year of the Dragon(1985). En sån där fräsig parentes.
Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors(1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografinAlexander(2004).
Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.
Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.
”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”
Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.
Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.
Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.
Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.
”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”
För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slavefrån förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.
Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.
Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut(1999) och Collateral(2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.
Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.
För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.
Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.
”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”
5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt
Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.
Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA. 
Absurd Cinema 