Årets bästa filmer 1989

Filmåret 1989 känns inte som ett år då dom stora, välkända filmerna var dom bästa filmerna. Det är också ett år då jag nog tycker att jag sett dom flesta självklara filmerna som ”bör” utmana om att hamna på min Top 15, vilket är antalet jag valt att lyfta fram lite extra för året.

Några uppenbara favoriter jag själv inte sett är Kikis Expressbud, My Left Foot, Sex, Lies and Videotape, Roger & Me, Driving Miss Daisy, Henry V, The Killer, Violent Cop, Field of Dreams och Glory, vilket annars skulle kunnat ha gett lite igenkänningsfaktor på min topplista. Utöver den förstnämnda lockar dock ingen av dessa titlar mig märkvärt för deras potential att falla mig i smaken som helhet.

My Left Foot har demonskådisen Daniel Day-Lewis som lockar mig till viss del och Driving Miss Daisy har en idag nästan utdöd mysfaktor som kan funka. Möjligen att Kenneth Branaughs shakespearetolkning Henry V kan övertyga mig, vid närmare eftertanke. Kanske, kanske.

Dom verkligt intressanta titlarna finns istället i bortglömda guldkorn som dramat Jacknife med Robert De Niro, den surrealistiska fängelsedockfilmen Marquis, pjäsartade thrillern Dead Calm, tromaproduktionen The Toxic Avenger Part II och dom ytterligare två frisläppta tidsmarkörerna UHF (med Weird Al Jankovic) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (med en ung Keanu Reeves och komikern George Carlin), framför allt. Där har jag nog mina kall, som kan kvala in på listan i framtiden.

Populära filmer jag sett men som faktiskt inte höll måttet enligt mig för att ta sig in på topplistan är kanske framför allt Ett Päron till Farsa Firar Jul, Batman, The Abyss, Dead Poets Society och När Harry Mötte Sally. Vad har jag att säga till mitt försvar?

Tim Burtons första batman har aldrig varit min typ av batmantolkning och det jag gillade förfinade han till uppföljaren som jag gillar desto mer (läs min recension och se vart den hamnade på listan över 1992 års bästa filmer). James Camerons undervattensäventyr The Abyss var oväntat b-ig på ett rätt bra sätt ändå, men upplösningen var alldeles för överdriven och bokstavligt dramatiserad för min smak.

Dead Poets Society måste jag helt enkelt se om i vuxen ålder, men var nog lite i sentimentalaste laget jämfört med vad jag brukar gilla. När Harry Mötte Sally är inte min typ av film helt enkelt, men behöver ändå se om den framöver oavsett.

Ett Päron till Farsa Firar Jul har jag aldrig fastnat för så där som många verkar göra. Den spelar inte riktigt på mina strängar och är nog lite för konventionellt manisk för mig. Manisk men ändå beräknelig, vilket är två ingredienser som arbetar emot varandra.

Försöker jag se en röd tråd eller mönster i mina val på topplistan som den är nu, blir det väldigt vaga sådana. Återkommande teman är ”resor” och ”missnöje med den rådande miljön”, vilket skulle kunna vara teman som limmar med vilken film som helst i stort sett. Dom mest givna filmerna kvalificerar sig på plats 1, 2 och 3, medan övriga kan kastas om lite beroende på dag och humör.

Lite synd att inte Halloween 5 lyckades ta sig in på topplistan då den är mysig, men det var svårt att jämföra den med dom som hamnade på listan utan att bli snurrig, så den får stå över för denna gång.

---

 

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Dead Calm, Jacknife, Majo No Takkyûbin / Kikis Expressbud, My Left Foot, The Rainbow, Roger & Me, Marquis, The Toxic Avenger Part II, Driving Miss Daisy, UHF, Dip Huet Seung Hung / The Killer, The Long Weekend (O’Despair), The Cook the Thief His Wife & Her Lover, Sono Otoko Kyôbô Ni Tsuki / Violent Cop, Great Balls of Fire!, Tango & Cash, Teen Witch, Sex Lies and Videotape, Dream a Little Dream, A Dry White Season, The ‘Burbs, See No Evil Hear No Evil, Crimes and Misdemeanors, Henry V, Der Siebente Kontinent / The Seventh Continent, Turner & Hooch, Sûîto Homu / Sweet Home, Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan, Three Fugitives, Uncle Buck, Lock Up, Communion, Next of Kin, Parents, Field of Dreams, Bill & Ted’s Excellent Adventure, Best of the Best, Talvisota / Vinterkriget, Star Trek V: The Final Frontier, Steel Magnolias, Meet the Feebles, Noce Blanche, Black Rain, Twister, Say Anything…, Look Who’s Talking, New York Stories, Schocker, Wild Orchid, Road House, An Innocent Man, Leviathan, Wicked Stepmother, Little Monsters, Glory

