Etikettarkiv: Skog

Day of the Outlaw / De Laglösas Dag (1959) eller: Helvetet runt hörnet

Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format. 

Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.

Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.

Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.

När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.

Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

 

Annonser

An Unfinished Life (2005)

Mkrorecensioner-header7ae0e4d1260a2b850e9618fc5b4848ba

Genre: Drama
Produktionsland: USA
Svensk titel: En Dag i Livet
Manus: Mark Spragg, Virginia Korus Spragg
Regi: Lasse Hallström
Längd: 100 min
Budget: 30 000 000 dollar (tjänade tillbaka drygt hälften av summan)
Skådespelare: Jennifer Lopez, Robert Redford, Morgan Freeman, Josh Lucas, Damian Lewis, Becca Gardner, Camryn Manheim, Lynda Boyd

Every secret takes on a life of its own

Jean Gilkyson är en kvinna vars tur har tagit slut. Desperat försöker hon på alla sätt att ta hand om sin dotter, och tvingas till slut flytta in hos sin svärfar. Men relationen med svärfadern är sedan länge ansträngd. Tillsammans återupptäcker de dock varandra, och lär sig att tiden har en tendens att läka gamla sår.

shot01vlcsnap_2015_01_18_16h30m13s177

Ytterligare en sentimental familjefilm, men inte alls på samma nivå som Soul Surfer (läs min recension av den här) och Lasse Hallström (Mitt Liv Som Hund, What’s Eating Gilbert Grape, The Cider House Rules) kan konsten att ge detta fack av filmer något som känns mysigt. Puttrande och konventionellt, men trevlig gubbnärvaro av Robert Redford och Morgan Freeman som överskuggar att Jennifer Lopez är lite för mycket Hollywood för att passa in i det nordamerikanska lantlivet, ens som ”den eleganta storstadsbruden”.

shot08 shot07

Rent skådespelarmässigt är hon klart bra, men hon faller paradoxalt nog på utseendet här. Hollywoodstandarden kan vara en käpp i hjulet, men fagre Redford kommer undan på att han är gubbe. Är min bedömning orättvis? Jag känner att det finns intressant debatt kring min något skilda syn på unga och fagra kvinnan Lopez kontra gamle och fagre gubben Redford.

Det är ändå perfekt att matcha Robert Redford med Lasse Hallström, då dom är registilmässiga tvillingsjälar. En stabil ”direkt till köpfilmbacken”-film som ger en fin stund, med några ögonblick där jag faktiskt blir riktigt berörd och får hämta andan en aning.

shot25An-unfinished-life-Captures-an-unfinished-life-28641426-900-507

Filmens naturnära miljöer och trivsamma lantkänsla för tankarna till Redfords Mannen Som Kunde Tala Med Hästar (1998), som också den har en flicka i något slags hjärta av historien och vilket får mig rotad i händelserna. I den filmen var det en okänd Scarlett Johansson och här är det den då 14-åriga Becca Gardner, som jag tycker visar naturlig talang. Flickor, natur och granskog – ömma punkter för mitt emotionella förhållande till filmen. Det riskerar att tolkas som en gravt pervers, freudiansk fantasi, men det är helt och hållet något med själen. Någon slags igenkänning. Jag kommer närmare mig själv på något vis.

shot20 shot11

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

shot24 1404f4

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

Slutnot: Här är en mycket vacker oljemålning av konstnären Matthew Joseph Peak inspirerad av Lasse Hallströms film, som fick pryda CD-omslaget till dess soundtrack. Den målningen plockar fram det allra bästa ur filmen. Jag hade blivit rörd om jag som filmskapare fick någon att skapa ett sånt stämningsfullt motiv som ett led av något jag gjort.

An Unfinished Life, oil on panel (Matthew Joseph Peak)

The Hateful Eight (2015)

Hateful Eight posterGenre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Quentin Tarantino
Regi: Quentin Tarantino
Längd: 187 min
Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino

Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

The Hateful Eight 1

”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”

Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.

Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.

the-hateful-eight-domergue-screencap_1920.0

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”

Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.

Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.

”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”

5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Tema ”Mardrömmar på film”

Mardrommar-header

filmspanarnaInom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!

För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”

Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?

Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.

Inferno (22)

Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.

Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.

Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.

Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.

Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.

elmstreetbdcap6_original

Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.

När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?

Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!

…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).

Mardrömmar på film – en topplista:

597. Smultronstället (1957)

Mardrömsorsak: Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.

32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)

leatherface062711

Mardrömsorsak: Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto.  Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.

Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.

0. Skönheten och Odjuret (1991)

beauty-windowBeautyAndTheBeastDVDCase_78693680264_5movies_beauty_and_the_beast_pink_rose_1920x1080_1339100205_1308780784739_full

Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.

45. The Wicker Man (1973)

Robin HardyÕs THE WICKER MAN (1973). Courtesy: Rialto Pictures/ Studiocanal

Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag  är det i våra mardrömmar.

