Etikettarkiv: Tom Hardy

Queer Top 20 | #10. Legend (2015)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#10. Legend (2015)

Suck. Verklighetsbaserat igen, och brittiskt igen. Jag vet inte varför det blev så många sådana filmer på listan. Jag fuskar faktiskt lite när jag tar med den här filmen, för den är egentligen ett biografiskt gangsterdrama om enäggstvillingarna Reggie och Ron Kray (båda spelade av Tom Hardy) som terroriserade London på 60-talet, men eftersom den ena brodern (Ron) är gay och Tom Hardy är en så pass underbar skådespelare så får den vara med ändå. Filmens atmosfär är mysig och dyster på samma gång och Tom Hardys insats (särskilt som Ron) är hans bästa sedan Bronson.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

The Revenant (2015)

Mkrorecensioner-header

Dags att försöka göra lite skäl för benämningen ”mikrorecensioner” efter att mest använt uttrycket som en fräsig header till mina recensioner dom senaste månaderna, allt medan mina texter växer sig tillbaka till vanlig övervikt. Jag borde tänka mer ”hellre recensera samma film två, tre gånger om jag kommer på mer och mer att säga” istället för ”hela kortleken på bordet”. Inget fel i att skriva långa recensioner, men ibland räcker det att en åsikt är just en åsikt och inte argument för en hel livsfilosofi. Åtminstone ibland. En text behöver inte rymma allt, alltid.

Jag har recenserat The Revenant en gång tidigare, för fyra månader sedan i samband med Oscarsgalan.



fb94f76f6a73ca7b5d5c5ec4e79b9c29

Genre: Drama, Äventyr, Thriller, Western, Hämndhistoria, Rape-and-revenge
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L. Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi:
Alejandro González Iñárritu
Längd:
 156 min
Skådespelare:
Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

”I ain’t afraid to die anymore. I’d done it already.”

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

MTM1MTQ0MzIxMDI1Mjg0NTc0

Jag gillade verkligen andligheten. Den andliga närheten till naturen, som kan sägas vara filmens egentliga huvudkaraktär. Däremot håller jag med Bret Easton Ellis (i hans åsikter om filmen hämtade ur hans lyssningsvärda podcast) om att filmen inte behövde lyfta upp ett så tydligt budskap till åskådaren, som den gör i slutsekvensen. Filmen vill liksom skita ur sig en mening för att rättfärdiga resan dit, men filmer – inte minst av det här poetiska slaget, behöver inte vara lika övertydliga och predikande som disneymoralkakor. Bortsett från det; en bra, onödigt dyr film, men ändå ovanligt bra just för att vara en så dyr film.

Sex symbolSexIndianspalten: Filmens enda egentliga kvinna är huvudkaraktärens heliga urinvånarfru, som symboliseras likt hans vakande ängel. Jag gillar det. Jag gillar indianer som en symbol för hur människor kan komma närmare naturen, istället för imaginära gudar som mest används som lockbete för undergivelse och skyddsrum åt välbärgade samhällens skuld.

The-Cinematography-of-The-Revenant-4

Och vi urbana människor gillar att kontrastera indianer mot oss och skildra dom största kontrasterna – goda eller onda i framtoningen. Det kan kännas klyschigt håller jag med om, då det blir ytterligheterna som framställs. Karikatyrer eller stereotyper snarare än personligheterna. En indian är alla indianer. Men tänker vi bortom människor, har till och med indiankarikatyren mycket att säga i skildrandet av mönstren i aktionen. Handlingarnas utgång snarare än personernas trovärdighet.

Mänskliga ideal säger ofta mer om människan, än trovärdiga individer. Precis som vi valt att låta mytologiernas gudar vara dem som skildrar den urbana människans kval, snarare än människan själv. Den stora framför den lilla. Indianer har i den urbana människans ögon blivit något av ett gudaväsen, liksom DiCaprios vakande ängel i The Revenant.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
1 – Prat

revenant-gallery-13-gallery-image

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

The Dark Knight Rises (2012)

Microrecensioner-headerTom-Hardy-as-Bane-in-The-Dark-Knight-Rises-Poster-HQ-bane-30915818-1405-2048Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan
Regi: Christopher Nolan
Längd: 119 min
Skådespelare: 
Christian Bale, Tom Hardy, Gary Oldman, Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Burn Gorman, Cillian Murphy, Juno Temple, Nestor Carbonell, Reggie Lee

Åtta år har gått sedan Batman försvann in i natten, ögonblicket då han gick från att vara hjälte till jagad flykting. När två nya spelare dyker upp i Gothams undre värld tvingas han dock att återvända.

Business trader: This is a stock exchange. There’s no money you can steal.
Bane: Really? Then why are you people here?

