Etikettarkiv: Liam Neeson

Queer Top 20 | #19. Breakfast on Pluto (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#19. Breakfast on Pluto (2005)

En av de mest underskattade skådespelarna någonsin, Cillian Murphy (som spelade Fågelskrämman i Christopher Nolans Batman-trilogi) gör huvudrollen i denna film baserad på en bok med samma namn av Patrick McCabe. Filmen utspelar sig i Irland och London på 70-talet. Murphy spelar den transsexuelle Patrick ”Kitten” Braden som söker efter sin förlorade mor och i rollen som en präst ser vi Liam Neeson.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Biografiska skildringar: Top 1-5

5. Leaving Las Vegas (1995)

large_leaving_las_vegas_blu-ray10

”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”

Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.

Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.

Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.

Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.

Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.

Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?

Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.

Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.

4. Schindler’s List (1993)

schindlers_list_18

”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”

Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.

Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.

Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.

Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.

Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.

Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.

Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.

3. The Assassination of Richard Nixon (2005)

07

”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”

Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som  (förlagan hette Samuel Byck).

Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.

Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.

Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.

2. Lasermannen (2005)

laser

Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:

”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”

Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).

Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.

Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.

Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.

Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.

Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.

Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.

Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.

Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!

1. The Elephant Man (1980)

large_elephant_man_blu-ray1

”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”

Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).

En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.

David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).

Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.

Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.

John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.

Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.

Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.

Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.

Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:

Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 3 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första och andra delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Frågeställning: Vad är förutsättningarna för filmens oscarschanser och vad sjutton tycker jag själv egentligen?
Bästa film

Chans: Med 8-10 filmer nominerade så ska den utan tvekan vara med. Är det fem stycken så blir det hårdare att övertyga oscarsjuryn om att en ”superhjälte-blockbuster” ska vara med, men att den lär förtjäna den tror jag bergsäkert på. The Dark Knight var ju filmen som indirekt gjorde att oscarsjuryn expanderade antalet nominerade från fem till det dubbla, så då bör The Dark Knight Rises inte ha glömts bort helt.

Bästa regi

Oscarsjuryn gillar ju tydligen inte Christopher Nolan nämnvärt. Antagligen vill de ha en regissör som är mer känsloorienterad snarare än analytisk och vetenskaplig, som ju är en bra beskrivning på Nolans offentliga personlighet och registil. Med en film som Inception kan jag förstå om juryn tycker att den är lite för stiff för dem, men The Dark Knight Rises spelar verkligen på känslor och omfattningen av regiarbetet som behövs för filmen – med alla skiftande moment, är över Steven Spielberg-standard och kan han så kan – och borde, Christopher Nolan bli nominerad. Han är ändå den kanske mest populära regissören av idag.

Denna säsongs oscarsfält bjuder dock på flera potentiellt starka regiinsatser av olika slag (Spielberg, Anderson, Hooper, Haneke, Wright, Tarantino m.fl.) och Nolan är inte i närheten av lika aktiv i att få bli hypad i detta race jämfört med de andra kandidaterna, så chansen är nog inte jättestor.

 Bästa manus samt Bästa klippning

Jag sammanfattar chanserna till pris för manus och klippning kombinerat då de rent tekniskt bedöms på ungefär samma grunder – det vill säga tempo och omfattning.

Hur oscarsjuryn tänker är svårt att säga, då manusdelen oftast går till ”den enkla historien” och The Dark Knight Rises är en tung sten, men karaktärerna och intrigen är fascinerande, liksom alla frågor kring ekonomisk makt, de stora versus de små människorna och terrorism. Frågor man måste ta på allvar, vilket Nolan lyckats bättre med än de flesta hittills, trots att det är i en blockbuster.

The Dark Knight Rises är den mest enhetliga i hela Nolans trilogi då inga moment känns framkrystade på samma sätt som slutupptrappningen i Batman Begins eller Harvey Dents omvandling i The Dark Knight.  Batman Begins var väldigt spännande, men också mer småskalig i produktionen. The Dark Knight var betydligt mer omfattande men ändå påskyndad i en hel del moment.

Den tredje filmen är helt enkelt den mer balanserade av dem trots att den berättar mer än de två tidigare filmerna tillsammans, känns det som. Filmen innehåller väldigt mycket och det finns (helt rätt utfört) aldrig något riktigt utrymme att andas ut genom de två timmar och 45 minuter som filmen är.

Bruce Waynes segment i ”hålet han måste klättra ut ifrån” är det närmaste vi kommer en temposänkning och då är den delen mer omskakande än slutet i The Dark Knight för mig. Faktumet att filmen förtjänar ett pris för klippningen är att den lyckas spela tjoget av karaktärer, händelser, scener och sekvenser så pass tätt utan att skynda sig igenom någon bit och utan att utelämna något som jag kände att jag saknade.

Vissa kritiserar filmen för att innehålla för mycket, men jag ser inte varför filmen ska innehålla mindre – det är snarare du som är ovan att hålla så mycket tyngd på dina axlar och vad sjutton – Nolan kan ju inte skildra en stundande undergång, en eskalerande avslutning utan att höja insatserna och påfrestningarna?

Den expansion han gör är väldigt skicklig utförd och Sagan om Konungens Återkomst (som exempel) ”lyckades” vara sämre, långsammare och få med mindre trots att den var längre än The Dark Knight Rises. Den fick 11 oscars. I rest my case.

Bästa manliga huvudrollChristian Bale

En nominering skulle vara fin och värdig denna skådespelare – inte minst sammantaget för hela trilogin då hans insats är trilogins mest centrala framför kameran. Dock lär konkurrensen vara för stor från årets mer oväntade, nya roller och Christian Bale har ju varit nominerad och till och med vunnit en oscar – dock inte för ”Bästa huvudroll”.

Bästa manliga biroll Michael Caine, Tom Hardy, Gary Oldman

Enligt mig kan det här vara filmens största chans att nomineras i någon av de större kategorierna (bortsett från Bästa film). Tom Hardy förtjänar en nominering, men det tror jag inte juryn bryr sig om i år, då han fortfarande är relativt ung och ju inte har dött.

Gary Oldman blev nominerad förra året och även om han gör hela The Dark Knight-trilogin starkaste prestation näst efter Bale så tror jag inte att denna films prestation väger tillräckligt tungt i årets startfält.

Den som kan knipa en nominering är däremot gamle, gode Michael Caine. Visst, han har nominerats flera gånger förut, men han är ett respekterat ansikte för juryn och han dominerar på ett oscarsvärdigt sätt i The Dark Knight Rises, trots få scener.

Bästa kvinnliga biroll – Anne Hathaway

Anne Hathaways prestation är nästan klanderfri även om det inte är typiskt oscarsmaterial, men hon har nominerats förut och kommer få fler chanser. Juryn ratar nog henne slentrianmässgt för årets konkurrens ser hög ut. Dock gestaltas hennes ”stiffa” karaktär med fler dimensioner än vad konventionerna brukar ge oss. Dels går hon från en personlighet till en annan med endast en enkel blinkning och bakom den utstuderat hårdhudade fasaden avslöjas en oroad person vilket Hathaway visar med imponerande ögonarbete.

Bästa fotoWally Pfister

Wally Pfister har vunnit tidigare för Inception, men nog ska han kunna knipa åtminstone en nominering ytterligare – särskilt eftersom The Dark Knight Rises är hans sista film som fotograf, då han satsar på en regikarriär från och med nu.

Bästa musik Hans Zimmer

Hans Zimmer är ett aktat namn och finns alltid med i diskussionen. Enligt mig levererar han sitt starkaste och rikaste soundtrack i trilogin med denna film och även om Inceptions soundtrack var marginellt intressantare genom ledmotivet så innehåller musiken i The Dark Knight Rises mer. Han blev nominerad för Inception så chansen bör vara stor även här.

