Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm Produktionsland: USA, Storbritannien Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan Regi: Christopher Nolan Längd: 119 min Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Gary Oldman, Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Burn Gorman, Cillian Murphy, Juno Temple, Nestor Carbonell, Reggie Lee
Åtta år har gått sedan Batman försvann in i natten, ögonblicket då han gick från att vara hjälte till jagad flykting. När två nya spelare dyker upp i Gothams undre värld tvingas han dock att återvända.
Business trader: This is a stock exchange. There’s no money you can steal. Bane: Really? Then why are you people here?
Jag har recenserat och skrivit uttömmande om Batman-filmen The Dark Knight Rises redan när den hade premiär (scrolla till slutet för länkar), men ibland kan det vara fint att se tillbaka på vad du tycker om filmer, med mer perspektiv. Jag har inte sett om den sedan jag såg den fyra gånger på bio, men den lyckades sätta ett tillräckligt starkt avtryck för att recenseras på det, med snart 4 år passerade.
Se det här som den återblickande, ”korta recensionen” av The Dark Knight Rises.
Christopher Nolans (Memento, Inception, Interstellar) sista nedslag i hans trilogi om Batman är också den bästa filmen, med den bästa antagonisten. Det tycker jag fortfarande, även om jag har oerhört svårt att över huvud taget jämföra filmerna mot varann när dom alla är så olika. Tom Hardys (Bronson, Locke) Bane knäpper Heath Ledger på fingrarna både rollmässigt och karaktärsmässigt.
”There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”
Men den mastiga filmen har så många ifrågasättarvänliga händelser att det blir lite komplicerat att endast följa med på turen utan att bli ”MEN HUR GICK DET DÄÄÄR TILL?!”. Plothole hit och plothole dit. Trots att allt jag kan komma på går att försvara om jag måste, men jag tycker inte det är det viktigaste på det här planet. För mig är det mer en mytologisk berättelse som återspeglar teman i våra samhällen, snarare än realism. Denna uttjatade ”Nolan gjorde Batman realistisk” ska inte tas till överdrift.
Precis som mytologier oftast skildrar den lilla människans kamp genom sagolika små nedslag utan något som helst krav på realism, gör The Dark Knight Rises det mytologiskt med våra små samhällen och det är styrkan för mig. Precis som 99 av 100 andra ”superhjältefilmer” (ooh en sådan allvarsam tyngd). Skulle Batman (1989) , Iron Man (2008), X-Men (2000), Spider-Man 2 (2004) eller Avengers (2012) – eller vilken annan som helst, dissekeras på alla punkter som kräver teorier för att förklaras hade dom fått det betydligt svårare i rättegångssalen än Rises, men vissa filmer ska envist kritiseras (attackeras) med realism som grund och det är ganska löjligt. Du tittar på en fantasi men bedömer den som verklighet.
Nolan lade ner lite mer tid på det ytligt tekniska hantverket, men blir sedd och dömd som realistisk, på grunder som inte passar i filmsammanhang och verkligen inte i en mytologisk skildring. I The Dark Knight Rises höjdes endast den mytologiska höjden mer till ytan. Sekvenserna i Gothams domstol är enligt mig filmmagi på dom största litterära berättarnas nivå. Det är verkligheten men bättre. Som våra sagor om gudarna.
”We take Gotham from the corrupt! The rich! The oppressors of generations who have kept you down with myths of opportunity, and we give it back to you… the people. Gotham is yours. None shall interfere. Do as you please. Start by storming Blackgate, and freeing the oppressed! Step forward those who would serve. For and army will be raised. The powerful will be ripped from their decadent nests, and cast out into the cold world that we know and endure. Courts will be convened. Spoils will be enjoyed. Blood will be shed. The police will survive, as they learn to serve true justice. This great city… it will endure. Gotham will survive!”
Sedan älskar jag Howard Hughes/Citizen Kane/Moses/Jesus-skildringen av Bruce Wayne (men även parallellerna till Charles Dickens A Tale of Two Cities) och Bane som enskild varelse. Bane som person och symbol är trilogins mest intressanta karaktär – Jokerns kaosideologier i alla ära. Gudalika karaktärer som likt denna film väcker frågor om hur vi beter oss på jorden.
Rises kommer växa i folks ögon efter tid (något decennium eller två) och ses mer för vad den är istället för vad den inte är. Där står jag fast. Vi hörs igen 2030.