Jag har recenserat och skrivit uttömmande om Batman-filmen The Dark Knight Rises redan när den hade premiär (scrolla till slutet för länkar), men ibland kan det vara fint att se tillbaka på vad du tycker om filmer, med mer perspektiv. Jag har inte sett om den sedan jag såg den fyra gånger på bio, men den lyckades sätta ett tillräckligt starkt avtryck för att recenseras på det, med snart 4 år passerade.

Se det här som den återblickande, ”korta recensionen” av The Dark Knight Rises.

The-Dark-Knight-Rises-Still-the-dark-knight-rises-31007508-1522-924

Christopher Nolans (Memento, Inception, Interstellar) sista nedslag i hans trilogi om Batman är också den bästa filmen, med den bästa antagonisten. Det tycker jag fortfarande, även om jag har oerhört svårt att över huvud taget jämföra filmerna mot varann när dom alla är så olika. Tom Hardys (Bronson, Locke) Bane knäpper Heath Ledger på fingrarna både rollmässigt och karaktärsmässigt.

”There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Men den mastiga filmen har så många ifrågasättarvänliga händelser att det blir lite komplicerat att endast följa med på turen utan att bli ”MEN HUR GICK DET DÄÄÄR TILL?!”. Plothole hit och plothole dit. Trots att allt jag kan komma på går att försvara om jag måste, men jag tycker inte det är det viktigaste på det här planet. För mig är det mer en mytologisk berättelse som återspeglar teman i våra samhällen, snarare än realism. Denna uttjatade ”Nolan gjorde Batman realistisk” ska inte tas till överdrift.

dark-knight-rises1

Precis som mytologier oftast skildrar den lilla människans kamp genom sagolika små nedslag utan något som helst krav på realism, gör The Dark Knight Rises det mytologiskt med våra små samhällen och det är styrkan för mig. Precis som 99 av 100 andra ”superhjältefilmer” (ooh en sådan allvarsam tyngd). Skulle Batman (1989) , Iron Man (2008), X-Men (2000), Spider-Man 2 (2004) eller Avengers (2012) – eller vilken annan som helst, dissekeras på alla punkter som kräver teorier för att förklaras hade dom fått det betydligt svårare i rättegångssalen än Rises, men vissa filmer ska envist kritiseras (attackeras) med realism som grund och det är ganska löjligt. Du tittar på en fantasi men bedömer den som verklighet.

Nolan lade ner lite mer tid på det ytligt tekniska hantverket, men blir sedd och dömd som realistisk, på grunder som inte passar i filmsammanhang och verkligen inte i en mytologisk skildring. I The Dark Knight Rises höjdes endast den mytologiska höjden mer till ytan. Sekvenserna i Gothams domstol är enligt mig filmmagi på dom största litterära berättarnas nivå. Det är verkligheten men bättre. Som våra sagor om gudarna.

TOM HARDY as Bane in Warner Bros. PicturesÕ and Legendary PicturesÕ action thriller ÒTHE DARK KNIGHT RISES,Ó a Warner Bros. Pictures release. TM and © DC Comics

”We take Gotham from the corrupt! The rich! The oppressors of generations who have kept you down with myths of opportunity, and we give it back to you… the people. Gotham is yours. None shall interfere. Do as you please. Start by storming Blackgate, and freeing the oppressed! Step forward those who would serve. For and army will be raised. The powerful will be ripped from their decadent nests, and cast out into the cold world that we know and endure. Courts will be convened. Spoils will be enjoyed. Blood will be shed. The police will survive, as they learn to serve true justice. This great city… it will endure. Gotham will survive!”

Sedan älskar jag Howard Hughes/Citizen Kane/Moses/Jesus-skildringen av Bruce Wayne (men även parallellerna till Charles Dickens A Tale of Two Cities) och Bane som enskild varelse. Bane som person och symbol är trilogins mest intressanta karaktär – Jokerns kaosideologier i alla ära. Gudalika karaktärer som likt denna film väcker frågor om hur vi beter oss på jorden.

Rises kommer växa i folks ögon efter tid (något decennium eller två) och ses mer för vad den är istället för vad den inte är. Där står jag fast. Vi hörs igen 2030.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Mina övriga recensioner och reflektioner av The Dark Knight Rises hittar du här:
I Spåkulan: The Dark Knight Rises (4 juni 2012)
The Dark Knight Rises (recenserad 25 juli 2012)
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 1
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 2
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 3

Och mina recensioner av övriga filmer med Batman hittar du här:
Batman (1989)
Batman Returns (1992)
Batman Forever (1995)
Batman & Robin (1997)
Batman Begins (2005)
The Dark Kight (2008)

Och mina övriga texter om Christopher Nolans filmer hittar du här:
Memento (2000)
Varför ledmotivet till Inception låter som det låter

The Revenant (2015)

Mkrorecensioner-headerThe Revenant PosterGenre: Drama, Äventyr, Thriller, Western
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi:
Alejandro González Iñárritu
Längd:
 156 min
Skådespelare:
Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

The Revenant; One who has returned, as if from the dead.