Bästa ljudklippning

För mig är det inget snack då filmens innehåll har allt som krävs och Nolans film är det närmaste vi kommer ett substitut för Michael Bay i år, bortsett möjligen från Battleship.

Bästa ljudmix

Kring denna nominering har vi faktiskt intressant diskussionsunderlag, då det råder delade meningar om ifall Nolan utnyttjade Tom Hardys karaktäristiska röst på rätt sätt eller inte. Viss hävdar att den hörs för dåligt och vissa hävdar att den hörs alldeles för bra.Visst var det en vanesak då rösten ligger väldigt centralt i ljudbilden, men ingen har väl klagat på gamle Darth Vader.

En annan poäng värd att ta upp är att jag fanns Hans Zimmers musik vara ovanligt odiskret i ljudbilden även den, vilket även det var en vanesak som för mig blev en positiv överraskning! De dominanta domedagsmullren skapar en ovanligt intensitet tillsammans med bilderna i filmen.

Avslutningsvis måste jag dela med mig tre saker av det lite nördigt, lättsamma slaget. Dels två ”alternativa” scener som två av killarna på podcasten Film Yarn föreslog i deras ”The Dark Knight Rises – The Bad”-avsnitt. Klockrent och jag hoppas att någon tar sig friheten att klippa om scenerna precis så.

Alternativ scen #1: John Blake checkar ut och receptionisten som gått igenom hans personliga handlingar hejdar honom när han är på väg ut och hon säger vänligt; ”Du borde använda ditt riktiga namn. Jag gillar det. ‘Batman’.” – genom denna twist behöver inte tittarna twista lika mycket ifall John Blake kommer bli en ny Batman, en modern Robin eller en Batman som heter Robin egentligen.

Alternativ scen #2: John Blake äntrar Bruce Waynes Batman-grotta och blir begeistrad. När han ställer sig upp flyger plötsligt en stor flock med rödhakar (robins) ut ur grottväggen. Han ställer sig dock upp och låter sig omfamnas av sin rädsla för rödhakar… – ytterligare beskrivning överflödig, men nu vet vi att han inte kommer bli Batman, utan Robin. Vi vet också att Nolan genom denna scen skulle ha tagit saker lite för bokstavligt för sitt eget bästa.

Sedan är denna lilla youtubescen här under texten väldigt fint genomförd produktionsmässigt och till och med nästan spot-on skådespelarmässigt vad gäller Batman. En scen som driver obehindrat med Batmans hetsiga basröst och den blir bara roligare och roligare ju längre parodin dras.

Och med det tackar jag för mig angående min närmnare redogörelse av The Dark Knight Rises – såvida det inte kommer en ”third thoughts” någon gång i framtiden…

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Vilken är film är då bäst i The Dark Knight-trilogin?

De flesta säger – baserat på mycket jag nämnt i tidigare inlägg, The Dark Knight. Jag har dock i mina recensioner uttryckt att jag ser större svagheter med både Batman Begins och The Dark Knight.

Batman Begins är en betydligt mindre film som fokuserar den mesta tiden på Bruce Waynes psykologiska och fysiska utveckling. The Dark Knight är mycket större i omfång av innehåll och har en samhällsspegling som säger mer än vanliga filmer i genren och mer än många filmer av vår tid över huvud taget, men haltar ändå lite i sista delen och känns dessutom väldigt rapp rakt igenom – så pass att den knappt hinner bygga upp innan den river ner.

Allt det här är bättre utfört i The Dark Knight Rises, som är ännu mer massiv än föregående film men lyckas ändå bygga upp en ännu starkare psykologisk utveckling hos Bruce Wayne, samtidigt som den bjuder på ännu större terror och skarpare samhällspeglingar. Antagonisten är dessutom betydligt mer grundad i verkligheten än Jokern, vilket gör att jag personligen gillar – eller snarare fruktar, honom ännu mer. Det, tillsammans med de filosofiska, episka berättaringredienserna kring Bane och Bruce Waynes utmaning gör filmen så gott som fulländad för mig.

Fulländad efter förutsättningarna – ej att förväxla med ”perfekt”. Jag hatar att använda ordet ”perfekt” då ingenting kan vara det, men hittills är den egentligt största kritik jag kan ge The Dark Knight Rises det att poliserna som fängslades i avloppssystemet borde ha varit skäggiga när de fritogs av logiska skäl och för att det hade känts onödigt att de rakade sig även fast de hade fått hundratals med rakhyvlar nerskickade tillsammans med sina matransoner.

En sak till som filmen kunde ha gjort lite annorlunda är möjligen att Bane som karaktär inte skulle besegrats genom att Selina Kyle först avfyrar en raket i hans kropp för att sedan oneliner-skämta om det. Jag förstår att filmens mörka, känslomässiga tyngd gör att komiska poänger kan ge lite tillfällig kontrast till allt überseriöst, men det hade för mig räckt ifall hon avfyrade raketen i hans mage och sedan avslutade scenen mer diskret. Hur scenen skulle ha avslutats med någon annan rimlig framåtsträvande avslutning kan jag ärligt talat inte komma på i nuläget, men just oneliner-skämtet avdramatiserar ett av filmens nyckelögonblick för mycket för mångas smak.

Det är alltså väldigt liten kritik och jag besvarar gärna större problem som du tycker filmen har men hittills har jag inte läst eller hört något kritiskt mot filmen som inte har kunnat förklarats med att det handlar om betraktarens smak och brist på smak. Hittills. Och då har jag lyssnat igenom drygt 12 timmars podcastmaterial där över hälften har varit negativ kritik och snack om filmens brister.

Att sedan varje subjektiv smak inte är värdig kritik menar jag inte, men den är högst subjektiv och opåverkbar, då endast varje enskild person själv får ansvara för att ens känsloregister kan ta in filmen. En så där lagom akademisk åsikt, men hur mycket vi kan ta in beror ju på hur kapabla vi utvecklat oss för detta, samt den omgivande miljöns påverkan.

Miranda Tate/Talia Al Ghul som filmens underliggande ”Puppet Master”

En – med närmare inblick och eftertanke, mycket välskriven karaktär är Miranda Tate/Talia Al Ghul. I Modern Myth Media Podcast snackade en av diskutörerna om hur allt hon gör innan twisten då hon avslöjar sig som Ra’s Al Ghuls dotter görs helt enligt Talias motivationer för att komma närmare sitt mål.

Jag kan bara hålla med då hennes första möte med Bruce Wayne ägnas åt att förklara hur viktigt det är att skapa balans i världen och att hon är fast besluten att göra det, med Waynes hjälp. Hon presenterar sig alltså som ”The League of Shadows” ledare utan skygglappar, men eftersom ideologin i teorin är densamma som Batmans så ringer det givetvis inga varningssignaler hos Bruce Wayne om att hon i princip upprepar Ra’s Al Ghuls mantra från första filmen ”all over again”.

Hon nästlar sig sedan in i Bruce Waynes familjeföretag genom att förföra honom. Hon tar sig hem till honom för att bli inbjuden. Hon frågar var Alfred är. Hon frågar vem kvinnan på fotot är. Hon talar om Waynes barndom. Hon förför honom och spelar på alla hans känslomässiga strängar för att försvaga honom. Slutligen har hon sex med honom. Allt det gör hon för att få makt över hans företag och tillfället hon väljer är samma natt som Bruce Wayne behöver ge precis allt eftersom han ska möta Bane… Och idrottare vet att sex före match inte är bra för motivationsförmågan.

