Etikettarkiv: 2012

The Dark Knight Rises (2012)

Microrecensioner-headerTom-Hardy-as-Bane-in-The-Dark-Knight-Rises-Poster-HQ-bane-30915818-1405-2048Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan
Regi: Christopher Nolan
Längd: 119 min
Skådespelare: 
Christian Bale, Tom Hardy, Gary Oldman, Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Burn Gorman, Cillian Murphy, Juno Temple, Nestor Carbonell, Reggie Lee

Åtta år har gått sedan Batman försvann in i natten, ögonblicket då han gick från att vara hjälte till jagad flykting. När två nya spelare dyker upp i Gothams undre värld tvingas han dock att återvända.

Business trader: This is a stock exchange. There’s no money you can steal.
Bane: Really? Then why are you people here?

Jag har recenserat och skrivit uttömmande om Batman-filmen The Dark Knight Rises redan när den hade premiär (scrolla till slutet för länkar), men ibland kan det vara fint att se tillbaka på vad du tycker om filmer, med mer perspektiv. Jag har inte sett om den sedan jag såg den fyra gånger på bio, men den lyckades sätta ett tillräckligt starkt avtryck för att recenseras på det, med snart 4 år passerade.

Se det här som den återblickande, ”korta recensionen” av The Dark Knight Rises.

The-Dark-Knight-Rises-Still-the-dark-knight-rises-31007508-1522-924

Christopher Nolans (Memento, Inception, Interstellar) sista nedslag i hans trilogi om Batman är också den bästa filmen, med den bästa antagonisten. Det tycker jag fortfarande, även om jag har oerhört svårt att över huvud taget jämföra filmerna mot varann när dom alla är så olika. Tom Hardys (Bronson, Locke) Bane knäpper Heath Ledger på fingrarna både rollmässigt och karaktärsmässigt.

”There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Men den mastiga filmen har så många ifrågasättarvänliga händelser att det blir lite komplicerat att endast följa med på turen utan att bli ”MEN HUR GICK DET DÄÄÄR TILL?!”. Plothole hit och plothole dit. Trots att allt jag kan komma på går att försvara om jag måste, men jag tycker inte det är det viktigaste på det här planet. För mig är det mer en mytologisk berättelse som återspeglar teman i våra samhällen, snarare än realism. Denna uttjatade ”Nolan gjorde Batman realistisk” ska inte tas till överdrift.

dark-knight-rises1

Precis som mytologier oftast skildrar den lilla människans kamp genom sagolika små nedslag utan något som helst krav på realism, gör The Dark Knight Rises det mytologiskt med våra små samhällen och det är styrkan för mig. Precis som 99 av 100 andra ”superhjältefilmer” (ooh en sådan allvarsam tyngd). Skulle Batman (1989) , Iron Man (2008), X-Men (2000), Spider-Man 2 (2004) eller Avengers (2012) – eller vilken annan som helst, dissekeras på alla punkter som kräver teorier för att förklaras hade dom fått det betydligt svårare i rättegångssalen än Rises, men vissa filmer ska envist kritiseras (attackeras) med realism som grund och det är ganska löjligt. Du tittar på en fantasi men bedömer den som verklighet.

Nolan lade ner lite mer tid på det ytligt tekniska hantverket, men blir sedd och dömd som realistisk, på grunder som inte passar i filmsammanhang och verkligen inte i en mytologisk skildring. I The Dark Knight Rises höjdes endast den mytologiska höjden mer till ytan. Sekvenserna i Gothams domstol är enligt mig filmmagi på dom största litterära berättarnas nivå. Det är verkligheten men bättre. Som våra sagor om gudarna.

TOM HARDY as Bane in Warner Bros. PicturesÕ and Legendary PicturesÕ action thriller ÒTHE DARK KNIGHT RISES,Ó a Warner Bros. Pictures release. TM and © DC Comics

”We take Gotham from the corrupt! The rich! The oppressors of generations who have kept you down with myths of opportunity, and we give it back to you… the people. Gotham is yours. None shall interfere. Do as you please. Start by storming Blackgate, and freeing the oppressed! Step forward those who would serve. For and army will be raised. The powerful will be ripped from their decadent nests, and cast out into the cold world that we know and endure. Courts will be convened. Spoils will be enjoyed. Blood will be shed. The police will survive, as they learn to serve true justice. This great city… it will endure. Gotham will survive!”