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

leo-xlarge

Jag brukar aldrig ha några förhoppningar på filmer och klarar mig oftast från att gå in med förväntningar, på så vis att jag förväntar mig allt snarare än något specifikt eller inget alls. Det är allt som oftast hämmande för en upplevelse. Sedan kan jag fortfarande längta efter upplevelser, men inte med inställningen ”Det här kommer bli så bra!” eller ”Hoppas att den blir fantastisk!”. Det är misstag dom flesta gör och jag får mycket mer ut av både filmer och livet om jag inte begår dom misstagen. Förväntningar är hämmande.

Jag hade efter sedermera oscarsvinnaren Birdman (2014 – läs min recension) av regissör Iñárritu (21, Grams, Babel) inte lagt ribban särskilt högt inför The Revenant när jag skulle se den på bio. Jag slapp känna att det sannolikt lär bli en kraftfull filmupplevelse. Jag kunde förvänta mig snyggt foto och fin natur, på min höjd, för det är ren fakta. Och en viss björnscen, förstås.

the-revenant

Med det sagt; vilken upplevelse! The Revenant är en väldigt perspektivgivande film, som får mig att känna hur bekvämt jag har det i min tillbakalutande position, med varmt boende, mat för dagen och förströelse så det räcker och blir över.

Leonardo DiCaprios karaktär har det verkligen inte lätt, den satans stackaren. Han är på dödens rand uppåt ett dussin gånger och kombinationen DiCaprisk inlevelse samt ständigt närgången kamera med andningar och smuts in på näthinnan låter mig få känna på det så mycket jag bara kan, som åskådare. 3D, 4D och allt sånt har ingenting mot en riktigt effektiv upplevelse, som kan ge mig som tittare förmågan att leva mig in i karaktärernas prövningar. Självklart givetvis, men alltid värt att påminnas om.

17322913_32

Tom Hardy (Bronson, The Dark Knight Rises, Locke) som birollen gör en bra men entonig roll i vad som skulle kunna vara den beryktade björnen, men det är Leonardo DiCaprio som får jobba och han är i högform, trots ytterst lite repliker. Till och med rätt slätstrukna Domhnall Gleeson är intressant i sin roll som kapten för Leos mannar.

”What makes you go on?”

Jag vill mala på mer om fotot. Emmanuel Lubezki (Children of Men, To The Wonder, Gravity) har varit min favoritcinematograf sedan hans karriärshöjdpunkt i The Tree of Life (2011 – läs recensionen). Vem kan motstå hans fäbless för nyttjande av enbart naturligt ljus samt svävande, långa tagningar som ger en slags förhöjd känsla av naturlighet som ingen annan idag kommer i närheten av? Det kommer verkligen till sin rätt här.

revenant-gallery-13-gallery-image

Fotot påminner förstås om Malick-filmen och Lubezki-fotade The New World (2005), men här finns betydligt mer actionorienterade scener och det är oerhört, oerhört sällan action är så bedårande som här och det vackra stannar inte enbart i dom mer stillsamma scenerna. Bara svårigheten i att få alla moment att sitta när tagningarna är flera minuter utan klipp till nästa bild, visar på mästarklass. Öppningsscenen är en i raden av bevis.

Jag tycker om en riktigt intensiva överlevnadsskildringar och det här är en av dom bästa som gjorts. Den hinner pricka av poesi, existentialism, skönhet, tystnad, smärta och våld på ett gastkramande sätt. Parallellerna till Malick finns inte bara i fotot, utan i hela berättandet. Det är möjligt att den vinner dom tyngsta priserna på Oscarsgalan i år och det förtjänar den, desto mer än Birdman förra året.

– Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Smart filmmusik #4: It’s a sin (Bronson)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

bronson_movie_poster_charles_tom_hardyThe Man. The Myth. The Celebrity.

Danske regissören/auteuren Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive, Only God Forgives) har alltid haft ett stort hjärta för handplockad musik i sina filmer.

Så pass att han under en ansträngt tyst biltur med Ryan Gosling kom fram till att deras kommande filmprojekt Drive (2011) helt enkelt skulle bygga på att Gosling spelade en stum man som åkte genom Los Angeles-nätterna spelandes ”french electro”-musik.

Winding Refns musikstil har alltid lutat åt det elektroniska och det märks allra bäst av i just Drive.

Winding Refn nådde dock g-punkten hos sina filmers sinnestämning redan i föregångaren Bronson (2008) tre år tidigare, när han utöver germansk, klassisk musik blandat med suveräna Glass Candy även bjöd på en av dom mest absurda dansscenerna jag någonsin sett på film.