---

Inte ens nära: 
National Lampoon’s Christmas Vacation, Ghostbusters II, The Karate Kid III, Pink Cadillac, Punisher, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child

---

Nästan där:
Halloween 5: The Revenge of Michael Myers, Honey I Shrunk the Kids, The Abyss, Astérix et le Coup du Menhir / Asterix och Bautastensmällen, Batman, The Little Mermaid, Lethal Weapon 2, Inga Rövare Finns i Skogen, Pet Sematary, Dead Poets Society, Kajsa Kavat, Jönssonligan på Mallorca, When Harry Met Sally, Peter och Petra, Licence to Kill, Täcknamn Coq Rouge

---

 

Topplistan:

15. Hoppa Högst

I botten av toppen hittar vi halvtimmeslånga kortfilmen Hoppa Högst, efter novell och manus av Astrid Lindgren. En liten ”chicken race”-historia om Albin och Stig, som på grund av deras osäkra mammor alltid har jämförts med varann och därigenom utvecklat en intern tävling i hembyn för att jämföra varandras mod. Den som vågar hoppa högst är bäst – en dumdristig kamp som givetvis eskalerar till en tragisk olycka om inte någon av dem vågar dra sig ur i tid.

Den gick på TV flertalet gånger när jag var liten och jag tyckte alltid att berättelsen var intressant, med ett intressant tema.

---

14. Triumph of the Spirit

Denna förintelseskildring från koncentrationslägren under Andra Världskriget med en alltid lysande Willem Dafoe (Antichrist, Wild at Heart, Boondock Saints) i huvudrollen är kanske inte så förvånande väldigt tung. Dafoe spelar en fånge som med hjälp av sin boxningstalang får möjligheten att lämna vardagsarbetet emellanåt för att boxas med sitt liv som insats, inför en publik bestående av nedsupna nazisoldater.

Den rullade konstant på tjock-TV:n både dag och natt hos en vän till mig och många är gångerna då jag somnat till skriken, gråten och knytnävsslagen från Viljans Seger.

---

13. Indiana Jones and the Last Crusade

Jag har aldrig älskat Indiana Jones jättemycket även om filmernas tema var utmärkt underlag för diverse äventyrliga lekar när jag var barn. Denna tredje och ( fram tills magplasket för någon handfull år sedan) sista film om Indiana Jones har dock alltid varit min favorit i serien.

Det var ett succédrag att casta Sean Connery (James Bond) som Indiana Jones farsa, för det finns väl inga skådespelare som till sättet dom beter sig på är så lika varandra, som machobuttra, ”pinsamma pappan”-egostukade karlakarlarna Harrison Ford (Han Solo) och Sean Connery?

Ford skulle lätt kunna spela vilken som helst av Connerys alla roller om han var i samma ålder som honom när exempelvis Goldfinger (1964), Zardos (1974), The Hunt for Red October (1990) eller The Rock (1996) gjordes. Dom är av samma själsliga blod.

---

12. Tetsuo

Denna gravt surrealistiska och effekttyngda konstfilm från Japan – Tetsuo – The Iron Man, som den brukar tituleras, fick jag aldrig riktig kläm på den enda gång jag sett den, men det går inte att ignorera dess totala originalitet och egenhet, som sjukt nog resulterat i en handfull uppföljare! En av dom mest udda filmer jag sett, vilket lär säga något. Ska den ändå beskrivas mer konkret lär det vara något i stil med ”Eraserhead regisserad av David Cronenberg på LSD”.

---

11. A Grand Day Out with Wallace & Gromit

Ytterligare en kortfilm och den första i serien om Wallace och Gromit. Detta är berättelsen om när dom i sitt dagdrömmande beger sig till månen, vars kropp består av sinnesjuka mängder utsökt ost.

---

10. Perdues dans New York / Lost in New York

Den gothiska surrealismens och erotikens mästare Jean Rollin (The Nude Vampire, Two Orphan Vampires, Fascination) och hans drömska lågbudgetfilmstil lär inte gå hem hos alla, men jag är helsåld på den. 1989 hade han legat ganska lågt med sitt kreativa filmskapande, men under en två veckors lång resa till New York spelade han in den här filmen väldigt spontant.

Inom en speltid av knappa 52 minuter berättar Rollin genom en åldrad dam om två små flickor som i en lek suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet. Genom magi förflyttas dom genom tid och rum till att bli två unga kvinnor i New York som möter vålnader och vampyrer om vartannat. Inte mycket är solklart, men jag kapitulerar alltid inför Rollins berättarstil.

---

9. Do The Right Thing

Spike Lees (Jungle Fever, Malcolm X, Inside Man) uppkäftiga och än idag högst aktuella samhällskommentar på gatuklimatet i USA sprudlar av energi och kreativt berättande, skildrat under den varmaste sommardagen i mannaminne. Även om jag inte fastnade helt för Do The Right Thing den enda gång jag sett den hittills är den given som en av dom allra friskaste fläktarna 1989.

