Genre: Drama, Äventyr, Thriller, Western
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 156 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher
The Revenant; One who has returned, as if from the dead.
Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.
Jag brukar aldrig ha några förhoppningar på filmer och klarar mig oftast från att gå in med förväntningar, på så vis att jag förväntar mig allt snarare än något specifikt eller inget alls. Det är allt som oftast hämmande för en upplevelse. Sedan kan jag fortfarande längta efter upplevelser, men inte med inställningen ”Det här kommer bli så bra!” eller ”Hoppas att den blir fantastisk!”. Det är misstag dom flesta gör och jag får mycket mer ut av både filmer och livet om jag inte begår dom misstagen. Förväntningar är hämmande.
Jag hade efter sedermera oscarsvinnaren Birdman (2014 – läs min recension) av regissör Iñárritu (21, Grams, Babel) inte lagt ribban särskilt högt inför The Revenant när jag skulle se den på bio. Jag slapp känna att det sannolikt lär bli en kraftfull filmupplevelse. Jag kunde förvänta mig snyggt foto och fin natur, på min höjd, för det är ren fakta. Och en viss björnscen, förstås.
Med det sagt; vilken upplevelse! The Revenant är en väldigt perspektivgivande film, som får mig att känna hur bekvämt jag har det i min tillbakalutande position, med varmt boende, mat för dagen och förströelse så det räcker och blir över.
Leonardo DiCaprios karaktär har det verkligen inte lätt, den satans stackaren. Han är på dödens rand uppåt ett dussin gånger och kombinationen DiCaprisk inlevelse samt ständigt närgången kamera med andningar och smuts in på näthinnan låter mig få känna på det så mycket jag bara kan, som åskådare. 3D, 4D och allt sånt har ingenting mot en riktigt effektiv upplevelse, som kan ge mig som tittare förmågan att leva mig in i karaktärernas prövningar. Självklart givetvis, men alltid värt att påminnas om.
Tom Hardy (Bronson, The Dark Knight Rises, Locke) som birollen gör en bra men entonig roll i vad som skulle kunna vara den beryktade björnen, men det är Leonardo DiCaprio som får jobba och han är i högform, trots ytterst lite repliker. Till och med rätt slätstrukna Domhnall Gleeson är intressant i sin roll som kapten för Leos mannar.
”What makes you go on?”
Jag vill mala på mer om fotot. Emmanuel Lubezki (Children of Men, To The Wonder, Gravity) har varit min favoritcinematograf sedan hans karriärshöjdpunkt i The Tree of Life (2011 – läs recensionen). Vem kan motstå hans fäbless för nyttjande av enbart naturligt ljus samt svävande, långa tagningar som ger en slags förhöjd känsla av naturlighet som ingen annan idag kommer i närheten av? Det kommer verkligen till sin rätt här.
Fotot påminner förstås om Malick-filmen och Lubezki-fotade The New World (2005), men här finns betydligt mer actionorienterade scener och det är oerhört, oerhört sällan action är så bedårande som här och det vackra stannar inte enbart i dom mer stillsamma scenerna. Bara svårigheten i att få alla moment att sitta när tagningarna är flera minuter utan klipp till nästa bild, visar på mästarklass. Öppningsscenen är en i raden av bevis.
Jag tycker om en riktigt intensiva överlevnadsskildringar och det här är en av dom bästa som gjorts. Den hinner pricka av poesi, existentialism, skönhet, tystnad, smärta och våld på ett gastkramande sätt. Parallellerna till Malick finns inte bara i fotot, utan i hela berättandet. Det är möjligt att den vinner dom tyngsta priserna på Oscarsgalan i år och det förtjänar den, desto mer än Birdman förra året.
4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
21 – Totalt
Absurd Cinema 