Sedan älskar jag Howard Hughes/Citizen Kane/Moses/Jesus-skildringen av Bruce Wayne (men även parallellerna till Charles Dickens A Tale of Two Cities) och Bane som enskild varelse. Bane som person och symbol är trilogins mest intressanta karaktär – Jokerns kaosideologier i alla ära. Gudalika karaktärer som likt denna film väcker frågor om hur vi beter oss på jorden.

Rises kommer växa i folks ögon efter tid (något decennium eller två) och ses mer för vad den är istället för vad den inte är. Där står jag fast. Vi hörs igen 2030.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Mina övriga recensioner och reflektioner av The Dark Knight Rises hittar du här:
I Spåkulan: The Dark Knight Rises (4 juni 2012)
The Dark Knight Rises (recenserad 25 juli 2012)
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 1
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 2
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 3

Och mina recensioner av övriga filmer med Batman hittar du här:
Batman (1989)
Batman Returns (1992)
Batman Forever (1995)
Batman & Robin (1997)
Batman Begins (2005)
The Dark Kight (2008)

Och mina övriga texter om Christopher Nolans filmer hittar du här:
Memento (2000)
Varför ledmotivet till Inception låter som det låter

V/H/S (2012)

Halloween-banner-2014VHS VHSGenre: Skräck, Antologi
Produktionsland: USA
Manus: Simon Barrett, Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Justin Martinez, Glenn McQuaid, Nicholas Tecosky, Chad Villella, Ti West
Regi: David Bruckner, Glenn McQuaid, Joe Swanberg, Ti West, Adam Wingard, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett, Justin Martinez, Chad Villella, Radio Silence
Längd: 116 min
Skådespelare: Calvin Reeder, Lane Hughes, Joe Swanberg, Kate Lyn Sheil, Jason Yachanin, Adam Wingard, Hannah Fierman, Mike Donlan, Joe Sykes, Drew Sawyer, Jas Sams, Sophia Takal, Drew Moerlein, Helen Rogers, Chad Villella, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Några småtjuvar anlitas för att bryta sig in i ett ödsligt hus och stjäla ett värdefullt videoband, men upptäcker snart mer på bandet än vad de hade räknat med. Resten av filmen skildrar innehållet i form av fem enskilda skräckhistorier.

Filmkonceptet som denna antologiskräckfilm presenterar är ganska briljant. Dels tar V/H/S vara på den sedan länge avsomnade antologiskräckgenren som var ett populärt grepp mellan 60- och 70-talet, då den typ av enkla, mysiga skräckberättelser som förekom i novelliserad serietidningsform i tidningar som Tales from the Crypt, Vault of Horror och Haunt of Fear filmatiserades i olika skeenden, för att sedan få ytterligare en revival med underbara Creepshow i början av 80-talet.

maxresdefault

Sedan tar V/H/S vara på vågen av ”found footage”-filmer som upplevt en ny filmvåg det senaste decenniet, i och med Blair Witch Project men ännu mer Paranormal Activity-filmerna (läs min recension) och lättillgängligheten för lågbudgetfilmskapare att spela in effektiva skräckfilmer. Slutligen tar den vara just på dessa filmskapare genom att låta några nya, heta namn från den luddiga lågbudgetscenen få regissera en episod var, med full frihet!

…Eller mja, någon slags regel bör väl vara att det ska vara filmat i just så kallad ”found footage”-stil som en upphittad hemmavideo, samt att det ska vara filmat just på VHS. Vad gäller det sistnämnda blir jag dess värre lurad på konfekten, då dom flesta episoder i filmen älskar att utnyttja sprak, störningar och allmänna glitcheffekter, men få av dem bjuder på någon riktig VHS-kvalitet. Det mesta är inspelat på antingen digitala lågbudgetkameror eller också digitala högbudgetkameror med halvtaskiga randfilter som en visuell kompromiss mellan brusig VHS-foto och toppmodernt digitalfoto.