---

8. Intruder

Denna lågbudgetrysarfest med skådisinhopp av både Sam Raimi (regissör av Evil Dead-filmerna) och Bruce Campbell (stjärnan i Evil Dead-filmerna) har jag sett endast en gång hittills, men den satte ett märkligt starkt intryck på mig då jag sedan dess nästan ohälsosamt älskat upplägget att låta film utspelas i ett matvaruhus. Denna film gör det och upplägget är underbart. Butikens unga personal jobbar natt, när dom upptäcker att en blodtörstande galning försöker döda dem en efter en utan att veta vem det är…

Intruder är Lawrence Benders producentdebut (som sedermera slog igenom som producent för Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction bland annat) och en studie i hur finurligt filmskapande kan gå till rent praktiskt utan att behöva kosta skjortan, med specialeffekter av Greg Nicotero som efter att ha börjat som assistent åt Tom Savini, hunnit med att stå för blodet i ett flertal av Quentin Tarantinos, Sam Raimis, John Carpenters, Wes Cravens och Eli Roths filmer. Inte illa!

---

7. Santa Sangre

Den surrealistiske och skjoige flumkonstnären Alejandro Jodorowsky har inte gjort så värst många filmer under sitt liv efter dom internationella braksuccéerna med El Topo (1970) och La Montaña Sagrada / The Holy Mountain (1973), men detta år gjorde han en engelsktalande film om ett typiskt cirkusfölje med dvärgar, tatuerade damer, mimartister och ledsna clowner.

Vi följer i huvudsak följer unge knivkastaren Fenix. Hans mammas armar offrades åt sekten Santa Sangre (Heligt Blod) när han var liten och sedan dess har Fenix fått låna ut sina egna armar åt hans svartsjuka mamma, som i vredesmod tvingar bort alla dom kvinnliga bekantskaper han visar vänlighet mot. Fast i sin mammas grepp råder hysterin på alla tänkbara vis, med jättelika ormar som krälar fram ur byxorna och en elefant som blöder ur sin snabel. Det är jodorowskisk symbolik i ett nötskal.

---

6. Back to the Future: Part II

Den här såg jag givetvis rikligt som yngre och tyckte nästan om denna uppföljare mer än föregångaren, då jag gillade idén att åka tillbaka till första filmen. Kanske var det till och med så att jag såg denna före första filmen vilket lär ha gjort tidsresaräventyret ännu mer tidsomkastande. Förr kunde jag tycka att framtidsresan var lite väl plojig och ”out of place” gentemot den mer stabila etableringen av dåtidens nutid (80-talet) och 50-talet. På senare år har dock framtidsvisionen med alla sina kommersiella plojigheter snarare blivit den här filmens höjdpunkt i sann, blomstrande kärlek till den retrofuturism som flödar i vår tid.

---

5. All Dogs Go to Heaven

Jag har inte sett den här sedan jag var liten, men den bestående positiva känslan finns kvar i mitt minne, av historien om en hund som faller ner från efterlivet i himlen för att hämnas och träffar en liten flicka som kan prata med djur. Den känns som en avlägsen, underbar dröm med både ljus och mörker, vilket är skapare Don Bluths och Gary Goldmans (An American Tail, The Secret of NIMH, Thumbelina) nyttiga framgångsrecept då dom inte räds att blanda in krassare ingredienser i deras barnfilmer.

---

4. Casualties of War

Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med irakkrigsskildringen Redacted (2007) och vietnamkrigsskildringen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer, utan någon vilja att ta ansvar.

Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare. Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut.

---

3. Born on the Fourth of July

Oliver Stone och Tom Cruise verkade satsa alla kort på att göra den mest omspännande återspeglingen av Vietnamkrigets utförande och misslyckande med denna filmen, där kritiken mot USA:s regering och dess folk ställs inför en symbolisk rättegång mer intim och emotionell än den Stone ett par år senare tog sig ann i JFK (1991) – och ett antikrigsbudskap mer rakt och akut än det Stone filmatiserade i Platoon (1986) några år tidigare. Jag tror att Stone och Cruise lyckades förmedla sitt ”case” ypperligt, för jag blev ordentligt blödig.

Min recension av Född den Fjärde Juli kan du läsa här.

---

2. Drugstore Cowboy

Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Good Will Hunting) har skapat en beatpoetisk skildring av några drogjagande ungdomar på drift (spelade av bland annat Kelly Lynch, Heather Graham och Matt Dillon i sitt livs roll), men istället för ett svindlande panoramaperspektiv med frihet och sorglösa äventyr runt hörnet tar denna film en sällsam småstadsinramning som fångar det lilla USA så autentiskt att det lika gärna kunde ha varit en dokumentär videodagbok.

Läs hela recensionen här.