En bokstavlig reflektion av filmtrilogins olika toner och teman

Filmernas visuella färgton säger oftast mycket om känslan i filmen och den ganska tydliga färgskalan för The Dark Knight-trilogin är att Batman Begins är guldbrun, The Dark Knight är mörkt blå som ett djupt, kallt hav och The Dark Knight Rises är grå som betong, på något sätt. Färger framkallar känslor och färgtonerna har också valts ut på grund av känslor, så det är inte överraskande ifall många håller med mig på det här, något abstrakta planet.

Det bästa valet som Christopher Nolan, David S. Goyer och Jonathan Nolan dock genomfört och lyckats med under Tha Dark Knight-trilogin är att ge samtliga tre filmer ett eget tema som styrt alla aktioner i filmerna. Det har gett varje film en egen själv som förhindrat att samma historia om och om igen, som så ofta händer i en serie filmer.

I Batman Begins är temat ”Rädsla”. I The Dark Knight är temat ”Kaos” och i The Dark Knight Rises är temat ”Smärta”. Något som går att reflektera på i varje karaktär, i Gotham som huvudkaraktär genom samtliga filmer och genom varje films huvudkonflikt och antagonister. Framför allt dock genom filmernas hjältar som träder fram när Gotham behöver dom, misslyckas på olika sätt och ibland även reser sig.

Det var allt för den här gången. Håll utkik efter del 2 av min ”Second thoughts” av The Dark Knight Rises som kommer om någon dag! Du hittar den annars genom Batman på film-arkivet här till höger i sidospalten.

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här kommer mer utförliga, lösa tankar och iakttagelser efter fem mycket trevliga, intensiva och kisspausfria biobesök av Christopher Nolans The Dark Knight Rises inom loppet av en och en halv månad, samt cirka 12 timmars podcastkritik kring filmen från hela världen och skrivna recensioner som tar filmens styrkor och svagheter.

Jag ber om ursäkt för att textens bristande struktur hoppar ganska friskt mellan olika ämnen i filmen, men jag besparar er lite text genom att endast låta det vara egna sektioner.

Orkar du inte läsa allt har jag kategorierat texten så att det mellan varje bild kan anses vara en egen sektion som tar upp sin egen sak. Exempelvis en karaktär, en skådespelare eller en idé.

Jag kompletterar denna text med en ”second thoughts” del 2och 3 om inom de närmaste dagarna, där jag går in mer på filmens motiv och avslutningsvis filmens oscarsvärdiga insatser, trots att filmen släpptes nästan ett år före stundande Oscarsgala anno 2013.

Jag hoppas att någon orkar läsa något av det jag skrivit och min naiva tanke är ju att jag kan få skeptiker av filmen att faktiskt se dess briljans som inte alla snappade upp, på grund av dess mångfacetterade tillika massiva innehåll. Trevlig och inte alltför påfrestande läsning!

Här kan du även läsa min recension av The Dark Knight Rises, som jag skrev på premiärdagen.

Introduktion av revolutionstemat och rädslan över att vakna upp i ruiner

Scenen när Bane står öga mot öga med den mäktige miljardären Daggett och svarar när Daggett försöker fjättra Bane med sina ekonomiska makt är ett av ett tjog favoritögonblick. Sättet hur Bane försiktigt lägger sin hand på Daggetts axel för att visa sin verkliga överlägsenhet över honom, i en situation där pengar inte längre styr världen och de rika är avklädda inför allmänhetens ögon.

Bane svarar något i stil med; ”Tror du att dina pengar skrämmer mig? Att de skyddar dig från risken att avrättas?” Det är hårda ord till en man som alltid har kunnat levt i den vetskapen tidigare och Nolan bygger nästan upp vår sympati för Bane i just den scenen. Revolution smakar i dessa skarpa lägen oroväckande gott.

Det är en makt uppbyggd av handlingskraft, där hot inte behöver vara långa raljeranden om hur han fick sina ärr och hur en ring ska styra dem alla, och så vidare.

Roland Daggett: ”I paid you a small fortune…”
Bane: ”And you think this gives you power over me?”

Matthew Modines polischefsroll

Matthew Modines polischefskaraktär – ”Foley”, har kritiserats av vissa som överflödig, onödig och dum. För mig är han en av filmens många väldigt rörande historier i sig.

Han är den tveksamma, fegare men innerst inne godhjärtade karaktären som antagligen mer än någon annan representerar dem i publiken som tittar på filmen. Han tror på rättvisan men han är inte beredd att offra sitt liv och sin familj för det. Han vill till och med fånga Batman eftersom han bryr sig mer om sin karriär än om folket runt omkring honom. Ta inte åt er om ni tror mer om er själva, men de flesta känner nog igen sig.

I början presenterar han sig själv genom att ifrågasätta en politiker när denne säger att gamle, gode kommissarie Jim Gordon ska sparkas till våren;

Foley: ”Really? But he’s a hero.”
Politician: ”A War Hero. This is peace time”.

I slutändan är det han själv – genom Gordons övertalande, som går ut i full polismundering med medaljer och allt och leder polisarmén i det slutliga slaget mot Banes arméer. Det om något är en rörande utveckling – särskilt när jag känner igen hans tillstånd och hör hans replik ”But he’s a hero” eka i mitt huvud när jag ser honom. Han dog för det han trodde på och blev till sist själv en sann hjälte i krig.

Gamle Matthew Modine, som gjort sig känd genom huvudrollen som den valpige soldaten ”Joker” i Stanley Kubricks Full Metal Jacket (1987), spelar dessutom mycket, mycket bra och det är så trevligt att se gamla barndomshjältar visa sig i stora filmer återigen – särskilt då han är en skådis att beundra.

Anne Hathaways revansch och valet att leka med ”jungfrun i nöd”

Anne Hathaway var kritiserad. Hon var mest förknippad för mer lättsamma, romantiska roller (En Prinsessas Dagbok, En ung Jane Austen) och sattes i Julia Roberts-facket trots att hon alltid har övertygat på mig när hon fått fint material att jobba med (Rachel Getting Married, Brokeback Mountain). Den förstnämnda hade hon till och med blivit oscarsnominerad för och mycket värdigt. Problemet med henne är att hon får sämre roller än hennes kapacitet eftersom kvinnor ofta ”måste” gå vägen genom lättsamma, romantiska komedier för att bli ett namn.

Heath Ledger var i precis samma sits som henne. Precis samma. Han hade gjort sig ett namn genom lättsamma, romantiska och underhållande draman och hans mer imponerande prestationer låg i skymundan hos den vanliga publiken. Han hade också blivit oscarsnominerad några år tidigare (för Brokeback Mountain) och hade stor potential, men vi såg honom ändå mest i publikroller för det är så stenarna slipas idag.

Jag har skrivit tidigare i min The Dark Knight Rises-recension om hur karaktären Selina Kyle är ett bra motexempel på en ”damsel in distress” – en så kallad jungfru i nöd.

En kvinna vars enda uppgift är att sättas i en fara som hon i total brist på handlingskraft eller intelligens inte kan ta sig ur själv och därför måste skrika på hjälp tills den undsättande riddaren kommer och räddar henne, varpå hon kastar sig i hans armar och hoppas få leva lycklig med honom i alla hennes hemmafrublomstrande dagar!

Det ironiska är ju att den där kysscenen faktiskt sker även i The Dark Knight Rises och trots att förutsättningarna är totalt motsatta genom att Selina Kyle tar kontrollen över Bruce Wayne/Batman, så skär det ändå i ögonen av ren slentrianvarning när den filmen sker. Scenen går definitivt att analysera och min teori är – precis som med hela filmen i sig, att vad publiken tycker är deras oreflekterade magkänsla av vad dom ska tycka – inte vad filmen ger dem skäl att tycka.

