Etikettarkiv: Special

Twin Peaks Uppsnack #15: Twin Peaks-pressen äntrar mer intensiv fas

Twin-Peaks-Nyheter-header

Previously on Twin Peaks:
Kyle MacLachlan Returns as FBI Agent Dale Cooper

I detta uppsnack:

Twin Peaks-pressen äntrar mer intensiv fas


Weekly Entertainment släpper Twin Peaks-special 31 mars!

Senaste dagarna har svämmat över av Twin Peaks-nyheter, vilket signalerar att det börjar närma sig premiären med 56 dagar kvar. Jag sammanfattar samtliga nyheter du kanske missat från den senaste vågen av medial uppmärksamhet. 

I torsdags offentliggjordes omslagen och första materialet till amerikanska magasinet Weekly Entertainment:s Twin Peaks-special, som släpps i butik nu på fredag 31 mars. Jag har beställt samtliga tre utgåvor av numret genom Pressbyrån och dom beräknas vara i min hand senast tisdagen därpå.

Uppgifterna har varit kluvna kring huruvida det är senaste fredagens special eller kommande, men specialen tillhör alltså fredagen 31 mars. Omslaget är ett genombrott i information kring kommande säsongens innehåll då den hintar om utseende och möjliga förhållanden i kommande avsnitten kring några av seriens tidigare karaktärer.

Särskilt ögonöppnande är dom officiella handfulla ”bakom kulisserna”-foton som kommer från seriens inspelningsplatser. Något med fotot där David Lynch interagerar med veteranskådespelaren James Marchall och en ung debutant (Jake Wardle) gör mig extra emotionell.

Utifrån detta material kan jag tolka att karaktärerna Norma Jennings (Peggy Lipton) och Shelly Johnson (Mädschen Amick) fortfarande sköter The Double R Diner tillsammans. Norma verka vara solo utan något förhållande med Ed att vittna om och Shelly verkar kila stadigt med Bobby. Hon bär en ring i ett band runt halsen. Leos ring – eller Bobbys? Big Ed Hurley (Everett McGill) håller fortfarande ihop med Nadine (Wendy Robie) och James (James Marschall) kan befinna sig i Twin Peaks (The Roadhouse – eller?), men är James ensam? Han ser väldigt ensam ut.

Audrey Horne (Sherilyn Fenn) bär en glassig ring på långfingret och visar väl ännu en svag punkt för Dale Cooper (Kyle MacLachlan)? Vad är hennes ställning i Twin Peaks idag och gentemot Cooper-mysteriet? Gordon Cole (David Lynch) och Albert Rosenfield (Miguel Ferrer) arbetar fortfarande i högsta grad för FBI (vilket även förra höstens bok The Secret History of Twin Peaks avslöjat) och Denise/Dennis Bryson (David Duchovny) ser ut att vara aktiv inom något federalt område hon/han med? Hawk (Michael Horse), Andy (Harry Goaz) och Lucy (Kimmy Robertson) arbetar på Twin Peaks polisstation ännu efter alla dessa år och sistnämnda par ser ut att hålla ihop. Inga nyheter kring ifall dom har ett barn spelat av Michael Cera eller ej (såsom fans ständigt spekulerar).

Laura Palmer (Sheryl Lee) verkar ha en plats i ”The Waiting Room” – tillsammans med Cooper? Frågetecknen kring Cooper är i högsta grad höljda i dunkel, ännu. På bordet finns en uppstoppad uggla som bär på en svårtolkad symbolik, likaså ett ikoniskt vedträ som sannerligen representerar Log Ladyn (Normas hand tydliggör detta) och hennes man, men där ligger också och en särskilt mytomspunnen blå ros…

“I think it took me six hours and a few cups of coffee to read. But it was wonderful,” says MacLachlan of the first time he read the 400-plus page script.

Enligt vad Entertainment Weekly hittills delgett vet vi att manuset till dom 18 nya timmarna endast bestått av strax över 400 sidor (grovt räknat motsvarar detta drygt 400 minuter eller 6 timmar och 40 minuter)…

“Twin Peaks is a cosmology,” says Showtime’s president and CEO David Nevins. “What I think is satisfying about the new version is that it’s a deeper exploration of that stuff. What is the Red Room? How does the Red Room work? Where is Agent Cooper? Can he make it back?”

…och att den 18 timmar långa filmen (Lynchs egna ord) kommer fördjupa Twin Peaks kosmologiska mysterier djupare men inte enbart utspelas i samhället Twin Peaks, utan i flera städer.

EW’s story reveals how Twin Peaks itself ventured back to TV after 25 years in limbo, from the first brainstorming conversations between Frost and Lynch to the 142-day shoot in various cities (no, Twin Peaks 2.0 doesn’t take place exclusively in Twin Peaks) using Lynch’s fave new tool, digital cameras.

Kolla även in den musikmässigt 90-talssunkiga och störigt buggiga men för mig väldigt känslomässiga 40-minutersspecialen EW Reunites: Twin Peaks som berättar den mediala historien om Twin Peaks och samlar omslagsfotots skådespelare för att berätta om deras minnen och intrycket av deras medverkan i fortsättningen.


Magasinet GQ levererar starkt reportage om David Lynchs upplevelse av pressen inför Twin Peaks och övriga skådespelares upplevelser av David Lynch!!!

Läs artikeln David Lynch in the Beautiful World of Twin Peaks, skriven av Sean O’Neal.

So what does David Lynch find funny, anyway? “Everybody loves to laugh,” Lynch says, body clenched and eyes winced shut. “Larry David is great. Albert Brooks. Mel Brooks.”

And then, the Lynchian twist. “I like girls that cry.”


Twin Peaks aktuella David Lynch-veteranen Laura Dern teasar Twin Peaks-publiken kring frågor inför fortsättningen!!!

(Länk till videon från People Magazine)

Vi har hela listan!

  1. What is the Black Lodge?
  2. Did Audrey Horne survive the bomb at the bank?
  3. What about Pete? And Andrew Packard?
  4. Is Ben Horne Donna’s father?
  5. Did Leo get eaten by tarantulas?
  6. Where the heck did James go?
  7. Is Dale BOB?
  8. Is Leland BOB?
  9. Is Laura BOB?
  10. Who is BOB?
  11. Does Nadine have her memories back?
  12. What’s up with these owls?
  13. What happened to Anne? (korrektur; alllmänt kallad ”Annie”)
  14. Are Andy and Lucy gonna be happy?
  15. Is Windom Earle trapped in the Black Lodge?
  16. Are the Giant and the old man the same?
  17. Are Bobby and Shelly gonna get married?
  18. Did Doc Hayward kill Ben?
  19. Will Ed get to be with Norma or Nadine?
  20. Will Mike get to be with Nadine?
  21. Will the Log Lady get her car back? (korrektur; Pete, inte Log Ladyn)
  22. Where are Nadine’s drape runners?
  23. What’s going on?

Körsbärspajer bombarderar billboards i USA!!!

Som diverse sociala medier och Welcome To Twin Peaks kunnat rapportera har ett flertal abnorma körsbärspajer med zickzackmönster och uggleassociationer skådats på reklamskyltar och fasader runtom i staterna bortom havet.


Laura Palmer efterlyst i Sydney, Australien!!!

I vad som verkar vara ett marknadsföringsjippo av TV-kanalen Stan (som sänder nya Twin Peaks i Australien) har Laura Palmer synts till på otaliga väggar, anslagstavlor och andra ytor i Sydney. Som användare av Instagram och Welcome to Twin Peaks kunnat rapportera har telefonnumret som uppgetts på flygbladen kopplat nyfikna människor till kryptiska meddelanden med blinkningar till Twin Peaks.


Twin Peaks höll stånd på SXSW-festivalen 2017 i Austin, Texas!!!

twin-peaks-donuts-PAGE-2017

Twin Peaks representerades genom Showtime:s TV-lansering på musikfestivalen (och filmfestivalen) South by South West 2017 under två dagar förra veckan. Ok, det såldes mest körsbärspaj och voodoo-donuts i popuprestauranger med RR Diner-tema samt bjöds på musik från lokala musiktalanger utan egentlig koppling till nya säsongen, men Kyle MacLachlan gästade åtminstone och hälsade på fans och besökare och såg ut att ha allmänt mysigt, minst sagt.

twin-peaks-real-estate

Han bjöd också på en klart hygglig Spotify-mixtape med hans egen favoritmusik, som du för all del kan lyssna på här. Traffic, Lynyrd Skynyrd, Jethro Tull, The Doors och allmänt mycket varm sydstats-psych/rock.

I’ll admit it’s 60’s/70’s heavy. I guess it’s true when you says you can never escape your past…

 – Kyle MacLachlan (om hans spellista)

Showtime har uppmärksammat fans om att ledtrådar till nya säsongen kan dyka upp överallt om vi tittar riktigt noga. Kan denna spellista säga oss något om nya säsongen? Den tydligaste känslan jag får är AMERICANA, SÖDERN, ÖKEN och DET FÖRFLUTNA som du inte kan fly från. Känns på något vis passande för Lynch (Wild at Heart, Lost Highway, Straight Story) och Dale Coopers eventuella situation efter 25 år? Några citat-lika slogans jag reagerar över som prydde stora banderoller vid Twin Peaks-lägren på SXSW var ”Diane, I think we’re here” och ”Listen to the forest”. Obekräftade citat från nya serien eller endast ett sätt att koppla Cooper och Twin Peaks till musikfestivalens besökare?


Showtime presenterar två posters exklusiva för kommande säsongen i deras mastiga Twin Peaks-butik med merchandise!!!


Ok, merchandise är merchandise, men all merchandise som Showtime säljer kopplat till Twin Peaks måste godkännas av David Lynch och Mark Frost. När merch tillägnat nya säsongen släpps vet vi att den avslöjar precis så mycket som Lynch och Frost vill.


Uppenbarligen läggs fokus på två karaktärer – Dale Cooper och Laura Palmer. Med andra ord är originalseriens ikoniska ”sort of”-McGuffin och mordoffer minst lika essentiell 25 år senare för den fortsatta utvecklingen, vilket väcker fantasin om vad det kan innebära för Dale Coopers och Twin Peaks roll i det hela…

Annonser

Jonas Strandberg uppvisar ”Savantsyndrom” (stand up comedy)

l9-ou8s2

Hög tid för mellanspel i halloweentider.

Jonas Strandberg är den karaktäristiske onelinerkomikern från Borås (eller åtminstone komikern som satte Borås på humorkartan). Han kanske inte ens är från Borås utan Göteborg. Mitt geografiska minne är uselt och hans bakgrund är lite dimmig.

Unge Strandberg har på något sätt tagit introvert, högfungerande autism och gjort det till en lågmäld, uttrycksfull standupform. Det är åtminstone gubben han går med och det knallar på bra för honom.

För ett antal år sedan connnectade vi i just hans dimmiga bakgrund, kring vårt gemensamma intresse för Twin Peaks och filmkultur. Kort därefter sadlade han om från självständig kulturskribent till ståuppkomiker. Efter att jag såg honom uppträda i Stockholm för vad jag tror var första gången, hösten 2013, har karriären för honom stigit.

Hundratals och åter hundratals gig på kort tid sedan dom första framträdandena (ursprungligen ett sätt att bota hans stora scenskräck) och en rad prisnomineringar har fallit på hans CV – ”Årets oneliner” på Svenska Standupgalan 2014, ”Årets nykomling” och ”Årets oneliner” (igen) på Svenska standupgalan 2015 och en finalplats i tävlingen SM i ordvitsar samma år. Branschen talar gott om honom i idel poddar och han har gästade bland annat Simon Gärdenfors podcast Arkiv Samtal redan 2015 för att summera sin karriär. Ett flertal specials med honom finns även att lyssna på Spotify.

Nu har hans släppt en 20 minuters special även på Youtube med namnet Savantsyndrom, så att du som är introvert och föredrar att sitta bakom en skärm kan få uppleva honom i livs levande rörlig form, i ”spectacular 2D”. Jag rekommenderar att du tittar på den.

Jag tycker själv att minst 30 procent av hans humor sitter i kroppsspråket, som ömsom har en nervöst innesluten laddning och ömsom signalerar för publiken en slags märklig ”jag är snäll, men jag överväger härmed avslöja att jag tagit er som gisslan i mitt sociala experiment”. Sånt behöver ses och personliga komiker med den oförargligt hänsynslösa auran bör premieras.

Följ Jonas Strandberg:
Facebook
Instagram
Twitter

Här kan du närmast se Jonas Strandberg live i 3D:
26/10: Pandora (GÖTEBORG)
29/10: Raw Comedy (STOCKHOLM)
31/10: TSKAOS (STOCKHOLM)
9/11: LKPG HA HA (LINKÖPING)
10/11: Ståuppklubben (GÖTEBORG)

Halloweenkavalkaden 2015

Halloween-banner-2015

Idag är det första dagen i OKTOBER, vilket betyder att det är första dagen på min skräckkavalkad på bloggen med halloweenrelaterade inlägg hela månaden ut.

What

Det blir en del italiensk skräck med fokus på MARIO BAVA, DARIO ARGENTO och LUCIO FULCI utöver dom mer alldagliga rysarna. Hoppas någon hakar på och läser, även om du inte gillar skräck. Fördelen med recensioner är att du får ta del av allt bra utan att för den delen bli skrämd, vilket väl är bra på något vis.

En bonus! Kan någon gissa vart bilden ovanför kommer från för film? Den som gissar rätt först ger jag en unik plats i himmelen. Trevlig halloween allihop

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.