---

1. Resan till Melonia

Det här är Per Åhlins (Karl-Bertil Jonssons Julafton, Dunderklumpen, Hundhotellet) tecknade mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer någonsin – en av dom allra första. Den vackra sagostämningen är helt enorm och har präglat mig så starkt att det här för mig är själva definitionen av hur en odödlig saga ska se ut.

Berättelsen är allra mest inspirerad av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). men hämtar också inspiration från Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838). Vill du läsa hela min kärleksförklaring till filmen och min relation till den genom livet, går det att läsa mer i min recension som jag skrev under filmspanartemat ”barndom”, vintern 2013.

Ett knappt år senare fick jag på Cinemateket i Stockholm faktiskt se och höra Per Åhlin berätta om sin långa karriär som Sveriges ledande animationsregissör och hans gedigna arbete med denna film, som även han själv verkar se som sitt ”Magnum Opus”. Jag läste att Svenska Filminstitutet nyligen restaurerat filmen och premiärvisade den uppfräschade kopian på BUFF International Film Festival i Malmö tidigare i år. I samma stad har filmen dessutom satts upp som pjäs på teaterscenen alldeles nyss och 2010 spelades även en fristående uppföljare till Melonia på teaterscenen i Stockholm – så filmen lever i högsta grad kvar i folkets medvetande.

För mig är det inte bara den bästa filmen som kom år 1989. Det är också den bästa svenska filmen genom tiderna, den bästa animerade filmen genom tiderna och tamejsjutton om det nästan inte är den bästa filmen genom tiderna.

---

 

Som vanligt hoppas jag att du tittar in och kikar vad övriga filmbloggare har listat för filmer på deras egna topplistor över filmåret 1989. Du hittar dem alla här under. Jag gissar på att poesin och geisten i Döda Poeters Sällskap vann flest bloggares filmhjärtan 1989…

Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Filmmedia
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr

The Dark Knight Rises (2012)

Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan
Regi: Christopher Nolan
Längd: 119 min
Skådespelare:  Christian Bale, Tom Hardy, Gary Oldman, Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Burn Gorman, Cillian Murphy, Juno Temple, Nestor Carbonell, Reggie Lee

Åtta år har gått sedan Batman försvann in i natten, ögonblicket då han gick från att vara hjälte till jagad flykting. När två nya spelare dyker upp i Gothams undre värld tvingas han dock att återvända.

Business trader: This is a stock exchange. There’s no money you can steal.
Bane: Really? Then why are you people here?

Jag har recenserat och skrivit uttömmande om Batman-filmen The Dark Knight Rises redan när den hade premiär (scrolla till slutet för länkar), men ibland kan det vara fint att se tillbaka på vad du tycker om filmer, med mer perspektiv. Jag har inte sett om den sedan jag såg den fyra gånger på bio, men den lyckades sätta ett tillräckligt starkt avtryck för att recenseras på det, med snart 4 år passerade.

Se det här som den återblickande, ”korta recensionen” av The Dark Knight Rises.

Christopher Nolans (Memento, Inception, Interstellar) sista nedslag i hans trilogi om Batman är också den bästa filmen, med den bästa antagonisten. Det tycker jag fortfarande, även om jag har oerhört svårt att över huvud taget jämföra filmerna mot varann när dom alla är så olika. Tom Hardys (Bronson, Locke) Bane knäpper Heath Ledger på fingrarna både rollmässigt och karaktärsmässigt.

”There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Men den mastiga filmen har så många ifrågasättarvänliga händelser att det blir lite komplicerat att endast följa med på turen utan att bli ”MEN HUR GICK DET DÄÄÄR TILL?!”. Plothole hit och plothole dit. Trots att allt jag kan komma på går att försvara om jag måste, men jag tycker inte det är det viktigaste på det här planet. För mig är det mer en mytologisk berättelse som återspeglar teman i våra samhällen, snarare än realism. Denna uttjatade ”Nolan gjorde Batman realistisk” ska inte tas till överdrift.

Precis som mytologier oftast skildrar den lilla människans kamp genom sagolika små nedslag utan något som helst krav på realism, gör The Dark Knight Rises det mytologiskt med våra små samhällen och det är styrkan för mig. Precis som 99 av 100 andra ”superhjältefilmer” (ooh en sådan allvarsam tyngd). Skulle Batman (1989) , Iron Man (2008), X-Men (2000), Spider-Man 2 (2004) eller Avengers (2012) – eller vilken annan som helst, dissekeras på alla punkter som kräver teorier för att förklaras hade dom fått det betydligt svårare i rättegångssalen än Rises, men vissa filmer ska envist kritiseras (attackeras) med realism som grund och det är ganska löjligt. Du tittar på en fantasi men bedömer den som verklighet.