Lynchiska övervakningskameravinklar, originell rumsmiljö och ett gäng gravt drogade psykpatienter ackompanjerat av Pet Shop Boys emo-discodänga ”It’s a sin” är beskrivning nog.

Bronson-Tom-Hardy

Den förträfflige galningen Tom Hardy (The Take, Warrior, The Dark Knight Rises) fick sitt genombrott när han storspelade i rollen som den brittiske fången Michael Peterson som efter ett postrån och 7 års fängelse upptäcker vilken miljö han trivs bäst i, vilket slutar i förlängning på förlängning av hans fängelsestraff.

En film som  osar rebellromantik, positiv destruktivitet och är något slags kärleksbarn mellan Snatch och A Clockwork Orange. Ett oäkta kärleksbarn på rymmen, givetvis.

I backspegeln #5: Kinski, guldbaggar, oscars och kritik mot Django Unchained

I-Backspegeln

Det är söndag igen och den här gången är ”I backspegeln” på rätt dag igen. Det har hänt en del saker i veckan och jag har som vanligt en del att reflektera över…

 

Klaus Kinski anklagas av sin dotter för pedofili

Kinski2

Klaus Kinski repeatedly raped me, claims daughter

Så har det då skett. Geniet/galningen (gränsen är inte sällan särskilt tunn) och den legendariske, tyske skådespelaren Klaus Kinski anklagas efter sin död av sin dotter Paula Kinski för att ha förgripit sig sexuellt på henne under 14 års tid ända sedan hon befann sig i 5-årsåldern –  ett brott klassat som pedofili.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, för även om Klaus Kinski är en unik personlighet som tänjt på gränserna för vad som är skådespeleri på ett fascinerande och minst sagt aggresivt sätt – framför allt i tyske landsmannen Werner Herzogs filmer, så känns hans maniska och väldigt djuriska person kapabel att göra även sådana saker, tyvärr.

Det här är alltså samme man som blivit arg på regissören Werner Herzog under en filminspelning och hotat med att skjuta ihjäl honom med en skarpladdat gevär framför filmens statister, men som för regissören ansågs helt normalt för att vara Klaus Kinski. Bilderna på när han attackerar paparazzis som en rabiesmittad hund för att skydda sin fru, i samband med att han gifte sig på 70-talet är också en sällsam klassiker i hans karriär.

Vi får se vad som händer med denna anklagelse då Klaus Kinski avled redan 1991, men övriga familjemeldemmar har endast valt att inte kommentera påståendena.

 

Guldbaggenomineringarna

264231_1280 (1)

Guldbaggegalan hägrar och nomineringarna har delats ut. Samtidigt som hela Sveriges befolkning jämrar sig över att Svensk film är amatörmässigt, billigt, dåligt, trött, pretentiöst, underhållningslöst och alla andra negativa ord som går att komma på – för ärligt talat, svensk film är enligt majoriteten allt som över huvud taget går att nämna som negativt. Den kritiken säger inte så mycket alls om svensk film, men den säger väldigt mycket om den ointresserade publiken som tycker till om den svenska filmen – deras ”oönskade barn”.

Jag har faktiskt sett det mesta  av relevans som nominerats på Guldbaggegalan 2013, men måste se Äta, Sova, Dö på något vis. Det är i alla fall bara att konstatera att det varit ett jävligt starkt svenskt filmår (jag har redan konstaterat det förut)! Snabba Cash II var inte så pjåkig och skådespeleriet hos huvudrollerna – särskilt Fares Fares (Jalla Jalla, Kopps), imponerade mest, så kul att den fick nomineringar.

Avalon fick också oväntat många – men väl värda, priser trots att det var två år sedan det snackades om den i sådana här sammanhang första gången. Samtliga tre huvudroller är helt och hållet briljanta från början till slut med jätterealistiskt agerande och filmen är mycket, mycket sevärd – själv måste jag se om den då den lämnade djupa spår inom mig. Många bra filmer får som vanligtvis inte plats på Guldbaggegalan av olika – ibland märkliga, anledningar.

Jag hade velat sett nomineringar till Hassel: Privatspanarna för Bästa foto och Bästa manliga huvudroll (Lars-Erik Berenett), men den är väl för smal för guldbaggefolket. Call Girl revancherade sig mot Palme-åtalet genom att roffa åt sig minst 11-12 nomineringar och med tanke på hur välgjord den är in i minsta beståndsdel så är det helt och hållet värdigt! Däremot så fattar jag inte varför Mattias Bärjed inte fick någon nomineringa för filmmusiken, då det är det bredaste soundtracket som gjorts för en svensk film sedan typ Resan till Melonia (där Björn Isfält briljerade med olika teman).