VHS-4

Så det V/H/S tyvärr tar sämst vara på är nog autenciteten som kommer med äkta VHS-kvalitet. Men för att det här inte ska bli ett beklagande över filmens tekniska ställningstaganden fokuserar jag istället på att bedöma alla episoder var och en för sig…

Tape 56 (regi Adam Wingard)
Detta är den ”berättelse” som ramar in filmens övriga episoder. Den skildrar ett gäng arroganta douchebags som förutom att förnedra kvinnor även bryter sig in i ett gammalt hus för att sno ett mytomspunnet videoband. Historien är mest ett händelseförlopp men det görs med stil och god autencitet. Adam Wingard är en filmskapare som tidigt fick uppmärksamhet för några ambitiösa lågbudgetrysare och regisserade sedan den innovativa skräckpärlan You’re Next från 2011, som hade release sent förra året (recension kommer senare på den). Han visar inte överdrivet mycket här men använder åtminstone en riktig VHS-kamera och på rätt sätt vilket ger plus i kanten. 6 av 10 i betyg.

2013-02-14-vhs

Amateur Night (regi David Bruckner)
Första ”filmen i filmen” skildrar ytterligare ett gäng killar med tveksam attityd till tjejer, närmare bestämt några som ska ut och festa varav en av dem spelar in allt med ett par hobbexglasögon med inbyggd spionkamera och förvånansvärd krispig ljudupptagning. Förhoppningen är att dom ska få med sig en brud hem som är villig att ha gruppsex. Kort sagt får dom napp, men tjejen visar sig vara hungrigare än vad dom hade räknat med. Greppet med glasögonen är kreativt och episodens utveckling bygger upp en klart hög spänning värdig en plats i filmen. Härifrån har jag mersmak. Betyg 6 av 10.

Second Honeymoon (regi Ti West)
Regissören till denna film, Ti West, är en rejäl favorit hos mig när det kommer till sevärd skräck. Han slog igenom med underbara retroskräckisen The House of the Devil (2009) efter att ha gjort några högst obskyra ultralågbudgetrysare och därefter har det rullat på med spökjägarmysrullen The Innkeepers (2011) och nu senast sektskildringen The Sacrament (2013). Episoden Second Honeymoon skildrar ett ungt par (spelat av Sophia Takal och kultregissören Joe Swanberg) och som ägnar sin smekmånad åt någon slags road trip och stannar till vid ett motell i ett enslig ökensamhälle. Dom filmar allt med sin semesterkamera, men när en tredje person börjar filma med kameran på nätterna förstår vi att något inte står rätt till. Handlingen börjar lite långsamt (helt enligt Ti Wests modell) för att sedan bli förvånansvärt intensiv med små medel. West lyckas krama ut i stort sett allt med det han har och det känns verkligen anpassat för att berättas på den knappa kvarten som han får utrymme för. Bra skådespeleri, bäst hittills, betyg 7 av 10.

VHS-2

Tuesday the 17th (regi Glenn McQuaid)
Denna episod är det klart tröttaste kortet. Två tjejer och tre killar åker ut i skogen tillsammans för äventyr. Killarna tjafsar om den storbystade blondinen i gänget, medan den andra tjejen verkar mer fokuserad på vad hon ska göra där ute i skogen. Sedan kommer plötsligt ett ”glitchmonster” som bara går att skymta genom deras videokamera och det enda som är säkert är att alla är i absolut fara. Handlingen och porträtterandet av själva faran i sig är urbota fånig i vad som började med ett ganska bra gruppspel mellan skådisarnas karaktärsarbete. Betyg 3 av 10.

The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger (regi Joe Swanberg)
Joe Swanberg är en veteran när det kommer till att skapa indieklassiska mumblecorefilmer som Hanna Takes the Stairs (2007) och LOL (2006), men har också en frekvent karriär som skådespelare i bland annat You’re Next (2011), Drinking Buddies (2013) och The Sacrament (2013). Jag kan inte undgå att ge Swanberg credit för titlarna han (förmodar jag) ger sina filmer och just denna episod har minst ett plus redan utifrån titeln. Vi följer en tonårsstjej som har ett suspekt ”webcam-förhållande” med en läkare och som börjar märka suspekta förändringar på sin kropp. Webcam-grejen är kul, men det känns som att bägge karaktärer tar sig friheter som inte känns helt organiska utan alltför intrigkrystade för min smak. Avsnittet har en form av nerv, men den tvingas fram utan ett riktigt genuint händelseförlopp. Betyget blir 4 av 10.