Nolan lade ner lite mer tid på det ytligt tekniska hantverket, men blir sedd och dömd som realistisk, på grunder som inte passar i filmsammanhang och verkligen inte i en mytologisk skildring. I The Dark Knight Rises höjdes endast den mytologiska höjden mer till ytan. Sekvenserna i Gothams domstol är enligt mig filmmagi på dom största litterära berättarnas nivå. Det är verkligheten men bättre. Som våra sagor om gudarna.

”We take Gotham from the corrupt! The rich! The oppressors of generations who have kept you down with myths of opportunity, and we give it back to you… the people. Gotham is yours. None shall interfere. Do as you please. Start by storming Blackgate, and freeing the oppressed! Step forward those who would serve. For and army will be raised. The powerful will be ripped from their decadent nests, and cast out into the cold world that we know and endure. Courts will be convened. Spoils will be enjoyed. Blood will be shed. The police will survive, as they learn to serve true justice. This great city… it will endure. Gotham will survive!”

Sedan älskar jag Howard Hughes/Citizen Kane/Moses/Jesus-skildringen av Bruce Wayne (men även parallellerna till Charles Dickens A Tale of Two Cities) och Bane som enskild varelse. Bane som person och symbol är trilogins mest intressanta karaktär – Jokerns kaosideologier i alla ära. Gudalika karaktärer som likt denna film väcker frågor om hur vi beter oss på jorden.

Rises kommer växa i folks ögon efter tid (något decennium eller två) och ses mer för vad den är istället för vad den inte är. Där står jag fast. Vi hörs igen 2030.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

Mina övriga recensioner och reflektioner av The Dark Knight Rises hittar du här:
I Spåkulan: The Dark Knight Rises (4 juni 2012)
The Dark Knight Rises (recenserad 25 juli 2012)
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 1
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 2
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 3

Och mina recensioner av övriga filmer med Batman hittar du här:
Batman (1989)
Batman Returns (1992)
Batman Forever (1995)
Batman & Robin (1997)
Batman Begins (2005)
The Dark Kight (2008)

Och mina övriga texter om Christopher Nolans filmer hittar du här:
Memento (2000)
Varför ledmotivet till Inception låter som det låter

Tema ”Mardrömmar på film”

Inom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!

För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”

Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?

Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.

Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.

Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.

Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.

Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.

Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.

Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.

När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?

Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!

…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).

…

Mardrömmar på film – en topplista:

597. Smultronstället (1957)

Mardrömsorsak: Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.

32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)

Mardrömsorsak: Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto.  Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.

Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.

0. Skönheten och Odjuret (1991)

Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.

45. The Wicker Man (1973)

Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag  är det i våra mardrömmar.

13. Mario Bavas filmografi

Mardrömsorsak: Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.

Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sunday som i sig är det mest drömska  jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.

I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shock har jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.

Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.

Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.

1657. Nosferatu (1922)

Mardrömsorsak: Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.

Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.

Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”

100. The Beyond (1981)

Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.

42. Suspiria (1977)

Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!

Den italienska skräckspecialisten Dario Argento (The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.

Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker. 

06. Storm of the Century (1999)

Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!

Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.

Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.

931. The Omen (1976)

Mardrömsorsak: Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!

Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.

Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!

2. Un Chien Andalou (1929)

Mardrömsorsak: Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.

Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!

158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)

Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.

Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim Burton. Glöm Frank Miller. Batman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.

Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan. 

Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.

Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker. 

19. 2001: A Space Odyssey (1968)

Mardrömsorsak: Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.

Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.

27. The Exorcist (1973)

Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’: 

”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”

12. The Blair Witch Project (1999)

Mardrömsorsak: Grått, otydligt foto. Kvistiga höstmiljöer. Skog. Osäkerhet och överliggande hot. 

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”

7. Repulsion (1965)

Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.

Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.

89. The Shining (1980)

Mardrömsorsak: Allt.

Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.

Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.

Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.

För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).

Stanley Kubrick har med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.

4. ??? (fortsättning följer)

Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…

Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!

Filmparadiset
Jojjenito
Flmr
Filmitch
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 3 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första och andra delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Frågeställning: Vad är förutsättningarna för filmens oscarschanser och vad sjutton tycker jag själv egentligen?

Bästa film

Chans: Med 8-10 filmer nominerade så ska den utan tvekan vara med. Är det fem stycken så blir det hårdare att övertyga oscarsjuryn om att en ”superhjälte-blockbuster” ska vara med, men att den lär förtjäna den tror jag bergsäkert på. The Dark Knight var ju filmen som indirekt gjorde att oscarsjuryn expanderade antalet nominerade från fem till det dubbla, så då bör The Dark Knight Rises inte ha glömts bort helt.

Bästa regi

Oscarsjuryn gillar ju tydligen inte Christopher Nolan nämnvärt. Antagligen vill de ha en regissör som är mer känsloorienterad snarare än analytisk och vetenskaplig, som ju är en bra beskrivning på Nolans offentliga personlighet och registil. Med en film som Inception kan jag förstå om juryn tycker att den är lite för stiff för dem, men The Dark Knight Rises spelar verkligen på känslor och omfattningen av regiarbetet som behövs för filmen – med alla skiftande moment, är över Steven Spielberg-standard och kan han så kan – och borde, Christopher Nolan bli nominerad. Han är ändå den kanske mest populära regissören av idag.

