Etikettarkiv: Bane

I backspegeln #5: Kinski, guldbaggar, oscars och kritik mot Django Unchained

I-Backspegeln

Det är söndag igen och den här gången är ”I backspegeln” på rätt dag igen. Det har hänt en del saker i veckan och jag har som vanligt en del att reflektera över…

 

Klaus Kinski anklagas av sin dotter för pedofili

Kinski2

Klaus Kinski repeatedly raped me, claims daughter

Så har det då skett. Geniet/galningen (gränsen är inte sällan särskilt tunn) och den legendariske, tyske skådespelaren Klaus Kinski anklagas efter sin död av sin dotter Paula Kinski för att ha förgripit sig sexuellt på henne under 14 års tid ända sedan hon befann sig i 5-årsåldern –  ett brott klassat som pedofili.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, för även om Klaus Kinski är en unik personlighet som tänjt på gränserna för vad som är skådespeleri på ett fascinerande och minst sagt aggresivt sätt – framför allt i tyske landsmannen Werner Herzogs filmer, så känns hans maniska och väldigt djuriska person kapabel att göra även sådana saker, tyvärr.

Det här är alltså samme man som blivit arg på regissören Werner Herzog under en filminspelning och hotat med att skjuta ihjäl honom med en skarpladdat gevär framför filmens statister, men som för regissören ansågs helt normalt för att vara Klaus Kinski. Bilderna på när han attackerar paparazzis som en rabiesmittad hund för att skydda sin fru, i samband med att han gifte sig på 70-talet är också en sällsam klassiker i hans karriär.

Vi får se vad som händer med denna anklagelse då Klaus Kinski avled redan 1991, men övriga familjemeldemmar har endast valt att inte kommentera påståendena.

 

Guldbaggenomineringarna

264231_1280 (1)

Guldbaggegalan hägrar och nomineringarna har delats ut. Samtidigt som hela Sveriges befolkning jämrar sig över att Svensk film är amatörmässigt, billigt, dåligt, trött, pretentiöst, underhållningslöst och alla andra negativa ord som går att komma på – för ärligt talat, svensk film är enligt majoriteten allt som över huvud taget går att nämna som negativt. Den kritiken säger inte så mycket alls om svensk film, men den säger väldigt mycket om den ointresserade publiken som tycker till om den svenska filmen – deras ”oönskade barn”.

Jag har faktiskt sett det mesta  av relevans som nominerats på Guldbaggegalan 2013, men måste se Äta, Sova, Dö på något vis. Det är i alla fall bara att konstatera att det varit ett jävligt starkt svenskt filmår (jag har redan konstaterat det förut)! Snabba Cash II var inte så pjåkig och skådespeleriet hos huvudrollerna – särskilt Fares Fares (Jalla Jalla, Kopps), imponerade mest, så kul att den fick nomineringar.

Avalon fick också oväntat många – men väl värda, priser trots att det var två år sedan det snackades om den i sådana här sammanhang första gången. Samtliga tre huvudroller är helt och hållet briljanta från början till slut med jätterealistiskt agerande och filmen är mycket, mycket sevärd – själv måste jag se om den då den lämnade djupa spår inom mig. Många bra filmer får som vanligtvis inte plats på Guldbaggegalan av olika – ibland märkliga, anledningar.

Jag hade velat sett nomineringar till Hassel: Privatspanarna för Bästa foto och Bästa manliga huvudroll (Lars-Erik Berenett), men den är väl för smal för guldbaggefolket. Call Girl revancherade sig mot Palme-åtalet genom att roffa åt sig minst 11-12 nomineringar och med tanke på hur välgjord den är in i minsta beståndsdel så är det helt och hållet värdigt! Däremot så fattar jag inte varför Mattias Bärjed inte fick någon nomineringa för filmmusiken, då det är det bredaste soundtracket som gjorts för en svensk film sedan typ Resan till Melonia (där Björn Isfält briljerade med olika teman).

Även om musiken i Searching for Sugar Man är helt suverän så är ju den musiken inte skriven för filmen och bör därför inte nomineras på logiska grunder. Lika logiskt som att musiken till en ABBA-dokumentär ju inte kan nomineras bara för att den innehåller alla ABBAS suveräna hits? Skumt, det där. Däremot tycker jag i vilket fall att Benny Anderssons briljanta filmmusik till Palme-dokumentären bör vinna musikkategorin oavsett om Bärjeds musik tävlade eller inte. Det är så klassiska, tunga toner så att jag – på ett positivt sätt, tror att den musiken alltid har funnits.

133232

Några nomineringar till ”årets svenska film”, Hypnotisören, blev det ju  i alla fall inte och det var ju både oväntat (med tanke på den svenska filmindustrins inskränkthet) och kul. Att filmen blev utsedd till årets Oscarsbidrag före filmer som Call Girl, Äta, Sova, Dö, Avalon, Dom Över Död Man eller Blondie – trots att filmen inte ens var klar, är ju befängt så in i helvete.

Men har man namn som Lasse Hallström, Mikael Persbrandt och Lena Ohlin i en ”swedish crime”-film som kostar en jävla massa pengar så blir man väl tvungen att nominera den så att inte svenska filmmaffian skjuter ut dig ur filmbranschens finrum med ett nackskott. Det är väl så det har gått till…

Jag blev glatt överraskad av att se några bekanta namn bland de nominerade i alla fall och som jag unnar den framgången, nämligen min före detta högskoleprograms filmfotolärare – Mischa Gavrjusjov för Bästa foto i Dom Över Död Man tillsammans med Jan Troell, samt Linda Molin (Apflickorna) som Bästa kvinnliga huvudroll för Bitchkram. Henne skådespelade jag lustigt nog emot förra året och att ha skådespelat mot en guldbaggenominerad på det aktuella året trots att jag inte ens är skådespelare är ju lite av en naiv ära ändå.  Förstod dock inte att det var hon förens vi spelat färdigt.

I vilket fall tror jag att Searching for Sugar Man kan bli festivalens vinnare trots att Call Girl har överlägset flest nomineringar (och också förtjänar att vara den stora vinnaren). Sugar Man kan nog gå hem med både Bästa film, Bästa dokumentär, Bästa manus och kanske även Bästa musik. Dock tror jag att Call girl vinner lika många guldbaggar, men tyvärr inte de tyngre då.

Kul dock om en dokumentär får ett sådant erkännande när det svenska dokumentäråret har varit särskilt starkt!

 

Oscarsnomineringarna

85th Academy Awards Nominations Announcement

Nu börjar det hetta till i oscarsracet på allvar då nomineringarna har släppts i veckan. I nuläget finns det ingen given favorit att bli galans stora vinnare, även om Steven Spielbergs film Lincoln fick flest nomineringar. Vilken film som vinner Bästa film står dock ganska jämnt mellan Silver Linings Playbook, Lincoln, USA-kritiserade Zero Dark Thirty, Les MiserablesBeasts of the Southern Wild (kul!) och Life of Pi (ganska väntat men också kul!).

Över huvud taget var det ganska väntade nomineringar och en stor, fin bredd av olika filmer även om filmskaparnamnen i stort sett är gamla vinnare. Roligast – och det här gör mig nästan tårögd, är ju att 9-åriga Quvenzhané Wallis nominerades fruktansvärt värdigt till Bästa kvinnliga huvudroll (yngst någonsin!) för hennes kraftfulla debutroll (!!) i Beasts of the Southern Wild, samt att filmens unge debutregissör (!!!) och delvise manusförfattare Benh Zeitlin nominerades till Bästa regissör, framför och tillsammans med veteraner som Steven Spielberg och Michael Haneke!

Trevligt också att den internationellt omtyckta, svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man nominerades och att den har en bra chans att till och med vinna en Oscar för Bästa dokumentär!

The Dark Knight Rises fick inte en enda nominering och även The Master och Moonrise Kingdom var pinsamt frånvarande i nomineringsfältet, vilket visar att de inte är någon idé att tro på Oscarsgalan om filmen lanseras tidigare under året än runt senhösten. En förklaring är av de 6000 personerna i oscarsjuryn så är cirka 5000 över typ 40 år och en viss form av alzheimer kan förenkla deras utsållningsförmåga, men det kan också förenkla de värdiga nomineringarna åt Michael Hanekes alzheimerdrama Amour.

The Master borde framför allt ha nominerats för Bästa foto då det är den snyggaste filmen under hela 2012 (pinsamt av oscarsgalan!) men även för Bästa regi och Bästa musik. Moonrise Kingdom kunde också lätt ha nominerats för Bästa foto och Bästa manus.

The-Dark-Knight-Rises-the-dark-knight-rises-30989933-1600-1200

Även om The Dark Knight Rises inte har kampanjat något särskilt för galan så förtjänar oscarsakademin smisk för att inte nominerat den för;

Bästa film (för det är hela årets bästa film och den knappt sämre föregångaren The Dark Knight var ju anledningen till att man skulle utvidga det fältet)
Bästa regi (Christopher Nolan hade kunnat gör alla andra filmer som nominerats i sömnen men han kan inte bli oscarnominerad)
Bästa manus (mer välskriven dramatik och fler citeringsbara repliker än Shakespeare, men icke)
Bästa manliga biroll (Tom Hardy replikerar till juryn; “We will destroy the oscars, then when it is done and the oscars is ashes, then you have my permission to die.”)
Bästa kvinnliga biroll (om Anne Hathaway kan få för Les Mis’ så kan hon lika gärna få för denna film också)
Bästa foto (visst, Wally Pfister har redan fått en oscar, men han är ju knappast ensam om det i år)
Bästa filmmusik (Hans Zimmer krossar konkurrensen internationellt i år medan John Williams nomineras för typ 44:e gången – och det sista var ingen ironi alls)
Bästa specialeffekter (en film som eftersträvar nolltollerans mot CGI på ett så här bra sätt och ändå ratas är en skam för den talangfulla minoriteten av filmindustrin)
Bästa ljud x 2 (ja du, snart svimmar jag för jag orkar inte mer).