13. Mario Bavas filmografi

blacksabbath1-hr

Mardrömsorsak: Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.

Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sunday som i sig är det mest drömska  jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.

I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shock har jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.

Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.

Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.

1657. Nosferatu (1922)

Mardrömsorsak: Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.

Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.

Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”

100. The Beyond (1981)

05-1

Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.

42. Suspiria (1977)

suspiria1suspiria-1977-bluray-720p-dts-x264-chd01021916-22-32suspiria-photo-de-presse_2_391779_originalSuspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]suspiria3

Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!

Den italienska skräckspecialisten Dario Argento (The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.

Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker. 

06. Storm of the Century (1999)

storm_9

Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!

Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.

Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.

931. The Omen (1976)

The-Omen-Smile

Mardrömsorsak: Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!

Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.

Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!

2. Un Chien Andalou (1929)

tumblr_mgk650TAXt1qc9u1ro1_1280un_chien_andalou_bunuel-daliUn_Chien_Andalou_11

Mardrömsorsak: Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.

Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!

158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)

maxresdefaultphantasm overheadmaxresdefault (1)IkU5j3p

Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.

Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim BurtonGlöm Frank MillerBatman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.

Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan. 

Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.

Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker

19. 2001: A Space Odyssey (1968)

2001-a-space-odyssey-original

Mardrömsorsak: Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.

Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.

27. The Exorcist (1973)

Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’

”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”

12. The Blair Witch Project (1999)

Blair_witch_project_720p_www_yify_torrents_com_3_large

Mardrömsorsak: Grått, otydligt foto. Kvistiga höstmiljöer. Skog. Osäkerhet och överliggande hot. 

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”

7. Repulsion (1965)

Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.

Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.

89. The Shining (1980)

The Shining 15The Shining 8The Shining 17The Shining 5The Shining 16The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]The Shining 6

Mardrömsorsak: Allt.

Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.

Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.

Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.

För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).

Stanley Kubrick har med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.

4. ??? (fortsättning följer)

Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…

Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!

Filmparadiset
Jojjenito
Flmr
Filmitch
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Stockholm Filmfestival: Losers (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2Losers artwork no frameGenre: Drama, Svart komedi, Thriller
Produktionsland: Sverige
Regi: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Manus: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Längd: 72 min
Skådespelare: Isabelle von Saenger, Barbro Enberg, Sara Turpin, Emma Juntilla, Anna Svensson, Andreas Borg, Pelle Åkerström, SaraKlara Hellström, Lisa Walberg, Robert Eriksson

Borlänge 1992. Åsa är lärare på Arbetsförmedlingen för en “starta-eget”-kurs för arbetslösa ungdomar. När hon blir attraherad av en elev ordnar hon en vildmarkshajk under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Två och en halv månad efter att jag flyttat till Stockholm från Dalarna och Borlänge så sitter jag som en del av filmfestivalpubliken till filmen Losers.

En lågbudgetlångfilm av Borlängebördiga Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic, utspelandes i och runt just min hemstad Borlänge.

Där sitter jag och skrattar åt det breda dalmålet tillsammans med en publik som verkar uppleva det som exotiskt och lustigt. Att just jag skrattar beror nog dels på att skratt smittar av sig, men också tack vare igenkänning, hoppas jag. Jag skrattar också just åt situationen att jag skrattar.

Det bör nämnas att Losers är en lågbudgetfilm i ordets sanna bemärkelse. Filmskaparna sökte stöd, men eftersom Äta Sova Dö (2012) redan hade stöttats var ”kvoten” för filmer med temat ”arbetslöhet” redan fylld och Losers fick klara sig på 100 000 kr av vända slantar som bland annat bestod i privata insatser från filmskaparna och deras föräldrar. Dalarnabaserade organisationen Film i Dalarna hjälpte dock filmskaparna att förverkliga långfilmen.

Losers 4

Äta Sova Dö spelades in för 12 miljoner. Den hyllade lilla guldbaggevinnaren framstår som en blockbuster jämfört med det Losers kostat att göra.

Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic fick sedan vända på stenar för att få allt att gå ihop under produktionen. Fotot stod dom själva för. Scenografi och ljussättning skippades helt då filmen utspelades i skogen. Kostym fixades genom second hand-butiken Myrorna i Falun och genom rester från kommunens långvård fick produktionsteamet mat under inspelningen.

Så när som på Isabelle von Saenger (Fishy, Prinsessa) är dessutom alla skådespelare i filmen amatörer utan någon särskild erfarenhet av agerande och alla jobbade gratis.

Jag minns själv när filmskaparna för cirka tre år sedan år sedan sökte skådespelare med 90-talsutseende för en film som skulle utspela sig i trakterna runt Borlänge. Jag trodde att det rörde sig om statistroller, men med tanke på resultatet förstår jag att dom sökte filmens huvudrollsskådisar.

Jag kan ju lite grann ångra att jag inte sökte för en roll nu i efterhand då jag gillar filmens upplägg.