Denna säsongs oscarsfält bjuder dock på flera potentiellt starka regiinsatser av olika slag (Spielberg, Anderson, Hooper, Haneke, Wright, Tarantino m.fl.) och Nolan är inte i närheten av lika aktiv i att få bli hypad i detta race jämfört med de andra kandidaterna, så chansen är nog inte jättestor.

 Bästa manus samt Bästa klippning

Jag sammanfattar chanserna till pris för manus och klippning kombinerat då de rent tekniskt bedöms på ungefär samma grunder – det vill säga tempo och omfattning.

Hur oscarsjuryn tänker är svårt att säga, då manusdelen oftast går till ”den enkla historien” och The Dark Knight Rises är en tung sten, men karaktärerna och intrigen är fascinerande, liksom alla frågor kring ekonomisk makt, de stora versus de små människorna och terrorism. Frågor man måste ta på allvar, vilket Nolan lyckats bättre med än de flesta hittills, trots att det är i en blockbuster.

The Dark Knight Rises är den mest enhetliga i hela Nolans trilogi då inga moment känns framkrystade på samma sätt som slutupptrappningen i Batman Begins eller Harvey Dents omvandling i The Dark Knight.  Batman Begins var väldigt spännande, men också mer småskalig i produktionen. The Dark Knight var betydligt mer omfattande men ändå påskyndad i en hel del moment.

Den tredje filmen är helt enkelt den mer balanserade av dem trots att den berättar mer än de två tidigare filmerna tillsammans, känns det som. Filmen innehåller väldigt mycket och det finns (helt rätt utfört) aldrig något riktigt utrymme att andas ut genom de två timmar och 45 minuter som filmen är.

Bruce Waynes segment i ”hålet han måste klättra ut ifrån” är det närmaste vi kommer en temposänkning och då är den delen mer omskakande än slutet i The Dark Knight för mig. Faktumet att filmen förtjänar ett pris för klippningen är att den lyckas spela tjoget av karaktärer, händelser, scener och sekvenser så pass tätt utan att skynda sig igenom någon bit och utan att utelämna något som jag kände att jag saknade.

Vissa kritiserar filmen för att innehålla för mycket, men jag ser inte varför filmen ska innehålla mindre – det är snarare du som är ovan att hålla så mycket tyngd på dina axlar och vad sjutton – Nolan kan ju inte skildra en stundande undergång, en eskalerande avslutning utan att höja insatserna och påfrestningarna?

Den expansion han gör är väldigt skicklig utförd och Sagan om Konungens Återkomst (som exempel) ”lyckades” vara sämre, långsammare och få med mindre trots att den var längre än The Dark Knight Rises. Den fick 11 oscars. I rest my case.

Bästa manliga huvudroll – Christian Bale

En nominering skulle vara fin och värdig denna skådespelare – inte minst sammantaget för hela trilogin då hans insats är trilogins mest centrala framför kameran. Dock lär konkurrensen vara för stor från årets mer oväntade, nya roller och Christian Bale har ju varit nominerad och till och med vunnit en oscar – dock inte för ”Bästa huvudroll”.

Bästa manliga biroll – Michael Caine, Tom Hardy, Gary Oldman

Enligt mig kan det här vara filmens största chans att nomineras i någon av de större kategorierna (bortsett från Bästa film). Tom Hardy förtjänar en nominering, men det tror jag inte juryn bryr sig om i år, då han fortfarande är relativt ung och ju inte har dött.

Gary Oldman blev nominerad förra året och även om han gör hela The Dark Knight-trilogin starkaste prestation näst efter Bale så tror jag inte att denna films prestation väger tillräckligt tungt i årets startfält.

Den som kan knipa en nominering är däremot gamle, gode Michael Caine. Visst, han har nominerats flera gånger förut, men han är ett respekterat ansikte för juryn och han dominerar på ett oscarsvärdigt sätt i The Dark Knight Rises, trots få scener.

Bästa kvinnliga biroll – Anne Hathaway

Anne Hathaways prestation är nästan klanderfri även om det inte är typiskt oscarsmaterial, men hon har nominerats förut och kommer få fler chanser. Juryn ratar nog henne slentrianmässgt för årets konkurrens ser hög ut. Dock gestaltas hennes ”stiffa” karaktär med fler dimensioner än vad konventionerna brukar ge oss. Dels går hon från en personlighet till en annan med endast en enkel blinkning och bakom den utstuderat hårdhudade fasaden avslöjas en oroad person vilket Hathaway visar med imponerande ögonarbete.