Roligast var dock att kommande oscarsvärden Seth MacFarlane (Family Guy, Ted) deltog i nomineringspresentationen tillsammans med Emma Stone och han var verkligen underhållande och satte en väldigt ärlig ton på sina skämt som inte skydde några medel att ironisera kring Oscarsgalan och Hollywoodbranschen på ett friskt, elakt sätt. Jag rekommenderar helt ärligt att se hela presentationen med bland annat honom!

 

Django is Off the Chains this Friday! The ”D” is Silent. Payback Won’t Be. 

DU-AC-000209 (1)

På fredag har – ÄNTLIGEN (!!!!), Django Unchained biopremiär i Sverige och det tänker jag fira genom att se – och förhoppningsvis skriva om, några av filmerna som influerat Quentin Tarantino starkast att göra filmen.

Jag kommer återse den givna spaghetti western-klassikern Django av Sergio Corbucci, den amerikanska slavskildringen Mandingo (1975) och den italienska exploitation/mondo-rullen och b-dramadokumentären Addio, Zio Tom (1971), som visar den provocerande sanningen om hur de svarta slavarna behandlades av det amerikanska folket före inbördeskriget.  Dessutom kommer jag publicera en liten bloggserie om Ennio Morricones bortglömda guldkorn, tänkte jag.

Quentin Tarantino har ju haft fullt upp med att tampas med den amerikanska pressen sedan filmen haft premiär där. Han och journalisterna har haft det hett om öronen sedan filmen både fått den obligatoriska kritiken mot allt vål sedan skomassakrerna, vilket retat upp Tarantino rejält. Se bara här och framför allt här! Jag kan förstå honom, för när amerikaner inbillar sig att våld beror på film och inte på vapenlagar och psykisk hälsa bara för att få fortsätta smeka sina dyra pipor så är det lätt att bli uppgiven i samhället man lever i.

Den andra, ännu större debatten kring filmen har ju varit dess stora användande av det nedtryckande ordet ”nigger”. Samuel L. Jackson (Pulp fiction, Jackie Brown, The Avengers) kontrade den kritiken på ett underhållande sätt i en intervju med The TelegraphSpike Lee (Do the Right Thing, The Inside Man) viftar som vanligt med stridsyxan när det gäller Tarantino och hans skildrande av svarta, då han tycker att Tarantino gör underhållning av de vitas förtryck mot svarta i USA och att det snarare var en förintelse som ska behandlas med respekt.

DjangoUnchained_Tarantino

Jag förstår för det första inte hur vi ska kunna lära oss mer om de vitas förtryck av svarta genom att ignorera att ordet ”nigger” faktiskt användes i förudmjukningssyfte av just vita. Jag förstår inte heller varför Spike Lee har så mycket emot Tarantino. Slappna av snälla människa och visa hur slavperioden borde skildras själv, istället. Menar Spike Lee att hans skildring av svarta aldrig gjorts för underhållning men samtidigt presenterar han alla sina filmer med den geniala frasen ”A Spike Lee joint”?

Just ja… Django Unchained har lanserat några ”barbiedockor” av filmens karaktärer och även det har vållat stor debatt då figurerna uppmanar barn att leka våldsamma lekar som utspelar sig under den amerikanska slavperioden.  Själv ser jag det som ironiska leksaker för vuxna samlare och jag skulle gärna vilja äga en sådan – särskilt tack vare debatten, men jag är lite trött på den här rädslahybrisen över tabun och känslig historia.

Ska vi inte börja förbjuda alla filmer som skildrar Andra Världskriget genom någon form av underhållning också då, när vi nu ändå ska vara på det humöret? Och sluta gör leksaker som anspelar på vapen eller krig – särskilt för amerikanska barn?

För att avsluta Django Unchained-införsnacket med en så kallad rolig nyhet så rekommenderar jag verkligen att läsa Quentin Tarantinos egenskrivna artikel om vilka filmer som inspirerat honom att göra spaghetti western/southern/slavhämndsfilmen Django Unchained; Quentin Tarantino: My inspiration for Django Unchained

Annonser

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 3 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första och andra delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Frågeställning: Vad är förutsättningarna för filmens oscarschanser och vad sjutton tycker jag själv egentligen?
Bästa film

Chans: Med 8-10 filmer nominerade så ska den utan tvekan vara med. Är det fem stycken så blir det hårdare att övertyga oscarsjuryn om att en ”superhjälte-blockbuster” ska vara med, men att den lär förtjäna den tror jag bergsäkert på. The Dark Knight var ju filmen som indirekt gjorde att oscarsjuryn expanderade antalet nominerade från fem till det dubbla, så då bör The Dark Knight Rises inte ha glömts bort helt.

Bästa regi

Oscarsjuryn gillar ju tydligen inte Christopher Nolan nämnvärt. Antagligen vill de ha en regissör som är mer känsloorienterad snarare än analytisk och vetenskaplig, som ju är en bra beskrivning på Nolans offentliga personlighet och registil. Med en film som Inception kan jag förstå om juryn tycker att den är lite för stiff för dem, men The Dark Knight Rises spelar verkligen på känslor och omfattningen av regiarbetet som behövs för filmen – med alla skiftande moment, är över Steven Spielberg-standard och kan han så kan – och borde, Christopher Nolan bli nominerad. Han är ändå den kanske mest populära regissören av idag.

Denna säsongs oscarsfält bjuder dock på flera potentiellt starka regiinsatser av olika slag (Spielberg, Anderson, Hooper, Haneke, Wright, Tarantino m.fl.) och Nolan är inte i närheten av lika aktiv i att få bli hypad i detta race jämfört med de andra kandidaterna, så chansen är nog inte jättestor.

 Bästa manus samt Bästa klippning

Jag sammanfattar chanserna till pris för manus och klippning kombinerat då de rent tekniskt bedöms på ungefär samma grunder – det vill säga tempo och omfattning.

Hur oscarsjuryn tänker är svårt att säga, då manusdelen oftast går till ”den enkla historien” och The Dark Knight Rises är en tung sten, men karaktärerna och intrigen är fascinerande, liksom alla frågor kring ekonomisk makt, de stora versus de små människorna och terrorism. Frågor man måste ta på allvar, vilket Nolan lyckats bättre med än de flesta hittills, trots att det är i en blockbuster.

The Dark Knight Rises är den mest enhetliga i hela Nolans trilogi då inga moment känns framkrystade på samma sätt som slutupptrappningen i Batman Begins eller Harvey Dents omvandling i The Dark Knight.  Batman Begins var väldigt spännande, men också mer småskalig i produktionen. The Dark Knight var betydligt mer omfattande men ändå påskyndad i en hel del moment.

Den tredje filmen är helt enkelt den mer balanserade av dem trots att den berättar mer än de två tidigare filmerna tillsammans, känns det som. Filmen innehåller väldigt mycket och det finns (helt rätt utfört) aldrig något riktigt utrymme att andas ut genom de två timmar och 45 minuter som filmen är.

Bruce Waynes segment i ”hålet han måste klättra ut ifrån” är det närmaste vi kommer en temposänkning och då är den delen mer omskakande än slutet i The Dark Knight för mig. Faktumet att filmen förtjänar ett pris för klippningen är att den lyckas spela tjoget av karaktärer, händelser, scener och sekvenser så pass tätt utan att skynda sig igenom någon bit och utan att utelämna något som jag kände att jag saknade.

Vissa kritiserar filmen för att innehålla för mycket, men jag ser inte varför filmen ska innehålla mindre – det är snarare du som är ovan att hålla så mycket tyngd på dina axlar och vad sjutton – Nolan kan ju inte skildra en stundande undergång, en eskalerande avslutning utan att höja insatserna och påfrestningarna?

Den expansion han gör är väldigt skicklig utförd och Sagan om Konungens Återkomst (som exempel) ”lyckades” vara sämre, långsammare och få med mindre trots att den var längre än The Dark Knight Rises. Den fick 11 oscars. I rest my case.

Bästa manliga huvudrollChristian Bale

En nominering skulle vara fin och värdig denna skådespelare – inte minst sammantaget för hela trilogin då hans insats är trilogins mest centrala framför kameran. Dock lär konkurrensen vara för stor från årets mer oväntade, nya roller och Christian Bale har ju varit nominerad och till och med vunnit en oscar – dock inte för ”Bästa huvudroll”.

Bästa manliga biroll Michael Caine, Tom Hardy, Gary Oldman

Enligt mig kan det här vara filmens största chans att nomineras i någon av de större kategorierna (bortsett från Bästa film). Tom Hardy förtjänar en nominering, men det tror jag inte juryn bryr sig om i år, då han fortfarande är relativt ung och ju inte har dött.

Gary Oldman blev nominerad förra året och även om han gör hela The Dark Knight-trilogin starkaste prestation näst efter Bale så tror jag inte att denna films prestation väger tillräckligt tungt i årets startfält.

Den som kan knipa en nominering är däremot gamle, gode Michael Caine. Visst, han har nominerats flera gånger förut, men han är ett respekterat ansikte för juryn och han dominerar på ett oscarsvärdigt sätt i The Dark Knight Rises, trots få scener.

Bästa kvinnliga biroll – Anne Hathaway

Anne Hathaways prestation är nästan klanderfri även om det inte är typiskt oscarsmaterial, men hon har nominerats förut och kommer få fler chanser. Juryn ratar nog henne slentrianmässgt för årets konkurrens ser hög ut. Dock gestaltas hennes ”stiffa” karaktär med fler dimensioner än vad konventionerna brukar ge oss. Dels går hon från en personlighet till en annan med endast en enkel blinkning och bakom den utstuderat hårdhudade fasaden avslöjas en oroad person vilket Hathaway visar med imponerande ögonarbete.

Bästa fotoWally Pfister

Wally Pfister har vunnit tidigare för Inception, men nog ska han kunna knipa åtminstone en nominering ytterligare – särskilt eftersom The Dark Knight Rises är hans sista film som fotograf, då han satsar på en regikarriär från och med nu.

