Här listar jag alla dom bästa filmerna från året 1992. Listan kommer uppdateras med tiden, vartefter jag ser någon ny film som förtjänar sin plats åtminstone bland dom 15 höjdarfilmerna.
En översiktskoll på ”topp 15” visar att det förekommer en skaplig genrebredd, men endast tre filmer kan räknas in i kategorin ”komedi” – och då får jag tumma in dem eftersom dom snarare är splatterslapstickbaserad, svart respektive absurd komedi. Du märker nog vilka det är. Ingen svensk film kvalar in på listan utan då får du leta dig ner till bubblarna, där relativt starka Änglagård finns med, samt Lotta på Bråkmakargatan.
Musikaler kan vi bara glömma, bortsett från Aladdin och The Muppets Christmas Carol, bland bubblarna. Eller där ljög jag, för Tom and Jerry: The Movie kvalar in på topplistan och den har flera sångögonblick. Inte heller någon egentlig form av romantik finns med i toppen. Det mest romantiskt bultande inslaget finner du nog förmodligen på förstaplatsen, men självklart i olycklig form.
Ska jag se något form av generellt mönster i vilka filmer jag särskilt gillar från 1992, är det nog annalkande undergång. Faktum är att dom känslorna färgar kanske samtliga filmer på topplistan utom möjligen just Tom & Jerry: The Movie. Vilket är komiskt med tanke på hur våldsamma originalkortfilmerna var som filmen byggt vidare på.
Ska jag sammanfatta utbudet 1992 känns det som ett relativt starkt år, med en jämn skörd under större delen av fältet. Toppkandidaterna hos en majoritet filmnördar består nog inte av mer än kanske en endaste ynka film som dom flesta på jorden kan enas om är en topptitel detta år. Denna film blev genombrottet för en man som i samma veva totalsågade en av mina favoritfilmer från samma år med orden;
”I’m not ragging on other people, but after I saw Twin Peaks: Fire Walk with Me at Cannes, David Lynch has disappeared so far up his own ass that I have no desire to watch another David Lynch film until I hear something different. And you know, I loved him. I loved him” (Quentin Tarantino Interviews, p. 48)
Och detta kommer alltså från Quentin Tarantino, som enligt flera är själva essensen av en filmskapare som befinner sig ”far up his own ass”. Inget fel med det dock, enligt mig, då det kan hända intressanta saker där uppe. Hellre befinna sig långt upp i sitt eget arsle än i någon annans. Med dom orden avslutar jag summeringen av 1992 och låter listandet få säga sitt…
Inte sett, men har potential att gillas:
To Catch a Killer, Husbands and Wives, Glengarry Glen Ross, Malcolm X, Lorenzo’s Oil, Hard Boiled, Den Goda Viljan, Jennifer 8, Romper Stomper, Bitter Moon, A River Runs Through It, Orlando, Singles, L’Amant, Ruby
Inte ens nära:
Sleepwalkers, Universal Soldier, Honey I Blew Up the Kid, Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, 3 Ninjas, Cliffhanger, The Might Ducks, Bodyguard, The Jacksons: An American Dream, The Three Musketeers, Sister Act, Min Store Tjocke Far, Forever Young, Honeymoon in Vegas
Nästan där:
The Muppet Christmas Carol, The Hand That Rocks The Cradle, Home Alone 2: Lost in New York, Supercop, Wayne’s World, Alien 3, Aladdin, The Last of the Mohicans, The Crying Game, Lotta på Bråkmakargatan, Benny’s Video, Candyman, Änglagård, The Living End
15. Dead Alive / Braindead
Genre: Splatterkomedi, Äventyr
Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.
Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.
Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbel när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör enda in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap!