4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt
Genre: Thriller, Mysterium Produktionsland: USA Manus: Christopher Nolan (efter en novell av Jonathan Nolan) Regi: Christopher Nolan
Längd: 113 min Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Stephen Tobolowsky, Carrie-Anne Moss, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Callum Keith Rennie, Harriet Sansom Harris, Thomas Lennon, Kimberly Campbell, Marianne Muellerleile, Larry Holden
Some memories are best forgotten
Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. När filmen börjar förstår vi snart att Leonard är mitt uppe i jakten på den man som våldtog och mördade hans fru.
Christopher (och som ett bihang även Jonathan) Nolans genombrott, som i dagens ljus framstår som att den befinner sig i skymundan av Nolans mer framarbetat blockbustervänliga filmer (Inception, The Dark Knight, Interstellar). Många älskar denna rafflande, baklängesberättade film om en man som lider av ett märklig minnessyndrom. Jag personligen har inte fått den att klicka med mig själv, även om den givetvis är klart bra och med en mycket intressant manusdramaturgi.
”I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can’t remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world’s still there. Do I believe the world’s still there? Is it still out there?… Yeah. We all need mirrors to remind ourselves who we are. I’m no different.”
Men där ljuger jag ändå, för den bristande kemin mellan mig och den här filmen ligger just i att jag aldrig känner att berättandet fångar mig på riktigt. Det blir aldrig så där intressant som det låter på pappret. Trots att den har stor ”se om”-potential rent tekniskt känner jag att den enda riktiga anledningen för mig att se om den är för att se om jag kanske kan tycka om den mer ”den här gången”.
Engagemanget hos mig väcks överraskande nog inte. Jag som älskar skarpa, kryptiska manus borde ju vara ”hooked”, men det blir för kallt och själlöst berättat för mig. För ytligt liksom. Jag engageras aldrig av kompetente Guy Pearces (Factory Girl, LA Confidential) huvudkaraktär. Jag önskar att han vore mindre behagligt modellsnygg och mer ful, för då hade filmen förmodligen köpt in mitt intresse tack vare mer yta. Jag distanseras ofta av obefogat snygga människor då utseendet blir en sköld för deras själ och det är ju den jag vill åt, inte potentiellt runkmaterial.
Men – en klart duglig film med intressepotential som lite går förlorad för mig. Filmen bygger på en novell av brorsan Jonathan Nolan, som känns som ett mycket mer idealiskt medium för att berättelsen – snarare än berättandet, ska bita på mig.
5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
2 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt
Inom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!
För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”
Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?
Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.
Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.
Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.
Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.
Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.
Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.
Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.
När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?
Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!
…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).
…
Mardrömmar på film – en topplista:
597. Smultronstället (1957)
Mardrömsorsak:Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.
32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)
Mardrömsorsak:Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto. Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.
Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.
0. Skönheten och Odjuret (1991)
Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.
45. The Wicker Man (1973)
Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag är det i våra mardrömmar.
13. Mario Bavas filmografi
Mardrömsorsak:Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.
Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sundaysom i sig är det mest drömska jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.
I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shockhar jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.
Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.
Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.
1657. Nosferatu (1922)
Mardrömsorsak:Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.
Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.
Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”
100. The Beyond (1981)
Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.
42. Suspiria (1977)
Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!
Den italienska skräckspecialisten Dario Argento(The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.
Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker.
06. Storm of the Century (1999)
Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!
Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.
Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.
931. The Omen (1976)
Mardrömsorsak:Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!
Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.
Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!
2. Un Chien Andalou (1929)
Mardrömsorsak:Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.
Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!
158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)
Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.
Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim Burton. Glöm Frank Miller. Batman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.
Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan.
Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.
Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker.
19. 2001: A Space Odyssey (1968)
Mardrömsorsak:Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.
Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.
27. The Exorcist (1973)
Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.
”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.
Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.
Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”
”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.
Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.
Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.
Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.
Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.
Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.
Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.
När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.
Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”
7. Repulsion (1965)
Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.
Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.
89. The Shining (1980)
Mardrömsorsak: Allt.
Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.
Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.
Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.
För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).
Stanley Kubrickhar med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.
4. ??? (fortsättning följer)
Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…
Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!
På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.
Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.
Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.
Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.
När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.
Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.
I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).
Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…
…
The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)
Derek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine(2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling(Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!
Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.
Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.
Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.
För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…
…
To The Wonder (2012, Terrence Malick)
Även om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick(Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!
Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life(2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!
Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven(1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.
En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.
Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.
Ska bli kul att se vad Ben Affleckhar att göra i en Malick-film också…
…
Man of Steel (2013, Zack Snyder)
Jag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan(Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.
Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder(Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.
När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.
I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.
Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.
Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.
Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.
Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?
…
Mud (2013, Jeff Nichols)
Jeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.
Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!
Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.
Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.
Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life(2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.
Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).
Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!
Frågeställning: Vad är förutsättningarna för filmens oscarschanser och vad sjutton tycker jag själv egentligen?