VHS-5

10/31/98 (regi Matt Betinelli-Olpin, Tyler Gillett, Justin Martinez, Radio Silence, Chad Villella)
Detta avsnitt utspelas som titeln antyder på halloween år 1998 och följer ett grabbgäng (börjar jag se en trend?). Gänget ska till en mystisk hemmafest och dom anländer snart till ett tomt hus med väldigt, väldigt många rum som alla har något skrämmande att bjuda på. Ett klassiskt spökhusupplägg på en temapark skulle man kunna säga och skrämseleffekterna som följer hade fått högsta betyg i det forumet, men skillnaden här är att dess är på riktigt… Denna del är tydligen regisserad av ytterligare ett grabbgäng faktiskt, även om det är osäkert vilket kön regissören Radio Silence har att döma av namnet.

Denna episod har i alla fall en hög intensitet och blir nästan att kännas som en actionskräckis i jämförelse med föregående episoder. Jag tycker att spökhusvandringen ger en trevlig igenkänning trots liten mängd originalitet. Utvecklingen är dock hela tiden spännande och – som sagt, ganska gastkramande. Det som framför allt imponerar är hur det effektmässiga synkar så pass bra med dom långa handkameratagningarna. En klart värdig avslutning på antologin och betyget blir 7 av 10.

V/H/S är allt som allt en klart intressant upplevelse, men jag hade hoppats på lite mer och framför allt lite mer utnyttjande av faktisk VHS-kamera. Inget av innehållet når väl upp till Paranormal Activity, Cannibal Holocaust eller Blair Witch direkt, men som koncept förtjänar denna antologifilm ändå att nämnas tillsammans med dessa då den höjer får upp subgenren på tapeten återigen.

Med lite mer spridning mellan episodernas form och mindre taktiskt överanvändande av glitchsprakande för att göra tittaren föreberedd på vad som kommer att hända så skulle det kunna bli lite mer intressant och mindre konventionellt, dock.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Jimmy Björktorp

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

P&LFF 2013: Jeunesse (2012)

P&LFF-header

Jeunesse-pósterGenre: Drama, Självbiografi, Ungdomsskildring
Regi: Justine Malle
Manus: Justine Malle, Cécile Vargaftig
Längd: 72 min
Skådespelare: Esther Garrel, Didier Bezace, Émile Bertherat, Johannes Oliver Hamm

Jeunesse är en fransk självbiografi av filmskaparen Justine Malle – dotter till den kände franske regissören Louis Malle (Le Feu Follet, Atlantic City U.S.AA Revoir les Enfants) som gick bort vid 63 års ålder 1995.

Filmen skildrar Juliette vid 20 års ålder när hon lever ett liv som vilken annan ung tjej som helst. Hon går i skolan och blir kär i en klasskamrat men vill inte ha något seriöst förhållande. Hennes respekterade filmregissör till far blir plötsligt svårt sjuk och förändras snabbt till det sämre, vilket blir väldigt svårt för Juliette att acceptera. Hon tvingas kämpa mellan hennes perfekta liv och vetskapen att hennes älskade far snart ska dö.

Inför visningen på Peace & Love Film Festival av filmen Jeunesse fastnade jag för handlingsbeskrivningen att filmens kvinnliga huvudkaraktär lever ett perfekt liv. Med ”perfekt” tolkar jag det som ett helt vanligt liv utan några särskilda bekymmer eller spektakulära händelser.

Det är inte ofta filmer dramatiseras med den idén då en publik ofta räknar med att film ska bjuda på något utöver det vanliga. En främling dyker upp. En sällsynt chans skymtas. En dröm blir till verklighet.

jeunesse-justine-malle-01

I den här filmen är det istället en vanlig ung kvinna som verkar vilja vara ensam mycket och inte vill känna sig bunden. Samtidigt vill hon utvecklas och uppleva saker. Hennes far blir sjuk och hennes vardag blir distraherad av en annan, tyngre vardag. Det är nog så intressant enligt mig och får inte underskattas!

Jeunesse är verkligen en självbiografisk historia. Justine Malle sade själv på en Q&A efter filmen att 90 procent av det vi ser i filmen har hänt på det viset. Hon distanserar dock sitt eget liv genom vissa markörer. Dels heter huvukaraktären ”Juliette” och inte Justine. Detsamma gäller även alla andra karaktärer i hennes liv. Fadern i filmen är en älskad, gammal regissör men han ser inte ut som Louis Malle.

Filmen utspelar sig inte ens i mitten av 90-talet utan i modern tid. Det sistnämnda fungerar lika bra ur budgetsynpunkt givetvis, men jag gillar ändå valen sammantaget för att hålla någon slags barriär mellan sitt eget liv och filmens skildring av det.