Även om musiken i Searching for Sugar Man är helt suverän så är ju den musiken inte skriven för filmen och bör därför inte nomineras på logiska grunder. Lika logiskt som att musiken till en ABBA-dokumentär ju inte kan nomineras bara för att den innehåller alla ABBAS suveräna hits? Skumt, det där. Däremot tycker jag i vilket fall att Benny Anderssons briljanta filmmusik till Palme-dokumentären bör vinna musikkategorin oavsett om Bärjeds musik tävlade eller inte. Det är så klassiska, tunga toner så att jag – på ett positivt sätt, tror att den musiken alltid har funnits.

133232

Några nomineringar till ”årets svenska film”, Hypnotisören, blev det ju  i alla fall inte och det var ju både oväntat (med tanke på den svenska filmindustrins inskränkthet) och kul. Att filmen blev utsedd till årets Oscarsbidrag före filmer som Call Girl, Äta, Sova, Dö, Avalon, Dom Över Död Man eller Blondie – trots att filmen inte ens var klar, är ju befängt så in i helvete.

Men har man namn som Lasse Hallström, Mikael Persbrandt och Lena Ohlin i en ”swedish crime”-film som kostar en jävla massa pengar så blir man väl tvungen att nominera den så att inte svenska filmmaffian skjuter ut dig ur filmbranschens finrum med ett nackskott. Det är väl så det har gått till…

Jag blev glatt överraskad av att se några bekanta namn bland de nominerade i alla fall och som jag unnar den framgången, nämligen min före detta högskoleprograms filmfotolärare – Mischa Gavrjusjov för Bästa foto i Dom Över Död Man tillsammans med Jan Troell, samt Linda Molin (Apflickorna) som Bästa kvinnliga huvudroll för Bitchkram. Henne skådespelade jag lustigt nog emot förra året och att ha skådespelat mot en guldbaggenominerad på det aktuella året trots att jag inte ens är skådespelare är ju lite av en naiv ära ändå.  Förstod dock inte att det var hon förens vi spelat färdigt.

I vilket fall tror jag att Searching for Sugar Man kan bli festivalens vinnare trots att Call Girl har överlägset flest nomineringar (och också förtjänar att vara den stora vinnaren). Sugar Man kan nog gå hem med både Bästa film, Bästa dokumentär, Bästa manus och kanske även Bästa musik. Dock tror jag att Call girl vinner lika många guldbaggar, men tyvärr inte de tyngre då.

Kul dock om en dokumentär får ett sådant erkännande när det svenska dokumentäråret har varit särskilt starkt!

 

Oscarsnomineringarna

85th Academy Awards Nominations Announcement

Nu börjar det hetta till i oscarsracet på allvar då nomineringarna har släppts i veckan. I nuläget finns det ingen given favorit att bli galans stora vinnare, även om Steven Spielbergs film Lincoln fick flest nomineringar. Vilken film som vinner Bästa film står dock ganska jämnt mellan Silver Linings Playbook, Lincoln, USA-kritiserade Zero Dark Thirty, Les MiserablesBeasts of the Southern Wild (kul!) och Life of Pi (ganska väntat men också kul!).

Över huvud taget var det ganska väntade nomineringar och en stor, fin bredd av olika filmer även om filmskaparnamnen i stort sett är gamla vinnare. Roligast – och det här gör mig nästan tårögd, är ju att 9-åriga Quvenzhané Wallis nominerades fruktansvärt värdigt till Bästa kvinnliga huvudroll (yngst någonsin!) för hennes kraftfulla debutroll (!!) i Beasts of the Southern Wild, samt att filmens unge debutregissör (!!!) och delvise manusförfattare Benh Zeitlin nominerades till Bästa regissör, framför och tillsammans med veteraner som Steven Spielberg och Michael Haneke!

Trevligt också att den internationellt omtyckta, svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man nominerades och att den har en bra chans att till och med vinna en Oscar för Bästa dokumentär!

The Dark Knight Rises fick inte en enda nominering och även The Master och Moonrise Kingdom var pinsamt frånvarande i nomineringsfältet, vilket visar att de inte är någon idé att tro på Oscarsgalan om filmen lanseras tidigare under året än runt senhösten. En förklaring är av de 6000 personerna i oscarsjuryn så är cirka 5000 över typ 40 år och en viss form av alzheimer kan förenkla deras utsållningsförmåga, men det kan också förenkla de värdiga nomineringarna åt Michael Hanekes alzheimerdrama Amour.

The Master borde framför allt ha nominerats för Bästa foto då det är den snyggaste filmen under hela 2012 (pinsamt av oscarsgalan!) men även för Bästa regi och Bästa musik. Moonrise Kingdom kunde också lätt ha nominerats för Bästa foto och Bästa manus.