Bästa musik Hans Zimmer

Hans Zimmer är ett aktat namn och finns alltid med i diskussionen. Enligt mig levererar han sitt starkaste och rikaste soundtrack i trilogin med denna film och även om Inceptions soundtrack var marginellt intressantare genom ledmotivet så innehåller musiken i The Dark Knight Rises mer. Han blev nominerad för Inception så chansen bör vara stor även här.

Bästa ljudklippning

För mig är det inget snack då filmens innehåll har allt som krävs och Nolans film är det närmaste vi kommer ett substitut för Michael Bay i år, bortsett möjligen från Battleship.

Bästa ljudmix

Kring denna nominering har vi faktiskt intressant diskussionsunderlag, då det råder delade meningar om ifall Nolan utnyttjade Tom Hardys karaktäristiska röst på rätt sätt eller inte. Viss hävdar att den hörs för dåligt och vissa hävdar att den hörs alldeles för bra.Visst var det en vanesak då rösten ligger väldigt centralt i ljudbilden, men ingen har väl klagat på gamle Darth Vader.

En annan poäng värd att ta upp är att jag fanns Hans Zimmers musik vara ovanligt odiskret i ljudbilden även den, vilket även det var en vanesak som för mig blev en positiv överraskning! De dominanta domedagsmullren skapar en ovanligt intensitet tillsammans med bilderna i filmen.

Avslutningsvis måste jag dela med mig tre saker av det lite nördigt, lättsamma slaget. Dels två ”alternativa” scener som två av killarna på podcasten Film Yarn föreslog i deras ”The Dark Knight Rises – The Bad”-avsnitt. Klockrent och jag hoppas att någon tar sig friheten att klippa om scenerna precis så.

Alternativ scen #1: John Blake checkar ut och receptionisten som gått igenom hans personliga handlingar hejdar honom när han är på väg ut och hon säger vänligt; ”Du borde använda ditt riktiga namn. Jag gillar det. ‘Batman’.” – genom denna twist behöver inte tittarna twista lika mycket ifall John Blake kommer bli en ny Batman, en modern Robin eller en Batman som heter Robin egentligen.

Alternativ scen #2: John Blake äntrar Bruce Waynes Batman-grotta och blir begeistrad. När han ställer sig upp flyger plötsligt en stor flock med rödhakar (robins) ut ur grottväggen. Han ställer sig dock upp och låter sig omfamnas av sin rädsla för rödhakar… – ytterligare beskrivning överflödig, men nu vet vi att han inte kommer bli Batman, utan Robin. Vi vet också att Nolan genom denna scen skulle ha tagit saker lite för bokstavligt för sitt eget bästa.

Sedan är denna lilla youtubescen här under texten väldigt fint genomförd produktionsmässigt och till och med nästan spot-on skådespelarmässigt vad gäller Batman. En scen som driver obehindrat med Batmans hetsiga basröst och den blir bara roligare och roligare ju längre parodin dras.

Och med det tackar jag för mig angående min närmnare redogörelse av The Dark Knight Rises – såvida det inte kommer en ”third thoughts” någon gång i framtiden…

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Vilken är film är då bäst i The Dark Knight-trilogin?

De flesta säger – baserat på mycket jag nämnt i tidigare inlägg, The Dark Knight. Jag har dock i mina recensioner uttryckt att jag ser större svagheter med både Batman Begins och The Dark Knight.

Batman Begins är en betydligt mindre film som fokuserar den mesta tiden på Bruce Waynes psykologiska och fysiska utveckling. The Dark Knight är mycket större i omfång av innehåll och har en samhällsspegling som säger mer än vanliga filmer i genren och mer än många filmer av vår tid över huvud taget, men haltar ändå lite i sista delen och känns dessutom väldigt rapp rakt igenom – så pass att den knappt hinner bygga upp innan den river ner.

Allt det här är bättre utfört i The Dark Knight Rises, som är ännu mer massiv än föregående film men lyckas ändå bygga upp en ännu starkare psykologisk utveckling hos Bruce Wayne, samtidigt som den bjuder på ännu större terror och skarpare samhällspeglingar. Antagonisten är dessutom betydligt mer grundad i verkligheten än Jokern, vilket gör att jag personligen gillar – eller snarare fruktar, honom ännu mer. Det, tillsammans med de filosofiska, episka berättaringredienserna kring Bane och Bruce Waynes utmaning gör filmen så gott som fulländad för mig.

Fulländad efter förutsättningarna – ej att förväxla med ”perfekt”. Jag hatar att använda ordet ”perfekt” då ingenting kan vara det, men hittills är den egentligt största kritik jag kan ge The Dark Knight Rises det att poliserna som fängslades i avloppssystemet borde ha varit skäggiga när de fritogs av logiska skäl och för att det hade känts onödigt att de rakade sig även fast de hade fått hundratals med rakhyvlar nerskickade tillsammans med sina matransoner.

En sak till som filmen kunde ha gjort lite annorlunda är möjligen att Bane som karaktär inte skulle besegrats genom att Selina Kyle först avfyrar en raket i hans kropp för att sedan oneliner-skämta om det. Jag förstår att filmens mörka, känslomässiga tyngd gör att komiska poänger kan ge lite tillfällig kontrast till allt überseriöst, men det hade för mig räckt ifall hon avfyrade raketen i hans mage och sedan avslutade scenen mer diskret. Hur scenen skulle ha avslutats med någon annan rimlig framåtsträvande avslutning kan jag ärligt talat inte komma på i nuläget, men just oneliner-skämtet avdramatiserar ett av filmens nyckelögonblick för mycket för mångas smak.

Det är alltså väldigt liten kritik och jag besvarar gärna större problem som du tycker filmen har men hittills har jag inte läst eller hört något kritiskt mot filmen som inte har kunnat förklarats med att det handlar om betraktarens smak och brist på smak. Hittills. Och då har jag lyssnat igenom drygt 12 timmars podcastmaterial där över hälften har varit negativ kritik och snack om filmens brister.

Att sedan varje subjektiv smak inte är värdig kritik menar jag inte, men den är högst subjektiv och opåverkbar, då endast varje enskild person själv får ansvara för att ens känsloregister kan ta in filmen. En så där lagom akademisk åsikt, men hur mycket vi kan ta in beror ju på hur kapabla vi utvecklat oss för detta, samt den omgivande miljöns påverkan.

Miranda Tate/Talia Al Ghul som filmens underliggande ”Puppet Master”

En – med närmare inblick och eftertanke, mycket välskriven karaktär är Miranda Tate/Talia Al Ghul. I Modern Myth Media Podcast snackade en av diskutörerna om hur allt hon gör innan twisten då hon avslöjar sig som Ra’s Al Ghuls dotter görs helt enligt Talias motivationer för att komma närmare sitt mål.

Jag kan bara hålla med då hennes första möte med Bruce Wayne ägnas åt att förklara hur viktigt det är att skapa balans i världen och att hon är fast besluten att göra det, med Waynes hjälp. Hon presenterar sig alltså som ”The League of Shadows” ledare utan skygglappar, men eftersom ideologin i teorin är densamma som Batmans så ringer det givetvis inga varningssignaler hos Bruce Wayne om att hon i princip upprepar Ra’s Al Ghuls mantra från första filmen ”all over again”.

Hon nästlar sig sedan in i Bruce Waynes familjeföretag genom att förföra honom. Hon tar sig hem till honom för att bli inbjuden. Hon frågar var Alfred är. Hon frågar vem kvinnan på fotot är. Hon talar om Waynes barndom. Hon förför honom och spelar på alla hans känslomässiga strängar för att försvaga honom. Slutligen har hon sex med honom. Allt det gör hon för att få makt över hans företag och tillfället hon väljer är samma natt som Bruce Wayne behöver ge precis allt eftersom han ska möta Bane… Och idrottare vet att sex före match inte är bra för motivationsförmågan.

En bokstavlig reflektion av filmtrilogins olika toner och teman

Filmernas visuella färgton säger oftast mycket om känslan i filmen och den ganska tydliga färgskalan för The Dark Knight-trilogin är att Batman Begins är guldbrun, The Dark Knight är mörkt blå som ett djupt, kallt hav och The Dark Knight Rises är grå som betong, på något sätt. Färger framkallar känslor och färgtonerna har också valts ut på grund av känslor, så det är inte överraskande ifall många håller med mig på det här, något abstrakta planet.

Det bästa valet som Christopher Nolan, David S. Goyer och Jonathan Nolan dock genomfört och lyckats med under Tha Dark Knight-trilogin är att ge samtliga tre filmer ett eget tema som styrt alla aktioner i filmerna. Det har gett varje film en egen själv som förhindrat att samma historia om och om igen, som så ofta händer i en serie filmer.

I Batman Begins är temat ”Rädsla”. I The Dark Knight är temat ”Kaos” och i The Dark Knight Rises är temat ”Smärta”. Något som går att reflektera på i varje karaktär, i Gotham som huvudkaraktär genom samtliga filmer och genom varje films huvudkonflikt och antagonister. Framför allt dock genom filmernas hjältar som träder fram när Gotham behöver dom, misslyckas på olika sätt och ibland även reser sig.

Det var allt för den här gången. Håll utkik efter del 2 av min ”Second thoughts” av The Dark Knight Rises som kommer om någon dag! Du hittar den annars genom Batman på film-arkivet här till höger i sidospalten.

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här kommer mer utförliga, lösa tankar och iakttagelser efter fem mycket trevliga, intensiva och kisspausfria biobesök av Christopher Nolans The Dark Knight Rises inom loppet av en och en halv månad, samt cirka 12 timmars podcastkritik kring filmen från hela världen och skrivna recensioner som tar filmens styrkor och svagheter.

Jag ber om ursäkt för att textens bristande struktur hoppar ganska friskt mellan olika ämnen i filmen, men jag besparar er lite text genom att endast låta det vara egna sektioner.

Orkar du inte läsa allt har jag kategorierat texten så att det mellan varje bild kan anses vara en egen sektion som tar upp sin egen sak. Exempelvis en karaktär, en skådespelare eller en idé.