3 – Manus
2 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
13 – Totalt
14. The Player
Genre: Drama, Svart komedi
Ska jag vara ärlig så är min upplevelse av den här filmen lite luddig, från en knapp handfull år tillbaka. Regilegenden i skymundan, Robert Altman (The Long Goodbye, McCabe & Mrs Miller, Short Cuts), har kokat ihop en filmbranschkritisk örfil och slängkyss till Hollywood, som pendlar mellan cynisk satir och noiraktig deckare.
Jag gillar bägge inslagen, men minns att jag blev lite förvirrad när jag hellre ville stå stabilt på en fot istället för att steppa fram och tillbaka utan att veta vilken som var min rätta balanspunkt. Filmen gav mig någon form av ”restless legs”-syndrom och jag var inte riktigt med på takterna då.
Trots det sticker den verkligen ut i filmklimatet och Altman kan elda fram atmosfär exemplariskt ur det mest jordade av grundmaterial. Ytterligare underskattade (eller snarast av Hollywood ratade) Tim Robbins (The Shawshank Redemption, Mystic River, Jacob’s Ladder) är en behållning med filmen. Roligt också med alla små cameos från riktigt hollywoodfolk som spelar sig själva.
3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt
13. Army of Darkness
Genre: Actionkomedi, Äventyr
Jag gick från att entusiastiskt uppskatta den numera dödströtte filmskaparen Sam Raimis (Spider-Man-trilogin, Oz The Fake and Shameful) första, obskyra Evil Dead-kortfilm, Within the Woods (1978), filmtekniskt inspireras oerhört av genombrottet Evil Dead (1981) och därefter skratta mig lemlös av mästerverket Evil Dead II: Dead by Dawn (1987).
Denna tredje (och fram till i höstas det sista officiella) kapitlet i Evil Dead-legenden fick mig däremot inte lika övertygad första (och faktiskt enda) gången jag såg den. Rent tekniskt och handlingsmässigt är den en utveckling till något ganska häpnadsväckande nytt, för att vara en fortsättning på ”franschisen”. Men det fattas ändå lite hjärta och verklig själv i Army of Darkness, som jag tyckte att dom tidigare filmerna kokade av. Faktumet att detta kapitel är så pass annorlunda skvallrar ju om att Raimi egentligen ville pröva nya saker, men det är svårt att slita sig från det som varit.
Jag börjar tänka på Evil Dead-fanet Edgar Wrights bättre men ändock ofrånkomligen lite mer deppiga tredje kapitel i hans Cornetto-trilogi, The World’s End (2014). Äsch, jag får se om den här med lite mer distans och värdera den för vad den är, så kan den kanske stiga hos mig.
3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt
12. Tom and Jerry: The Movie
Genre: Äventyr, Animerat
Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme! Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.
I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.
Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!
3 – Manus
3 – Röster
4 – Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
16 – Totalt
11. Bad Lieutenant
Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalthriller
Jag har bara sett Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan. Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags Travis Bickle-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen mayhemmar sitt inre.
Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, nyare version från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.
Grundhistorien känns mer som Paul Schraders filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) gör, lustigt nog.
4 – Manus
5 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt
10. Of Mice and Men
Genre: Drama
Som dom flesta andra av min generation här i världen, såg jag denna filmatisering (av nobelpristagaren John Steinbecks kortroman) på en lektion i skolan, för att jämföra roman med filmatisering. Nog för att romanen är bättre och i sig suverän, men filmen hinner skildra boken nästan från punkt till pricka. Berättelsen handlar förstås om smarte, gode men obildade George och hans kamrat, den tröge, godtrogne och storväxta Lennie, som efter omständigheterna sorglöst strövar omkring i USA under den stora depressionen, för att arbeta och få levebröd för dagen.
Även om John Malkovich (In the Line of Fire, Con Air, The Killing Fields) spelar över markant, fungerar ändå filmatiseringen bra och det är för det jag värderar den så pass högt. Gary Sinise (Forest Gump, Apollo 13, CSI: New York) spelar för övrigt George och har själv regisserat filmen.