Det är då extra trevligt att Selina Kyle faktiskt fick en roll i Batman-trilogin, liksom den jämförbara karaktärerna Miranda Tate och Talia al Ghul. Det var tack vare Jonathan Nolans önskningar som Selina Kyle/Catwoman kom med, trots att brorsan Christopher Nolan inte hade i åtanke att låta en karaktär som Catwoman finnas i hans mer realistiska Batman-universum.

Nolans Batman-filmer (och Batman-filmer över huvud taget – för att inte tala om superhjältefilmer över huvud taget) är nästintill obefintliga på annat än kvinnoroller av typen ”jungfrun i nöd”. Till och med Rachel Dawes hamnar i av och till i den situationen i föregående Batman-filmer.

Är Jokern och Heath Ledgers grav helig mark?

The Dark Knight Rises är inte en direkt mörk film. Den är brutal, den är dyster och den är undergångsbådande, så på det viset är den mörk i någon form. The Dark Knight är dock mörk eftersom den spelar mer på galningar, kaos och svårigheter att tämja de mer psykopatiska själarna.

Jag ska dra några jämförelser mellan Heath Ledgers prestation samt karaktär och Tom Hardys prestation och karaktär. Jag vet att i den allmänna uppfattningen går inte The Dark Knight att toppa och det är för mig ganska uteslutande av tre orsaker. Dels för att antagonisten i filmen var den allmänt kända, allmänpopulära psykopaten ”The Joker”. Dels för att den överraskade så många då få förväntade sig en så pass stor film när ”superhjältefilmer” tidigare – Batman Begins inkluderad, hade varit så linjära och förutsägbara från punkt till punkt.

The Dark Knight var lite svårare att orientera sig i vilket höjer chansen att man som tittare blir överraskad. Dels – och mest dock, för att Heath Ledger dog före filmen och avslutade med en bra rollprestation inför hela världens ögon. Han blev filmens stora snackis och ingen kan ju kritisera någon som avlidit på ett sorgligt sätt för det är opassande och okänsligt. Dessutom var han ju riktigt bra och överraskade alla som kritiserat denna ”handsome boy”.

Jag älskar hans prestation men jag har ändå alltid tyckt att den är överskattad, eftersom folk inte vågar kritisera den det minsta. Den är inte jätteoriginell, han har inte skapat hela karaktären på egen hand från ett dåligt manus och hans tillgjorda röst är stundtals lite för ”tecknad film” för att vara helt perfekt och komma inifrån.

Men han förtjänar sin oscar och han är helt klart en av de färgstarkaste och mest minnesvärda antagonisterna i en film någonsin, absolut. Och jag älskar att se honom i filmen. Missförstå mig inte att jag hackar på honom, men bara för att han avlidit måste han ändå förtjäna ärlig kritik trots allt bra han gör – och alla håller heller inte med mig, givetvis.

Bane som superhjältegenrens mest intressanta huvudantagonist

Tom Hardys karaktär är i sin tur helt annorlunda då han är en målinriktad, stark ledare. Jokern var en galen hund och gjorde egentligen ingenting för ett högre syfte eller för att uppfylla en dröm. Visst, han ville se Batman döda för att han skulle bryta sin hederkodex och han ville se att allt blev till kaos, fritt från regler. Han ville se världen brinna helt enkelt men han kan aldrig nå någon mental slutstation där han kommer tillfreds med sig själv.

Bane har ett tydligt mål och riktning att gå, med ett självförtroende som gör honom näst intill okrossbar mentalt och ännu mer fysiskt. Han är en krigsherre med auktoritet och som kan skrämma precis vem som helst bara genom att tala.

Hans destination är att utplåna Gotham och sätta den ojämnt fördelade världen i balans igen. Han vill dessutom utplåna Gothams sanna, inspiratoriska ledare – Batman, och tillsammans med Gothams folk ska Batman få se när dennes livsverk och hem jämnas med marken. Viktigast av allt är dock att han inte vill krossa Batman och hans folk fysiskt, utan själsligt, eftersom sann smärta känns inuti när ens själ allt för sakta torteras till döds.

Bruce Wayne: ”Why didn’t you just… kill me?”
Bane: ”You don’t fear death… You welcome it. Your punishment must be more severe.”
Bruce Wayne: ”Torture?”
Bane: ”Yes. But not of your body… Of your soul.”

Bane har bilden klar för sig och han uppfyller den genom den rädsla och överlägsenhet han genomsyrar och med hjälp av Talia al Ghul som andra halva. Många klagar på att Bane känns så värdelös och nerdegraderad när Talia al Ghul avslöjar sig som hjärnan bakom deras mål, men hon hade aldrig klarat det utan ledarskapet och den karismatiska auktoritet som Bane kommer med.

Bane är en karismatisk ledarfigur som går att älska och frukta och han kommer lika långt med båda korten. Han är en Osama Bin Laden, en Saddam Hussein, en Fidel Castro, en Adolf Hitler, en Josef Stalin, en klassisk extremistledare i ett samhälle där det för tillfället biter alldeles utmärkt. I ett samhälle i förtryck.

Talibanernas motiv är dessutom ganska ordagrant exakt det som ”The League of Shadows” har – att utplåna obalansen i världen genom att sänka metropolen – hjärtat, av den största stormakten i världen. USA, västvärlden, Gotham – kalla det vad ni vill. Makten i världen är i obalans och de rika kan leva på så mycket medan de fattiga är fattigare än någonsin förut.

Jag har läst vissa som kritiserar Banes motiv och mer konkret än så här kan jag inte beskriva för att visa att det finns – mycket tydligare och verkligare än hos någon annan ”superskurk”, som vanligtvis endast vill ta över hela jorden eller förstöra allting. Bane vill återställa balansen och när han gjort det vill han säkert som vilken annan revolutionär ledare som helst ta över makten som den fältherre han är.

Det handlar egentligen inte om att få folket på hans sida, att få dem att känna att han styr dem. Han inspirerar folket att ta vara på den ”frihet” han gett dem genom att utplåna dess kapitalistiska ledare och ”äntligen” ger eget ansvar för deras stad, utan det överlägsna verktyg som dyra pengar är. En revolutionär tanke som inte behöver någon ledare i teorin och som väcker ett okonventionellt hopp i många lågavlönade själar – oavsett vilket land vi skulle befinna oss i.

”Gotham, take control… take control of your city. Behold, the instrument of your liberation! Identify yourself to the world!” – Bane

Det är ju lätt att tro att Hitler, Stalin och alla envåldshärskare upprätthållit sin makt genom en stab av överlägsna underledare, men att det finns runt 2 miljoner ”vanliga” människor som i någon form stöttar regimen där under är lätt att glömma bort i sammanhanget, så även i mångas kritik av Banes metoder att upprätthålla kontrollerad anarki i Gothams störstade kungadöme.

Tom Hardys insats

Tom Hardy hyllade jag en del i min recension, men jag har inte hyllat honom tillräckligt riktigt ännu. Det Tom hardy gör med karaktären Bane är att ge honom en extraordinär, karismatisk personlighet som blir en förhöjande missmatch med den brutala, fysiska gestalt han är.

Han låter totalt obrydd i raljerandet av sina handlingar och man hör att det här är en person som ger sken av att ha läst historiens förgrundsfigurer, filosofer och framför allt dramatiker för att renodla en distinkt överlägsen retorik i användandet av hans förhöjda talspråk och för mig är den här intelligensen väldigt tydlig och förklarar varför hans undersåtar underställer sig honom som en orubblig ledare som kommer berika deras liv och värld.

