Etikettarkiv: Granskog

Day of the Outlaw / De Laglösas Dag (1959) eller: Helvetet runt hörnet

Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format. 

Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.

Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.

Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.

När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.

Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

 

Annonser

An Unfinished Life (2005)

Mkrorecensioner-header7ae0e4d1260a2b850e9618fc5b4848ba

Genre: Drama
Produktionsland: USA
Svensk titel: En Dag i Livet
Manus: Mark Spragg, Virginia Korus Spragg
Regi: Lasse Hallström
Längd: 100 min
Budget: 30 000 000 dollar (tjänade tillbaka drygt hälften av summan)
Skådespelare: Jennifer Lopez, Robert Redford, Morgan Freeman, Josh Lucas, Damian Lewis, Becca Gardner, Camryn Manheim, Lynda Boyd

Every secret takes on a life of its own

Jean Gilkyson är en kvinna vars tur har tagit slut. Desperat försöker hon på alla sätt att ta hand om sin dotter, och tvingas till slut flytta in hos sin svärfar. Men relationen med svärfadern är sedan länge ansträngd. Tillsammans återupptäcker de dock varandra, och lär sig att tiden har en tendens att läka gamla sår.

shot01vlcsnap_2015_01_18_16h30m13s177

Ytterligare en sentimental familjefilm, men inte alls på samma nivå som Soul Surfer (läs min recension av den här) och Lasse Hallström (Mitt Liv Som Hund, What’s Eating Gilbert Grape, The Cider House Rules) kan konsten att ge detta fack av filmer något som känns mysigt. Puttrande och konventionellt, men trevlig gubbnärvaro av Robert Redford och Morgan Freeman som överskuggar att Jennifer Lopez är lite för mycket Hollywood för att passa in i det nordamerikanska lantlivet, ens som ”den eleganta storstadsbruden”.

shot08 shot07

Rent skådespelarmässigt är hon klart bra, men hon faller paradoxalt nog på utseendet här. Hollywoodstandarden kan vara en käpp i hjulet, men fagre Redford kommer undan på att han är gubbe. Är min bedömning orättvis? Jag känner att det finns intressant debatt kring min något skilda syn på unga och fagra kvinnan Lopez kontra gamle och fagre gubben Redford.

Det är ändå perfekt att matcha Robert Redford med Lasse Hallström, då dom är registilmässiga tvillingsjälar. En stabil ”direkt till köpfilmbacken”-film som ger en fin stund, med några ögonblick där jag faktiskt blir riktigt berörd och får hämta andan en aning.

shot25An-unfinished-life-Captures-an-unfinished-life-28641426-900-507

Filmens naturnära miljöer och trivsamma lantkänsla för tankarna till Redfords Mannen Som Kunde Tala Med Hästar (1998), som också den har en flicka i något slags hjärta av historien och vilket får mig rotad i händelserna. I den filmen var det en okänd Scarlett Johansson och här är det den då 14-åriga Becca Gardner, som jag tycker visar naturlig talang. Flickor, natur och granskog – ömma punkter för mitt emotionella förhållande till filmen. Det riskerar att tolkas som en gravt pervers, freudiansk fantasi, men det är helt och hållet något med själen. Någon slags igenkänning. Jag kommer närmare mig själv på något vis.

shot20 shot11

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

shot24 1404f4

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

Slutnot: Här är en mycket vacker oljemålning av konstnären Matthew Joseph Peak inspirerad av Lasse Hallströms film, som fick pryda CD-omslaget till dess soundtrack. Den målningen plockar fram det allra bästa ur filmen. Jag hade blivit rörd om jag som filmskapare fick någon att skapa ett sånt stämningsfullt motiv som ett led av något jag gjort.

An Unfinished Life, oil on panel (Matthew Joseph Peak)