The-Dark-Knight-Rises-the-dark-knight-rises-30989933-1600-1200

Även om The Dark Knight Rises inte har kampanjat något särskilt för galan så förtjänar oscarsakademin smisk för att inte nominerat den för;

Bästa film (för det är hela årets bästa film och den knappt sämre föregångaren The Dark Knight var ju anledningen till att man skulle utvidga det fältet)
Bästa regi (Christopher Nolan hade kunnat gör alla andra filmer som nominerats i sömnen men han kan inte bli oscarnominerad)
Bästa manus (mer välskriven dramatik och fler citeringsbara repliker än Shakespeare, men icke)
Bästa manliga biroll (Tom Hardy replikerar till juryn; “We will destroy the oscars, then when it is done and the oscars is ashes, then you have my permission to die.”)
Bästa kvinnliga biroll (om Anne Hathaway kan få för Les Mis’ så kan hon lika gärna få för denna film också)
Bästa foto (visst, Wally Pfister har redan fått en oscar, men han är ju knappast ensam om det i år)
Bästa filmmusik (Hans Zimmer krossar konkurrensen internationellt i år medan John Williams nomineras för typ 44:e gången – och det sista var ingen ironi alls)
Bästa specialeffekter (en film som eftersträvar nolltollerans mot CGI på ett så här bra sätt och ändå ratas är en skam för den talangfulla minoriteten av filmindustrin)
Bästa ljud x 2 (ja du, snart svimmar jag för jag orkar inte mer).

Roligast var dock att kommande oscarsvärden Seth MacFarlane (Family Guy, Ted) deltog i nomineringspresentationen tillsammans med Emma Stone och han var verkligen underhållande och satte en väldigt ärlig ton på sina skämt som inte skydde några medel att ironisera kring Oscarsgalan och Hollywoodbranschen på ett friskt, elakt sätt. Jag rekommenderar helt ärligt att se hela presentationen med bland annat honom!

 

Django is Off the Chains this Friday! The ”D” is Silent. Payback Won’t Be. 

DU-AC-000209 (1)

På fredag har – ÄNTLIGEN (!!!!), Django Unchained biopremiär i Sverige och det tänker jag fira genom att se – och förhoppningsvis skriva om, några av filmerna som influerat Quentin Tarantino starkast att göra filmen.

Jag kommer återse den givna spaghetti western-klassikern Django av Sergio Corbucci, den amerikanska slavskildringen Mandingo (1975) och den italienska exploitation/mondo-rullen och b-dramadokumentären Addio, Zio Tom (1971), som visar den provocerande sanningen om hur de svarta slavarna behandlades av det amerikanska folket före inbördeskriget.  Dessutom kommer jag publicera en liten bloggserie om Ennio Morricones bortglömda guldkorn, tänkte jag.

Quentin Tarantino har ju haft fullt upp med att tampas med den amerikanska pressen sedan filmen haft premiär där. Han och journalisterna har haft det hett om öronen sedan filmen både fått den obligatoriska kritiken mot allt vål sedan skomassakrerna, vilket retat upp Tarantino rejält. Se bara här och framför allt här! Jag kan förstå honom, för när amerikaner inbillar sig att våld beror på film och inte på vapenlagar och psykisk hälsa bara för att få fortsätta smeka sina dyra pipor så är det lätt att bli uppgiven i samhället man lever i.

Den andra, ännu större debatten kring filmen har ju varit dess stora användande av det nedtryckande ordet ”nigger”. Samuel L. Jackson (Pulp fiction, Jackie Brown, The Avengers) kontrade den kritiken på ett underhållande sätt i en intervju med The TelegraphSpike Lee (Do the Right Thing, The Inside Man) viftar som vanligt med stridsyxan när det gäller Tarantino och hans skildrande av svarta, då han tycker att Tarantino gör underhållning av de vitas förtryck mot svarta i USA och att det snarare var en förintelse som ska behandlas med respekt.

DjangoUnchained_Tarantino

Jag förstår för det första inte hur vi ska kunna lära oss mer om de vitas förtryck av svarta genom att ignorera att ordet ”nigger” faktiskt användes i förudmjukningssyfte av just vita. Jag förstår inte heller varför Spike Lee har så mycket emot Tarantino. Slappna av snälla människa och visa hur slavperioden borde skildras själv, istället. Menar Spike Lee att hans skildring av svarta aldrig gjorts för underhållning men samtidigt presenterar han alla sina filmer med den geniala frasen ”A Spike Lee joint”?

Just ja… Django Unchained har lanserat några ”barbiedockor” av filmens karaktärer och även det har vållat stor debatt då figurerna uppmanar barn att leka våldsamma lekar som utspelar sig under den amerikanska slavperioden.  Själv ser jag det som ironiska leksaker för vuxna samlare och jag skulle gärna vilja äga en sådan – särskilt tack vare debatten, men jag är lite trött på den här rädslahybrisen över tabun och känslig historia.

Ska vi inte börja förbjuda alla filmer som skildrar Andra Världskriget genom någon form av underhållning också då, när vi nu ändå ska vara på det humöret? Och sluta gör leksaker som anspelar på vapen eller krig – särskilt för amerikanska barn?