Hardy försöker verkligen i intervjuer och bland folk att ge sken av att han inte bryr sig särskilt mycket om allvaret i sitt yrke och att han tar det med en klackspark, exempelvis som när någon jämförde honom med en ung Marlon Brando och han själv poängterar att han aldrig själv tänkt tanken och knappt ens sett en enda film med Brando. Han skojar gärna bort sitt jobb som en kul grej, men vem som heslt kan ju se att han lägger ner en stor del av sin själ i det, utan tvekan.

Han lägger alltid ner noggrann research i sina rollers bakgrund och han fyller dem alltid med en rejäl dos personlighet, både i tal, rörelsemönster och svagheter. Han repriserar sig sällan utan letar hela tiden nya utmaningar. Räcker inte det så är det bara att kolla på hans fysiska uppbyggnad för att se att han inte tar sig ann roller endast för att avnjuta pengar och glamour. Inför Bronson byggde han upp sig till en dubbelt så stor man, för att sedan gå ner sig till normalfysik på något år.

Sedan bygger han upp sig till en ännu mer kompakt ultimate fighter inför Warrior och avancerar sedan ytterligare ett halvtjog kilo till rollen som Bane. I den rollen är han skymd bakom en mask och endast fysik, röst och ögonskådespeleri finns kvar att tillgå för att förmedla känslor. allt det gör han fulländat och just ögonkontakten är underskattat skicklig.

Så pass att det är svårt att föreställa sig Tom Hardys ganska barnsliga, smala ansikte bakom masken, utan vad jag föreställer mig är istället en tio år äldre man av Stalin-karaktär, med mustasch och allt. När han ser ut över det Gotham han räknar med att belägra så känns hans närvaro precis lika mycket som när de bästa skådisarna agerar ut sitt raseri och ångest. Han vet hur man tar ett rum i belägring och han vet hur man tar en film i sina händer.

För mig är Tom Hardy på precis samma nivå i omvandlingsförmåga och totala hängivenhet till rollen som en viss, avliden Heath Ledger och endast några fler sympatiska roller och en för tidig död från att nå samma status bland allmänheten. I min värld är en oscar för honom bara en tidsfråga, om oscarsjuryn bara släpper lite på sina rynkvecksinskurna hängslen och visar lite liv i deras åderbrock.

fortsättning följer…

The Dark Knight Rises (2012) – innehåller spoilers!!!

Genre: Thriller, Action, Drama
Regi: Christopher Nolan
Manus: Chistopher Nolan, Jonathan Nolan
Längd: 165 min
Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Liam Neeson, Joseph Gordon-Levitt, Gary Oldman, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Juno Temple, Daniel Sunjata, Aidan Gillen, Matthew Modine, Nestor Carbonell, Josh Pence, Joey King

Åtta år efter händelserna i The Dark Knight äntrar terrorledaren Bane Gotham City. När polisstyrkan står maktlös tvingas den pensionerade Batman att återvända för att återigen rädda staden. Mycket har dock förändrats och kampen för fred blir plötsligt smärtsamt avlägsen…

Varning! Recensionen innehåller SPOILERS!!!

Jag vet inte var jag egentligen ska börja med den här filmen.

Min bioupplevelse på premiären var en nervös injektion på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Mitt sinne torterades i ett stadie av förtvivlan utan andrum närapå genom hela filmen.

Jag tänkte allvarligt tanken att upplevelsen av den här filmen är det närmaste jag hittills varit känslan av att befinna sig mitt i ett krig. Ännu mer tänkte jag – med tanke på min bakgrund, på alla människor som befunnit sig i mynningen av ett terrorhot och jag brottades hela tiden med tankarna på vem jag egentligen skulle vara i en situation som de jag bevittnade i filmen.

Visa tycker nog att jag är väldigt naiv som jämför allvarliga tillstånd som verkliga terrordåd och krig med en liten biofilm som ska fungera som ”underhållning”, men jag tror inte på att vifta bort konstruktiva tankegångar och jag är säker på att jag inte var ensam om att känna precis så här.

Jag kan bara föreställa mig hur pass kontroversiell filmens innehåll – scen på scen, måste vara för den amerikanska publiken som det senaste decenniet har pumpats med dessa känslor genom medias rapportering av de terrordåd som öppet hotat världen sedan 11 september.

Lika mycket sympatiserar jag med den befolkning av världen som befunnit sig i ett krigsdrabbat land – oavsett skala.

Hotet som staden Gotham – mer likt New York än någonsin, ställs inför är så fruktansvärt att jag har svårt att komma på något hot skildrat på film som varit mer kolossalt och samtidigt så verklighetsförankrat som denna gigantiska terroristkidnappning jag bevittnar framför mig.

Att sätta en hel stad i karantän med hjälp av ett kärnvapenhot är över vår fantasi och det är extrema förutsättningar som behöver ske för att någon ska göra det. Samtidigt är det inte orealistiskt och därför blir det svårare att greppa ju mer jag tänker på det.

Likaså det realistiska i att ett Wall Street-komplex kan bli ”rånat”, att ett flygplan kan bli kapat av ett annat flygplan och att en hel idrottarena kan utsättas för ett jättelikt terroristdåd. Allt kan ske – det har inte gjort det ännu, men i teorin är det endast en tidsfråga.

Filmens tunga handling baseras till största del på tre serietidningsskildringar. Den ena av dem är No Man’s Land, där Gotham blir satt i en snarlik karantän från fastlandet genom en jordbävning som delvis raserar stadens broar och Batman blir frånvarande, vilket leder till att staden blir totalt laglös och kretsar bland det vanliga folket tecknar fladdermus-symboler i gränderna för att bygga upp tron på att Batman ska komma och hjälpa dem.

Då kommer jag oundvikligen in på filmens stora fiende.

Bane. Denna general. Ett näst intill komplett hot att möta i en krigsledarroll. En övermänniska som får Satan själv att pissa på sig och det Bane i första hand är så skicklig på är inte hans fysiska, hotfulla utstrålning utan ännu mer hans obrytbara psyke som kan få folk att utföra sina egna avrättningar frivilligt.

Han är definitivt Batman och Gothams enskilt svåraste motsåndare. Hans enda personliga svaghet – masken som bedövar hans kroniska kroppssmärta, är lika mycket en akilleshäl som den är en hälsning till Darth Vader att han inte är den enda som får bära gasmask.

Röstförvrängningen har varit ett stort samtalsämne bland Batman-fans och Nolan-fans genom filmens olika faser av visat förhandsmaterial och det tar en stund att förlikas med den dominans den får rent ljudmässigt gentemot de andra karaktärernas röster, men draget är originellt och gör honom mer mytisk, mer övermänniska.

Sedan har vi Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy). En skådespelare jag hyllat gång på gång och det arbete han lägger ner på att spela Bane går utan minsta tvekan att jämföra med Heath Ledgers dito som ”The Joker” i föregående film, men jämförelser dem emellan är onödiga och opassande. Han är helt enkelt ett helt annat odjur.

Människor kommer genom filmhistorien att jämföra skräckfilmgenrens olika karaktärer när de försöker avgöra den mest skrämmande filmpersonligheten någonsin, men Bane är för mig i en klass jag inte sett förut på film då mitt personliga intresse för filmen gör att han endast behöver visa sig så går jag i försvarsposition mentalt.