Losers 3

Filmen börjar i 90-talets Borlänge – samma lågkonjunkturperiod som filmskaparna växte upp i och som lätt går att spegla till dagens samhällssituation i Sverige.

Eva – en ”starta eget”-ledare från Arbetsförmedlingen, försöker skaka inspiration i några ungdomar i olika åldrar.

Trots lojheten bland deltagarna är det en ung ”man with a plan” – med en för övrigt väldigt tydlig kärleksförklaring till Dalarna tatuerad i form av en kurbits från vaden som sträcker sig upp mot bröstkorgen och där slår ut till Dalarnas landskapsblomma, blåklockan (tror jag väl att att det föreställer?). Sak samma… Denna engagerade kille har den ”genialiska” projektidén om att anordna en hajk i skogen.

Eva tänder till på idén – eller snarare har hon tänt till på killen, och ser till att den ska testas på hennes grupp. Killen förklarar hur det inte bara ska vara en hajk, utan ett äventyr där deltagarna svävar i total ovisshet om vad som komma skall.

Detta blir själva utvecklingen för filmen, då gruppen som beger sig ut i skogarna utanför Borlänge är med om ett svårgissat, socialt äventyr som för tankarna till 80-talspärlan Stand By Me (1986).

Losers1

Framför allt tänker dock jag på en annan 80-talsklassiker, nämligen The Breakfast Club (1985). Losers är en bitterljuvt oförutsägbar film, som en korsbefruktning mellan dom två sociala experimenten The Breakfast Club och Flugornas Herre.

Humorn går hand i hand med mörkret och det går inte riktigt att lita på någon i gruppen, vilket gör mig engagerad som tittare. Samtidigt kan man känna igen sig i dem allihop. Smart berättande.

Regissörsduon Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic nämner att deras idé bakom filmens karaktärer var att ”starta eget”-ledaren är en specifik karaktär medan hennes grupp av ungdomar är den andra karaktären, fast splittrad  i flera olika delar.

Jag tycker dock att gruppen består av väldigt levande karaktärer var för sig som i mångt och mycket kommer fram som unika personer till skillnad från – exempelvis, The Breakfast Club.

Ett fåtal gånger ger karaktärerna ett övertydligt, sentimentalt känslospel som kunde ha trappats ner för att behålla trovärdighet, men med åtanken att i stort sett samtliga skådespelare gör sin absolut första rollinsats så är det enbart väldigt marginell kritik av skrivna repliker i manuset och inget skådespelarna ska belastas för, om nu någon ens ska det.

Losers 2

I övrigt levererar skådespelarna repliker som är kreativt lekfulla, spontana och många gånger väldigt underhållande. Dom haltar inte fram på överkonstruerade repliker och det stundtals väldigt befriande, breda dalmålet får som sagt publiken att gapflabba. Imponerande skådespeleri från dessa skådespelare, helt klart.

Musiken är skriven av Bob Hund-medlemmen Jonas Jonasson och Bob Hund medverkar också på soundtracket. Det är en drömskt, dunkelt återkommande tema som passar innehållet och samtidigt förstärker det.

I klippningen av filmen finns det dock en och annan hög kant som jag som tittare snubblar på när filmen pendlar mellan humor, tystnad och mörker. Filmens foto är på intet sätt spektakulärt, men utnyttjar miljöerna föredömligt och med tanke på budgeten mycket, mycket bra.

Jag blev rent ut sagt överraskad – gång på gång, av Losers och så fort den får distribution – för det förtjänar den, så rekommenderar jag alla – ovasett om du är storstadsbo, lantmänniska eller ännu bättre – Borlängebo. Jag kommer se om den så fort jag kan och ska försöka hålla ett öga på framtiden för denna film.

Regissörerna medverkade efter filmens visning på Stockholm Filmfestival i ett Face2Face (samtal) efteråt och stor humor utbryter när det obligatoriska mikrofonkrånglet ställer till det.

losers 1

Intervjuaren pratar och sträcker över micen till en av regissörerna, varpå micen slutar fungera och han hörs dåligt. Intervjuaren får som tur är en till mic som låter tydligt, men så fort en av regissörerna byter till den nya micen så funkar inte heller den!

Det var en riktigt hjärtlig och mysig inramning på denna visning – en av dom bästa inramningarna jag haft i en biosalong. Mitt humör höjdes flera snäpp i kölvattnet av Losers och mitt dalapumpande hjärta fick sin dos bränsle uppkört i blodomloppet.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Filmen innehåller fler kvinliga karaktärer än manliga och även om jag inte reflekterade över saken så kan jag svära på att den klarar Bechdel-testet. I övrigt är det ganska klassiska könsroller jag ser, men kvinnorna tar sin plats. Särskilt en riktigt underhållande rollspelsnörd som drar sin pojkvän åt det ena och det andra hållet på ett gulligt sätt och hon svär som minst femton hela karlar, utan att överdriva. En av filmens skruvade utropstecken!