Bästa film
Chans: Med 8-10 filmer nominerade så ska den utan tvekan vara med. Är det fem stycken så blir det hårdare att övertyga oscarsjuryn om att en ”superhjälte-blockbuster” ska vara med, men att den lär förtjäna den tror jag bergsäkert på. The Dark Knight var ju filmen som indirekt gjorde att oscarsjuryn expanderade antalet nominerade från fem till det dubbla, så då bör The Dark Knight Rises inte ha glömts bort helt.
Bästa regi
Oscarsjuryn gillar ju tydligen inte Christopher Nolan nämnvärt. Antagligen vill de ha en regissör som är mer känsloorienterad snarare än analytisk och vetenskaplig, som ju är en bra beskrivning på Nolans offentliga personlighet och registil. Med en film som Inception kan jag förstå om juryn tycker att den är lite för stiff för dem, men The Dark Knight Rises spelar verkligen på känslor och omfattningen av regiarbetet som behövs för filmen – med alla skiftande moment, är över Steven Spielberg-standard och kan han så kan – och borde, Christopher Nolan bli nominerad. Han är ändå den kanske mest populära regissören av idag.
Denna säsongs oscarsfält bjuder dock på flera potentiellt starka regiinsatser av olika slag (Spielberg, Anderson, Hooper, Haneke, Wright, Tarantino m.fl.) och Nolan är inte i närheten av lika aktiv i att få bli hypad i detta race jämfört med de andra kandidaterna, så chansen är nog inte jättestor.
Bästa manus samt Bästa klippning
Jag sammanfattar chanserna till pris för manus och klippning kombinerat då de rent tekniskt bedöms på ungefär samma grunder – det vill säga tempo och omfattning.
Hur oscarsjuryn tänker är svårt att säga, då manusdelen oftast går till ”den enkla historien” och The Dark Knight Rises är en tung sten, men karaktärerna och intrigen är fascinerande, liksom alla frågor kring ekonomisk makt, de stora versus de små människorna och terrorism. Frågor man måste ta på allvar, vilket Nolan lyckats bättre med än de flesta hittills, trots att det är i en blockbuster.
The Dark Knight Rises är den mest enhetliga i hela Nolans trilogi då inga moment känns framkrystade på samma sätt som slutupptrappningen i Batman Begins eller Harvey Dents omvandling i The Dark Knight. Batman Begins var väldigt spännande, men också mer småskalig i produktionen. The Dark Knight var betydligt mer omfattande men ändå påskyndad i en hel del moment.
Den tredje filmen är helt enkelt den mer balanserade av dem trots att den berättar mer än de två tidigare filmerna tillsammans, känns det som. Filmen innehåller väldigt mycket och det finns (helt rätt utfört) aldrig något riktigt utrymme att andas ut genom de två timmar och 45 minuter som filmen är.
Bruce Waynes segment i ”hålet han måste klättra ut ifrån” är det närmaste vi kommer en temposänkning och då är den delen mer omskakande än slutet i The Dark Knight för mig. Faktumet att filmen förtjänar ett pris för klippningen är att den lyckas spela tjoget av karaktärer, händelser, scener och sekvenser så pass tätt utan att skynda sig igenom någon bit och utan att utelämna något som jag kände att jag saknade.
Vissa kritiserar filmen för att innehålla för mycket, men jag ser inte varför filmen ska innehålla mindre – det är snarare du som är ovan att hålla så mycket tyngd på dina axlar och vad sjutton – Nolan kan ju inte skildra en stundande undergång, en eskalerande avslutning utan att höja insatserna och påfrestningarna?
Den expansion han gör är väldigt skicklig utförd och Sagan om Konungens Återkomst (som exempel) ”lyckades” vara sämre, långsammare och få med mindre trots att den var längre än The Dark Knight Rises. Den fick 11 oscars. I rest my case.
Bästa manliga huvudroll – Christian Bale
En nominering skulle vara fin och värdig denna skådespelare – inte minst sammantaget för hela trilogin då hans insats är trilogins mest centrala framför kameran. Dock lär konkurrensen vara för stor från årets mer oväntade, nya roller och Christian Bale har ju varit nominerad och till och med vunnit en oscar – dock inte för ”Bästa huvudroll”.
Bästa manliga biroll– Michael Caine, Tom Hardy, Gary Oldman
Enligt mig kan det här vara filmens största chans att nomineras i någon av de större kategorierna (bortsett från Bästa film). Tom Hardy förtjänar en nominering, men det tror jag inte juryn bryr sig om i år, då han fortfarande är relativt ung och ju inte har dött.
Gary Oldman blev nominerad förra året och även om han gör hela The Dark Knight-trilogin starkaste prestation näst efter Bale så tror jag inte att denna films prestation väger tillräckligt tungt i årets startfält.