Bästa foto – Wally Pfister

Wally Pfister har vunnit tidigare för Inception, men nog ska han kunna knipa åtminstone en nominering ytterligare – särskilt eftersom The Dark Knight Rises är hans sista film som fotograf, då han satsar på en regikarriär från och med nu.

Bästa musik – Hans Zimmer

Hans Zimmer är ett aktat namn och finns alltid med i diskussionen. Enligt mig levererar han sitt starkaste och rikaste soundtrack i trilogin med denna film och även om Inceptions soundtrack var marginellt intressantare genom ledmotivet så innehåller musiken i The Dark Knight Rises mer. Han blev nominerad för Inception så chansen bör vara stor även här.

Bästa ljudklippning

För mig är det inget snack då filmens innehåll har allt som krävs och Nolans film är det närmaste vi kommer ett substitut för Michael Bay i år, bortsett möjligen från Battleship.

Bästa ljudmix

Kring denna nominering har vi faktiskt intressant diskussionsunderlag, då det råder delade meningar om ifall Nolan utnyttjade Tom Hardys karaktäristiska röst på rätt sätt eller inte. Viss hävdar att den hörs för dåligt och vissa hävdar att den hörs alldeles för bra.Visst var det en vanesak då rösten ligger väldigt centralt i ljudbilden, men ingen har väl klagat på gamle Darth Vader.

En annan poäng värd att ta upp är att jag fanns Hans Zimmers musik vara ovanligt odiskret i ljudbilden även den, vilket även det var en vanesak som för mig blev en positiv överraskning! De dominanta domedagsmullren skapar en ovanligt intensitet tillsammans med bilderna i filmen.

Avslutningsvis måste jag dela med mig tre saker av det lite nördigt, lättsamma slaget. Dels två ”alternativa” scener som två av killarna på podcasten Film Yarn föreslog i deras ”The Dark Knight Rises – The Bad”-avsnitt. Klockrent och jag hoppas att någon tar sig friheten att klippa om scenerna precis så.

Alternativ scen #1: John Blake checkar ut och receptionisten som gått igenom hans personliga handlingar hejdar honom när han är på väg ut och hon säger vänligt; ”Du borde använda ditt riktiga namn. Jag gillar det. ‘Batman’.” – genom denna twist behöver inte tittarna twista lika mycket ifall John Blake kommer bli en ny Batman, en modern Robin eller en Batman som heter Robin egentligen.

Alternativ scen #2: John Blake äntrar Bruce Waynes Batman-grotta och blir begeistrad. När han ställer sig upp flyger plötsligt en stor flock med rödhakar (robins) ut ur grottväggen. Han ställer sig dock upp och låter sig omfamnas av sin rädsla för rödhakar… – ytterligare beskrivning överflödig, men nu vet vi att han inte kommer bli Batman, utan Robin. Vi vet också att Nolan genom denna scen skulle ha tagit saker lite för bokstavligt för sitt eget bästa.

Sedan är denna lilla youtubescen här under texten väldigt fint genomförd produktionsmässigt och till och med nästan spot-on skådespelarmässigt vad gäller Batman. En scen som driver obehindrat med Batmans hetsiga basröst och den blir bara roligare och roligare ju längre parodin dras.

Och med det tackar jag för mig angående min närmnare redogörelse av The Dark Knight Rises – såvida det inte kommer en ”third thoughts” någon gång i framtiden…

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Vilken är film är då bäst i The Dark Knight-trilogin?

De flesta säger – baserat på mycket jag nämnt i tidigare inlägg, The Dark Knight. Jag har dock i mina recensioner uttryckt att jag ser större svagheter med både Batman Begins och The Dark Knight.

Batman Begins är en betydligt mindre film som fokuserar den mesta tiden på Bruce Waynes psykologiska och fysiska utveckling. The Dark Knight är mycket större i omfång av innehåll och har en samhällsspegling som säger mer än vanliga filmer i genren och mer än många filmer av vår tid över huvud taget, men haltar ändå lite i sista delen och känns dessutom väldigt rapp rakt igenom – så pass att den knappt hinner bygga upp innan den river ner.

Allt det här är bättre utfört i The Dark Knight Rises, som är ännu mer massiv än föregående film men lyckas ändå bygga upp en ännu starkare psykologisk utveckling hos Bruce Wayne, samtidigt som den bjuder på ännu större terror och skarpare samhällspeglingar. Antagonisten är dessutom betydligt mer grundad i verkligheten än Jokern, vilket gör att jag personligen gillar – eller snarare fruktar, honom ännu mer. Det, tillsammans med de filosofiska, episka berättaringredienserna kring Bane och Bruce Waynes utmaning gör filmen så gott som fulländad för mig.