När Tom Hardy dessutom tvingas bära en mask som gör hans ögon ännu mer viktiga för uttrycket av karaktärens känslor, motivation och vilja att skrämma skiten ur dem runt omkring honom, ja då är det dags att slå på den stora trumman. Hans röst – eller dialekt, påminner om en mustachprydd cirkusdirektör eller brittisk gentleman från en svunnen tid.

Just mustachen är något jag ser skulle passa honom om masken inte hade funnits där och det är ironiskt att härskarpersonligheter som Josef Stalin, Fidel Castro, Adolf Hitler, Osama Bin Laden, Che Guevarra, ett stort antal forna kungar och fängelsepersonligheten Charles Bronson (som just Tom Hardy har porträtterat) alla hade mustach. Är mustachen en så pass ikonisk härskarsymbol? Vid närmare eftertanke känns Bane som en modern Stalin/Castro – dock med något annorlunda tillvägagångssätt för att skaka om maktstrukturen.

Tom Hardys Bane har ett antal episka ögonblick i filmen, men talet han håller till Gothams befolkning inför fritagandet av ”Harvey Dents fängslade offer” är kolossalt mäktigt och skrämmande. Sättet hur han rör huvudet får nackhåren att resa sig och då är jag annars en av dem som hatar filmscener som innehåller ”inspirerande tal till befolkningen”.

Den andra förlagan som denna film baseras på är givetvis Knightfall-sagan, där den fascinerande karaktären Bane för första gången ställer en fysiskt utsliten Batman på prov genom att indirekt försvaga honom steg för steg, själsligt, innan han väljer sitt läge att placera dödsstöten.

Han bryter slutligen Batmans rygg och tar över makten i Gotham City. Ett klassiskt ögonblick då Bane blev den förste fienden att verkligen besegra Batman och han gör det genom taktiskt kunskap, beslutsamhet och skoningslös styrka.

Regissör Christopher Nolan och manusförfattaren Jonathan Nolan visar stor respekt och tilltro till seriens canon och sättet de pusslar in allt i deras egna Batman-värld är värt att buga för!

Detta gäller även filmens alla nyckelkaraktärer.

Anne Hathaway briljerar totalt i rollen som Selina Kyle – kvinnan som vi trots allt gärna refererar till namnet Catwoman, men som aldrig nämns i den termen genom hela filmen, så när som den tjuvaktiga titeln ”The Cat” i en tidning.

Hennes ögon säger allt om skådespeleriet och jag har hela tiden svårt att se om hon är rädd på riktigt eller om hennes karaktär ”bara skådespelar” – och faktumet att även jag som tittare inte kan lita på henne är så extremt trevligt!

Ögonblicken då hon växlar mellan rollerna ”oskyldig flicka” till ”förförisk bedragerska” är mäkta imponerande och inte ens jag, som har försvarat rollsättningen av ”tjejen från En Prinsessas Dagbok” förväntade mig riktigt det galleriet från henne. Hon är värd alla hyllningar hon kan få!

Selina Kyle är aldrig någon ”prinsessa i nöd” utan tar hand om sig själv på ett nästan oöverträffat individuellt och egoistiskt sätt, så när som på hennes känslor för Bruce Wayne/Batman. Dock räddar hon honom gång på gång i avgörande situationer vilket gör att hon aldrig hamnar i en direkt situation då hjälten måste rädda henne och inte tvärtom.

Framför allt är det mest genialiska med karaktären att hon aldrig enbart byggs upp som en sympatisk människa och förebild, utan fortsätter bejaka sin ”jag går min egen väg och behöver inte hålla mig inom lagens gränser”-mentalitet.

De ytterst få, sentimentala ögonblicken mellan henne och Batman blir därför särskilt rörande för en cyniker som jag, efter århundraden av kvinnor som i slutändan är dömda att spela ”prinsessor i nöd”.

En liten parentes i sammanhanget är dessutom att denna films karaktärisering av Selina Kyle är det närmaste vi kommit serietidningarnas Catwoman, då hon är en verklig mästertjuv som spelar på den sida som passar henne personligen just för stunden, snarare än den osäkra sekreterare som blir slickad av katter i Tim Burtons version.

All heder åt Michelle Pfeiffer i Tim Burtons version dock, men de spelar i totalt olika universum och de gör det båda fantastiskt.

En liten, men trevlig kuriositet kring Selina Kyles karaktär är hennes kvinnliga medhjälpare, Jen. Hon spelas av en personlig favorit, den fräna Juno Temple (Kaboom, Lovelace). Hon får inte många scener men vi får känslan av att de har mer än en tillfällig bakgrund tillsammans och att den antagligen sträcker sig så långt som till en kärleksrelation.

Egentligen heter hon nog inte ”Jen”, utan Holly Robinson, med tanke på alla gemensamma nämnare med denna karaktär som förekommer i serietidningarna. Väldigt kul och Nolan fortsätter väcka intresset att gräva bland serieakrivet efter mer fördjupning.

Något av det första jag tänkte på filmvisningen – och mest anmärkande, var Hans Zimmers musik genom filmen. Det är sällan musiken dominerar så mycket i ljudbilden som den gör i denna. Den bygger upp en väldigt, väldigt tät känsla på ett sätt inte ens Zimmer själv åstadkommit tidigare och då filmen är så massiv leder den oss igenom det som i en vanlig film hade varit passager, men som i den här är den ena smällen efter den andra.

”Bane’s Shant” är hypnotisk, för att säga det minsta och ett flertal stycken bjuder på en apokalyptisk stämning av stora mått. ”Apokalyptiskt” är ordet som beskriver Hans Zimmer prestation! Oscarsvarning, utan tvekan.

Mitt i filmens alla utropstecken glömmer jag nästan briljansen i själva produktionen, hantverket. Som filmens prolog, där ett passagerarflygplan kapas av ett större Hercules-plan. En sjuk, sjuk scen och faktumet att den i stort sett har spelats in med riktiga stunts uppe i luften och inte med datoreffekter är häpnadsväckande.

Christopher Nolan har alltid haft ett slags James Bond-komplex i sina filmer vilket vi ser prov på här, men framför allt har han haft en tydlig beslutsamhet genom alla sina filmer att aldrig använda CGI-effekter om det inte är absolut oundvikligt. Mycket respekt för det.

I filmens inledning bygger Nolan också mycket på den briljanta förändringen i Bruce Waynes privatliv. Han har varit pensionerad i åtta år sedan det tragiska hände då hans livskamrat, Rachel Dawes dog på grund av det han stod för och stadens ”White Knight” – Harvey Dent, dog likaså på grund av det.

Han har sedan dess blivit en enstöring uppe i sitt stora palats till herrgård och kopplingarna till den klassiska filmen Citizen Kane är uppenbar och hjuvlig – likaså kopplingarna till det alltid lika aktuella serieablumet The Dark Knight Returns, av Frank Miller.

Utvecklingen där Bruce Wayne sedan tvingas genomgå en kristiansk återuppståndelse från den djupa gropen mitt i ingenstans är för mig det antagligen mest genialiska som filmen kommer med, då det bygger upp bibliska, symboliska och klassiska element så att filmen inte längre kan undgå att kallas ”EPISK” med stora bokstäver.

Christian Bale är fruktansvärt bra i vissa ögonblick. Han blick genomsyrar den inre osäkerheten och tyngden som vilar på Bruce Waynes axlar så pass att han överträffar den utmaning som han genomgår i Batman Begins.

The Dark Knight Rises är den perfekta kombinationen av både Batman Begins och The Dark Knight då dessa båda hade något som den ena saknade och vice versa. Den ena hade den psykologiska utvecklingen hos Bruce Wayne och den andra hade storleken och den utsökta komplexiteten. Den sista filmen har mycket av båda och de smälter ihop perfekt enligt mig. Alla tre filmer sammanlänkas dessutom på ett perfekt sätt i sista kapitlet så att filmen verkligen fungerar som en trilogi och inte endast tre enskilda berättelser.