Den som kan knipa en nominering är däremot gamle, gode Michael Caine. Visst, han har nominerats flera gånger förut, men han är ett respekterat ansikte för juryn och han dominerar på ett oscarsvärdigt sätt i The Dark Knight Rises, trots få scener.
Bästa kvinnliga biroll – Anne Hathaway
Anne Hathaways prestation är nästan klanderfri även om det inte är typiskt oscarsmaterial, men hon har nominerats förut och kommer få fler chanser. Juryn ratar nog henne slentrianmässgt för årets konkurrens ser hög ut. Dock gestaltas hennes ”stiffa” karaktär med fler dimensioner än vad konventionerna brukar ge oss. Dels går hon från en personlighet till en annan med endast en enkel blinkning och bakom den utstuderat hårdhudade fasaden avslöjas en oroad person vilket Hathaway visar med imponerande ögonarbete.
Bästa foto – Wally Pfister
Wally Pfister har vunnit tidigare för Inception, men nog ska han kunna knipa åtminstone en nominering ytterligare – särskilt eftersom The Dark Knight Rises är hans sista film som fotograf, då han satsar på en regikarriär från och med nu.
Bästa musik – Hans Zimmer
Hans Zimmer är ett aktat namn och finns alltid med i diskussionen. Enligt mig levererar han sitt starkaste och rikaste soundtrack i trilogin med denna film och även om Inceptions soundtrack var marginellt intressantare genom ledmotivet så innehåller musiken i The Dark Knight Rises mer. Han blev nominerad för Inception så chansen bör vara stor även här.
Bästa ljudklippning
För mig är det inget snack då filmens innehåll har allt som krävs och Nolans film är det närmaste vi kommer ett substitut för Michael Bay i år, bortsett möjligen från Battleship.
Bästa ljudmix
Kring denna nominering har vi faktiskt intressant diskussionsunderlag, då det råder delade meningar om ifall Nolan utnyttjade Tom Hardys karaktäristiska röst på rätt sätt eller inte. Viss hävdar att den hörs för dåligt och vissa hävdar att den hörs alldeles för bra.Visst var det en vanesak då rösten ligger väldigt centralt i ljudbilden, men ingen har väl klagat på gamle Darth Vader.
En annan poäng värd att ta upp är att jag fanns Hans Zimmers musik vara ovanligt odiskret i ljudbilden även den, vilket även det var en vanesak som för mig blev en positiv överraskning! De dominanta domedagsmullren skapar en ovanligt intensitet tillsammans med bilderna i filmen.
Avslutningsvis måste jag dela med mig tre saker av det lite nördigt, lättsamma slaget. Dels två ”alternativa” scener som två av killarna på podcasten Film Yarn föreslog i deras ”The Dark Knight Rises – The Bad”-avsnitt. Klockrent och jag hoppas att någon tar sig friheten att klippa om scenerna precis så.
Alternativ scen #1:John Blake checkar ut och receptionisten som gått igenom hans personliga handlingar hejdar honom när han är på väg ut och hon säger vänligt; ”Du borde använda ditt riktiga namn. Jag gillar det. ‘Batman’.” – genom denna twist behöver inte tittarna twista lika mycket ifall John Blake kommer bli en ny Batman, en modern Robin eller en Batman som heter Robin egentligen.
Alternativ scen #2:John Blake äntrar Bruce Waynes Batman-grotta och blir begeistrad. När han ställer sig upp flyger plötsligt en stor flock med rödhakar (robins) ut ur grottväggen. Han ställer sig dock upp och låter sig omfamnas av sin rädsla för rödhakar… – ytterligare beskrivning överflödig, men nu vet vi att han inte kommer bli Batman, utan Robin. Vi vet också att Nolan genom denna scen skulle ha tagit saker lite för bokstavligt för sitt eget bästa.
Sedan är denna lilla youtubescen här under texten väldigt fint genomförd produktionsmässigt och till och med nästan spot-on skådespelarmässigt vad gäller Batman. En scen som driver obehindrat med Batmans hetsiga basröst och den blir bara roligare och roligare ju längre parodin dras.
Och med det tackar jag för mig angående min närmnare redogörelse av The Dark Knight Rises – såvida det inte kommer en ”third thoughts” någon gång i framtiden…
Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
![Suspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/suspiria-1977-bluray-x264-1080p-mkv_snapshot_01-04-42_2012-02-23_21-58-47.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_00-50-30_2012-02-11_00-46-11.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_02-09-57_2012-02-11_02-08-05.jpg)
Absurd Cinema 