5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt
9. The Iceman Tapes: Conversations with a Killer
Genre: Dokumentär, Kriminaldokumentär
Det var länge sedan nu som jag brände igenom HBO:s TV-dokumentärer som i själva verket är rena intervjusamtal, med den väldige, ökände – och av den under världen anlitade yrkesmördaren, Richard ”Iceman” Kuklinski.
Han påstår själv att han dödat någonstans uppåt 250 personer under sin över flera decennier omspännande karriär. Detta gjorde han samtidigt som han hade ett lyckligt äktenskap med sin ovetande fru, som han uppfostrade två döttrar och en son tillsammans med. Familjen och grannarna trodde hela tiden att han var en framgångrik affärsman, vilket han på sätt och vis var, men inte med den typen av affärer dom ville föreställa sig. Smeknamnet ”Iceman” fick han genom ett av hans favoritmetoder, att frysa ner sina offer för att dölja bevisen kopplade till honom.
Det kom en fiktionsbaserad film om honom för ett par år sedan, med suveränen Michael Shannon (Take Shelter, Man of Steel) i huvudrollen. Det är ingen kanonfilm Shannon till trots, utan TV-dokumentärerna är bra mycket mer rafflande.
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
4 – Stämning
———-
13 – Totalt
8. Pet Sematary II
Genre: Rysare
Vad sjutton gör den sunkiga uppföljaren till Stephen King-baserade filmen Jurtjyrkogården här, undrar du kanske? Tillåt mig recitera vad jag själv skrev, i mitt inlägg Top 5: Filmögonblick som SKRÄMDE SKITEN ur mig, från 2012;
”När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.
En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.
Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.
När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.”
Sedan jag skrev det här har jag sett om filmen åtminstone en enstaka gång och faktiskt är det en av dom där få barndomsfilmerna som fortfarande levererar (på rent traumatisk atmosfär och djävulskap).
4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt
7. A Few Good Men
Genre: Rättsligt drama
Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network, Moneyball) är tillsammans med Woody Allen och Quentin Tarantino dom i särklass största manusförfattarna i dagens filmvärld. Detta är Sorkins debutmanus och han presenterar sina signum väl, med intensivt intellektuella och engagerade dialoger från drivna karaktärer i kostymer med avslappnade kostymplagg. Tom Cruise och Jack Nicholson går öga mot öga i en klassisk rättsprocess där den ena påstår att den andre ”can’t handle the truth!”
Sorkins manus får fin hantering av då väldigt hete, numera totalt undanskuffade regissören (och skådespelaren) Rob Reiner, med finfina, ganska skilda filmer som Shis is Spinal Tap (1984), Stand By Me (1986), The Princess Bride (1987), When Harry met Sally (1989) och Misery (1990) bakom sig.
A Few Good Men är en mysigt allvarlig, pjäsbetonad kvalitetsfilm där det är en välkalibrerad ensemble som levererar manuset, istället för ett manus som levererar stjärnor. Det är framför allt trevligt att se stjärnan Cruise i den karaktär han spelar. Han var verkligen på gång i dramakretsarna här, med Born on the 4th of July (1989) i ryggen. Efter millenieskiftet har han ju uppenbarligen förpassat sig och/eller förpassats till actionbetonade, svettiga roller där han får springa.
5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt
6. Batman Returns
Genre: Saga, Action, Superhjältefilm
”Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.
Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.”
Läs hela min utförliga recension från 2012 här.
4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt
5. Raising Cain
Genre: Psykologisk thriller, Mysterium
Brian De Palma är en filmskapare jag först inte förstod mig på. Ingen av hans stora filmer (Carrie, Scarface, The Untouchables, Mission Impossible) var särskilt märkvärdiga utan var överexponerade snackisar och luftslott, tyckte jag. Liknelsen vid ”kejsarens nya kläder” var vid den tiden gångbar för mig och De Palma var en av få jag ville använda liknelsen på.