Jeunesse6

Filmen är också väldigt välgjord rent detaljmässigt och det märks att det finns hjärta bakom massor av ögonblick som inträffar i den (en scen innehållandes Bob Dylan-musik sitter kvar särskilt starkt). Jag förstår verkligen karaktären Juliette och allt är väldigt äkta.

Juliette är en stark kvinnlig karaktär som inte är intresserad av typmotiven för kvinnor på film. Hon vill inte sträva efter förhållanden, hon stirrar inte beundrande av underlägsenhet på hennes medmänniskor och hon är mest av allt intresserad av filosofi och att utvecklas snarare än kärlek och trygghet.

Justine Malle nämner dessutom på festivalens Q&A hur hon i verkligheten inte tror på begreppet fascination i studerandet av idoler vilket är en hel filosofi i sig. Jag älskar hur hennes personlighet och filmens version så pass tydligt speglar varandras ståndpunkter.

Jeunesse1

Utöver filmskaparen Justine Malles känsla för att berätta hennes historia så vill jag också särskilt hylla huvudrollsaktören Esther Garrel (Camille Redouble) då hon känns som klippt och skuren för karaktären i precis alla känslolägen.

Jag fastnar särskilt för hennes sätt att agera ut och gestikulera med hennes händer och armar, vilket jag verkligen kan koppla till en kreativ personlighet och särskilt förståeligt ifall denne har en regissör till förälder. Hon förstår verkligen sin karaktär, tänker jag gång på gång.

Regissören och förlagan Justine Malle ger en klockren förklaring till varför Garrel var klockren för rollen på filmens Q&A. Malle berättar att hon prövade flera skådisar för rollen men fastnade för Esther Garrel just för att hon visste hur Justine Malles skrivna repliker skulle sägas för att låta naturliga.

Jeunesse3

En självklarhet givetvis, men den underliggande förklaringen tror hon dock ligger i att Esther Garrels pappa också är en meriterad regissör så deras liv påminner om varandra. Pappan heter Philippe Garrel och har bland annat regisserat Velvet Underground-sångerskan Nico många gånger, så Esthers utåtagerande konstnärsrörelser får en högst nanturlig förklaring.

Scenerna i filmen då karaktären Juliette umgås med sin borttynande far är dessutom enormt rörande och fina, med en tragik som är närvarande för många av oss som förr eller senare kommer i kontakt med samma situation i våra liv. Det tär på känslorna att se hur far och dotter bägge är införstådda med faderns försämrade tillstånd.

Vill du se en välberättad och välagerad film om bördan av att se en närstående sakta försvinna, men minst lika mycket se en film om en kvinna på väg att bli vuxen och som visar det utan någon som helst överspelad filmdramatik, då är Jeunesse – internationellt kallad Youth, en film att kolla upp framöver! Justine Malle har skapat en suverän ungdomsskildring.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Prisutdelningen på Peace & Love Film Festival har precis avslutats och Jeunesse vann priset som ”Best Film”! Dessutom vann huvudrollsinnehavaren Esther Garrel priset som ”Best Talent” tack vare hennes skådespeleri, så jag kan inte säga annat än att juryn röstade helt rätt i dessa fall!

Filmen har just precis nu haft sin premiär i Frankrike – precis efter visningen på Peace & Love Film Festival, och jag är övertygad om att tongångarna kring Louis Malles dotter Justine Malle kommer vara mycket goda för med den här filmen kan hon stå helt på sina egna meriter.

P&LFF 2013: Greetings from Tim Buckley (2012)

P&LFF-header

Tim Buckley posterGenre: Biografiskt drama, Relationsdrama, Musikdrama
Regi: Daniel Algrant
Manus: Daniel Algrant, David Brendel, Emma Sheanshang
Längd: 99 min
Skådespelare: Penn Badgley, Imogen Poots, William Sadler, Norbert Leo Butz, Ben Rosenfield, Frank Wood, Ilana Levine, Alex Ziwak, Jessica Stone, Kate Nash

Greetings from Tim Buckley följer den sanna historien om musikern Jeff Buckleys första steg mot artistkarriären. Genom återblickar till fadern och meriterade musikern Tim Buckleys liv leder handlingen oss fram till Jeff Buckleys framträdande på hyllningskonserten tillägnad sin far Tim i St. Ann’s Church i Brooklyn, 1991.