För att avsluta Django Unchained-införsnacket med en så kallad rolig nyhet så rekommenderar jag verkligen att läsa Quentin Tarantinos egenskrivna artikel om vilka filmer som inspirerat honom att göra spaghetti western/southern/slavhämndsfilmen Django Unchained; Quentin Tarantino: My inspiration for Django Unchained

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 3 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första och andra delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Frågeställning: Vad är förutsättningarna för filmens oscarschanser och vad sjutton tycker jag själv egentligen?
Bästa film

Chans: Med 8-10 filmer nominerade så ska den utan tvekan vara med. Är det fem stycken så blir det hårdare att övertyga oscarsjuryn om att en ”superhjälte-blockbuster” ska vara med, men att den lär förtjäna den tror jag bergsäkert på. The Dark Knight var ju filmen som indirekt gjorde att oscarsjuryn expanderade antalet nominerade från fem till det dubbla, så då bör The Dark Knight Rises inte ha glömts bort helt.

Bästa regi

Oscarsjuryn gillar ju tydligen inte Christopher Nolan nämnvärt. Antagligen vill de ha en regissör som är mer känsloorienterad snarare än analytisk och vetenskaplig, som ju är en bra beskrivning på Nolans offentliga personlighet och registil. Med en film som Inception kan jag förstå om juryn tycker att den är lite för stiff för dem, men The Dark Knight Rises spelar verkligen på känslor och omfattningen av regiarbetet som behövs för filmen – med alla skiftande moment, är över Steven Spielberg-standard och kan han så kan – och borde, Christopher Nolan bli nominerad. Han är ändå den kanske mest populära regissören av idag.

Denna säsongs oscarsfält bjuder dock på flera potentiellt starka regiinsatser av olika slag (Spielberg, Anderson, Hooper, Haneke, Wright, Tarantino m.fl.) och Nolan är inte i närheten av lika aktiv i att få bli hypad i detta race jämfört med de andra kandidaterna, så chansen är nog inte jättestor.

 Bästa manus samt Bästa klippning

Jag sammanfattar chanserna till pris för manus och klippning kombinerat då de rent tekniskt bedöms på ungefär samma grunder – det vill säga tempo och omfattning.

Hur oscarsjuryn tänker är svårt att säga, då manusdelen oftast går till ”den enkla historien” och The Dark Knight Rises är en tung sten, men karaktärerna och intrigen är fascinerande, liksom alla frågor kring ekonomisk makt, de stora versus de små människorna och terrorism. Frågor man måste ta på allvar, vilket Nolan lyckats bättre med än de flesta hittills, trots att det är i en blockbuster.

The Dark Knight Rises är den mest enhetliga i hela Nolans trilogi då inga moment känns framkrystade på samma sätt som slutupptrappningen i Batman Begins eller Harvey Dents omvandling i The Dark Knight.  Batman Begins var väldigt spännande, men också mer småskalig i produktionen. The Dark Knight var betydligt mer omfattande men ändå påskyndad i en hel del moment.

Den tredje filmen är helt enkelt den mer balanserade av dem trots att den berättar mer än de två tidigare filmerna tillsammans, känns det som. Filmen innehåller väldigt mycket och det finns (helt rätt utfört) aldrig något riktigt utrymme att andas ut genom de två timmar och 45 minuter som filmen är.

Bruce Waynes segment i ”hålet han måste klättra ut ifrån” är det närmaste vi kommer en temposänkning och då är den delen mer omskakande än slutet i The Dark Knight för mig. Faktumet att filmen förtjänar ett pris för klippningen är att den lyckas spela tjoget av karaktärer, händelser, scener och sekvenser så pass tätt utan att skynda sig igenom någon bit och utan att utelämna något som jag kände att jag saknade.

Vissa kritiserar filmen för att innehålla för mycket, men jag ser inte varför filmen ska innehålla mindre – det är snarare du som är ovan att hålla så mycket tyngd på dina axlar och vad sjutton – Nolan kan ju inte skildra en stundande undergång, en eskalerande avslutning utan att höja insatserna och påfrestningarna?

Den expansion han gör är väldigt skicklig utförd och Sagan om Konungens Återkomst (som exempel) ”lyckades” vara sämre, långsammare och få med mindre trots att den var längre än The Dark Knight Rises. Den fick 11 oscars. I rest my case.

Bästa manliga huvudrollChristian Bale

En nominering skulle vara fin och värdig denna skådespelare – inte minst sammantaget för hela trilogin då hans insats är trilogins mest centrala framför kameran. Dock lär konkurrensen vara för stor från årets mer oväntade, nya roller och Christian Bale har ju varit nominerad och till och med vunnit en oscar – dock inte för ”Bästa huvudroll”.