Sedan körde filmpodden Movie Geeks United en väldigt engagerad dokumentär/filmanalysserie kring några av Brian De Palmas filmer, men knappt ingen av dessa var hans ”stora”. I takt med att jag lyssnade på denna podcastserie upptäckte jag den riktige De Palma. Den besatta, intelligenta filmnörden som inte ville något annat än att göra sina egna filmer. Många likheter med Quentin Tarantino innan Tarantino föddes, som att döma av den sistnämndas filmer influerades stort av De Palma; Alla perversioner, våldet, filmhistorierefererandet, den rörliga kameran, dom långa tagningarna, den kluvna bilden, m.m, m.m.
Raising Cain är inte min favorit av De Palma, men det är en galen film som leker med mediet på alla möjliga sätt. Hitchcockreferenserna och känslan är som alltid påtaglig, men här drar De Palma ner Alfred Hitchcock i helvetet och tillbaka. Underskattade skådespelaren John Lithgow har lekstuga i rollen som en barnpsykolog med en del personliga problem. ”Lekstuga” är ett bra ord att beskriva Raising Cain med, för De Palma har nog aldrig varit på så mycket lekhumör som här – och då är han en av dom mest lekfulla regissörerna jag vet.
Han kom själv på filmidén genom att leka med tanken på att försätta en spänningsfilm på en lekplats. Varianter på ordet ”lek” återkommer ständigt i beskrivningen av den här filmen. Han var dock orolig över att filmen skulle ses som ett steg tillbaka i hans karriär, då han återbesökte gammalt spänningsterritorium. Och jag tror att det krävs en inblick i De Palmas – och Hitchocks, tidigare filmer för att verkligen ta till sig denna underskattade film.
4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
20 – Totalt
4. Unforgiven
Genre: Western, Drama
Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Bill Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.
Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Bill Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.
Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.
4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt
3. Reservoir Dogs
Genre: Drama, Heistrulle
Quentin Tarantinos första avtryck i filmhistorien kom genom detta dialogsprutande tortyrkammarspel, levererat av karaktärer frampepprade av en kulspruta vi inte riktigt sett maken till varken förr eller senare. Kulsprutan är inte Djangos monstermuskedunder från Sergio Corbuccis westernfilm med samma namn, utan denna kulspruta är Quentin Tarantino själv, som med ett maniskt savantintresse för film inte ser någon anledning att spara på krutet. Och jag kan tacka filmgudarna för att han inte gjort det sedan dess heller, då Tarantino gett mig några av mina allra finaste filmtrippar.
Reservoir Dogs var liksom Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill Vol. 1 & 2 en film som jag behövde återse några gånger innan den verkligen träffade mig. Och satan vilka märken den lämnade.
5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
22 – Totalt
2. Kometen Kommer
Genre: Drama, Animerat
Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt, där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.
Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantsasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det.
Det visuella är trots den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!
Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången med den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.
5 – Manus
5 – Röster
5 – Stämning
4 – Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt
1. Twin Peaks: Fire Walk With Me
Genre: Mysterium, Psykologisk thriller
Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.
Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.
Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien, ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;
COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.
ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?
Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.
Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.
Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.
Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film – symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.
Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.
Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.
4 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt
Läs nu även hur övriga filmspanare har rangordnat vilka dom tycker är dom bästa filmerna från 1992. Är det någon mer som uppskattar Fire Walk With Me, mumintroll, barnpsykologer och störda psykpappor som skrämmer skiten ur små pojkar?
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Filmitch
För 25 år sedan regisserade Clint Eastwood ”the western to end all westerns”. Unforgiven vann fyra oscars och erkändes omedelbart som en modern, genre-revisionistisk klassiker. Mer än två decennier senare står fanan onekligen minst lika högt och är en stor influens på vårens utropstecken Logan (2017 – läs mina recensioner här och här). 
Absurd Cinema 