Flera känner säkert till den unge artisten Jeff Buckley, som med albumet Grace (1994) slog ner som en ljuv blixt från klar himmel under 90-talet, med låtar som ”Mojo Pin”, ”Lilac Wine” och den definitiva Leonard Cohen-covern ”Hallelujah”.

Sedan dog han lika plötsligt och oväntat när han 1997 i Memphis skulle bada i en flod sjungandes på Led Zeppelin-sången ”Whole lotta love” och försvann spårlöst. Det visade sig när man några dagar senare hittade kroppen att han hade drunknat.

Tim Buckley 6

Hans far, Tim Buckley, hade ett ännu mer fascinerande liv. Med nio inspelade album på åtta år och ett sound i ständig, experimentiell utveckling blev han en viktig influens inom musik och hans totala, fantasifulla utnyttjande av sångregistret har satt stora avtryck på nyare singer/songwriters och sjungande skådespelare som Ryan Gosling och Robert Pattinson, inte minst.

Tim Buckleys låt, ”Song to the siren” är en av de vackraste som någonsin gjorts och hans karriär är viktig för musikhistorien. En sommarkväll 1975 efter en turnéfest dog Tim Buckley i en heorinöverdos blandat med alkohol, 28 år gammal.

Filmen Greetings from Tim Buckley har genomgående fångat en härlig känsla som gör att jag vill ha mer kan en film göra det så vet man att den ger något. Penn Badgley (känd från Gossip Girl) spelar rollen som Jeff och efter blandade tongångar kring hans prestation vill jag säga att han verkligen hittar en nerv åt sin karaktär.

Tim Buckley 1

Han ser avslappnad ut ensam och ”goofar” sig på ett sätt som gör mig som tittare intresserad och identifierande, men jag vet inte hur mycket som är hans vanliga uttrycksmanér och vad som är specifikt för hans tolkning av Jeff Buckley. Klart är i alla fall att han kan spela och framför allt sjunga, vilket han gör själv i filmen.

Imogen Poots (V for Vendetta, 28 Weeks Later, Jane Eyre) är hans motspelerska. Jag slås av att jag kopplar hennes namn till något och inser att hon är en av skådisarna som förekommer på bilder från inspelningen av Terrence Malicks kommande film, Knight of Cups.

Hon tillför mycket jordnära, vardaglig charm och kemin mellan henne och Badgley är verkligen suverän! Hennes karaktär är inte mycket mer än en fascinerad åskådare men hon är trots allt lätt att knyta band till. Jag blir dock nyfiken på att se henne agera ut mer än vad hon gör.

Tim Buckley 7

Jag gillar hur filmen visar glimtar från Tim Buckleys liv för att knyta ann till Jeffs liv i samma ålder och Tims frånvarande relation till sin son, men jag skulle vilja stifta mer bekantskap med skådespelaren Ben Rosenfields karaktärisering av honom då jag gillar de dramaögonblick jag faktiskt får.

Tims musik är dock ständigt närvarande – mestadels som bakgrundsmusik, även om jag där tycker att dom hade kunnat lyfta fram mer av den jazziga, experimentiella sidan istället för att fokusera på mer tydliga sånger och då låter Jeff Buckley bli den mer vågade artisten av dem.

Allt som allt är det en liten, rak och okomplicerad film men med en själ och kärlek till ämnet. Beundrare av endera far eller son Buckley och musikfilm i stort kommer få en mysig stund med mersmak tillsammans med Greetings from Tim Buckley!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

I backspegeln #8: Fyra nyanser av vemod att uppleva under 2013

I-Backspegeln

På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.

Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.

Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.

Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.

När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.

Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.

I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).

Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…

The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)

the place beyond the pines posterDerek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine (2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling (Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!

Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.

Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.

Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.

För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…

To The Wonder (2012, Terrence Malick)

To the Wonder posterÄven om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick (Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!

Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life (2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!

Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven (1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.

En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.

Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.

Ska bli kul att se vad Ben Affleck har att göra i en Malick-film också…

Man of Steel (2013, Zack Snyder)

man_of_steelJag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan (Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.

Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.

När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.

I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.

Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.

Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.

Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.

Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?

Mud (2013, Jeff Nichols)

mudJeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.

Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!

Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.

Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.

Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life (2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.

Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).

Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!