Bästa manliga biroll Michael Caine, Tom Hardy, Gary Oldman

Enligt mig kan det här vara filmens största chans att nomineras i någon av de större kategorierna (bortsett från Bästa film). Tom Hardy förtjänar en nominering, men det tror jag inte juryn bryr sig om i år, då han fortfarande är relativt ung och ju inte har dött.

Gary Oldman blev nominerad förra året och även om han gör hela The Dark Knight-trilogin starkaste prestation näst efter Bale så tror jag inte att denna films prestation väger tillräckligt tungt i årets startfält.

Den som kan knipa en nominering är däremot gamle, gode Michael Caine. Visst, han har nominerats flera gånger förut, men han är ett respekterat ansikte för juryn och han dominerar på ett oscarsvärdigt sätt i The Dark Knight Rises, trots få scener.

Bästa kvinnliga biroll – Anne Hathaway

Anne Hathaways prestation är nästan klanderfri även om det inte är typiskt oscarsmaterial, men hon har nominerats förut och kommer få fler chanser. Juryn ratar nog henne slentrianmässgt för årets konkurrens ser hög ut. Dock gestaltas hennes ”stiffa” karaktär med fler dimensioner än vad konventionerna brukar ge oss. Dels går hon från en personlighet till en annan med endast en enkel blinkning och bakom den utstuderat hårdhudade fasaden avslöjas en oroad person vilket Hathaway visar med imponerande ögonarbete.

Bästa fotoWally Pfister

Wally Pfister har vunnit tidigare för Inception, men nog ska han kunna knipa åtminstone en nominering ytterligare – särskilt eftersom The Dark Knight Rises är hans sista film som fotograf, då han satsar på en regikarriär från och med nu.

Bästa musik Hans Zimmer

Hans Zimmer är ett aktat namn och finns alltid med i diskussionen. Enligt mig levererar han sitt starkaste och rikaste soundtrack i trilogin med denna film och även om Inceptions soundtrack var marginellt intressantare genom ledmotivet så innehåller musiken i The Dark Knight Rises mer. Han blev nominerad för Inception så chansen bör vara stor även här.

Bästa ljudklippning

För mig är det inget snack då filmens innehåll har allt som krävs och Nolans film är det närmaste vi kommer ett substitut för Michael Bay i år, bortsett möjligen från Battleship.

Bästa ljudmix

Kring denna nominering har vi faktiskt intressant diskussionsunderlag, då det råder delade meningar om ifall Nolan utnyttjade Tom Hardys karaktäristiska röst på rätt sätt eller inte. Viss hävdar att den hörs för dåligt och vissa hävdar att den hörs alldeles för bra.Visst var det en vanesak då rösten ligger väldigt centralt i ljudbilden, men ingen har väl klagat på gamle Darth Vader.

En annan poäng värd att ta upp är att jag fanns Hans Zimmers musik vara ovanligt odiskret i ljudbilden även den, vilket även det var en vanesak som för mig blev en positiv överraskning! De dominanta domedagsmullren skapar en ovanligt intensitet tillsammans med bilderna i filmen.

Avslutningsvis måste jag dela med mig tre saker av det lite nördigt, lättsamma slaget. Dels två ”alternativa” scener som två av killarna på podcasten Film Yarn föreslog i deras ”The Dark Knight Rises – The Bad”-avsnitt. Klockrent och jag hoppas att någon tar sig friheten att klippa om scenerna precis så.

Alternativ scen #1: John Blake checkar ut och receptionisten som gått igenom hans personliga handlingar hejdar honom när han är på väg ut och hon säger vänligt; ”Du borde använda ditt riktiga namn. Jag gillar det. ‘Batman’.” – genom denna twist behöver inte tittarna twista lika mycket ifall John Blake kommer bli en ny Batman, en modern Robin eller en Batman som heter Robin egentligen.

Alternativ scen #2: John Blake äntrar Bruce Waynes Batman-grotta och blir begeistrad. När han ställer sig upp flyger plötsligt en stor flock med rödhakar (robins) ut ur grottväggen. Han ställer sig dock upp och låter sig omfamnas av sin rädsla för rödhakar… – ytterligare beskrivning överflödig, men nu vet vi att han inte kommer bli Batman, utan Robin. Vi vet också att Nolan genom denna scen skulle ha tagit saker lite för bokstavligt för sitt eget bästa.

Sedan är denna lilla youtubescen här under texten väldigt fint genomförd produktionsmässigt och till och med nästan spot-on skådespelarmässigt vad gäller Batman. En scen som driver obehindrat med Batmans hetsiga basröst och den blir bara roligare och roligare ju längre parodin dras.

Och med det tackar jag för mig angående min närmnare redogörelse av The Dark Knight Rises – såvida det inte kommer en ”third thoughts” någon gång i framtiden…