Fulländad efter förutsättningarna – ej att förväxla med ”perfekt”. Jag hatar att använda ordet ”perfekt” då ingenting kan vara det, men hittills är den egentligt största kritik jag kan ge The Dark Knight Rises det att poliserna som fängslades i avloppssystemet borde ha varit skäggiga när de fritogs av logiska skäl och för att det hade känts onödigt att de rakade sig även fast de hade fått hundratals med rakhyvlar nerskickade tillsammans med sina matransoner.

En sak till som filmen kunde ha gjort lite annorlunda är möjligen att Bane som karaktär inte skulle besegrats genom att Selina Kyle först avfyrar en raket i hans kropp för att sedan oneliner-skämta om det. Jag förstår att filmens mörka, känslomässiga tyngd gör att komiska poänger kan ge lite tillfällig kontrast till allt überseriöst, men det hade för mig räckt ifall hon avfyrade raketen i hans mage och sedan avslutade scenen mer diskret. Hur scenen skulle ha avslutats med någon annan rimlig framåtsträvande avslutning kan jag ärligt talat inte komma på i nuläget, men just oneliner-skämtet avdramatiserar ett av filmens nyckelögonblick för mycket för mångas smak.

Det är alltså väldigt liten kritik och jag besvarar gärna större problem som du tycker filmen har men hittills har jag inte läst eller hört något kritiskt mot filmen som inte har kunnat förklarats med att det handlar om betraktarens smak och brist på smak. Hittills. Och då har jag lyssnat igenom drygt 12 timmars podcastmaterial där över hälften har varit negativ kritik och snack om filmens brister.

Att sedan varje subjektiv smak inte är värdig kritik menar jag inte, men den är högst subjektiv och opåverkbar, då endast varje enskild person själv får ansvara för att ens känsloregister kan ta in filmen. En så där lagom akademisk åsikt, men hur mycket vi kan ta in beror ju på hur kapabla vi utvecklat oss för detta, samt den omgivande miljöns påverkan.

Miranda Tate/Talia Al Ghul som filmens underliggande ”Puppet Master”

En – med närmare inblick och eftertanke, mycket välskriven karaktär är Miranda Tate/Talia Al Ghul. I Modern Myth Media Podcast snackade en av diskutörerna om hur allt hon gör innan twisten då hon avslöjar sig som Ra’s Al Ghuls dotter görs helt enligt Talias motivationer för att komma närmare sitt mål.

Jag kan bara hålla med då hennes första möte med Bruce Wayne ägnas åt att förklara hur viktigt det är att skapa balans i världen och att hon är fast besluten att göra det, med Waynes hjälp. Hon presenterar sig alltså som ”The League of Shadows” ledare utan skygglappar, men eftersom ideologin i teorin är densamma som Batmans så ringer det givetvis inga varningssignaler hos Bruce Wayne om att hon i princip upprepar Ra’s Al Ghuls mantra från första filmen ”all over again”.

Hon nästlar sig sedan in i Bruce Waynes familjeföretag genom att förföra honom. Hon tar sig hem till honom för att bli inbjuden. Hon frågar var Alfred är. Hon frågar vem kvinnan på fotot är. Hon talar om Waynes barndom. Hon förför honom och spelar på alla hans känslomässiga strängar för att försvaga honom. Slutligen har hon sex med honom. Allt det gör hon för att få makt över hans företag och tillfället hon väljer är samma natt som Bruce Wayne behöver ge precis allt eftersom han ska möta Bane… Och idrottare vet att sex före match inte är bra för motivationsförmågan.

En bokstavlig reflektion av filmtrilogins olika toner och teman

Filmernas visuella färgton säger oftast mycket om känslan i filmen och den ganska tydliga färgskalan för The Dark Knight-trilogin är att Batman Begins är guldbrun, The Dark Knight är mörkt blå som ett djupt, kallt hav och The Dark Knight Rises är grå som betong, på något sätt. Färger framkallar känslor och färgtonerna har också valts ut på grund av känslor, så det är inte överraskande ifall många håller med mig på det här, något abstrakta planet.

Det bästa valet som Christopher Nolan, David S. Goyer och Jonathan Nolan dock genomfört och lyckats med under Tha Dark Knight-trilogin är att ge samtliga tre filmer ett eget tema som styrt alla aktioner i filmerna. Det har gett varje film en egen själv som förhindrat att samma historia om och om igen, som så ofta händer i en serie filmer.

I Batman Begins är temat ”Rädsla”. I The Dark Knight är temat ”Kaos” och i The Dark Knight Rises är temat ”Smärta”. Något som går att reflektera på i varje karaktär, i Gotham som huvudkaraktär genom samtliga filmer och genom varje films huvudkonflikt och antagonister. Framför allt dock genom filmernas hjältar som träder fram när Gotham behöver dom, misslyckas på olika sätt och ibland även reser sig.

Det var allt för den här gången. Håll utkik efter del 2 av min ”Second thoughts” av The Dark Knight Rises som kommer om någon dag! Du hittar den annars genom Batman på film-arkivet här till höger i sidospalten.