Nolan har precis som i föregående filmer arbetat efter ett tema och jag tycker att det är en av de största anledningarna till att hans filmer känns så rejäla och intelligenta. I The Dark Knight Rises är temat ”Smärta” och det visar sig för alla karaktärer på skiftande sätt. Hur de är tvungna att genomgå smärta för att verkligen förstå hur de ska bygga upp sig själva.

Åter då till de övriga karaktärernas utvecklingar. Hela intrigen kring de två enda (vad det verkar) riktigt ärliga poliserna i Gotham – kommissarie Gordon och unge talangen John Blake, är ett eget genialiskt spår i sig i denna mastodontiska berättelseark till film.

Gary Oldman (Dracula, Léon, Tinker Tailor Soldier Spy) ger som alltid sin karaktär allt och man hoppas så mycket på honom. Hans berättelselinje har varit en ynnest att få följa genom alla tre av Nolans The Dark Knight-filmer.

Hur vi i sista kapitlet får se en besegrad, uppgiven och försvagad Gordon ge sitt sista för det han alltid trott på – precis som Batman, är gripande och han förtjänar mer erkännande.

Gordon hade gett upp det mesta, men med hjälp av dem runt omkring honom kämpar den gamle mannen tillbaka till sin idealistiska grundstomme, mer och mer och mer.

Joseph Gordon-Lewitt (Inception, Hesher, 50/50) spelar även sin karaktär med glans och visar sådan beslutsamhet i skådespeleri och karaktär att vi inte kan göra annat än att hoppas på honom. Han är på något sätt den vanlige, enkla personen i allt detta och blir den framträdande symbolen för den vanlige invånaren och att hoppet fortfarande finns hos dem som vågar tro.

Och Marion Cotillard (La Vie en Rose, Public Enemies, Midnight in Paris). Och Morgan Freeman (Driving Miss Daisy, Se7en, Nyckeln till Frihet). Gissa om att jag satt på nålar för att jag trodde att de skulle bli offer för den omöjliga situationen som var Bane, men snacka om att jag blev omskakad av filmens omvändning!

Spänning fick en ny innebörd genom den här filmen och det var så härligt att se hur alla karaktärer – inklusive dem från tidigare filmer, blev en pusselbit i den slutliga uppgörelsen och istället för att endast trampa vatten för att finnas där så var de bidragande till helhetshistorien.

Risken med många nyckelkaraktärer som här är ju att det blir rörigt och oengagerat kring filmens grund men min tydliga känsla är att allt fungerar till punkt och pricka – bortsett från att jag möjligen hade velat se en liten avrundning kring Cilian Murphys briljanta, minnesvärda och underbara lilla comeback-cameo. Vilken jävla scen! Suset som gick genom hela publiken när han dök upp är en av de fränaste, enskilda bioögonblick jag någonsin varit med om.

Manusbygget kring denna film är massivt – jag kan ju bara föreställa mig, men jag ser inga svagheter värda att anmärka på! Och jag skulle kunna sammanfatta i stort sett varje karaktär i den här filmen med att de berör mig till gråt, men jag hoppas att det kommer fram ändå, på något sätt.

Butlern Alfred och hans ”adoptivson” Bruce Wayne genomgår stora personliga förändringar i deras rörande ”far och son”-relation och den känslomässiga nerv som Michael Caine tillför är bland det mest rörande jag sett i skådespelarväg. Och Christian Bale får verkligen arbeta i sin roll igen efter ”mellanfilmen” The Dark Knight. Jobbet tillsammans med Michael Caine är särskilt fint.

Och en mer sympatisk karaktär än Michael Caines trofasta, kloka och ansvarsfulla Alfred kan jag över huvud taget inte komma på just i detta nu. Han är filmens mest briljanta skådespelare och han förtjänar en Oscar för bästa manliga biroll. Ge honom den nu med detsamma innan jag faller ihop i en pöl av tårar!

Och hela trilogins final. Finalen är emotionell på ett sätt få förväntar sig av en film som baseras på ”någon superhjälte med mask”.

Hur Batman en gång för alla offrar allt för staden, som han beskyddat under så många år då invånarna inte haft tillräckligt med tro för att själva ta det ansvaret. De apatiska invånarna och polisstyrkan blir i sista stund tillräckligt beslutsamma att bygga upp deras samlade mod för att kämpa tillbaka mot dem som gör deras stad illa.

Batman blir slutligen en symbol för upprätthållandet av det goda, av det som är rätt. När han uppnått sitt syfte kan han äntligen lämna över ansvaret till stadens människor och ge dem en egen chans att bygga upp för en ny tidsålder.

The Dark Knight reser sig, blir en legend och får slutligen även han gå vidare till nästa liv. Amen.

 Det är en känslomässigt extremt påfrestande avslutning som har allt jag önskat mig och lite till. Jag fattar inte hur filmen kan fungera så jävla bra med tanke på omfattningen, men det gör den! Den har mörkret, psykologin, filosofin, samhällsspeglingarna och den episka hjältehistorien som aldrig dör. 

 Tro mig, jag ska reflektera över den här filmen mycket och se om den minst tre gånger till på bio, så jag återkommer på den här fronten. Just nu är den dock perfekt och enda anledningen att den inte får full pott är att jag vill utvärdera den fler gånger innan jag sänker eller höjer betyget. 

Batman Begins (2005)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminalfilm, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 140 min
Skådespelare: Christian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Katie Holmes, Cillian Murphy, Liam Neeson, Ken Watanabe, Gary Oldman, Tom Wilkinson, Rutger Hauer, Mark Boone Junior, Linus Roache

Bruce Wayne – ende sonen i miljardärfamiljen Wayne, blir vittne till hur hans föräldrar kallblodigt skjuts ner i en gränd av en rånare, efter ett operabesök. Han ger då ett tyst löfte om att konfrontera den ondska som han själv blivit utsatt för. Han är trött på att se ett korrumperat Gotham City och söker sig till ninjan Ra’s Al-Ghul för träning och vägledning.

När han kommer tillbaka till Gotham City är staden i ett värre skick än någonsin med korruption och organiserad brottslighet sida vid sida med självaste polisen. Han bestämmer sig då för att bli brottslingarnas värsta mardröm och inspirerad av sina egna mardrömmar tar han skepnaden av det han fruktar mest. Han blir den mörka vålnaden – en tyst väktare, en vakande beskyddare, en mörk riddare. På gatorna går plötsligt ryktena om ”The Batman”.

Åtta år hade gått sedan den senaste Batman-filmatiseringen – Batman and Robin (1997), innan Batman Begins äntrade biograferna.

Tim Burton väckte 1989 ett stort filmintresse för karaktären i och med den första stora filmsatsningen – Batman. Han regisserade med lika stor framgång även uppföljaren, Batman Returns (1992) och till skillnad från tv-serien med Adam West och Burt Ward 30 år tidigare hade Burtons filmer en gothisk, mörk stil som både hedrade serietidningskällan, samtidigt som han antog en mer seriös ton inspirerad av serieförfattaren/tecknaren Frank Millers revival av karaktären i serietidningarna, som hade givit Batman betydligt mer djup och allvar sedan karaktärens mer sorglösa period före 80-talets mitt och bakåt.

Tim Burton må ha ingett en mörkare känsla i sin Batman-tolkning, men allt grundades egentligen i gothisk, visuell yta, då karaktäriseringen fortfarande var endimensionell och skildrandet mestadels av det lustiga slaget.