The Perks of Being a Wallflower (2012)

The-Perks-of-being-a-Wallflower-Poster-the-perks-of-being-a-wallflower-movie-32316540-600-866Genre: Uppväxtdrama, Skolskildring, Romantik
Regi: Stephen Chbosky
Manus: Stephen Chbosky
Längd: 102 min
Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller, Mae Whitman, Johnny Simmons, Kate Walsh, Dylan McDermott, Melanie Lynskey, Zane Holtz, Nina Dobrev, Paul Rudd, Reece Thompson, Brian Balzerini, Nicholas Braun, Joan Cusack, Adam Hagenbuch

Den introverte förstaårsstudenten Charlie introduceras av sina vänner Sam och Patrick till den komplicerade världen av droger, sex och förhållanden.

Ibland vet man vad man får när man slår på en film. Vad för känslosträngar den kommer rycka i och vad för känsloläge man behöver vara i för att tillåtas att bli berörd på just de här känslotrådarna. The Perks of Being a Wallflower blev precis en sådan film för mig personligen.

Det är en sån där vacker, smärtsam skildring av hur det är att genomgå milstolpen i ens uppväxt som kallas ungdomen, om hur vi alla, förr eller senare måste få känna på friheten och det fruktansvärda att konfrontera ungdomen som ett fall från hög höjd, utan fallskärm.

Förr eller senare måste vi alla göra hoppet – vissa fler gånger än andra, tills vi blir bekväma med vår situation och kanske till och med tröttnar på vad vi håller på med.

The Perks of Being a Wallflower 7

Filmer som på något speglar dessa milstolparna i oss själva, eller ännu bättre – får oss att hoppa, gör oss alltid lite yra efteråt. Som om någon har skakat om ens huvud och plockat fram de där sakerna som man nog visste fanns där långt inne någonstans, men som behövde en knuff för att falla upp till ytan. Som att få andas efter att ha varit under vattenytan väldigt länge.

Få filmer kan knuffa till mig så, men dom som kan det håller man alltid lite närmare om hjärtat och vårdar, oavsett vad cyniska ”been there, done that”-personer säger. För mig kvalificerar sig den här filmen bland dessa utvalda, tillsammans med filmer som Lost in Translation, Almost Famous, Farväl Falkenberg, Mammoth, Into the Wild, Darling, En Kärlekshistoria och Stand By Me. Flera av dem förekommer på min lista över underbara resor på film, som jag skrev förra veckan.

Dels finns det något magiskt i att skildra den ensamme, iakttagande personen, som huvudpersonen Charlie – en ”wallflower”. För vi alla har väl känt oss ensamma någon gång under vår uppväxt? Jag var ofta ensam, distanserad från dom jag gick i skolan med, men jag kände också igen mig själv som bäst just de stunder då jag var det.

The Perks of Being a Wallflower 4

Jag kände att jag växte innifrån och ut, medan världen rusade förbi runt omkring mig. Jag lärde mig vad tålmodig eftertänksamhet kan ge och ta, men mest ge. Medan andra såg ut att leva livet klamrade jag mig fast vid mina teorier om vad livet kunde vara. Varken den ena eller den andra vägen är definitiv, men vi måste välja den väg som tillåter oss att kännas oss gränslösa. En resa som Charlie går igenom.

Musik underlättar verkligen den känslan och det är inte raketforskning direkt. Skaparna av filmen har tagit fasta på det och ger oss ett väldigt fint blandband för att ackompanjera karaktärernas framfart. The Smiths, David Bowie, Nick Drake och andra guldkorn från det djupa 60- till början av 90-talet, långt före karaktärernas födelse. Visst känns det bekant och gjort, men det är väl även livet?

Det är något med den tidsåldern som passar så bra för uppväxtskildringar, för även om vi gräver fram musik från mer moderna tidsperioder rotar sig oftast även den musiken i vibrationerna från just emo-kulturen och punken från 60- till början av 90-talet. Då ska det också tilläggas att jag är född 1988, men känner ändå så. Den viktigaste epoken i musikhistorien ska givetvis även tonsätta den viktigaste epoken i varje persons eget liv. Så är det bara.

The Perks of Being a Wallflower 1

Filmen bygger inte oväntat på en roman men det som gör filmen smått unik är det att både manusadaptionen och filmregin är gjord av romanförfattaren själv, Stephen Chbosky! Han ligger sedan tidigare bakom TV-serien Jericho (2006-2008) och skrev även filmadaptionen av musikalen Rent (2005). Jag måste säga att jag är mycket imponerad av den bedriften även om jag inte har läst boken. Ett grepp som skulle vara kul att se mer av i filmvärlden, faktiskt.