Jag kompletterar denna text med en ”second thoughts” del 2och 3 om inom de närmaste dagarna, där jag går in mer på filmens motiv och avslutningsvis filmens oscarsvärdiga insatser, trots att filmen släpptes nästan ett år före stundande Oscarsgala anno 2013.

Jag hoppas att någon orkar läsa något av det jag skrivit och min naiva tanke är ju att jag kan få skeptiker av filmen att faktiskt se dess briljans som inte alla snappade upp, på grund av dess mångfacetterade tillika massiva innehåll. Trevlig och inte alltför påfrestande läsning!

Här kan du även läsa min recension av The Dark Knight Rises, som jag skrev på premiärdagen.

Introduktion av revolutionstemat och rädslan över att vakna upp i ruiner

Scenen när Bane står öga mot öga med den mäktige miljardären Daggett och svarar när Daggett försöker fjättra Bane med sina ekonomiska makt är ett av ett tjog favoritögonblick. Sättet hur Bane försiktigt lägger sin hand på Daggetts axel för att visa sin verkliga överlägsenhet över honom, i en situation där pengar inte längre styr världen och de rika är avklädda inför allmänhetens ögon.

Bane svarar något i stil med; ”Tror du att dina pengar skrämmer mig? Att de skyddar dig från risken att avrättas?” Det är hårda ord till en man som alltid har kunnat levt i den vetskapen tidigare och Nolan bygger nästan upp vår sympati för Bane i just den scenen. Revolution smakar i dessa skarpa lägen oroväckande gott.

Det är en makt uppbyggd av handlingskraft, där hot inte behöver vara långa raljeranden om hur han fick sina ärr och hur en ring ska styra dem alla, och så vidare.

Roland Daggett: ”I paid you a small fortune…”
Bane: ”And you think this gives you power over me?”

Matthew Modines polischefsroll

Matthew Modines polischefskaraktär – ”Foley”, har kritiserats av vissa som överflödig, onödig och dum. För mig är han en av filmens många väldigt rörande historier i sig.

Han är den tveksamma, fegare men innerst inne godhjärtade karaktären som antagligen mer än någon annan representerar dem i publiken som tittar på filmen. Han tror på rättvisan men han är inte beredd att offra sitt liv och sin familj för det. Han vill till och med fånga Batman eftersom han bryr sig mer om sin karriär än om folket runt omkring honom. Ta inte åt er om ni tror mer om er själva, men de flesta känner nog igen sig.

I början presenterar han sig själv genom att ifrågasätta en politiker när denne säger att gamle, gode kommissarie Jim Gordon ska sparkas till våren;

Foley: ”Really? But he’s a hero.”
Politician: ”A War Hero. This is peace time”.

I slutändan är det han själv – genom Gordons övertalande, som går ut i full polismundering med medaljer och allt och leder polisarmén i det slutliga slaget mot Banes arméer. Det om något är en rörande utveckling – särskilt när jag känner igen hans tillstånd och hör hans replik ”But he’s a hero” eka i mitt huvud när jag ser honom. Han dog för det han trodde på och blev till sist själv en sann hjälte i krig.

Gamle Matthew Modine, som gjort sig känd genom huvudrollen som den valpige soldaten ”Joker” i Stanley Kubricks Full Metal Jacket (1987), spelar dessutom mycket, mycket bra och det är så trevligt att se gamla barndomshjältar visa sig i stora filmer återigen – särskilt då han är en skådis att beundra.

Anne Hathaways revansch och valet att leka med ”jungfrun i nöd”

Anne Hathaway var kritiserad. Hon var mest förknippad för mer lättsamma, romantiska roller (En Prinsessas Dagbok, En ung Jane Austen) och sattes i Julia Roberts-facket trots att hon alltid har övertygat på mig när hon fått fint material att jobba med (Rachel Getting Married, Brokeback Mountain). Den förstnämnda hade hon till och med blivit oscarsnominerad för och mycket värdigt. Problemet med henne är att hon får sämre roller än hennes kapacitet eftersom kvinnor ofta ”måste” gå vägen genom lättsamma, romantiska komedier för att bli ett namn.

Heath Ledger var i precis samma sits som henne. Precis samma. Han hade gjort sig ett namn genom lättsamma, romantiska och underhållande draman och hans mer imponerande prestationer låg i skymundan hos den vanliga publiken. Han hade också blivit oscarsnominerad några år tidigare (för Brokeback Mountain) och hade stor potential, men vi såg honom ändå mest i publikroller för det är så stenarna slipas idag.

Jag har skrivit tidigare i min The Dark Knight Rises-recension om hur karaktären Selina Kyle är ett bra motexempel på en ”damsel in distress” – en så kallad jungfru i nöd.

En kvinna vars enda uppgift är att sättas i en fara som hon i total brist på handlingskraft eller intelligens inte kan ta sig ur själv och därför måste skrika på hjälp tills den undsättande riddaren kommer och räddar henne, varpå hon kastar sig i hans armar och hoppas få leva lycklig med honom i alla hennes hemmafrublomstrande dagar!

Det ironiska är ju att den där kysscenen faktiskt sker även i The Dark Knight Rises och trots att förutsättningarna är totalt motsatta genom att Selina Kyle tar kontrollen över Bruce Wayne/Batman, så skär det ändå i ögonen av ren slentrianvarning när den filmen sker. Scenen går definitivt att analysera och min teori är – precis som med hela filmen i sig, att vad publiken tycker är deras oreflekterade magkänsla av vad dom ska tycka – inte vad filmen ger dem skäl att tycka.

Det är då extra trevligt att Selina Kyle faktiskt fick en roll i Batman-trilogin, liksom den jämförbara karaktärerna Miranda Tate och Talia al Ghul. Det var tack vare Jonathan Nolans önskningar som Selina Kyle/Catwoman kom med, trots att brorsan Christopher Nolan inte hade i åtanke att låta en karaktär som Catwoman finnas i hans mer realistiska Batman-universum.

Nolans Batman-filmer (och Batman-filmer över huvud taget – för att inte tala om superhjältefilmer över huvud taget) är nästintill obefintliga på annat än kvinnoroller av typen ”jungfrun i nöd”. Till och med Rachel Dawes hamnar i av och till i den situationen i föregående Batman-filmer.

Är Jokern och Heath Ledgers grav helig mark?

The Dark Knight Rises är inte en direkt mörk film. Den är brutal, den är dyster och den är undergångsbådande, så på det viset är den mörk i någon form. The Dark Knight är dock mörk eftersom den spelar mer på galningar, kaos och svårigheter att tämja de mer psykopatiska själarna.

Jag ska dra några jämförelser mellan Heath Ledgers prestation samt karaktär och Tom Hardys prestation och karaktär. Jag vet att i den allmänna uppfattningen går inte The Dark Knight att toppa och det är för mig ganska uteslutande av tre orsaker. Dels för att antagonisten i filmen var den allmänt kända, allmänpopulära psykopaten ”The Joker”. Dels för att den överraskade så många då få förväntade sig en så pass stor film när ”superhjältefilmer” tidigare – Batman Begins inkluderad, hade varit så linjära och förutsägbara från punkt till punkt.

The Dark Knight var lite svårare att orientera sig i vilket höjer chansen att man som tittare blir överraskad. Dels – och mest dock, för att Heath Ledger dog före filmen och avslutade med en bra rollprestation inför hela världens ögon. Han blev filmens stora snackis och ingen kan ju kritisera någon som avlidit på ett sorgligt sätt för det är opassande och okänsligt. Dessutom var han ju riktigt bra och överraskade alla som kritiserat denna ”handsome boy”.

Jag älskar hans prestation men jag har ändå alltid tyckt att den är överskattad, eftersom folk inte vågar kritisera den det minsta. Den är inte jätteoriginell, han har inte skapat hela karaktären på egen hand från ett dåligt manus och hans tillgjorda röst är stundtals lite för ”tecknad film” för att vara helt perfekt och komma inifrån.

Men han förtjänar sin oscar och han är helt klart en av de färgstarkaste och mest minnesvärda antagonisterna i en film någonsin, absolut. Och jag älskar att se honom i filmen. Missförstå mig inte att jag hackar på honom, men bara för att han avlidit måste han ändå förtjäna ärlig kritik trots allt bra han gör – och alla håller heller inte med mig, givetvis.

Bane som superhjältegenrens mest intressanta huvudantagonist

Tom Hardys karaktär är i sin tur helt annorlunda då han är en målinriktad, stark ledare. Jokern var en galen hund och gjorde egentligen ingenting för ett högre syfte eller för att uppfylla en dröm. Visst, han ville se Batman döda för att han skulle bryta sin hederkodex och han ville se att allt blev till kaos, fritt från regler. Han ville se världen brinna helt enkelt men han kan aldrig nå någon mental slutstation där han kommer tillfreds med sig själv.

Bane har ett tydligt mål och riktning att gå, med ett självförtroende som gör honom näst intill okrossbar mentalt och ännu mer fysiskt. Han är en krigsherre med auktoritet och som kan skrämma precis vem som helst bara genom att tala.

Hans destination är att utplåna Gotham och sätta den ojämnt fördelade världen i balans igen. Han vill dessutom utplåna Gothams sanna, inspiratoriska ledare – Batman, och tillsammans med Gothams folk ska Batman få se när dennes livsverk och hem jämnas med marken. Viktigast av allt är dock att han inte vill krossa Batman och hans folk fysiskt, utan själsligt, eftersom sann smärta känns inuti när ens själ allt för sakta torteras till döds.

Bruce Wayne: ”Why didn’t you just… kill me?”
Bane: ”You don’t fear death… You welcome it. Your punishment must be more severe.”
Bruce Wayne: ”Torture?”
Bane: ”Yes. But not of your body… Of your soul.”

Bane har bilden klar för sig och han uppfyller den genom den rädsla och överlägsenhet han genomsyrar och med hjälp av Talia al Ghul som andra halva. Många klagar på att Bane känns så värdelös och nerdegraderad när Talia al Ghul avslöjar sig som hjärnan bakom deras mål, men hon hade aldrig klarat det utan ledarskapet och den karismatiska auktoritet som Bane kommer med.

Bane är en karismatisk ledarfigur som går att älska och frukta och han kommer lika långt med båda korten. Han är en Osama Bin Laden, en Saddam Hussein, en Fidel Castro, en Adolf Hitler, en Josef Stalin, en klassisk extremistledare i ett samhälle där det för tillfället biter alldeles utmärkt. I ett samhälle i förtryck.

Talibanernas motiv är dessutom ganska ordagrant exakt det som ”The League of Shadows” har – att utplåna obalansen i världen genom att sänka metropolen – hjärtat, av den största stormakten i världen. USA, västvärlden, Gotham – kalla det vad ni vill. Makten i världen är i obalans och de rika kan leva på så mycket medan de fattiga är fattigare än någonsin förut.

Jag har läst vissa som kritiserar Banes motiv och mer konkret än så här kan jag inte beskriva för att visa att det finns – mycket tydligare och verkligare än hos någon annan ”superskurk”, som vanligtvis endast vill ta över hela jorden eller förstöra allting. Bane vill återställa balansen och när han gjort det vill han säkert som vilken annan revolutionär ledare som helst ta över makten som den fältherre han är.

Det handlar egentligen inte om att få folket på hans sida, att få dem att känna att han styr dem. Han inspirerar folket att ta vara på den ”frihet” han gett dem genom att utplåna dess kapitalistiska ledare och ”äntligen” ger eget ansvar för deras stad, utan det överlägsna verktyg som dyra pengar är. En revolutionär tanke som inte behöver någon ledare i teorin och som väcker ett okonventionellt hopp i många lågavlönade själar – oavsett vilket land vi skulle befinna oss i.

”Gotham, take control… take control of your city. Behold, the instrument of your liberation! Identify yourself to the world!” – Bane

Det är ju lätt att tro att Hitler, Stalin och alla envåldshärskare upprätthållit sin makt genom en stab av överlägsna underledare, men att det finns runt 2 miljoner ”vanliga” människor som i någon form stöttar regimen där under är lätt att glömma bort i sammanhanget, så även i mångas kritik av Banes metoder att upprätthålla kontrollerad anarki i Gothams störstade kungadöme.

Tom Hardys insats

Tom Hardy hyllade jag en del i min recension, men jag har inte hyllat honom tillräckligt riktigt ännu. Det Tom hardy gör med karaktären Bane är att ge honom en extraordinär, karismatisk personlighet som blir en förhöjande missmatch med den brutala, fysiska gestalt han är.

Han låter totalt obrydd i raljerandet av sina handlingar och man hör att det här är en person som ger sken av att ha läst historiens förgrundsfigurer, filosofer och framför allt dramatiker för att renodla en distinkt överlägsen retorik i användandet av hans förhöjda talspråk och för mig är den här intelligensen väldigt tydlig och förklarar varför hans undersåtar underställer sig honom som en orubblig ledare som kommer berika deras liv och värld.

Hardy försöker verkligen i intervjuer och bland folk att ge sken av att han inte bryr sig särskilt mycket om allvaret i sitt yrke och att han tar det med en klackspark, exempelvis som när någon jämförde honom med en ung Marlon Brando och han själv poängterar att han aldrig själv tänkt tanken och knappt ens sett en enda film med Brando. Han skojar gärna bort sitt jobb som en kul grej, men vem som heslt kan ju se att han lägger ner en stor del av sin själ i det, utan tvekan.

Han lägger alltid ner noggrann research i sina rollers bakgrund och han fyller dem alltid med en rejäl dos personlighet, både i tal, rörelsemönster och svagheter. Han repriserar sig sällan utan letar hela tiden nya utmaningar. Räcker inte det så är det bara att kolla på hans fysiska uppbyggnad för att se att han inte tar sig ann roller endast för att avnjuta pengar och glamour. Inför Bronson byggde han upp sig till en dubbelt så stor man, för att sedan gå ner sig till normalfysik på något år.

Sedan bygger han upp sig till en ännu mer kompakt ultimate fighter inför Warrior och avancerar sedan ytterligare ett halvtjog kilo till rollen som Bane. I den rollen är han skymd bakom en mask och endast fysik, röst och ögonskådespeleri finns kvar att tillgå för att förmedla känslor. allt det gör han fulländat och just ögonkontakten är underskattat skicklig.

Så pass att det är svårt att föreställa sig Tom Hardys ganska barnsliga, smala ansikte bakom masken, utan vad jag föreställer mig är istället en tio år äldre man av Stalin-karaktär, med mustasch och allt. När han ser ut över det Gotham han räknar med att belägra så känns hans närvaro precis lika mycket som när de bästa skådisarna agerar ut sitt raseri och ångest. Han vet hur man tar ett rum i belägring och han vet hur man tar en film i sina händer.

För mig är Tom Hardy på precis samma nivå i omvandlingsförmåga och totala hängivenhet till rollen som en viss, avliden Heath Ledger och endast några fler sympatiska roller och en för tidig död från att nå samma status bland allmänheten. I min värld är en oscar för honom bara en tidsfråga, om oscarsjuryn bara släpper lite på sina rynkvecksinskurna hängslen och visar lite liv i deras åderbrock.

fortsättning följer…

The Dark Knight Rises (2012) – innehåller spoilers!!!

Genre: Thriller, Action, Drama
Regi: Christopher Nolan
Manus: Chistopher Nolan, Jonathan Nolan
Längd: 165 min
Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Liam Neeson, Joseph Gordon-Levitt, Gary Oldman, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Juno Temple, Daniel Sunjata, Aidan Gillen, Matthew Modine, Nestor Carbonell, Josh Pence, Joey King

Åtta år efter händelserna i The Dark Knight äntrar terrorledaren Bane Gotham City. När polisstyrkan står maktlös tvingas den pensionerade Batman att återvända för att återigen rädda staden. Mycket har dock förändrats och kampen för fred blir plötsligt smärtsamt avlägsen…

Varning! Recensionen innehåller SPOILERS!!!

Jag vet inte var jag egentligen ska börja med den här filmen.

Min bioupplevelse på premiären var en nervös injektion på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Mitt sinne torterades i ett stadie av förtvivlan utan andrum närapå genom hela filmen.

Jag tänkte allvarligt tanken att upplevelsen av den här filmen är det närmaste jag hittills varit känslan av att befinna sig mitt i ett krig. Ännu mer tänkte jag – med tanke på min bakgrund, på alla människor som befunnit sig i mynningen av ett terrorhot och jag brottades hela tiden med tankarna på vem jag egentligen skulle vara i en situation som de jag bevittnade i filmen.

Visa tycker nog att jag är väldigt naiv som jämför allvarliga tillstånd som verkliga terrordåd och krig med en liten biofilm som ska fungera som ”underhållning”, men jag tror inte på att vifta bort konstruktiva tankegångar och jag är säker på att jag inte var ensam om att känna precis så här.

Jag kan bara föreställa mig hur pass kontroversiell filmens innehåll – scen på scen, måste vara för den amerikanska publiken som det senaste decenniet har pumpats med dessa känslor genom medias rapportering av de terrordåd som öppet hotat världen sedan 11 september.

Lika mycket sympatiserar jag med den befolkning av världen som befunnit sig i ett krigsdrabbat land – oavsett skala.

Hotet som staden Gotham – mer likt New York än någonsin, ställs inför är så fruktansvärt att jag har svårt att komma på något hot skildrat på film som varit mer kolossalt och samtidigt så verklighetsförankrat som denna gigantiska terroristkidnappning jag bevittnar framför mig.

Att sätta en hel stad i karantän med hjälp av ett kärnvapenhot är över vår fantasi och det är extrema förutsättningar som behöver ske för att någon ska göra det. Samtidigt är det inte orealistiskt och därför blir det svårare att greppa ju mer jag tänker på det.

Likaså det realistiska i att ett Wall Street-komplex kan bli ”rånat”, att ett flygplan kan bli kapat av ett annat flygplan och att en hel idrottarena kan utsättas för ett jättelikt terroristdåd. Allt kan ske – det har inte gjort det ännu, men i teorin är det endast en tidsfråga.

Filmens tunga handling baseras till största del på tre serietidningsskildringar. Den ena av dem är No Man’s Land, där Gotham blir satt i en snarlik karantän från fastlandet genom en jordbävning som delvis raserar stadens broar och Batman blir frånvarande, vilket leder till att staden blir totalt laglös och kretsar bland det vanliga folket tecknar fladdermus-symboler i gränderna för att bygga upp tron på att Batman ska komma och hjälpa dem.

Då kommer jag oundvikligen in på filmens stora fiende.

Bane. Denna general. Ett näst intill komplett hot att möta i en krigsledarroll. En övermänniska som får Satan själv att pissa på sig och det Bane i första hand är så skicklig på är inte hans fysiska, hotfulla utstrålning utan ännu mer hans obrytbara psyke som kan få folk att utföra sina egna avrättningar frivilligt.

Han är definitivt Batman och Gothams enskilt svåraste motsåndare. Hans enda personliga svaghet – masken som bedövar hans kroniska kroppssmärta, är lika mycket en akilleshäl som den är en hälsning till Darth Vader att han inte är den enda som får bära gasmask.

Röstförvrängningen har varit ett stort samtalsämne bland Batman-fans och Nolan-fans genom filmens olika faser av visat förhandsmaterial och det tar en stund att förlikas med den dominans den får rent ljudmässigt gentemot de andra karaktärernas röster, men draget är originellt och gör honom mer mytisk, mer övermänniska.

Sedan har vi Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy). En skådespelare jag hyllat gång på gång och det arbete han lägger ner på att spela Bane går utan minsta tvekan att jämföra med Heath Ledgers dito som ”The Joker” i föregående film, men jämförelser dem emellan är onödiga och opassande. Han är helt enkelt ett helt annat odjur.

Människor kommer genom filmhistorien att jämföra skräckfilmgenrens olika karaktärer när de försöker avgöra den mest skrämmande filmpersonligheten någonsin, men Bane är för mig i en klass jag inte sett förut på film då mitt personliga intresse för filmen gör att han endast behöver visa sig så går jag i försvarsposition mentalt.

När Tom Hardy dessutom tvingas bära en mask som gör hans ögon ännu mer viktiga för uttrycket av karaktärens känslor, motivation och vilja att skrämma skiten ur dem runt omkring honom, ja då är det dags att slå på den stora trumman. Hans röst – eller dialekt, påminner om en mustachprydd cirkusdirektör eller brittisk gentleman från en svunnen tid.

Just mustachen är något jag ser skulle passa honom om masken inte hade funnits där och det är ironiskt att härskarpersonligheter som Josef Stalin, Fidel Castro, Adolf Hitler, Osama Bin Laden, Che Guevarra, ett stort antal forna kungar och fängelsepersonligheten Charles Bronson (som just Tom Hardy har porträtterat) alla hade mustach. Är mustachen en så pass ikonisk härskarsymbol? Vid närmare eftertanke känns Bane som en modern Stalin/Castro – dock med något annorlunda tillvägagångssätt för att skaka om maktstrukturen.

Tom Hardys Bane har ett antal episka ögonblick i filmen, men talet han håller till Gothams befolkning inför fritagandet av ”Harvey Dents fängslade offer” är kolossalt mäktigt och skrämmande. Sättet hur han rör huvudet får nackhåren att resa sig och då är jag annars en av dem som hatar filmscener som innehåller ”inspirerande tal till befolkningen”.

Den andra förlagan som denna film baseras på är givetvis Knightfall-sagan, där den fascinerande karaktären Bane för första gången ställer en fysiskt utsliten Batman på prov genom att indirekt försvaga honom steg för steg, själsligt, innan han väljer sitt läge att placera dödsstöten.

Han bryter slutligen Batmans rygg och tar över makten i Gotham City. Ett klassiskt ögonblick då Bane blev den förste fienden att verkligen besegra Batman och han gör det genom taktiskt kunskap, beslutsamhet och skoningslös styrka.

Regissör Christopher Nolan och manusförfattaren Jonathan Nolan visar stor respekt och tilltro till seriens canon och sättet de pusslar in allt i deras egna Batman-värld är värt att buga för!

Detta gäller även filmens alla nyckelkaraktärer.

Anne Hathaway briljerar totalt i rollen som Selina Kyle – kvinnan som vi trots allt gärna refererar till namnet Catwoman, men som aldrig nämns i den termen genom hela filmen, så när som den tjuvaktiga titeln ”The Cat” i en tidning.

Hennes ögon säger allt om skådespeleriet och jag har hela tiden svårt att se om hon är rädd på riktigt eller om hennes karaktär ”bara skådespelar” – och faktumet att även jag som tittare inte kan lita på henne är så extremt trevligt!

Ögonblicken då hon växlar mellan rollerna ”oskyldig flicka” till ”förförisk bedragerska” är mäkta imponerande och inte ens jag, som har försvarat rollsättningen av ”tjejen från En Prinsessas Dagbok” förväntade mig riktigt det galleriet från henne. Hon är värd alla hyllningar hon kan få!

Selina Kyle är aldrig någon ”prinsessa i nöd” utan tar hand om sig själv på ett nästan oöverträffat individuellt och egoistiskt sätt, så när som på hennes känslor för Bruce Wayne/Batman. Dock räddar hon honom gång på gång i avgörande situationer vilket gör att hon aldrig hamnar i en direkt situation då hjälten måste rädda henne och inte tvärtom.

Framför allt är det mest genialiska med karaktären att hon aldrig enbart byggs upp som en sympatisk människa och förebild, utan fortsätter bejaka sin ”jag går min egen väg och behöver inte hålla mig inom lagens gränser”-mentalitet.

De ytterst få, sentimentala ögonblicken mellan henne och Batman blir därför särskilt rörande för en cyniker som jag, efter århundraden av kvinnor som i slutändan är dömda att spela ”prinsessor i nöd”.

En liten parentes i sammanhanget är dessutom att denna films karaktärisering av Selina Kyle är det närmaste vi kommit serietidningarnas Catwoman, då hon är en verklig mästertjuv som spelar på den sida som passar henne personligen just för stunden, snarare än den osäkra sekreterare som blir slickad av katter i Tim Burtons version.

All heder åt Michelle Pfeiffer i Tim Burtons version dock, men de spelar i totalt olika universum och de gör det båda fantastiskt.

En liten, men trevlig kuriositet kring Selina Kyles karaktär är hennes kvinnliga medhjälpare, Jen. Hon spelas av en personlig favorit, den fräna Juno Temple (Kaboom, Lovelace). Hon får inte många scener men vi får känslan av att de har mer än en tillfällig bakgrund tillsammans och att den antagligen sträcker sig så långt som till en kärleksrelation.

Egentligen heter hon nog inte ”Jen”, utan Holly Robinson, med tanke på alla gemensamma nämnare med denna karaktär som förekommer i serietidningarna. Väldigt kul och Nolan fortsätter väcka intresset att gräva bland serieakrivet efter mer fördjupning.

Något av det första jag tänkte på filmvisningen – och mest anmärkande, var Hans Zimmers musik genom filmen. Det är sällan musiken dominerar så mycket i ljudbilden som den gör i denna. Den bygger upp en väldigt, väldigt tät känsla på ett sätt inte ens Zimmer själv åstadkommit tidigare och då filmen är så massiv leder den oss igenom det som i en vanlig film hade varit passager, men som i den här är den ena smällen efter den andra.

”Bane’s Shant” är hypnotisk, för att säga det minsta och ett flertal stycken bjuder på en apokalyptisk stämning av stora mått. ”Apokalyptiskt” är ordet som beskriver Hans Zimmer prestation! Oscarsvarning, utan tvekan.

Mitt i filmens alla utropstecken glömmer jag nästan briljansen i själva produktionen, hantverket. Som filmens prolog, där ett passagerarflygplan kapas av ett större Hercules-plan. En sjuk, sjuk scen och faktumet att den i stort sett har spelats in med riktiga stunts uppe i luften och inte med datoreffekter är häpnadsväckande.

Christopher Nolan har alltid haft ett slags James Bond-komplex i sina filmer vilket vi ser prov på här, men framför allt har han haft en tydlig beslutsamhet genom alla sina filmer att aldrig använda CGI-effekter om det inte är absolut oundvikligt. Mycket respekt för det.

I filmens inledning bygger Nolan också mycket på den briljanta förändringen i Bruce Waynes privatliv. Han har varit pensionerad i åtta år sedan det tragiska hände då hans livskamrat, Rachel Dawes dog på grund av det han stod för och stadens ”White Knight” – Harvey Dent, dog likaså på grund av det.

Han har sedan dess blivit en enstöring uppe i sitt stora palats till herrgård och kopplingarna till den klassiska filmen Citizen Kane är uppenbar och hjuvlig – likaså kopplingarna till det alltid lika aktuella serieablumet The Dark Knight Returns, av Frank Miller.

Utvecklingen där Bruce Wayne sedan tvingas genomgå en kristiansk återuppståndelse från den djupa gropen mitt i ingenstans är för mig det antagligen mest genialiska som filmen kommer med, då det bygger upp bibliska, symboliska och klassiska element så att filmen inte längre kan undgå att kallas ”EPISK” med stora bokstäver.

Christian Bale är fruktansvärt bra i vissa ögonblick. Han blick genomsyrar den inre osäkerheten och tyngden som vilar på Bruce Waynes axlar så pass att han överträffar den utmaning som han genomgår i Batman Begins.

The Dark Knight Rises är den perfekta kombinationen av både Batman Begins och The Dark Knight då dessa båda hade något som den ena saknade och vice versa. Den ena hade den psykologiska utvecklingen hos Bruce Wayne och den andra hade storleken och den utsökta komplexiteten. Den sista filmen har mycket av båda och de smälter ihop perfekt enligt mig. Alla tre filmer sammanlänkas dessutom på ett perfekt sätt i sista kapitlet så att filmen verkligen fungerar som en trilogi och inte endast tre enskilda berättelser.

Nolan har precis som i föregående filmer arbetat efter ett tema och jag tycker att det är en av de största anledningarna till att hans filmer känns så rejäla och intelligenta. I The Dark Knight Rises är temat ”Smärta” och det visar sig för alla karaktärer på skiftande sätt. Hur de är tvungna att genomgå smärta för att verkligen förstå hur de ska bygga upp sig själva.

Åter då till de övriga karaktärernas utvecklingar. Hela intrigen kring de två enda (vad det verkar) riktigt ärliga poliserna i Gotham – kommissarie Gordon och unge talangen John Blake, är ett eget genialiskt spår i sig i denna mastodontiska berättelseark till film.

Gary Oldman (Dracula, Léon, Tinker Tailor Soldier Spy) ger som alltid sin karaktär allt och man hoppas så mycket på honom. Hans berättelselinje har varit en ynnest att få följa genom alla tre av Nolans The Dark Knight-filmer.

Hur vi i sista kapitlet får se en besegrad, uppgiven och försvagad Gordon ge sitt sista för det han alltid trott på – precis som Batman, är gripande och han förtjänar mer erkännande.

Gordon hade gett upp det mesta, men med hjälp av dem runt omkring honom kämpar den gamle mannen tillbaka till sin idealistiska grundstomme, mer och mer och mer.

Joseph Gordon-Lewitt (Inception, Hesher, 50/50) spelar även sin karaktär med glans och visar sådan beslutsamhet i skådespeleri och karaktär att vi inte kan göra annat än att hoppas på honom. Han är på något sätt den vanlige, enkla personen i allt detta och blir den framträdande symbolen för den vanlige invånaren och att hoppet fortfarande finns hos dem som vågar tro.

Och Marion Cotillard (La Vie en Rose, Public Enemies, Midnight in Paris). Och Morgan Freeman (Driving Miss Daisy, Se7en, Nyckeln till Frihet). Gissa om att jag satt på nålar för att jag trodde att de skulle bli offer för den omöjliga situationen som var Bane, men snacka om att jag blev omskakad av filmens omvändning!

Spänning fick en ny innebörd genom den här filmen och det var så härligt att se hur alla karaktärer – inklusive dem från tidigare filmer, blev en pusselbit i den slutliga uppgörelsen och istället för att endast trampa vatten för att finnas där så var de bidragande till helhetshistorien.

Risken med många nyckelkaraktärer som här är ju att det blir rörigt och oengagerat kring filmens grund men min tydliga känsla är att allt fungerar till punkt och pricka – bortsett från att jag möjligen hade velat se en liten avrundning kring Cilian Murphys briljanta, minnesvärda och underbara lilla comeback-cameo. Vilken jävla scen! Suset som gick genom hela publiken när han dök upp är en av de fränaste, enskilda bioögonblick jag någonsin varit med om.

Manusbygget kring denna film är massivt – jag kan ju bara föreställa mig, men jag ser inga svagheter värda att anmärka på! Och jag skulle kunna sammanfatta i stort sett varje karaktär i den här filmen med att de berör mig till gråt, men jag hoppas att det kommer fram ändå, på något sätt.

Butlern Alfred och hans ”adoptivson” Bruce Wayne genomgår stora personliga förändringar i deras rörande ”far och son”-relation och den känslomässiga nerv som Michael Caine tillför är bland det mest rörande jag sett i skådespelarväg. Och Christian Bale får verkligen arbeta i sin roll igen efter ”mellanfilmen” The Dark Knight. Jobbet tillsammans med Michael Caine är särskilt fint.

Och en mer sympatisk karaktär än Michael Caines trofasta, kloka och ansvarsfulla Alfred kan jag över huvud taget inte komma på just i detta nu. Han är filmens mest briljanta skådespelare och han förtjänar en Oscar för bästa manliga biroll. Ge honom den nu med detsamma innan jag faller ihop i en pöl av tårar!

Och hela trilogins final. Finalen är emotionell på ett sätt få förväntar sig av en film som baseras på ”någon superhjälte med mask”.

Hur Batman en gång för alla offrar allt för staden, som han beskyddat under så många år då invånarna inte haft tillräckligt med tro för att själva ta det ansvaret. De apatiska invånarna och polisstyrkan blir i sista stund tillräckligt beslutsamma att bygga upp deras samlade mod för att kämpa tillbaka mot dem som gör deras stad illa.

Batman blir slutligen en symbol för upprätthållandet av det goda, av det som är rätt. När han uppnått sitt syfte kan han äntligen lämna över ansvaret till stadens människor och ge dem en egen chans att bygga upp för en ny tidsålder.

The Dark Knight reser sig, blir en legend och får slutligen även han gå vidare till nästa liv. Amen.

 Det är en känslomässigt extremt påfrestande avslutning som har allt jag önskat mig och lite till. Jag fattar inte hur filmen kan fungera så jävla bra med tanke på omfattningen, men det gör den! Den har mörkret, psykologin, filosofin, samhällsspeglingarna och den episka hjältehistorien som aldrig dör. 

 Tro mig, jag ska reflektera över den här filmen mycket och se om den minst tre gånger till på bio, så jag återkommer på den här fronten. Just nu är den dock perfekt och enda anledningen att den inte får full pott är att jag vill utvärdera den fler gånger innan jag sänker eller höjer betyget. 

Batman & Robin (1997)

Genre: Action, Komedi, Parodi, Barnunderhållning
Regi: Joel Schumacher
Manus: Akiva Goldsman
Längd: 125 min
Skådespelare: George Clooney, Arnold Schwarzenegger, Uma Thurman, Chris O’Donnell, Alicia Silverstone, Michael Gough, Pat Hingle, John Glover, Jeep Swenson, Elle Macpherson, Vivica A Fox, Elizabeth Sanders, Vendela Kirsebom Thomessen, Eric Lloyd, Nicky Katt

Två nya brottslingar terroriserar Gotham city. Mr Freeze som tänker frysa ner hela staden och den förföriska Poison Ivy, som är till hälften kvinna och till hälften växt. Batman och Robin kämpar hårt för att försöka stoppa dem.

Två år efter den kommersiellt lyckade, tredje batman-filmen Batman Forever (1995) producerades en ny film och Joel Schumacher (The Lost Boys, Falling Down, Phone Booth) satt återigen i den angenäma registolen.

Val Kilmer hade bytts ut mot den hete hollywoodstjärnan George Clooney (O Brother Were Art Thou?, Ocean’s Eleven, Michael Clayton) i rollen som Bruce Wayne/Batman.  Han skådespelade dessutom samtidigt i den mycket populära tv-serien Cityakuten, där han hade blivit hett stoff för den kvinnliga publiken.

Kilmer var inte särskilt intresserad av att reprisera sin roll och samtidigt ville produktionsteamet komma igång snabbt så han blev aldrig aktuell för ännu en film, enligt Joel Schumacher.

Vid sin sida hade Batman sin Robin, återigen spelad av ungtuppen Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers, Batman Forever) som väl inte tackade nej till sin största stjärnroll i karriären.

En bra beskrivning på det här ”toy fest”-spektaklet till film är att det helt enkelt är en homoerotisk parodi på Batman. Den tar ingenting seriöst och tar vara på alla chanser att förlöjliga allt som sker i innehållet – detta inkluderar de kreativa bröstvårtorna på batman-dräkten och de sexanspelande rumpbilderna på hjältarna.

Hade det varit skaparna bakom filmer som Scary Movie, Superhero Movie, Epic Movie eller liknande så hade jag inte blivit en millimeter förvånad men snubbarna bakom filmen har ju ändå gjort en del bra både före och efter.

Joel Schumacher får extremt mycket skit för denna avslutande kalkonfilm i Burtons/Schumachers batman-universum. Jag kan dock inte riktigt klandra honom utan känner bara att det är tur att filmens inblandade åtminstone kunde ta pengarna och sticka för annars hade självmord legat nära till hands efter den här dynggraven till film.

Joel Schumacher har med lite distans till filmen (som om distansen inte redan var avlägsen under inspelningen) berättat att han inte hade någon makt över filmens innehåll och utseende då filmens ägare bestämde hur dräkter, bilar, vapen och karaktärer skulle se ut redan innan de var inskrivna i filmen. Allt för att hinna producera actionleksaker som kunde säljas i affärerna lagom före filmens premiär.

”If there’s anybody watching this… that… let’s say loved Batman Forever… and went in to Batman & Robin with great anticipation… if I, if I dissapointed them in any way… then I really wanna to apologize, cause it wasn’t my attention. My attention was just ‘entertainment’.”Joel Schumacher (regissör)

Jag kommer själv ihåg hur jag samlade idolkort på filmens karaktärer genom corn flakes-kartongerna eller något liknande, men till och med lilla jag (9 år) började vid det här laget att ställa mig tveksam inför alla makapärer som filmen hade. Varför skulle batmobilen till exempel ha en stor, lysande grej under huven? Och varför surfade Batman och Robin på små surfingbrädor uppe i luften? Och varför hade de inbyggda skridskor i deras stövlar för?

Det är inte bara regissör Schumacher som har beklagat sig över kritiken de inblandade och filmen fick. George Clooney och Chris O’Donnell har båda ”erkänt” att deras inställning till filmen är ganska sval.

”I just thought the last one had been successful, so I thought I was just going to be in a big, successful franchise movie. [And] in a weird way I was. Batman is still the biggest break I ever had and it completely changed my career, even if it was weak and I was weak in it. It was a difficult film to be good in. I don’t know what I could have done differently. But if I am going to be Batman in the film Batman & Robin, I can’t say it didn’t work and then not take some of the blame for that.” – George Clooney (Bruce Wayne/Batman)

”The first one things felt much sharper, and focused, and it felt like everything got a little softer on the second one. The first one I thought that I was making a movie. The second one I felt that I was making a toy commercial.” – Chris O’Donnell (Dick Grayson/Robin)

Mr. Freeze – pinsamt spelad av en ”soon to be” politisk guvernör i form av Arnold Schwarzenegger (Terminator, Predator, Commando). ”Victor Fries” var en vetenskapsman som i ett försök att återuppliva sin döda och nedfrusna hustru råkade ramla i sitt egen isbad och för att överleva måste han hålla sin kropp i iskyla konstant. Det är inte någon av mina favoritskurkar i batman-universumet även om jag gillade karaktären som liten. I denna film är han dock pinsam å det grövsta.

Allt vi hör genom filmen över huvud taget är one-liners – i varenda satans mening! Och Mr. Freeze är värst av dem alla. Allt han säger är; ”freeze, coold, ice, aaaargh, winter, coold, freeze, ice, mohohahaha”. Han är den fulaste och störigaste skurken i en superhjältefilm någonsin!

Här har du ett litet smakprov på oneliner-kalaset…

Sedan har han en äventyrslandsdesignad isgrotta, en märklig ispansarbil, givetvis en iskanon och en dräkt (med inbyggda, pyttesmå fågelvingar) som mest av allt gör att han håller sig i fruset tillstånd med hjälp av… diamanter. Diamanter?!? Han har också en egen armé av korkade, hjärntvättade iskrigarluffare som han förbaskat gärna vill ska kunna sjunga körsång. När han tagit en paus från sin plan att förfrysa Gotham alltså.

Han får dock god konkurrens i ”over the top töntighet” av producenternas våldtäkt på karaktären ”Bane”. I serietidningarna är Bane en extremt vältränad fysisk skurk, uppväxt och formad i ett ruttet fängelse och med en intelligens och vinnarinstinkt hög som mount everest. Genom att få preparatet ”venom” inpumpat i sina muskler blir han dessutom ännu starkare.

I Batman & Robin är han en ynklig liten pojke som genom ett experiment blir uppblåst till en mänsklig Belgian blue och får en intelligens på en guldfisks nivå. Han kan inte prata och han gillar att klä ut sig i maskeraddräkter eftersom han är betjänt åt den ondskefulla, kvinnliga superkvinnan Poison Ivy.

Bane spelas av för övrigt av Jeep Swenson – en wrestlingbrottare som har svenskt ursprung och avled strax efter att filmen hade premiär. Är det något man kan säga till hans fördel så är det att han är jävligt pumpad åtminstone.

Han är en slags blandning av Igor och Frankensteins monster och jag skäms de få gånger jag inte kan hålla mig för skratt eftersom alla respektabla gränser har offrats i denna leksaksorgie till film. Jag tyckte han var väldigt tuff när jag var liten, men nu vet jag inte vad jag ska säga. Det är tur att Christopher Nolan har kommit och visat hur en verklig Bane ska porträtteras.

Uma Thurman (Jenifer Eight, Pulp Fiction, Kill Bill) är dock ganska bra som Poison Ivy – hälften kvinna, hälften blomma. Hon lyckas vara förförisk och övertygar med färgstarka ögonblick där hon inte känns särskilt hårt hållen av reigssör eller producenter.

Scenen som visar hur hon får sina märkliga krafter är dock hisnande överdriven, men laboratoriemiljön mitt ute i djungeln och med en galen proffesor mitt i alltihop gör att den får en stark känsla av klassisk 50-tals b-film och därefter kör hon bara på i de spåren så det blir lättare att acceptera henne.

Alicia Silverstone (Clueless) dyker också upp i en biroll. Hon är en skoltjej som är avlägset släkt med Bruce Waynes butler Alfred och hon får bo i Wayne-palatset under en tid. Hon spelar på att hon är en oskuldsfull flicka men egentligen är hon minst lika rebellisk som Dick Grayson/Robin, vilket skapar intresse och ganska förutsedda scener mellan speciellt dessa två.

Dock är den väldigt weirda kemin mellan henne, Chris O’Donnell och George Clooney pinsamt underhållande. Hon skådespelar inte alls särskilt bra och när det dessutom uppdagas att hon kommer bli Batwoman tack vare att Alfred haft en hemlig dröm om det och snickrat ihop en utstrysel till henne så börjar filmen nå sin absoluta bottennivå.

Michael Goughs ”Alfred” får väldigt mycket utrymme i denna fjärde film och jag har nämnt i tidigare recensioner hur mycket jag gillar honom. Dock passar inte en allvarlig intrig som dödliga sjukdomsbesvär in i en så här pass oseriös rulle, men det är åtminstone kul att se mer av honom. De töntiga scenerna med hans dator ställer dock till respekten även för hans karaktär.

Allt som allt är det här den överlägset sämsta batman-filmen och en av de sämsta filmerna som någonsin gjort. Den dödade batman-franshisen ända tills Christopher Nolan åtta år senare fick chansen att omforma Batman från grunden och jag är evigt tacksam för att det hände och att det inte kom fler filmer som denna fasansfulla spyhög.

Den benämningen säger det mesta och så går det när Batman förvandlas till småbarnens leksakssortiment hellre än filmintrig och allt allvar utbyts mot popcornunderhållning. Popcornen smakade dock riktigt bra!

 Det finns inget positivt att nämna, förutom att Alfred får lite utrymme och att Uma Thurman får hålla hov två år efter det stora genombrottet i Pulp Fiction
 Allt! Allt, allt, allt! Det är ett under att Batman fick en ny chans inom otecknad film för den här skräprullen tryckte ner hans rykte i skiten så pass mycket att vissa människor fått för sig att det här är Batmans standard.

Fotnot: Se även dessa roliga sammanfattningar på denna fiaskoskrattfest för bilder säger ärligt talat mer än ord i det här sammanhanget.



I spåkulan: The Dark Knight Rises (2012)

Den 25 juli kommer Christopher Nolans avslutande del i hans trilogi om Batman ha premiär. Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) avslutas med The Dark Knight Rises.

Åtta år har gått sedan Harvey Dent ”mördats” av Batman och stadens befolkning vänt sig emot honom. Gotham City har befunnit sig i fredstid, men nu måste en förtidspensionerad Bruce Wayne återigen iklä sig rollen som The Dark Knight, när en fruktad brottsling vid namn Bane planerar att skaka om Gotham för evigt.

Delar av inspirationen till nya The Dark Knight Rises verkar främst komma från serieberättelserna Knightfall-sagan (där Bane möter Batman för första gången och försvagar hans redan dåliga fysiska form genom att släppa lös Arkham-fångarna i Gotham och tvinga Batman till utbrändhet), No Man’s Land (där Gotham drabbas av en jordbävning och stängs ute från omvärlden vilket gör att maktbalansen mellan lagen och kriminaliteten förändras markant) och The Dark Knight Returns (där Batman återvänder efter tio års pension för att ge sina sista krafter åt Gotham).

”When Gotham is ashes, you have my permission to die.”

Bane ser sannerligen ut att bli en kraftfullare fiende än någonsin för Gotham – ett mentalt, fysiskt och intelligensmässigt oöverträffat hot. Han för sig som en revolutionär Che Guevara-general med en hel armé av undersåtar och hans mål – att rasera Gotham, skapa revolution och krossa deras hopp, Batman, känns mer genomförbart än någonsin tidigare.

Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy) spelar Bane och han är en mycket talangfull skådespelare med en frustande ambitionsnivå. Jag darrar lika mycket av skräck som förtjusning över att se karaktären Bane omtolkas i hans och Christopher Nolans tappning.

Hardy agerar som en karaktär där ögonen är allt som syns i hans ansikte och en totalt omställd röst, men det är tillräckligt för honom att förmedla en sådan kraftfull ondska med sin blick och kroppsspråk. Det var precis de kvaliteterna som dessutom gjorde hans prestation i Warrior så förvånansvärt bra. Och den där isolerade Bane-rösten är så märkligt skrämmande att Darth Vader låter som en barnvakt i jämförelse. Bane låter inte som en människa – han låter som ett reptilliknande djur som lärt sig tala vårt språk.

Bane har en fascinerande historia i seriealbumen. Där är Bane en karibisk legend – en man som föddes i ett råbarkat, smutsigt fängelse och uppfostrade sig på egen hand mitt ibland de hemska, livstidsdömda fångarna där inne.

En återkommande mardröm om en jättelik fladdermus hemsökte honom om nätterna. Hans beslutsamhet att övervinna alla hinder fick honom att träna mer än alla andra, läsa all visdom som fängelset försåg honom med och att bli den mest fruktade och mäktigaste varelse innanför fängelsets murar.

Han blir försökskanin för ett experiment där hans kropp pumpas med ett medel som gör hans muskler omänskligt starka (något som dock inte förekommer i Nolans Batman-universum).

När berättelserna går om en fredlös stad vid namn Gotham City, som likt fängelset styrs av brottslingar vilka tar sin makt genom fruktan, så blir han lockad att höra mer. När han frågar vem som är den mest fruktade och får svaret ”Batman” så är det som en profetia för honom. Han måste besegra sin innersta fruktan genom att ta över ”fängelset” Gotham och besegra den jättelika fladdermusen.

Bane är för övrigt den enda moståndaren till Batman som har lyckats besegra honom, i och med att han lyckades bryta en försvagad Batmans ryggrad i Knightfall-sagan – givetvis en klassisk händelse i seriernas universum.

Den skepnad av karaktären vi såg i 90-talsfilmen Batman and Robin (1997) är ett patetiskt, skrattretande exempel på en av Batmans allra mest intressanta antagonister – en man endast driven av sitt tävlingsinriktade maktbegär och inte av pengar, rädsla, anarki eller för andras skull. Dock är hans metoder väldigt extrema.

”You should be as afraid of him as I am.”

Anne Hathaway (The Princess Diaries, Brokeback Mountain, Rachel Getting Married) spelar den lömska Selina Kyle – en kvinna som vandrar mellan ”de goda” och ”de onda” och går under täckmanteln ”Catwoman”, för viljan att alltid gå den väg som passar henne bäst för stunden. Enligt manusförfattaren Jonathan Nolan nämns hon ändock aldrig under namnet Catwoman under filmens gång, vilket var precis min spådom och förhoppning.

Dock är hon en för passande karaktär från serierna för att inte få en plats i det optimala Batman-universumet då hon säger väldigt mycket om vem Batman själv egentligen är och vilken värld de lever i.

Skeptikerna har oroats över valet av den glada Anne Hathaway i rollen som Catwoman, men av trailers och mig att döma verkar hon ha viljan att övertyga alla skeptiker med ett annorlunda rollval,  på liknande vis som Heath Ledger och Aaron Eckhart gjorde med deras roller i The Dark Knight, liksom Liam Neeson och Christian Bale i Batman Begins.

”Do you think this is gonna last? There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Intressanta, talangfulla skådespelarnamn som Marion Cotillard, Joseph Gordon-Lewitt, Matthew Modine och Juno Temple är några av de nya ansikten som dyker upp i The Dark Knight Rises och vi ser återigen bland annat Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman och givetvis Christian Bale i titelrollen som Bruce Wayne, alias The Dark Knight.

Storslagenheten både vad gäller intrig och action i den här filmen är enorm – som om inte föregående film var rafflande nog både vad gäller motstånd och dramatik. Den här gången verkar det dock vara omöjligt för Bruce Wayne att hålla låg profil och luta sig tillbaka då han aldrig varit mer personligt insnärjd  Gothams öde än så här.

”You are as precious to me as you were to your own mother and father. I swore to them that I would protect you, and I haven’t.”

Avslutningsvis; Här är den senaste och mäktigaste trailern för The Dark Knight Rises, som hade premiär på MTV Movie Awards i helgen…

Nu får jag ta lugnande! Så här peppad inför en film har jag inte varit sedan Inglourious Basterds år 2009 – om ens någonsin i mitt liv.

Jag har som många andra väntat med spänning i fyra år och de senaste månaderna har jag befunnit mig i en Batman-bubbla och stillat abstinensen med att se de gamla filmerna, läst de gamla seriealbumen samt köpt nya, lyssnat på relaterade podcasts och spelat relaterade tv-spel.

Den 25 juli avslutas legenden och det känns som att självaste tideräkningen börjar om efter det!

”Let the games begin!”