Joel Schumacher tog sedan över ”manteln” efter Burton och regisserade de kommande två Batman-filmerna, Batman Forever (1995) och nyss nämnda Batman and Robin. Dessa filmer behöll Burtons gothiska stil men gjordes ännu mer med glimten i ögat och för den lättsamma actionunderhållningens skull. Det är kanske svårt att föreställa sig nu, men innan Batman Begins hade denna legendariska serietidningskaraktär på film gått från en humorfylld tv-serie fylld av slapstickhumor och oneliners, till en stilistisk mörk nytändning på bioduken och tillbaka till en ganska lättsam fars med mycket action och spektakulära skurkar, helt utan egentligt utrymme för något djupare allvar.

Regissören Christopher Nolan hade före denna film gjort sig ett hett namn med den stiliserade filmen Memento (2000) och remaken på norska filmen Insomnia (2002), där han visat prov på ett intresse för en mörk stil med en tydligt, psykologisk ton. När han tog sig ann Batman ingick han tillsammans med manusförfattaren David S. Goyer (som dessförinnan författat Dark City och Blade-trilogin) en tydlig vision.

Goyer skrev ett mer verklighetsförankrat, nutidsanpassat manus, där handlingen skulle fokusera mer på Bruce Waynes resa på ett personligt, psykologiskt plan, snarare än genom actionbetonade möten med välkända superskurkar. Influenserna hämtade dem mestadels från Frank Miller (återigen) och hans banbrytande seriealbum Batman: Year One (1989).

Resultatet blev en film tydligt kretsat kring ett tema – rädsla. Stilen bär tydliga drag av en modern ”film-noir” där berättelsen centreras enbart kring huvudkaraktären och antagonisten blir rädslan i sig självt, snarare än en fysisk skurk. Det spelar längre ingen roll vem som vinner det fysiska slagsmålet – det är rädslan som måste övervinnas.

Vi får därför följa Bruce Waynes psykologiska kamp mot sina inre demoner och hjälplösheten han känt sedan hans föräldrars bortgång, och hur allt detta leder till skapelsen av hans brottsbekämpande persona. Skurkarna är inte mer än brickor i hans kamp. Den talangfulle barn-skådisen Christian Bale castades i rollen som Bruce Wayne, efter succén med American Psycho (2000) och The Machinist (2004).

Det Bale bidrar med till karaktären är en helt ny sida, då den vanligtvis så fyrkantige miljardären Wayne tillika Howard Hughes-liknande playboy-mannen får en obrydd yta fylld av en ynglings otålighet, men i hans blick ser vi hans inre ångest och brännmärken efter den sorg hans ensamma uppväxt kantats av.

Bales totala hängivelse åt rollen hade visat sig i hans tidigare två senaste succéer och han drog inte ner på inställningen här. Hans ansiktsuttryck skriker stundtals på hjälp. Man måste se det för att förstå hur pass mycket han evolverar rollen åt det djupare, mer känslomässiga hållet. Bruce Wayne blir plötsligt den intressanta karaktären och inte Batman.

Att dessutom se Liam Neeson (Schindler’s List, Rob Roy, Taken) i en ovanlig skepnad, i rollen som den beslutsamme och komplexe Rha’s Al-Ghul-lärlingen Henri Ducard, är en av filmens små höjdpunkter och han får verkligen den svårtacklade rollen att komma till sin fulla rätt. Risken är även här att en mindre skicklig skådis går in och gör rollen pasticheartad, men Neeson gör mig inte det minsta besviken.

Genidragen slutar inte där. Nolan plockar in tv-älsklingen Katie Holmes (Dawson’s Creek) i rollen som den idealistiske advokaten Rachel – en nära barndomsvän till Wayne som växt upp och bekämpar brottsligheten enligt lagboken – en lagbok som olyckligtvis alltid är anpassningsbar sedan maffian fått överläget i hiearkin. Hon har en viktig åsiktsosämja gentemot en av sina psykiatrikerkollegor, kallt och skickligt spelad av Cillian Murphy (28 Days Later).

Det karaktären – och inte minst Holmes gestaltning hjälper till, är att visa en rättvis men oskuldsfull och rakryggad kvinna, totalt ren från sexuell åtrå och på det sättet änglalik. Som ett sista tecken på att godheten finns kvar hos dem som tror. I Gothams hopplösa tillvaro lyckas en sådan karaktär ge något genuint istället för fejkade förhoppningar. Hon blir Bruce Waynes positiva ledstjärna, men samtidigt en känslomässig risk på det personliga planet.

På hans sida finns också en annan idealist – kommissarie James Gordon, briljant spelad av Gary Oldman (Sid & Nancy, Bram Stoker’s Dracula, Leon). Denne man är den enda hederliga polisen som finns kvar i Gotham City och precis som Wayne och Rachel känner han sig ganska ensam i rollen som fredstroende. Han ser dock en oväntad strimma hopp i och med ryktena om att en maskerad brottsbekämpare vakar i natten.

Den fenomenale Tom Wilkinson stjäl dessutom en av filmens bästa scener i rollen som Gothams mäktigaste maffiaboss – Carmine Falcone. Scenen symboliserar tydligt hur pass insnärjat Gotham har blivit den senaste tiden, när en poliskommisarie kan vandra in i gangstrarnas samlingsplats utan att någon ens tittar åt han håll.

Batman har dock två närmare medarbetare som vet mer om honom än några andra. Bruce Waynes trogna butler Alfred, som tagit han om honom sedan han var liten och blivit som en fosterfar till Wayne. Veterangentlemannen Michael Caine spelar honom och även här får karaktären tack vare Sheen samt mycket välskrivet manus en flerdimensionell äkthet som inte utnyttjats lika centralt i de tidigare filmerna, där han mest varit Waynes kostymklädda maskot.

Den andra viktiga personen i Batmans inre krets är Wayne Enterprises teknikutvecklare, Lucius Fox (stabilt spelad av Morgan Freeman). Denna karaktär har saknats i tidigare filmatiseringar och det han tillför är en logisk källa till Batmans högteknologiska utrustning.

Denna gång har den visuella skönheten fått stå tillbaka för verklighetstrogna uppfinningar som med spelbara odds skulle gå att skapa även i vår värld för rätt kostnad – något miljardären Bruce Wayne inte behöver oroa sig nämnvärt för. Hela den realistiska biten har Nolan verkligen lyckats förmedla.

Varför rabblar jag då upp all dessa biroller så pass konsekvent. Jo, för att alla dem trots sitt relativt lilla utrymme lyckas bli skildrade så rikt och med så mycket bidragande till den stora handlingen. Tillsammans med den realistiska tonen utgör den rika karaktäriseringen filmens största triumfkort och det är anledningen till filmens storhet.

Batman Begins banbrytande för den så kallade ”superhjälte-genren” då den i och med just realism och karaktärisering innehar kvaliteter personer som vanligtvis inte ser denna typen av film kan uppskatta väldigt mycket. Den tjänar ett större, mer komplext syfte än sina konkurrenter.

Filmen banade väg för en ny våg av serietidningsfilmatiseringar – och Christopher Nolan var inte färdig med sagan om Batman.

Nolan lyfter upp Batman och Bruce Wayne från lättsamhetens grav och placerar honom i en realistisk, hopplös framtid där Bruce Waynes levnadsöde är lätt att förstå och ta till sig på ett seriöst plan.
Slutet kunde dras ännu mer till sin spets och inte vara över så hastigt, men det gör snarare att jag snabbt vill se nästkommande film.