Han har castat väldigt passande skådisar i de tre huvudrollerna. Logan Lerman känns helt genuin både i blick och i kroppsspråk som den introverte huvudrollspojken. Hans karaktärisering är helt naturligt inte originell, men han imponerar desto mer då han får sina ögonblick att göra mer av rollen än vad karaktärssorten brukar få i mer typiska filmer. Som berättarröst känns han dessutom väldigt äkta.

Det är också kul att se Emma Watson få spela ut mer i den jordnära rollen som orädde och fria – men inte ofelbara, ”Sam”. Jag är särskilt nöjd över det eftersom det är en Edie Sedgwick-aktig karaktärtyp och unga Watson är ju en kopia av just 60-talspartyikonen Sedgwick! Efter att ha sett Emma Watson anstränga sig i åtta Harry Potter-filmer för att över huvud taget ge sin karaktär mer än två uttryck så få hon här visa att registret sträcker sig längre än så.

The Perks of Being a Wallflower 17

Filmens stjärna och viktigaste behållning är dock Ezra Millers porträtt av homosexuelle inspiratören ”Patrick”. Den karisman och livsglädjen som han levererar ger filmen den energi som gör att den höjer sig över många andra i genren och enligt mig borde han ha oscarsnominerats för sitt briljanta skådespeleri! Karaktären har uppenbarligen fått ett eget liv jämfört med boken tack vare hans rolltolkning. Han är en fröjd att se och det är få förunnat att få se en sådan självsäker kraft på film. Det händer någon enstaka gång per år, max.

Det ska tilläggas att det här är samma kille som för ett år sedan skrämde skiten ur de flesta i rollen som den psykopatiska tonåringen i tragiska We Need To Talk About Kevin (2011). Då precis som nu var han oscarsvärdig och då har hans karriär knappt ens börjat. Viss John Cazale-varning där!

Vad gäller kritik mot filmen är den knapphändig, men den finns där. Upplösningen susar igenom väldigt fort och det krävs en del av tittaren för att inte tappa fokus på vad som egentligen händer, men den håller sig trots allt på rätt sida om repet. Vissa bikaraktärer är lite väl skrivna på näsan och vissa beslut hos karaktärerna tas väldigt förhastat, men tiden rusar förbi i filmen så på något sätt förstärker det också den känslan.

The Perks of Being a Wallflower 18

Varning för SPOILERS!!!

Dock stör jag mig på en liten detalj rörande filmens nyckelmoment. Dom definierade ögonblicken för karaktärerna när de åker bil genom tunneln är filmens finaste och klart mest magiska ögonblick, men jag retar mig på att Stephen Chblosky har valt en så pass klassisk låt som David Bowies ”Heroes” och trots det ändå låter karaktärerna vara helt ovetandes om vad det är för låt, så pass att de behöver över ett år på sig för att spåra låten som de hört på radio!

I romanen är det en betydligt mindre känd låt, nämligen Fleetwood Macs vemodiga ”Landslide”. så jag blir lite paff när karaktären Sam behandlar David Bowies kanske mest kända låt som om det vore en obskyr independentsingels b-sida. Men jag förstår ändå meningen med att spela ”Heroes” i vilket fall. För den himmelska känslan i scenen är det ett solklart låtval utan några invändningar alls från mig.

Slut på SPOILERS!!!

The Perks of Being a Wallflower 10

Men du kan inte gömma dig bakom kostymen av en cyniker när du ser en film som The Perks of Being a Wallflower, för då kommer du bara döma det som du går miste om. Det är som att äta något du älskade en gång i livet, men hålla för näsan samtidigt. Så vad än cynikern inom mig kan säga om The Perks of Being a Wallflower, så är det oavsett en fantastisk film som ger mig känslan att jag har upplevt saker och att jag fortfarande har saker att uppleva.

Tacka fan för den tid som flytt, men glöm inte bort den tid du ännu inte upplevt. Var gränslös så länge du kan, så ofta du kan, och kanske viktigast; Se till att lyssna på riktigt sjuhelsikes bra musik så att du, likt Pavlovs hundar, kan påminna dig själv om hur du känner dig när du är det.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost